Kompetens för utryckningsförare

Fru talman! Elisabeth Björnsdotter Rahm har frågat mig vad regeringen och jag gör för att utbildningen för blåljuspersonal i utryckningskörning ska bli nationellt likriktad och vad regeringen och jag gör för att ett ökat antal blåljuspersonal ska ha rätt utbildning i utryckningskörning och att det inte ska bortses från detta. Hon har också frågat mig vad regeringen och jag gör för att olyckor med personskador som vållas av utryckningsförare ska minska.

Det är av stor vikt att blåljusaktörerna, det vill säga Polismyndigheten, räddningstjänsterna och ambulanssjukvården, har god förmåga att genomföra effektiva och säkra hjälpinsatser och ingripanden när sjukdomsfall eller olyckor har inträffat och när brott har begåtts. Att utryckningsfordon framförs på ett säkert sätt är i det sammanhanget av betydelse för andra trafikanter, blåljuspersonal och hjälpbehövande.

Vid framförande av utryckningsfordon i trängande fall, det vill säga vid utryckningskörning, får föraren enligt trafikförordningen låta bli att följa trafikregler under förutsättning att särskild försiktighet iakttas. Utryckningskörning är riskfyllt och ställer höga krav på att föraren har rätt kompetens för att kunna framföra fordonet på ett säkert sätt.

Det är blåljusaktörerna som ansvarar för att personalen genom utbildning och erfarenhet har den kompetens som krävs för att utföra sina uppgifter, till exempel utryckningskörning. Aktörerna ska även bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete.

MSB har inom ramen för det arbetet i samarbete med bland andra Trafikverket och Polismyndigheten under 2017 tagit fram vägledningen Säkerhet i vägtrafikmiljö,där det anges att alla utryckningsförare behöver genomgå en förarutbildning som uppfyller särskilda kompetensmål. Dessa mål återfinns i vägledningen Grundläggande kompetensmål för utryckningsförare, som togs fram 2008 av bland andra MSB, Arbetsmiljöverket, Polismyndigheten, Socialstyrelsen och Trafikverket gemensamt. Baserat på denna vägledning finns även en instruktörsutbildning tillgänglig för de aktörer som utbildar utryckningsförare.

Det har således på nationell nivå vidtagits aktörsgemensamma åtgärder i syfte att säkerställa en ändamålsenlig och mer enhetlig kompetens för utryckningsförare.

Regeringen kommer noga att följa utvecklingen av samhällets förmåga att genomföra effektiva och säkra hjälpinsatser och ingripanden och kommer vid behov att vidta nödvändiga åtgärder. Samtidigt är det av stor vikt att blåljusaktörerna själva även i fortsättningen vidtar de åtgärder som behövs för att hålla hög kvalitet och säkerhet i sin verksamhet.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Denna interpellation hänger givetvis mycket ihop med den tidigare interpellation som statsrådet och jag debatterade alldeles nyss.

Jag har under flera år motionerat här i riksdagen om en nationell blåljusförarutbildning, men som fallet är med de flesta motioner här i riksdagen har jag fått avslag på denna motion.

Jag har tagit del av den vägledning, Säkerhet i vägtrafikmiljö, som statsrådet hänvisar till. Det är absolut en bra vägledning. Men det är också precis vad den är - en vägledning.

Att framföra ett tungt fordon - i det här fallet en brandbil - under utryckning, under stress och i hög hastighet kräver stor kunskap, mycket träning och kontinuitet i körkunskap. Många av våra deltidsbrandmän har inte så många utryckningar under sin beredskapstid, vilket innebär att det ställs väldigt höga krav på varje räddningsman - eller räddningskvinna. Förlåt, vi ska hålla oss till jämställdhet här!

Detta är dock inte det enda område där det ställs krav på att en deltidsbrandman eller brandkvinna upprätthåller kunskap. Man ska upprätthålla kunskap inom rökdykning i varma och kalla miljöer, man ska kunna köra fyrhjuling, och snöskoter uppe i mina områden, och man ska kunna använda motorsåg. Listan kan göras lång.

All denna träning ska ske på deltidsbrandmannens eller brandkvinnans egen fritid. Vi ställer väldigt höga krav på våra deltidsbrandmän och brandkvinnor, och ersättningen de får motsvarar inte alltid det arbete de lägger ned på att upprätthålla sin kompetens.

