Konsekvenserna för barn när biståndet minskar

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har frågat mig om minskade biståndsanslag och aktuella beslut att avveckla biståndsstrategier, särskilt landstrategier, har föregåtts av konsekvensanalyser, samt om jag avser att genomföra ytterligare analyser, inklusive avseende jämställdhet, säkerhetspolitik och konsekvenser för barn och unga. Vidare har Lotta Johnsson Fornarve frågat om jag ska verka för ett barnrättsperspektiv i styrande policydokument och inom det humanitära biståndet.

Låt mig inledningsvis påminna om att Sverige fortsatt är en av världens mest generösa biståndsgivare. Sverige är ett av få länder som fortsatt lever upp till FN:s utfallsmål om 0,7 procent av bni till bistånd.

Lotta Johnsson Fornarve frågar om säkerhetspolitiska analyser. Europa befinner sig i dag i ett mycket allvarligt säkerhetsläge. Det är en konsekvens av den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina. Stödet till Ukraina är därför en överordnad utrikespolitisk prioritering, vilket kräver tuffa omprioriteringar. Samtidigt genomför regeringen en omfattande reform av biståndet som syftar till att öka effektiviteten, stärka resultatfokuset och säkerställa att varje biståndskrona gör största möjliga nytta. En del av detta är att koncentrera biståndet till färre länder och insatser.

Låt mig vara transparent: Alla utfasningar medför konsekvenser. Det är ofrånkomligt och innebär att även väl fungerande verksamheter, organisationer och viktiga initiativ påverkas. Det har jag också varit tydlig med från första dagen när vi lanserade den här stora omprioriteringen.

De här besluten har inte varit lätta att fatta, men de har varit nödvändiga för att möjliggöra effektivt svenskt stöd på annat håll. Utfasningsbesluten har tagits utifrån en samlad analys, inklusive erfarenheter från tidigare strategier och löpande uppföljning.

Vi har alltså inget hemligt pengaträd på Utrikesdepartementet. Ska vi nästan dubblera biståndet till Ukraina, vilket vi nästan har gjort på två år, måste pengarna komma någonstans ifrån.

Uppföljning, analys och lärande av biståndsverksamheten är viktigt för regeringen. Det gäller också utfasningar. Utfasningarna ska därför analyseras och sammanfattas i de sista strategirapporterna enligt gällande rutin och väntas inkludera viktiga slutsatser och lärdomar. Denna redovisning kommer att röra konsekvenser på jämställdhetsområdet och om barn och unga särskilt berörs samt lyfta fram viktigare säkerhetspolitiska aspekter där så är relevant.

En annan viktig källa till analys och lärande inom biståndet är Expertgruppen för biståndsanalys, EBA, som har regeringens uppdrag att kontinuerligt utvärdera och analysera Sveriges internationella bistånd för att på så vis utveckla biståndet och bygga upp en långsiktig kunskapsbas av hög kvalitet. Regeringen välkomnar att även EBA inom ramen för sitt uppdrag analyserar utfasningarna på olika sätt.

Regeringen avser även fortsatt att stå upp för barns rättigheter, särskilt i humanitära kontexter. I vår reformagenda för biståndet framhåller vi att barn ofta är de mest utsatta för fattigdom, krig, klimatförändringar och katastrofer och att uppmärksamhet bör ges till barns erfarenheter och livssituation när biståndet genomförs. Flickors egenmakt och insatser för barnets rätt till hälsa och till utbildning betonas i flera tematiska och geografiska biståndsstrategier. Sveriges omfattande stöd till FN:s barnfond, Unicef, avspeglar en prioritering av barnets rättigheter i Sveriges multilaterala bistånd.

Det humanitära biståndet utgör en viktig del av Sveriges bistånds- och utrikespolitik. Sverige är en av världens största humanitära givare och ska fortsatt vara en tydlig kraft för livräddande insatser och skydd av de allra mest utsatta där behoven är som allra störst.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret även om jag i vanlig ordning inte är fullt nöjd.

I december 2023 presenterade regeringen sin reformagenda för biståndet. Agendan innebär en fullständig omläggning av ett tidigare väl fungerande svenskt bistånd. Dessutom har regeringen med stöd av Sverigedemokraterna beslutat att frångå det etablerade enprocentsmålet och sänka biståndet drastiskt.

