Konvention om förbud mot kärnvapen

Fru talman! Håkan Svenneling har frågat mig hur jag ska verka för en tydligare definition av kärnvapen i konventionen, om jag är beredd att agera för att den irländska definitionen ska bli realitet, vilka resurser som Utrikesdepartementet avsätter för arbetet med att följa konventionen, om jag och regeringen kommer att säkerställa att Sverige i egenskap av observatör har förslagsrätt samt hur jag och regeringen kommer att agera under de kommande statspartsmötena.

Nedrustning och icke-spridning av kärnvapen förblir en central utrikes- och säkerhetspolitisk prioritering för regeringen. Stockholmsinitiativet för kärnvapennedrustning, inrättandet av ett kunskapscentrum för forskning om kärnvapennedrustning, vårt medlemskap i IAEA:s styrelse, vårt arbete i frågan om Iran och kärnenergiavtalet JCPOA samt Sveriges engagemang för en fredligare och säkrare Koreahalvö är uttryck för detta.

Jag noterar att till dags dato har 51 länder, varav 3 europeiska, ratificerat FN:s konvention om förbud mot kärnvapen, TPNW, och att konventionen därmed kommer att träda i kraft den 22 januari. De stater som ratificerat konventionen blir således folkrättsligt bundna av den.

Efter en noggrann prövning meddelade regeringen 2019 sitt beslut att inte underteckna konventionen i dess nuvarande form. Samtidigt meddelades avsikten att Sverige ska bli observatör i TPNW - en fråga som nu aktualiseras i och med det kommande ikraftträdandet. Regeringens intention är fortsatt att Sverige ska bli observatör till konventionen när denna trätt i kraft.

Flera av de frågor Håkan Svenneling ställer rör hur Sverige, i egenskap av observatör, kommer att agera i olika avseenden. Här kan övergripande noteras att det alltjämt råder betydande oklarhet om hur arbetet inom ramen för TPNW konkret kommer att bedrivas. Detta gäller även vilken roll observatörer kommer att ha i den löpande verksamheten och i samband med statspartsmöten. Ytterst blir det dock upp till statspartskretsen att ta ställning till TPNW:s procedurregler.

Regeringens allmänna utgångspunkt är att Sverige genom aktivt deltagande ska nyttja den plattform som observatörskapet erbjuder i syfte att påverka konventionen i den riktning vi vill se. Detta kommer att handla om att söka komma till rätta med de olika brister i konventionen som Sverige lyfte fram under förhandlingarna 2017. Till dessa hörde just frågan om en tydligare definition av kärnvapen, som frågeställaren själv tar upp, och den om TPNW:s verifikationskrav.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret. Jag har ställt denna interpellation till utrikesministern med anledning av att FN:s konvention om förbud mot kärnvapen träder i kraft om tio dagar. Detta sker när över 50 länder har skrivit under och ratificerat konventionen, vilket skedde i november.

Fru talman! Tyvärr är Sverige inte ett av dessa länder. Det är faktiskt första gången i historien som Sverige inte är en del av en konvention när den träder i kraft. Detta gör mig såklart i grunden ledsen och besviken.

Sverige var en aktiv part i förhandlingarna om konventionen och skrev då under det slutgiltiga dokumentet. Samtidigt var man från Sveriges sida tydlig med att man inte var nöjd med konventionens text i alla delar. Man lämnade därför en så kallad röstförklaring där man framförde vad man var kritisk mot.

Men även om vi inte har ratificerat konventionen har den svenska regeringen deklarerat att man avser att bli observatör vid statsparternas möten. Detta kan ses som ett sätt för Sverige att påverka utvecklingen, med en förhoppning om att den kritik som vi lyft bland annat i röstförklaringen kan bemötas av de andra staterna så att det kan bli möjligt för Sverige att ratificera konventionen. Sverige har nu en stor möjlighet - dels genom att själv definiera och forma observatörsrollen, dels genom att lyfta sin kritik och sätta dagordningen för att det ska bli möjligt för Sverige att ansluta till konventionen.

