Kommunsammanläggningar

Interpellationsdebatt 1 mars 2024

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Anf. 73 Ålderspresident Anders Ygeman

Jag vill påminna om att kammarens överläggningar inte får störas av åhörare på läktaren. Jag får be vakterna att snarast avlägsna de personer som stör ordningen.


Anf. 74 Statsrådet Erik Slottner (KD)

Herr ålderspresident! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att ta initiativ till kommunsammanläggningar och vilka andra initiativ jag avser att ta om jag inte avser att göra detta.

Kommunerna står inför stora utmaningar, och regeringen ser behovet av att kommunerna kan stärka sin kapacitet. Det är riktigt att Kommunperspektivutredningen, som lämnade sitt betänkande i slutet av januari, redovisade att det i dagsläget inte finns något intresse hos kommunerna för frivilliga kommunsammanläggningar. Samtidigt redovisade utredaren att det i stort finns en realistisk syn på att de utmaningar som kommunerna står inför behöver adresseras, inte minst i många av de mindre kommunerna. Utredaren bedömer att vissa kommuner på sikt kan komma att behöva ompröva sin inställning till kommunsammanläggningar och att staten bör ha beredskap för en sådan utveckling.

Kommunerna har ett stort ansvar att på olika sätt se till att man klarar av sina uppgifter. Samtidigt har staten ett övergripande ansvar att se till att det finns förutsättningar för detta.

Uppdraget om kommunsammanläggningar beslutades i syfte att sondera intresset för att påbörja ett arbete med sikte på frivilliga framtida sammanläggningar. Det finns inget intresse för frivilliga sammanläggningar i dagsläget, men frågan om kommunernas kapacitet blir inte mindre viktig för det. Kommunernas förmåga att klara av sitt uppdrag är viktig för regeringen och kommer att fortsätta vara föremål för diskussion och eventuellt för åtgärder.


Anf. 75 Eva Lindh (S)

Herr ålderspresident! Sveriges Kommuner och Regioner befinner sig i en mycket svår situation ekonomiskt. Senast i förrgår varslades 900 anställda inom sjukvården i min region Östergötland. Många kommuner och regioner vittnar om hur svårt de har att klara det som hör till välfärden och det viktiga arbete som görs där. Vi har en vårdkris i Sverige.

Statsrådet tillsatte en utredning för en tid sedan som nu presenterade sina konklusioner. Den handlade om kommunsammanslagningar, eller kommunsammanläggningar som vi säger. Jag har en fråga som jag inte ställde i interpellationen. Jag undrar om statsrådet väntade sig något annat svar än det som kom.

Det blir lite märkligt i den här situationen när kommuner och regioner som har det väldigt tufft att ställa frågan till kommunerna om de frivilligt vill göra sammanläggningar. Vi vet att många inte har förutsättningarna för det. Det man tänkt skulle kunna underlätta för kommuner med sammanläggningar har inte funnits med i utredningen.

Det som är tänkt med sammanläggningar är att två kommuner som ligger nära varandra ska slå ihop sig och bli till en kommun. Det är tuffa beslut. Ibland kan det behövas. Men om det ska göras brukar man säga, och det visar också forskningen, att man måste ge någon typ av incitament för att kommunerna skulle vilja göra den här ändå ganska dramatiska förändringen att slås ihop.

Nu har utredningen har kommit till sina slutsatser. Slutsatsen är precis det som statsrådet har läst upp här: Det saknas intresse bland mindre kommuner för att inleda ett arbete med sammanläggningar. Det föreligger därmed inte några förutsättningar för frivilliga kommunsammanläggningar i dagsläget.

Jag har tre frågor till statsrådet. Den första frågan är: När det nu inte finns intresse för frivilliga sammanläggningar, kommer regeringen att överväga antingen insatser för att få kommuner att slås ihop, eller överväger statsrådet tvingande sådana? Det måste väl ändå har funnits en tanke med att be någon utreda det när de flesta ändå visste vad svaret skulle bli, och på vad man skulle göra om svaret blev det som man ändå kunde räkna med att det skulle bli?