Detta sker i en tid när behovet är större än någonsin, inte minst som ett resultat av Trumps slakt av amerikanskt bistånd som kommer att leda till att miljontals människor riskerar att dö och ännu fler stå utan stöd. Att Tidöregeringen då kastar enprocentsmålet överbord är ett svek mot de miljontals människor i världen som är i behov av internationellt bistånd. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, som får sämre tillgång till bland annat skola och mödra- och hälsovård.

Biståndet ska gå till de mest utsatta och fattigaste människorna i världen, men i december 2025 beslutade regeringen att fasa ut Sveriges landstrategier i Liberia, Moçambique, Tanzania, Zimbabwe och Bolivia. Tidigare stöd till Kambodja, Afghanistan, Jemen, Mali, Burkina Faso och Sydsudan fasas ut. Detta får enorma konsekvenser. Det finns risk att människor kommer att dö som ett resultat av det indragna stödet.

Det tydligaste exemplet är alla de små barn som riskerar att dö i flyktinglägret i södra Etiopien som vi kunde läsa om i DN för några dagar sedan. Om regeringen hade gjort en ordentlig barnkonsekvensanalys har jag svårt att tro att det stödet hade fasats ut.

Jag förstår att Sverige inte kan stödja alla utsatta människor i världen, självklart inte. Men vi borde åtminstone kunna upprätthålla det stöd vi har på plats, ett väl fungerande stöd som räddar livet på undernärda spädbarn.

När regeringen fasar ut det bilaterala biståndet till Liberia lämnar man ett land med djupa sår efter inbördeskrig. Men såren har börjat läka, och utvecklingen går åt rätt håll. Nu riskeras allt detta. Demokratiförsvarare och viktiga jämställdhetsprojekt till stöd för kvinnors organisering och egen försörjning riskeras i Tanzania, Moçambique och Zimbabwe. Viktiga projekt för att stärka hållbart jordbruk för att förhindra naturkatastrofer i Zimbabwe riskerar att gå förlorade. Det här är bara några exempel.

När Sverige och andra demokratiska länder vänder Afrika och i viss mån Asien ryggen lämnar vi fältet fritt för odemokratiska krafter som Ryssland och Kina. Det är en stor global säkerhetsrisk som kommer att slå tillbaka mot oss själva. Vi måste kunna lyfta blicken och se att det finns fler säkerhetshot i världen än de i vår närmaste omgivning.

Ministern hänvisar till vikten av att stödja Ukraina. Jag håller med om att Sverige måste göra allt för att stödja Ukraina på alla tänkbara sätt, men det bör inte ske på bekostnad av annat, livsavgörande bistånd. Vi måste självklart stödja Ukraina men med medel som inte belastar biståndet. Sverige är ett rikt land. Vi kan både stödja Ukraina och upprätthålla ett bra internationellt bistånd.

Jag är djupt oroad över att det svenska biståndet minskas eller helt dras in för några av de fattigaste människorna i världen. Ministern svarar att utfasningarna ska ”analyseras och sammanfattas i de sista strategirapporterna enligt gällande rutin”. Det duger inte, ministern. Konsekvensanalyser måste göras före utfasningen. Uppenbarligen har det inte skett. Sverige lämnar decennier av väl fungerande bistånd utan någon som helst analys som tydliggör vad de indragna strategierna får för konsekvenser för världens fattiga och utsatta och för den globala säkerheten. Jag anser att det är både oansvarigt och väldigt farligt.

Fru talman! Jag reagerar på ledamotens ordval ”väl fungerande bistånd".

Det är klart att det finns tusentals insatser och projekt som verkligen har räddat människoliv. Jag har själv som biståndsminister gjort många resor ute i fält och verkligen känt det i magen: Det här är väl fungerande svenskt bistånd.

Men det kan man inte säga om det totala svenska biståndsengagemanget innan vi tog över, med ett biståndssystem som har byggts upp sedan 50, 60 och 70-talen där vi inte har haft tillräckligt bra koll på skattebetalarnas pengar.

Vi fasar ut olika landstrategier av lite olika skäl.

Burkina Faso och Mali är länder som styrs av militärjuntor med nära kopplingar till Ryssland. Då kan de inte förvänta sig hundratals miljoner av svenska folket. Men vi fortsätter med det viktiga humanitära arbetet även där.