En sådan punkt är definitionen av vad som är kärnvapen. Det kan så klart tyckas enkelt, men verkligheten och de moderniseringar som nu sker visar på ett behov av en definition. Irland har vid framtagandet av sin lagstiftning i samband med att man ratificerade konventionen tagit fram och beslutat om en sådan definition, vilket jag redogör för i min interpellation.

Därför har jag i min interpellation två frågor till utrikesministern kopplat till detta: dels hur utrikesministern ser på den irländska definitionen, dels hur ministern avser att verka som observatör för att få till en tydligare definition inom ramen för FN:s kärnvapenkonvention.

I sitt svar till mig säger utrikesministern, som vi hörde: "Regeringens allmänna utgångspunkt är att Sverige genom aktivt deltagande ska nyttja den plattform som observatörskapet erbjuder i syfte att påverka konventionen i den riktning vi vill se." Samtidigt konstaterar hon att det är upp till länderna som ratificerat konventionen att bestämma reglerna för Sveriges deltagande som observatör.

Fru talman! Jag vill med denna interpellation sätta fingret på vikten av att regeringen sätter agendan för sitt arbete som observatör till konventionen. Enligt mig kan man vara observatör på många olika sätt; man kan vara det väldigt aktivt eller relativt passivt. Jag vill att den svenska regeringen ska vara en aktiv part som i syfte att förändra dessa delar av konventionen tydliggör till exempel definitionen av kärnvapen så att det går att en dag underteckna konventionen och vi får en riksdag som ställer sig bakom detta.

Sverige har historiskt sett haft goda kontakter runt om i världen i arbetet med nedrustning. Särskilt har det gällt länder som Irland, Österrike, Nya Zeeland och Kazakstan som alla har ratificerat konventionen. Österrike har också pekats ut som en trolig arrangör av det första mötet mellan staterna. Det beror bland annat på att Wien historiskt sett har varit lite av ett centrum för de här frågorna. Nu kan man från svensk sida använda dessa kontakter för att vara med och forma rollen som observatör till konventionen.

Regeringens flaggskepp i arbetet med nedrustning är det så kallade Stockholmsinitiativet kopplat till uppföljningskonferensen för NPT, alltså icke-spridningsavtalet.

Fru talman! Jag kommer med all sannolikhet att återkomma med interpellationer om NPT-konferensen, så jag vill inte att utrikesministern fokuserar alltför mycket på dessa delar i dag. Men hon får såklart gärna redogöra för det möte som hölls i förra veckan med anledning av Stockholmsinitiativet.

Fru talman! Tack, Håkan Svenneling, för att du tar upp den viktiga frågan om kärnvapennedrustning och frågan om TPNW!

Sverige har alltid haft som utgångspunkt att engagera sig i initiativ som syftar till att uppnå en värld fri från kärnvapen. Vår tro på multilaterala lösningar som det mest effektiva sättet att hantera globala utmaningar låg till grund för att vi engagerade oss i förhandlingarna om TPNW 2017. Sverige kom väl förberett till förhandlingarna, och vi deltog med målsättningen att bidra till en robust och genomarbetad konventionstext. Tyvärr nådde vi inte - och inte heller de länder som var med oss - hela vägen fram på de blott fyra veckor som förhandlingarna varade. Den slutliga texten kom att innehålla ett antal centrala brister som bland annat rör kommissionens relation till icke-spridningsavtalet, NPT, otillräckliga skrivningar om kontroller av efterlevnaden - det som kallas för verifikationer - och avsaknaden av just tydliga definitioner.

När det gäller frågan om definitioner, som Håkan Svenneling tar upp, var Sverige ett av de länder som engagerade sig särskilt i den här frågan. Under konferensen presenterade vi ett konkret förslag till definition av kärnvapen i det arbetspapper som vi översände till mötet. Tyvärr kan jag bara konstatera att vårt förslag inte fick något gehör.