Den andra frågan är: Om inte statsrådet ser sammanläggningar som en framkomlig väg, vilka initiativ ser statsrådet då för att ta tag i den situation som är för kommuner och regioner? Uppenbarligen är det inte att tillföra mer resurser, trots att vi ser ett stort behov av det. Finns det andra insatser som statsrådet ändå tänker att man skulle kunna göra för att underlätta för kommunsektorn i det tuffa läge som många befinner sig i?

Den tredje frågan är: Om man ändå ser att de mindre kommunerna har tuffa förutsättningar och har problem och utmaningar, har statsrådet något besked till dem? Eller tänker man vänta ut situationen och se hur det går?


Anf. 76 Statsrådet Erik Slottner (KD)

Herr ålderspresident! Jag får tacka ledamoten för de följdfrågor som nu ställdes. Jag ska försöka att besvara dem så gott jag kan.

Den första frågan gällde om jag hade förväntat mig ett annat svar. Frågan är om jag verkligen ska besvara den frågan. Jag ska inte som statsråd föregripa utredningar. Jag var dock inte så tvärsäker som ledamoten Lindh verkar vara om att det bara skulle vara en mur och ett nej från samtliga kommuner att vilja gå samman frivilligt.

Jag hade kanske tänkt att det skulle finnas nyanser i svaren. Svaren är inte alltid ja eller nej. Svaren kan vara: Inte just nu, men vi ser nog behoven inom en tioårsperiod. Det kanske inte kan ske med de förutsättningar som finns i dag. Men skulle vi få tydligare ekonomiska incitament skulle vi nog kunna gå ihop frivilligt.

Man skulle kunna tänka sig de nyanserna i svaren. Jag kanske inte hade räknat med: Ja, vi vill jättegärna, och att man sedan kastade sig i utredarens famn. Det kanske jag inte riktigt hade förväntat mig. Möjligtvis att jag hade tänkt att det skulle finnas nyanser i deras ja och nej.

Nu är utredningen här. Utredaren konstaterar att det finns väldigt små förutsättningar för frivilliga kommunsammanslagningar. Jag vill dock ändå säga att i uppdraget till utredningen fanns också att titta på ekonomiska incitament för kommunsammanslagningar.

Det finns också sådana förslag i utredningen. De är inte på någon konkret nivå. Men utredaren föreslår att man bör införa någon typ av ekonomiska incitament för att främja kommunsammanläggningar.

Frågan var: Vilka åtgärder överväger nu regeringen? Några sådana besked kan jag inte ge i dag. Det är för tidigt. Utredningen är för ny för att jag i dag ska kunna ge några sådana besked.

Däremot kan man säga att det egentligen finns tre huvudspår framöver. Ett alternativ är att konstatera att det inte finns några förutsättningar för frivilliga kommunsammanslagningar. Vi accepterar det svaret och går vidare. Sedan får kommunerna framöver klara sig med en kommunstruktur som finns i dag och med det kommunala skatteutjämnings- och kostnadsutjämningssystem vi har.

Ett annat alternativ är att gå en mellanväg och gå på utredarens förslag om fortsatta kapacitetsanalyser och utreda vidare om man skulle kunna införa ekonomiska incitament. Man skulle kunna öka ytterligare det som redan har införts som att underlätta för samverkan och se till att göra det mer attraktivt för att sedan sondera terrängen och skapa bättre förutsättningar för kommunsammanslagningar någon gång på 30-talet.

Ett tredje alternativ är att man är tuffare, styr mer från statligt håll och säger mer tydligt: Vi vill se kommunsammanslagningar. Men då måste detta ske mer centralt, eftersom som det uppenbart inte finns de möjligheterna i dag på frivillig nivå.

Vilket av de tre alternativen som vi kommer att välja att gå fram med kan jag i dag inte svara på. Vi behöver mer tid för att analysera det.

Jag tror att jag tog nästan alla frågorna, men det känns som att det var något mer. Jag kan möjligtvis vara lite bekymrad. Jag har som ledamoten Lindh vet mött väldigt många kommuner under det dryga år som jag har varit civilminister. I alla de sammanhangen har jag tagit upp den här frågan.

Jag märker att det inte har funnits någon jätteentusiasm. Men jag har också märkt en förståelse för att det nog kommer att behövas och att många kommuner är för små. Tittar vi på SCB:s senaste befolkningsstatistik ser vi att 90 av landets 100 minsta kommuner minskade sin befolkning under 2023. Det är i längden en ohållbar situation.