Till Tanzania har svenska folket gått in med 70 miljarder svenska kronor sedan 60-talet. Då kanske man tänker: ”Jovisst, det kanske är lite korruption där. Jovisst, det kanske har funnits insatser som inte lett till någon större utveckling. Men 70 miljarder svenska kronor måste väl ändå på totalen ha lyft landets befolkning upp i välståndsligan?” När man gjort oberoende granskningar av det här har man inte kunnat se att det haft någon effekt över huvud taget.

Jag vet att det finns många viktiga insatser som har gjort skillnad. Jag har sett det med egna ögon. Jag har läst rapporterna och följer detta varje dag. Men vi har också slösat med skattebetalarnas pengar, och det kommer den här regeringen aldrig att acceptera.

Ledamoten nämner också fallet Etiopien. Jag antar att ledamoten syftar på att Islamic Relief inte längre får svenskt stöd. Det här är en direkt konsekvens av regeringens politik, där vi mycket noggrant styr Sida. Vi vill alltså inte att det ska finnas risk att svenska skattemedel hamnar i islamisters eller extremisters fickor. Det finns exempel där svenska skattemedel har gått till workshops och panelsamtal där Hamas och palestinska Islamiska jihad varit närvarande. Det är slut med den typen av verksamhet nu. Vi vill dessutom att man tillämpar en försiktighetsprincip. Det är fortfarande lika mycket pengar, men risken att de hamnar i extremisters fickor är mycket mindre.

Sida har en mycket noggrann och viktig behovsmodell för att helt enkelt analysera läget ute i världen. Var är behoven som allra störst? Var är finansieringsbehoven som allra störst? Det påverkas inte av den nya instruktionen till Sida. Det Islamic Relief inte får nu får ju andra viktiga humanitära aktörer som bedriver ett mycket viktigt arbete.

Jag är faktiskt lite förvånad över att Vänsterpartiet tycker att det är så pass viktigt att ta bort den här instruktionen, vilket skulle möjliggöra att islamister, extremister och organisationer som undergräver flickors och kvinnors rättigheter får ta del av svenska skattemedel. Det tycker jag vore direkt orättvist.

Ledamoten nämner också Ryssland och att detta kan slå tillbaka mot oss själva. Den största risken för Sverige militärt är just Ryssland. Det är klart att vi har ett delansvar för vad som händer i världen, men vi bär hela ansvaret för vad som händer i Sverige. Vi har också ett mycket större ansvar mot den granne som behöver vår hjälp.

Naturligtvis har vi moraliska skäl att hjälpa Ukraina, men om vi kan se till att Ukraina orkar fortsätta försvara sig själva minskar också risken för ett väpnat angrepp hemma i Sverige.

Fru talman! Jag tackar för ytterligare svar.

Ministern försöker smutskasta det tidigare svenska biståndet på ett sätt som inte stämmer. Det svenska biståndet har i globala undersökningar fått högsta betyg tidigare. Försök inte få det att se ut som att det svenska biståndet inte skulle ha fungerat väl tidigare! Sedan finns det alltid sådant som skulle ha kunnat bli bättre, men det tidigare biståndet har fungerat väldigt väl – till skillnad från det bistånd som vi ser nu.

Barn utgör en tredjedel av världens befolkning och närmare hälften av befolkningen i de minst utvecklade länderna. Barns rättigheter kränks systematiskt världen över, och barn utestängs från inflytande. Hälften av världens fattiga är barn, och varje år dör omkring fem miljoner barn under fem år, många av dem av undernäring. Nästan 500 miljoner barn lever i en konfliktzon, och varje dag tvingas 29 000 barn på flykt.

Samtidigt gör nedskärningar i det globala biståndet att några av världens mest utsatta barn förlorar möjligheten till stöd och hjälp. Rädda Barnen har rapporterat om hur livsviktiga program har stoppats. Verksamheter för svårt undernärda barn, mödravård i flyktingläger, vaccinationsinsatser och insatser för flickors skolgång har tvingats avslutas.

Kriget i Sudan har lett till en av de största humanitära katastroferna i världen. Barnen i Sudan lever i ett helvete på jorden utan mat, rent vatten, sjukvård och skola.

Hur kan Sverige välja att skära ned sitt bistånd när världen ser ut som den gör?