Som grund för regeringens ställningstagande att inte underteckna eller ratificera TPNW hade regeringen ett utförligt underlag till sitt förfogande. Det bestod bland annat av ambassadör Lars-Erik Lundins rapport liksom de remissvar som inkommit från olika myndigheter, civilsamhällesorganisationer, näringslivet och akademiska institutioner.

Säkerhets- och försvarspolitiska aspekter ingick också i regeringens övervägande i frågan, och som ett led i detta fördes självfallet dialog i frågan med våra säkerhetspolitiska samarbetsländer.

Den centrala omständigheten för regeringens ställningstagande var dock frågetecknen kring konventionens förutsättningar att utgöra ett effektivt nedrustningsinstrument. Omständigheten att undertecknandet av TPNW, såvitt regeringen kunde bedöma, saknade stöd i denna kammare var regeringen tvungen att beakta.

TPNW kommer mycket snart att träda i kraft. Regeringens position i frågan ligger fast. I enlighet härmed avser Sverige att bli observatör när nu verksamheten inom ramen för konventionen ska inledas. Sverige kommer att nyttja den plattform som observatörsskapet tillhandahåller för att driva frågor som ligger i linje med våra övergripande utrikes- och säkerhetspolitiska prioriteringar.

I det ligger bland annat att försöka komma till rätta med de olika brister som finns i konventionen.

Fru talman! Jag tycker att det är bra att Sverige har engagerat sig i de här definitionerna och att man är tydlig med vad man tycker är brister och hur man själv skulle vilja ha det.

Det var tråkigt att andra länder inte ställde sig bakom det konkreta förslag som Sverige hade till definition om kärnvapen när de här förhandlingarna fördes 2017. Nu har andra länder gått före Sverige i någon mening genom att ratificera konventionen, och de blir mer drivande än vad Sverige blir i de här frågorna. Irlands exempel på definition är en sådan sak som man skulle vilja se att regeringen funderade på: Hur förhåller sig Irlands definition till den som vi föreslog 2017? Är det här någonting som vi vill att andra statsparter ställer sig bakom?

Jag kan för egen del inte detaljerna på ett sådant sätt att jag kan svara på vad skillnaderna är mellan de här delarna, men jag tänker att utrikesministern och hennes departement skulle kunna analysera de här sakerna som en del i arbetet inför att bli observatör vid statsparternas möte.

Jag tror också att utrikesministern skulle kunna göra ett stort jobb - hon besitter ett stort kontaktnät och hon är ordförande för OSSE under det här året - när det gäller att föra dialog med andra länder kring att Sverige vill vara en aktiv part och ha en stor roll i det fortsatta arbetet när statsparterna kommer att ha sitt första möte.

Det är en väldigt stor skillnad på om man sitter och väntar på att andra länder ska komma överens om procedurregler för en ny konvention som träder i kraft om tio dagar eller om man själv har en idé om hur man skulle kunna vara en del av det arbete som det faktiskt handlar om.

Jag tror att 2021 på många sätt kommer att vara ett avgörande år för nedrustningsarbetet. Vi har dels den uppskjutna NPT-konferensen i augusti, dels ett möte ett år efter att konventionen ratificeras, vilket gör att det mesta talar för att det blir nästa höst som man kommer att ha det här första mötet om FN:s kärnvapenkonvention.

Som utrikesministern är inne på är det ett problem att det inte finns en majoritet för att underteckna konventionen i Sveriges riksdag. Vänsterpartiet är det parti som har varit tydligast. Socialdemokraternas regeringspartner Miljöpartiet driver något slags dubbel linje där man har accepterat att regeringen inte skriver under men samtidigt säger att man vill skriva under.

Jag hoppas att Socialdemokraterna blir ännu tydligare, kanske i ert nya internationella program som är under framtagande, gällande att ni ser framför er att Sverige behöver jobba aktivt för en kärnvapenfri värld och att vi kan vara fler som kämpar för kärnvapennedrustning. Men det finns fortfarande en majoritet av andra partier som håller emot i Sveriges riksdag. Det tycker jag är tråkigt, men jag hoppas, om konventionen blir tydligare i sina definitioner, att partier som till exempel Centerpartiet skulle kunna ompröva den typen av beslut som man har fattat i dag.

