Kärnkraftsutbyggnaden

Interpellationsdebatt 21 april 2009

Protokoll från debatten

Anföranden: 17

Anf. 26 Maud Olofsson (C)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Maud Olofsson! Det avslutas med att överenskommelsen var för våra barn och barnbarn. Jag vill minnas att Maud Olofsson för inte så länge sedan, strax före valet, i en debatt - jag tror att det var med Företagarna i Almedalen - berättade om sina barn och barnbarn och med tårar i ögonen berättade om det starka engagemang mot kärnkraften som näringsministern då hade och hur hemskt det var när barnbarnen inte kunde äta jordgubbar för att de var besmittade eller bestrålade av radioaktivt nedfall från Tjernobyl. Det var före valet. Före valet gjordes också en valplattform som talade om att förbudet mot att uppföra nya reaktorer inte kom att upphävas under mandatperioden i den överenskommelse som de fyra borgerliga partierna gjorde. Efter valet fick vi en regeringsförklaring där det hette att förbudet mot att uppföra nya reaktorer kommer att bestå. Sedan ändrades detta i och med att Maud Olofsson tillsammans med övriga borgerliga partiledare gjorde en energiöverenskommelse som öppnade för tio nya kärnkraftverk i Sverige. Åter var det barn och barnbarn som stod i fokus. Det var för barns och barnbarns skull som det var viktigt att öppna för att kunna investera i tio nya kärnkraftverk. Då ska vi komma ihåg att detta görs i ett läge när vi har betydande energiöverskott i Sverige. Energimyndigheten spår att Sverige redan 2015 har ett energiöverskott på ungefär 20 terawattimmar, sannolikt mer med tanke på den konjunktureffekt som vi har nu, sannolikt mer med tanke på de ambitiösa planer som finns från många partier på att investera i förnybar energi och göra energieffektiviseringar. Det är naturligtvis omöjligt att komma ifrån frågan: Vad är det som hände emellan? Varför denna omsvängning? Vad var det som så dramatiskt ändrade förutsättningarna och synen på att investera i ny kärnkraft mellan åren 2006 och 2008? Varför just tio nya kärnkraftverk? Vi ska veta att en ny reaktor som skulle byggas i dag skulle ha väsentligt större kapacitet, kanske tre fyra gånger större kapacitet, än de reaktorer som i dag finns på den svenska marknaden. Frågan ställs dessutom: När behöver de ersättas? Min grundläggande fråga är: Vad var det som fick Maud Olofsson och regeringen att ändra sig? Var det en kommande energibrist i Sverige eller litade ni inte på Energimyndighetens bedömningar? Eller var det någonting annat? Tror ni inte på era egna ambitioner att öka förnybar energi? Tror ni inte på förutsättningarna att för den skull kunna energieffektivisera? Framför allt: Vad innebär detta i den energimix vi har i Sverige? När regeringen talar om de tre benen i energipolitiken kan man notera att det ena benet som regeringen talar om, kärnkraften, med tio nya reaktorer i så fall kommer att vara väsentligt mycket större än vad den varit tidigare med tanke på de kapacitetsökningar som finns tillgängliga. Hur ser den framtida energimixen ut med den argumentationen? Dessutom vill näringsministern ofta få det att framstå som att man ska satsa på förnybart, och med det som argument kommer inte kärnkraften att vara marknadsmässigt möjlig. Men det tog bara två timmar från att regeringen presenterade sina överenskommelser innan vd:n för statliga Vattenfall, Lars G. Josefsson, var framme och talade om att de skulle sätta i gång och bygga och att det nu blev möjligt och troligt att de skulle kunna bygga kärnkraft. Uppenbarligen gör Vattenfalls vd en annan bedömning än näringsministern när det gäller förutsättningar för att bygga ny kärnkraft. Då infinner sig frågan till näringsministern som en av dem som är ansvariga för de statliga bolagen: Är näringsministern beredd att agera om Vattenfall påbörjar förutsättningarna för att investera i ny kärnkraft i Sverige i ett läge där vi redan har ett betydande energiöverskott? Jag förväntar mig klargörande svar på detta och på hur näringsministern och Centerpartiet ser på kärnkraften framöver.