Många gånger är motståndet mot sammanläggningar mer emotionellt än rationellt. Det kan jag möjligtvis vara lite bekymrad över.


Anf. 77 Eva Lindh (S)

Herr ålderspresident! Vad fint att jag ändå fick något svar om förväntningarna. Jag har verkligen på allvar funderat över tankarna innan man tillsatte utredningen.

Själv är jag delvis uppvuxen i en kommun som slogs samman 1971. Det är inte konvulsioner, men det är fortfarande lite svårt att kännas vid att man är en del av den större kommunen. Det är svårt, och det betyder en del.

Med det sagt är det inte så att man inte ska göra det när det finns förutsättningar för det. Men vi vet att det inte finns förutsättningar för att frivilligt slå samman kommuner.

En annan sak som vi har sett är att samverkan har betytt mycket. Det är den frivilliga samverkan mellan kommuner. Det kan vara allt från att man har gått samman i förbund eller att man samverkar på väldigt många olika sätt. Det gör väldigt många olika kommuner. Det har inneburit mycket, och det gör stor skillnad för kommunerna att kunna samarbeta.

Det är bra. Frågan är om statsrådet ser möjligheter till att underlätta för det. Det finns trots allt en del hinder för samverkan. Det skulle kanske göra en större skillnad för kommunerna än vad utredningen kan innebära. Med fog sagt har jag respekt för utredningen liksom vad den har kommit fram till. Men jag tänker att det finns saker som ändå kan tas på allvar.

Min punkt här är att många av de till befolkningsandelen mindre kommunerna är väldigt stora till sin yta. Det innebär större svårigheter för samverkan och framför allt för sammanläggningar. Ser statsrådet detta? Och finns det några möjligheter för det här?

Jag ska nämna ett exempel, och det gäller räddningstjänsten. I de kommuner som är till ytan stora men som har få invånare kostar räddningstjänsten väldigt mycket mer pengar. Det är alltså en opåverkbar faktor vi pratar om. Man kan inte påverka detta, utan det är väldigt dyrt med räddningstjänst.

Många kommuner runt om i landet har löst problemet att det är svårt och dyrt att få ihop detta genom att slå ihop sina räddningstjänster. Det har visat sig att alla kommuner som är mindre till ytan har tjänat ekonomiskt på att slås ihop. Men de till ytan stora kommunerna har inte möjligheter att göra detta, och det innebär att de inte kan sänka sina kostnader på samma sätt som andra kommuner. Jag skulle gärna vilja höra om statsrådet har några tankar om detta och om det finns några initiativ att ta när det gäller just detta.

Jag fick inte svar på min sista fråga. Det kanske beror på att den är lite för ideologisk och retorisk, men jag ställer den igen. Om ministern nu ser att speciellt de mindre kommunerna i glesbygd, och regionerna, har stora problem också i dag - finns det då några andra initiativ? Jag har ju sett att regeringen inte gör bedömningen att man behöver ge kommuner och regioner de resurser som vi socialdemokrater tycker att de borde få. Finns det några förslag på detta, eller ska man bara vänta ut situationen och låta det bli bättre, eventuellt, på sikt?


Anf. 78 Statsrådet Erik Slottner (KD)

Herr talman! Det står på min lista att jag ska besvara den sista frågan, men jag hann inte med det på mina förra fyra talartidsminuter. Jag gör det nu i stället. Regeringen har gett, eller vi har rättare sagt höjt de generella och riktade statsbidragen med 28 miljarder under 2023 och 2024. Det är historiskt sett en av de största höjningar som har gjorts av statsbidragen till kommun- och regionsektorn, så nog har regeringen sett att kommuner och regioner behöver ökade resurser.

Ledamoten Lindh sitter i den parlamentariska skatteutjämningskommittén, vilket jag har fått möjlighet att tala om flera gånger i andra debatter. Där ska bland annat denna problematik ses över. Det handlar om alla parametrar med skatteutjämning, och man ska se om exempelvis gleshet kompenseras tillräckligt mycket. Kommittén ska också se över problematiken med att en del kommuner år efter år känner sig nödgade att höja skatten för att klara av sitt allmänna uppdrag och så vidare. Vi ser att skatteklyftan mellan dem som betalar lägst och högst skatt ökar. Vi får väl se vad kommittén kommer fram till i de här avseendena.