Det som jag tycker är viktigt att man gör från Sveriges sida är att man accepterar att man förhandlar med andra länder. Det är ju ändå så i förhandlingar att man inte får exakt som man själv vill. Det gör att man måste ha en förhandlingsposition och en tanke med vad man ska göra. Då är det viktigt att Sverige tydligt lägger fokus på vad de andra staterna som har ratificerat konventionen har gjort eller kan göra för att Sverige ska komma med. Sverige har varit ledande på det här området länge, och om vi undertecknar är det också troligt att andra länder kommer med på banan.

Därför tycker jag att det är viktigt att Sverige tar på sig ledartröjan. Tre europeiska länder har redan undertecknat konventionen. Två av dem är medlemmar i EU, och det tredje är Vatikanstaten. Det gör att man här skulle kunna flytta fram positionerna från Europas sida genom att ratificera konventionen och pressa på för förändringar i de riktningar som man vill se från svensk och europeisk sida.

Fru talman! Jag kan försäkra Håkan Svenneling om att Sverige fortsätter att driva en aktiv politik för både nedrustning och icke-spridning av kärnvapen. Vi är, precis som Håkan Svenneling, övertygade om att man gör det här arbetet bäst tillsammans med andra länder - genom att visa engagemang och ha en aktiv diplomati. Sverige har en både ambitiös och realistisk ansats, och det handlar om att uppnå konkreta resultat.

Den kommande konferensen om icke-spridningsfördraget, NPT, är en viktig milstolpe och möjlighet. Vi hoppas nu att den kommer att ske i augusti, då den har blivit uppskjuten två gånger. Vi hoppas att man ska nå framsteg inom alla de tre pelarna, alltså när det gäller icke-spridning av kärnvapen, när det gäller fredlig användning och inte minst när det gäller konkret nedrustning.

Man kan också se något positivt med att konferensen har senarelagts och flyttats fram, och det är att vi har fått mer tid att förbereda oss. Men med det sagt är det oklart vilket utfall som vi kan förvänta oss av NPT. Ambitionsnivåerna hos de olika statsparterna varierar. Jag hoppas att en ny presidentadministration ska ha högre ambitioner för att vi ska nå fram med NPT.

Vi kommer att göra vad vi kan för att minska riskerna för kärnvapenanvändning och för att se till att kärnvapennedrustning står högt på den internationella agendan. Det gör vi bland annat genom Stockholmsinitiativet, som jag är glad att Håkan Svenneling nämnde. Det är ett initiativ som är ett tydligt uttryck för våra ansträngningar för att skapa bra förhållanden för att främja ländernas nedrustningsåtagande.

Arbetet har fortsatt sedan vi satte igång det 2019. För mindre än en vecka sedan var jag i Amman i Jordanien på det tredje ministermötet. Det var ett väldigt lyckat möte som var ämnat att hålla ångan uppe, konsolidera stödet och bland annat få ett fortsatt politiskt engagemang på högsta nivå inför översynskonferensen.

Stockholmsinitiativet har lyckats etablera sig som en tongivande kraft i den globala nedrustningsdiplomatin. Det finns inte många sådana initiativ nu. Men det är ett. Därför var det extra roligt att också FN:s generalsekreterare deltog.

Trots olika politiskt klimat och skiftande förutsättningar har vi nu utöver de 16 länderna som var med fått med en rad nya länder: Belgien, Luxemburg, Filippinerna, Azerbajdzjan, Danmark och Island. Och fler ska det bli. Det är inte utan att vi känner oss lite som aktivister när det gäller att försöka övertyga fler länder att gå med.

Naturligtvis pågår en kontinuerlig dialog med kärnvapenstaterna. Storbritannien och Frankrike har uttryckt intresse för initiativet. Men vi har fått reservationer från USA och Ryssland. Kina har inte svarat.

Det är väldigt konkreta saker som ingår i de 22 förslagen. Jag kan återkomma till dem senare. Jag skulle dock behöva mer engagemang för det här och inte bara för TPNW. Ut och jobba för att få fler länder att skriva på!