Trots vapenvilan är Gaza fortfarande en av de värsta och farligaste platserna i världen för barn. Fortfarande dödas barn i Gaza. Flera nyfödda har frusit ihjäl under vintern, och tiotusentals lider av undernäring. I stort sett alla barn i Gaza är traumatiserade som resultat av kriget. Här skulle Sverige kunna göra betydligt mer och börja med att återupprätta stödet till FN-organet UNRWA.

För några dagar sedan kunde vi i DN och ETC läsa om det indragna stödet till biståndsorganisation Islamic Relief, som vi pratade om. Trots granskningar som visar att organisationen inte gjort några fel och att det inte finns några konkreta bevis mot den fick den sitt stöd indraget. Det här med att den på något sätt skulle stödja extremister stämmer alltså inte.

Organisationen har i flera år fått Sidas stöd men inga anmärkningar, tvärtom. Organisationen gör ett oerhört viktigt arbete i konfliktdrabbade länder och når ut till civilbefolkningen på ett mycket bra sätt genom sina goda kontakter med lokala aktörer.

Vi kunde i DN läsa om arbetet i flyktinglägren i södra Etiopien, där man gett stöd till små barn som befinner sig på svältgränsen. När detta stöd nu upphör om några dagar finns det ingen som tar vid. Spädbarn riskerar att dö på grund av det indragna stödet. Det är ett faktum.

Vi kan inte hjälpa alla – självklart inte. Här finns dock ett etablerat, väl fungerande stöd som räddar livet på spädbarn, och det drar vi nu in utan att ersätta det. Hur kan ministern försvara något sådant?

Ministern säger i sitt svar att Sverige är en av världens största humanitära givare och ska fortsätta vara en tydlig kraft för livräddande insatser och skydd för de allra mest utsatta där behoven är som allra störst. Hur tycker ministern att det stämmer överens med verkligheten om vi nu helt överger barnen i Etiopien?

Om regeringen hade gjort en konsekvensanalys av hur nedskärningen av svenskt bistånd och indragna landstrategier drabbar barn och unga kanske detta inte hade hänt. Jag vill åtminstone tro det.

Fru talman! Ledamoten har ställt frågor på lite olika områden. Jag ska göra mitt bästa för att besvara dem alla.

Först och främst: Sverige är som sagt fortsatt en av världens mest generösa biståndsgivare. Vi har minskat vår biståndsbudget med ungefär 5 procent eftersom vi har stora behov också på hemmaplan – i äldreomsorgen, i sjukvården och i skolan samt inom polisen med nya poliser. Detta har vi gjort samtidigt som vi värnat det mycket viktiga humanitära och livräddande arbetet, samtidigt som vi värnat det arbete som sker kopplat till sexuell och reproduktiv hälsa – där vi nu ser dramatiska effekter av Trumps biståndspolitik – och samtidigt som vi nästan dubblerat vårt bistånd till Ukraina. Prioriterar man rätt kan man också få mer gjort.

Ledamoten nämner även Gaza. Jag instämmer helt i att det är en av de värsta humanitära kriser vi nu ser på hela jordklotet, tillsammans med exempelvis Kongo, Jemen och Sudan. Där tycker jag att vi som svenskar kan vara mycket stolta. De senaste siffrorna pekar på att Sverige är det näst största landet i världen när det handlar om att ge stöd till Gaza – inte per capita utan i absoluta termer. Bara Förenade Arabemiraten ger just nu mer till Gaza än vad Sverige gör. Jag är stolt över det viktiga arbete vi bedriver där, som bokstavligt talat varje dag räddar människoliv, ser till att barn får början till en skolgång och ser till att garantera mänsklig värdighet även i Gaza.

Men det är faktiskt ingen mänsklig rättighet att få ta del av svenska skattemedel. Det är ett stort och fint privilegium, men vi förbehåller oss rätten att i Sverige själva bestämma vilka länder och vilka organisationer som ska få ta del av dessa pengar.

Där förstår jag inte varför det är så viktigt för Vänsterpartiet att ta större risker med de pengarna – att lätta på regelverk så att pengar riskerar att hamna hos islamister och extremister.

Sidas beslut kopplat till Islamic Relief, som de har fattat självständigt, påverkar som sagt inte behovsanalysen för exempelvis Etiopien. Precis lika mycket pengar kommer att gå till Etiopien baserat på deras egna beslut, men det blir andra organisationer som får ta del av pengarna.

Fru talman! Det är nu mycket fokus på biståndsfrågorna. Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet vill alla tillbaka till enprocentsmålet. Nästa år skulle det innebära 22 miljarder kronor, som man på vänstersidan vill finansiera med höjda skatter.