Ibland tänker vi bara på att kommunsammanläggningar rör mindre kommuner. Jag vill vara noga med - och detta har jag sagt många gånger - att det inte bara rör kommuner i Norrlands inland som är små när det kommer till befolkningsunderlag men stora till ytan. Kommunsammanläggningar kan mycket väl beröra kommuner i Västra Götaland, som i dag har 49 kommuner. Det kan beröra Stockholms län, som har 26 kommuner och Skåne, som har 33 kommuner som är ganska små till ytan och ganska tättbefolkade men som ändå är väldigt små rent befolkningsmässigt. Där finns goda förutsättningar för kommunsammanslagningar.

Det här är också kommuner som i dag samverkar väldigt mycket inom olika områden. Eva Lindh nämner räddningstjänsten som ett exempel. Jag var själv på studiebesök i mellersta Skaraborg för ett par veckor sedan, och de har ett mycket väl fungerande samarbete just kring räddningstjänsten. Jag tror att det var fyra kommuner inblandade. Det är väl ett jättebra exempel.

Jag tycker dock att man får gå lite varligt fram innan man ger alltför stora möjligheter till samverkan. Någonstans måste vi också skydda den demokratiska insynen och den demokratiska kontrollen över dessa samverkansorgan. Om man börjar samverka mellan kommuner där indirekta församlingar och nämnder får allt större inflytande och där man kanske inte riktigt matchar de demokratiska preferenser som medborgarna har röstat om i enskilda kommuner ska man vara lite försiktig. Det är inte självklart att bara gå vidare med ökade möjligheter till samverkan, utan man måste också ha ett demokratiskt filter och demokratiska glasögon innan man går vidare med sådana förslag.

Jag tycker också att om man samverkar om snart sagt allting i en kommun måste man till slut ställa sig frågan: Varför går man då inte samman och skapar ett kommunfullmäktige och gemensamma nämnder? Befolkningen får då rösta i val till kommunfullmäktige, och utifrån sammansättningen där skapas nämnderna. Jag tycker att den frågan ändå måste ställas.

För mig är det självklart att en identitet i en kommunstadsdel inte behöver gå förlorad bara för att man har ett gemensamt kommunfullmäktige. Kommungränserna är i dag i mångt och mycket administrativa gränser. Jag bor i Stockholm och har varit kommunpolitiskt aktiv där. Vi har ett kommunfullmäktige. Men jag bor också på Södermalm, och Södermalms identitet går inte bort för att vi har ett gemensamt kommunfullmäktige med elva stadsdelsnämnder i Stockholm.

Man måste försöka förstå att administrativa gränser är en sak medan de emotionella, kulturella och historiska anknytningarna är en annan sak. Där tror jag att vi som politiker som gärna skulle vilja se kommunsammanslagningar måste bli lite mer pedagogiska, och jag försöker ta mitt ansvar i den frågan.


Anf. 79 Eva Lindh (S)

Herr talman! Jag ska börja med det positiva: Jag tycker att det är väldigt bra att statsrådet lyfter den demokratiska insynen och förutsättningarna för den kommunala demokratin. Jag håller jag helt med om att detta är viktigt, och alla de här besluten måste fattas under de förutsättningarna. Det är otroligt viktigt.

Jag har inte - och jag hoppas att statsrådet inte tolkar det så - läst utredningen som att det bara skulle handla om mindre kommuner. Mitt exempel var att det är svårare med både samverkan och sammanläggningar när avstånden är långa och kommuninvånarna få. Det var bara min beskrivning av att det då är svårare med sammanläggningar.

Men det är också svårare med samverkan, och de här kommunerna har det redan tufft och kan inte heller göra de besparingar som andra kommuner kan genom att samverka tätare. Min poäng var att de därför får det tuffare på flera olika sätt. Det är därför jag tänker att det är viktigt att ta med sig att förutsättningarna för kommunerna är olika.