Fru talman! Frågan har flera olika bottnar. Jag tolkade interpellanten lite grann som att det skulle finnas en enda utbildning för detta, men jag kanske övertolkade det något.

Det har förekommit diskussioner om att man skulle ha en specifik utbildning för alla som jobbar med utryckningsfordon. När jag får frågan om huruvida detta är bra eller inte hör jag att det är ganska stor skillnad mellan att jobba med utryckning med en stegbil i räddningstjänsten och att köra en ambulans eller till och med en polisbil. Det är olika fordon, och det finns olika krav för både patienter, i vissa fall, anhöriga, människor runt omkring, medtrafikanter och så vidare. Det är viktigt att se att behoven och kompetensen är delvis annorlunda i de olika verksamheterna. Men jag delar verkligen bilden att det är otroligt viktigt att arbetsgivarna tar den här frågan på stort allvar och att vi följer frågan över tid.

Vi har ju höga trafiksäkerhetsambitioner i Sverige. Vi har en nollvision. I det här fallet väljer vi att frångå de regler som finns i trafikmiljön eftersom det är så viktigt för att klara allmän säkerhet och trygghet och för att rädda liv. Men då är det också viktigt att de personer som har denna befogenhet har utbildning för det, har möjlighet att träna och därmed också har den kunskap som krävs för att framföra fordonen.

Om det över tid finns diskussioner eller signaler om att detta blir ett allt större problem eller om vi ser en utveckling som är illavarslande utesluter jag inte att jag kan ta ytterligare initiativ på området. Jag tror dock att det är viktigt att i dag klargöra att det är arbetsgivarna som har ett väldigt stort ansvar för att deras personal, både av arbetsmiljöskäl och med tanke på andra medtrafikanter, har rätt utbildning och kompetens för uppgiften.

Fru talman! Statsrådet har helt rätt: Det är givetvis arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för sina medarbetare.

Om jag inte minns fel gjordes det 2012 en utredning i Umeå där man fastslog att det under detta år dog 16 personer på grund av olyckor under räddningstjänstens arbete - och nu pratar jag inte bara om räddningstjänst utan om all blåljuspersonal.

Det är ett tufft uppdrag att framföra tunga fordon, och det krävs Ckörkort. En brandbil väger i snitt ca 20 ton. Det är ett stort fordon att framföra. För att en brandman ska få ta sitt C-körkort krävs det i dag samma kunskap i teori och praktik som för den person som ska framföra en tung lastbil. En brandman kanske inte behöver kunskap om lastning och lossning, vilotider och annat som är specifikt för en blivande lastbilschaufför. Vi kanske måste titta på att införa ett eget utbildningsprogram för ett säkert C-körkort som är anpassat mer för det kompetensområde vi pratar om här, nämligen blåljuspersonal.

Jag vet också att det är stor skillnad på att framföra en ambulans och att framföra en brandbil. Jag tror att en anpassad utbildning skulle vara bra eftersom vi då skulle kunna inkludera fler som skulle kunna ta C-körkort. I dag saknar många räddningstjänster personer med C-körkort och kan därför inte fylla sina räddningsgrupper på rätt sätt.

Vi ställer också höga krav på våra frivilliga i räddningstjänsten. Beroende på hur stor ort man verkar i och hur många larm stationen har varierar givetvis möjligheten att praktisera sina färdigheter och framför allt, som jag sa tidigare, möjligheten och kompetensen att framföra ett tungt fordon under stress och i pressade situationer. Därför måste vi se över möjligheterna till en mer riktad C-körkortsutbildning.

Dessutom ställer vi väldigt höga krav på att våra män och kvinnor i räddningstjänsten ska hinna träna alla dessa moment under kort tid. Därför tror jag att vi måste se över möjligheten till ett annat C-körkort för att kunna behålla de räddningsmän vi har i dag.

Fru talman! Detta är en viktig fråga om trafiksäkerhet, både för de anställda i blåljusmyndigheterna och för andra trafikanter som kan befinna sig på vägarna. Det är ett problem i dag. Jag vill dock nyansera frågan något. Det är lite svårt att få fram exakt statistik. Jag har försökt borra i detta. MSB konstaterar att det inte finns någon samlad olycksstatistik inom området när det gäller just blåljusutryckningar.