Jag tror att många människor i Sverige i dag frågar sig: Har jag råd med Vänsterpartiets, Socialdemokraternas, Centerpartiets och Miljöpartiets politik? Har jag råd att betala de höjda skatterna på arbete? Har jag råd att betala de höjda skatterna på sparande, på bolån och på att äga en villa eller ett radhus?

Det handlar om tiotusentals kronor mer varje månad ifall ni får bestämma. Det är som att er sida av politiken har blivit sidan för de allra rikaste – eliten, mångmiljonärer och miljardärer. Det är ju egentligen bara de som har råd att betala dessa skyhöga skattehöjningar som ni går till val på.

Det där säger vi nej till. Vi vill inte höja skatten för hårt arbetande människor för att finansiera 22 miljarder i höjt bistånd från och med nästa år.

Fru talman! Vi vill inte heller höja skatten för hårt arbetande människor. Det är en grov missuppfattning. Vi vill däremot höja skatten för miljardärerna, för dem som har de stora inkomsterna. De, om några, har råd att betala mer i skatt, och de kan ändå leva ett gott liv.

Det är fråga om pengar som vi kan använda till internationellt bistånd, men Moderaterna och Tidöregeringen har prioriterat att sänka skatten för dem med absolut högst inkomster. Det är en helt felaktig prioritering. I stället hade man kunnat prioritera att stärka det internationella biståndet – när världen nu ser ut som den gör.

När miljontals människor faktiskt riskerar att dö av svält ska vi inte dra ned på det svenska biståndet. Då måste vi föregå med gott exempel och stå upp för ett starkt bistånd. Det har vi råd med. Sverige är ett rikt land om vi använder resurserna klokt och förnuftigt.

Självklart ska vi fortsätta att stödja Ukraina på alla tänkbara sätt – militärt, ekonomiskt och humanitärt. Men vi ska inte ta pengarna från annat livsuppehållande bistånd, utan då måste vi ta pengarna för att stödja Ukraina från något annat håll. Vi skulle kunna låna till biståndet, precis som vi lånar till det militära stödet till Ukraina. Vi skulle kunna börja med att låta bli att sänka skatten för dem med de absolut högsta inkomsterna.

Fru talman! Nu när vi befinner oss i den svenska demokratins hjärta i kammaren förväntar jag mig att vi är hederliga och ärliga gentemot svenska folket. Jag tror att det är hundratusentals människor som just nu tittar på denna interpellationsdebatt.

Vi ska vara ärliga och transparenta. Vad är det vi egentligen går till val på? Vad är det vi lovar svenska folket? Hur vill vi styra nu, och hur vill vi styra i framtiden?

Ska man betala 22 miljarder kronor nästa år och 25 miljarder 2028, kan det här finansieras på tre sätt. Ett sätt är att skära i utgifter. Då tycker jag att vänstersidan ska svara på frågan om vilka sjukhus, äldreboenden och skolor som ska läggas ned för att vi ska skicka 22 och sedan 25 miljarder mer i bistånd.

Ett annat sätt är att höja skatterna för vanligt folk. Jag uppmuntrar ledamoten att läsa på lite mer om Vänsterpartiets ekonomiska politik. Undersköterskan som har sparat ihop till ett radhus skulle få betala höjda fastighetsskatter. Undersköterskan som har ett bolån för att man inte kan casha 7 miljoner skulle behöva betala höjda skatter. Undersköterskan som går till jobbet och anstränger sig skulle behöva betala de höjda skatterna på arbete. Man nämner på ett svepande sätt miljardärer, men i praktiken är de vanligt folk.

Det tredje sättet är att låna. Men ett lån är något man måste betala i framtiden. Då är det den yngre generationens undersköterskor, som jobbar och sliter och ställer väckarklockan, som behöver betala de höjda skatterna – inte i dag, men väl om 5, 10, 15, 20 eller 25 år. Eller så skär man i utgifterna framöver.

Jag tycker att man ska vara hederlig här. Vi har varit mycket transparenta. Många bra projekt har tyvärr inte fått medel för att vi måste nästan dubblera biståndet till Ukraina och för att vi måste ta tag i de problem som finns på hemmaplan. Jag tycker att man på den vänstra sidan också borde vara transparent med vad man vill.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.