Jag tolkar det som att statsrådet inte just nu har några förslag på att det vare sig ska vara tvingande eller något annat, utan att statsrådet ska titta på det som utredningen kommer med. Sedan får vi se vad som händer. Det är min tolkning av det statsrådet säger.

Jag vill dock ändå lägga till något. Statsrådet talade om historiskt sett stora satsningar. Historiskt sett har regionerna det svåraste läge de har haft sedan 90-talet. Det sker historiskt stora förändringar. Jag tog exemplet med min egen hemregion i Östergötland, där nu 900 anställda inom vården varslas. Det är ett tufft läge; det vill jag verkligen understryka. Allt vi kan göra för att stötta kommuner och regioner för att rädda välfärden är viktigt.


Anf. 80 Statsrådet Erik Slottner (KD)

Herr talman! Jag är fullt medveten om det sistnämnda. Det är ett hårt tryck, inte minst på regionsidan och i en del kommuner, även om det ser mer olika ut i kommunsektorn. Det är helt korrekt att regionernas ekonomi är under hårt tryck. Det kommer förmodligen att lätta framöver med tanke på att inflationen nu minskar, men statsministern har ju också sagt att regeringen kommer att ta sitt ansvar för regionernas ekonomi. Vi tar naturligtvis detta besked på allvar.

Jag är fullt medveten om att det för små och glesbebyggda kommuner och deras problem inte är någon universallösning att bara slå samman två kommuner. Men Sverige ser ut som Sverige gör. Med tanke på de allt svårare uppdrag som kommunerna i dag har och har blivit pålagda sedan den senaste kommunsammanslagningen, som Eva Lindh också refererar till, på 70-talet och med en minskande befolkning är frågan värd att ställas: Kommer kommuner med 2 000-4 000 invånare att klara av kompetensförsörjningen? Klarar de av att jobba strategiskt framåt? Klarar de av att jobba med digitalisering, med kompetenta chefer, med klimatanpassningar, med civilförsvar och med allt detta som åläggs kommuner i dag oavsett storlek? Den frågan måste vi nog ställa oss.

När jag ställer de här frågorna till kommunföreträdare, både på direktörsnivå och på politisk ledningsnivå, är det många som säger att detta blir väldigt svårt. Ändå har man svårt att ta steget och göra kommunsammanslagningar, mycket av emotionella skäl. Som Eva Lindh lyfte ligger fortfarande kommunsammanslagningarna från 70-talet kvar; jag har också hört detta många gånger. Men man får nog försöka komma över detta nu, försöka skapa identiteter i dessa kommundelar och ändå komma överens om att man nog jobbar bättre tillsammans med de mycket tuffa och svåra utmaningar kommunerna står inför.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2023/24:519 Kommunsammanläggningar

av Eva Lindh (S)

till Statsrådet Erik Slottner (KD)

 

Sveriges kommuner och regioner befinner sig i en mycket svår ekonomisk situation. Nästan samtliga regioner prognostiserar kraftiga underskott i verksamheten för 2024, och det finns bedömningar om att cirka 5 000 personer som jobbar inom sjukvården kommer att sägas upp under året. Vi har en sjukvårdskris i Sverige.

Sverigedemokraterna och regeringen borde då rimligen fokusera på en plan för att stödja kommuner och regioner ekonomiskt för att upprätthålla en god välfärd i hela landet. I stället ägnar sig regeringen åt helt andra saker som verkar verkningslösa. Ett exempel är att regeringen i slutet av mars 2023 beslutade att tillsätta en utredning om frivillig sammanläggning av kommuner.

Nu har utredningen Steg mot stärkt kapacitet (SOU 2024:6) presenterats. Resultatet av den utredningen kan kort sammanfattas i följande citat: ”Det saknas intresse bland mindre kommuner för att inleda ett arbete med sammanläggningar. Det föreligger därmed inte några förutsättningar för frivilliga kommunsammanläggningar i dagsläget.”

Utifrån ovanstående har jag därför följande frågor till statsrådet Erik Slottner:

 

  1. Avser statsrådet att ta initiativ till kommunsammanläggningar?
  2. Om inte statsrådet avser att ta initiativ till kommunsammanläggningar, vilka andra initiativ avser statsrådet att ta?