Dock finns det statistik från Transportstyrelsen, även om man inte riktigt kan avgöra om det handlar om utryckning eller om vanlig trafik. Båda olyckstyperna är lika illa, men jag antar att vi just nu talar om de mer aggressiva körningar som man tvingas till när det är en utryckning som kan rädda liv. Transportstyrelsens statistik för åren 2007-2016 visar att ca 90 personer årligen skadades och att ca 1 person årligen omkom under dessa år vid framförande av blåljusfordon. Statistiken avser både blåljuspersonal och tredje person. Framför allt var det i storstadsregionerna som olyckorna inträffade.

Tittar man på de olika kategorierna i Arbetsmiljöverkets statistik ser man att flest olyckor sker kopplat till polisverksamheten. Den är ju igång och rullar hela tiden, och det finns naturligtvis fler bilar i polisverksamheten än vad det finns räddningstjänstfordon som rullar hela tiden. Det är dock en ganska stor skillnad mellan dessa.

Vi kommer att följa frågan noga. Jag tror att det viktigaste nu är att se till att arbetsgivarna tar ansvar, att man följer detta noga och att vi är tydliga med att vi inte accepterar att man bänder regelverket eller avstår från att göra de insatser som krävs för att personalen ska ha både utbildning och erfarenhet för att framföra tunga fordon så som det är meningen.

Just nu kommer jag inte att vidta några ytterligare åtgärder. Men jag följer frågan väldigt noga, och skulle det visa sig att detta är ett problem som växer över tid eller att det behöver göras ytterligare saker från statens sida, vid sidan av den vägledning som nu finns, är jag beredd att titta på det. Jag tror dock att det just nu är viktigast att lägga ansvaret där det hör hemma, nämligen på de arbetsgivare som har anställda i blåljusmyndigheterna.

Fru talman! Som vi redan har konstaterat är det arbetsgivaren som har det största ansvaret. Umeå universitet gjorde dock en studie 2012, om jag inte minns fel, om just blåljuspersonal och olycksfrekvens. Det är kanske någonting som statsrådet kan titta på.

Inom räddningstjänsten pågår det just nu ett arbete med ett övergripande gemensamt ledningssystem. Det är någonting som de räddningstjänster jag har besökt ser som väldigt positivt, utifrån att det är svårt att på mindre orter upprätthålla kompetens och utbildningsnivåer på sina medarbetare. Problemet just nu är att man inte riktigt vet vilka krav som kommer att ställas och när detta ska införas, men inom räddningstjänsten ser man det som sagt som positivt. Det är kanske någonting som statsrådet kan trycka på och ge en tydligare tidsram och ett tydligare innehåll så att det kan komma till stånd inom en snar framtid.

Ska vi upprätthålla kompetensen hos våra deltidsbrandmän krävs det handlingskraftiga lösningar, morötter till arbetsgivare och eventuella kombinationstjänster, som statsrådet har tagit upp tidigare. Vi vill som sagt också fortsättningsvis kunna erbjuda våra medborgare den trygghet man förtjänar när man ringer 112 och begär hjälp.

Fru talman! Jag vill börja med att säga att blåljuspersonalen gör viktiga insatser för liv, hälsa och säkerhet varje dag - 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, årets alla dagar. Det är ett otroligt viktigt arbete som bedrivs. Men de behöver också långsiktiga spelregler. De behöver veta vad som gäller. Vi har haft två tunga utredningar, Skogsbrandsutredningen och Räddningstjänstutredningen, som lagt fram sina förslag. Min ambition är att lägga fram en lagrådsremiss före årsskiftet för att ge en tydlig signal framåt om vad som gäller.

När det gäller ledningsstöd och samordning mellan kommuner kommer detta inte att vara fritt valt arbete. Det måste ske, därför att inte minst de mindre har behov av att kunna sammanlänka sig med de större och göra insatser. Vi vet att de tidiga insatserna spelar mycket stor roll för att rädda liv eller förhindra olyckor, och då måste det fungera från början och det måste fungera under dygnets alla timmar.

Jag tar med mig detta och ser fram emot fortsatt diskussion. Jag ska också kolla upp Umeå universitet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.