Fru talman! Det är roligt att höra att mötet i Amman blev så lyckat både från svensk sida och för alla landgrupper. Det gäller även det stora engagemanget från FN och Guterres närvaro.

Jag tror absolut att det finns utrymme för fler länder att engagera sig. Ett par av länderna som är med i initiativet, Kazakstan och Österrike, är också undertecknare av TPNW, alltså FN:s kärnvapenkonvention. Jag tänker att det alltså finns viss samverkan mellan Stockholmsinitiativet och FN:s kärnvapenkonvention. Om man vill ha med fler länder tror jag att många av dem finns bland undertecknarna av FN:s kärnvapenkonvention. Det är ju ändå en stark samling av länder.

Att USA får en ny president välkomnar vi alla i denna riksdag, i princip. Men det ger också en möjlighet att på nytt sätta press på USA när det gäller kärnvapen. Vi behöver faktiskt ifrågasätta tilltron till kärnvapen som avskräckande medel. Vi vet att det ändå skulle leda till förstörelse för alla på hela jorden.

Om tio dagar visar 50 länder handlingskraft genom att kärnvapenkonventionen träder i kraft. Det kommer att vara en historisk dag. Det är tråkigt att Sverige inte är med då. Men jag hoppas ändå att 2021 kommer att bli ihågkommet som ett år då Sverige på många sätt tog på ledartröjan för kärnvapennedrustning och nedrustningsarbete.

Utrikesministern är just nu ordförande för OSSE. Det kommer, i och med att både Ryssland och USA finns med, att kunna vara ett forum för att lyfta fram just säkerhetsfrågor och riskerna med att ha för stor tilltro till kärnvapen vad gäller relationen mellan de olika kärnvapenstaterna.

Det är välkänt att Vänsterpartiet vill att Sverige ska skriva under kärnvapenkonventionen. Vi kommer att fortsätta kämpa för det. Vi stöttar gärna utrikesministern i det arbetet. Men utrikesministern får gärna lägga ut texten kring hur man ser på sin observatörsroll, hur man kommer att arbeta under 2021 och hur man som observatör ska se till att verkligen trycka på i de kommande förhandlingarna.

Fru talman! Hotet från kärnvapen fortsätter att vara större än på länge. Det är brist på förtroende mellan länderna. Det är brist på förtroende mellan kärnvapenstaterna. Det är också nya kärnvapenförmågor som utvecklas. Den globala arkitekturen för rustningskontroll är satt under hårt tryck.

Men jag skulle vilja säga att Sverige har ledartröjan när det gäller kärnvapennedrustning, just därför att vi satte igång Stockholmsinitiativet och nu driver det med kraft. Det är väldigt konkret. Det handlar om att kärnvapens roll i doktriner behöver minska. Det handlar om att transparensen kring arsenaler och nukleär teknologi måste öka. Det handlar om att samarbete och kommunikationskanaler ska återuppbyggas.

Stockholmsinitiativet har möjlighet att minska risken för användning av kärnvapen och önskar öka förtroendet. Det är en ambitiös ansats. Men det är också en realistisk ansats. Det är inte bara att säga: Vi vill ha en kärnvapenfri värld. Det är 22 konkreta förslag på hur det ska gå till.

Jag önskar att fler organisationer och partier runt om skulle säga: Här har vi konkreta förslag. Påverka era regeringar och gå med i Stockholmsinitiativet. Se till att det nu blir ändringar i NPT. Det är nämligen det vi har.

Kärnvapenkonventionen är en bra sak, och vi ska utnyttja den plattform som finns. Som observatör ska vi påverka den på alla sätt vi kan. Men det är inte där de konkreta förslagen finns nu. De finns i NPT-konferensen. Det är oerhört viktigt att den går framåt. Det finns inga garantier för det, utan det som gäller är hårt arbete med att övertyga regering efter regering att ansluta sig. I det arbetet hoppas jag ännu mer på Vänsterpartiet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.