Anf. 26 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet Maud Olofsson! Det avslutas med att överenskommelsen var för våra barn och barnbarn. Jag vill minnas att Maud Olofsson för inte så länge sedan, strax före valet, i en debatt - jag tror att det var med Företagarna i Almedalen - berättade om sina barn och barnbarn och med tårar i ögonen berättade om det starka engagemang mot kärnkraften som näringsministern då hade och hur hemskt det var när barnbarnen inte kunde äta jordgubbar för att de var besmittade eller bestrålade av radioaktivt nedfall från Tjernobyl. Det var före valet. Före valet gjordes också en valplattform som talade om att förbudet mot att uppföra nya reaktorer inte kom att upphävas under mandatperioden i den överenskommelse som de fyra borgerliga partierna gjorde. Efter valet fick vi en regeringsförklaring där det hette att förbudet mot att uppföra nya reaktorer kommer att bestå. Sedan ändrades detta i och med att Maud Olofsson tillsammans med övriga borgerliga partiledare gjorde en energiöverenskommelse som öppnade för tio nya kärnkraftverk i Sverige. Åter var det barn och barnbarn som stod i fokus. Det var för barns och barnbarns skull som det var viktigt att öppna för att kunna investera i tio nya kärnkraftverk. Då ska vi komma ihåg att detta görs i ett läge när vi har betydande energiöverskott i Sverige. Energimyndigheten spår att Sverige redan 2015 har ett energiöverskott på ungefär 20 terawattimmar, sannolikt mer med tanke på den konjunktureffekt som vi har nu, sannolikt mer med tanke på de ambitiösa planer som finns från många partier på att investera i förnybar energi och göra energieffektiviseringar. Det är naturligtvis omöjligt att komma ifrån frågan: Vad är det som hände emellan? Varför denna omsvängning? Vad var det som så dramatiskt ändrade förutsättningarna och synen på att investera i ny kärnkraft mellan åren 2006 och 2008? Varför just tio nya kärnkraftverk? Vi ska veta att en ny reaktor som skulle byggas i dag skulle ha väsentligt större kapacitet, kanske tre fyra gånger större kapacitet, än de reaktorer som i dag finns på den svenska marknaden. Frågan ställs dessutom: När behöver de ersättas? Min grundläggande fråga är: Vad var det som fick Maud Olofsson och regeringen att ändra sig? Var det en kommande energibrist i Sverige eller litade ni inte på Energimyndighetens bedömningar? Eller var det någonting annat? Tror ni inte på era egna ambitioner att öka förnybar energi? Tror ni inte på förutsättningarna att för den skull kunna energieffektivisera? Framför allt: Vad innebär detta i den energimix vi har i Sverige? När regeringen talar om de tre benen i energipolitiken kan man notera att det ena benet som regeringen talar om, kärnkraften, med tio nya reaktorer i så fall kommer att vara väsentligt mycket större än vad den varit tidigare med tanke på de kapacitetsökningar som finns tillgängliga. Hur ser den framtida energimixen ut med den argumentationen? Dessutom vill näringsministern ofta få det att framstå som att man ska satsa på förnybart, och med det som argument kommer inte kärnkraften att vara marknadsmässigt möjlig. Men det tog bara två timmar från att regeringen presenterade sina överenskommelser innan vd:n för statliga Vattenfall, Lars G. Josefsson, var framme och talade om att de skulle sätta i gång och bygga och att det nu blev möjligt och troligt att de skulle kunna bygga kärnkraft. Uppenbarligen gör Vattenfalls vd en annan bedömning än näringsministern när det gäller förutsättningar för att bygga ny kärnkraft. Då infinner sig frågan till näringsministern som en av dem som är ansvariga för de statliga bolagen: Är näringsministern beredd att agera om Vattenfall påbörjar förutsättningarna för att investera i ny kärnkraft i Sverige i ett läge där vi redan har ett betydande energiöverskott? Jag förväntar mig klargörande svar på detta och på hur näringsministern och Centerpartiet ser på kärnkraften framöver.

Anf. 27 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Det här verkar kunna bli en väldigt spännande debatt. I en tidigare debatt som jag hade i dag med näringsministern diskuterade vi kärnkraftens risker. Då verkade vi vara överens om att det finns stora risker med kärnkraften. När man läser det här svaret får man dock bilden av att näringsministern fullständigt har glömt bort allt vad kärnkraftens risker heter. Härdsmältan i Harrisburg är glömd. Det svåra reaktorhaveriet i Tjernobyl med de hemska konsekvenser som det fick i Ukraina där ett stort område inte går att vistas i över huvud taget och de effekter det fick här i Sverige med påverkan på svamp, vilt och renkött som man tvingades slänga verkar inte spela någon roll över huvud taget. Den mycket allvarliga incidenten i Forsmark 2006, som vi diskuterade i den tidigare debatten, när elförsörjningen till verket slogs ut och där ledande kärnkraftsexperter säger att vi var nära en svensk härdsmälta verkar heller inte spela någon roll. När det gäller de väldigt svåra miljö- och hälsoeffekter som det blir vid uranbrytningen i andra länder som vi är beroende av finns det en risk att en ökad och förlängd kärnkraftsanvändning i Sverige skulle leda till att vi får uranbrytning även i Sverige. Det verkar heller inte finnas med på ministerns karta. Problemet med avfallslagringen är inte löst. Det finns i dag ingen plan som har antagits av Sveriges riksdag och som vi är eniga om för hur vi ska ta hand om avfallet. Vi vet alltså inte hur man ska behandla detta enormt farliga avfall, bland det farligaste material som mänskligheten känner till. Ändå har Maud Olofsson och Centerpartiet tillsammans med de övriga regeringspartierna ställt sig bakom en överenskommelse där man öppnar för ny kärnkraft. Jag måste säga att jag blir ganska upprörd när man kallar det för att förlänga kärnkraftsparentesen. Det är absolut inte någon förlängning av kärnkraftsparentesen det handlar om, utan man öppnar för nya kärnkraftverk som kan stå kvar för oöverskådlig tid. Det finns ingen bortre parentes, så att kalla det för att förlänga parenteser är bara att slå blå dunster i befolkningens ögon. Med tanke på alla de här problemen måste vi fråga oss varför Centerpartiet har ändrat sig när det gäller kärnkraften i ett läge där vi faktiskt beräknas få ett kraftigt överskott på el. Vi pratar om 20 terawattimmar redan till 2015, och man kommer att fortsätta att ha ett överskott i decennier efter det. Varför är det då så viktigt att nu öppna för att bygga ut ny kärnkraft? Dessutom kommer det till nya styrmedel, där regeringen vill öka ambitionerna när det gäller elcertifikatssystemet. Oppositionen har högre ambitioner och vill öka det ännu mer. Vi kan få massor med förnybar el som inte har de allvarliga miljö- och hälsokonsekvenser som kärnkraften har. Men det väljer man också att strunta i, för man har prioriterat möjligheten att bygga ut kärnkraften. Sverige har också enorma möjligheter att effektivisera energianvändningen. Vi använder i dag dubbelt så mycket el per capita jämfört med Centraleuropa. Vi ser att elanvändningen minskar - med åtminstone 2 procent förra året om man lyssnar på energibranschen. Vi vet att det finns enormt stora möjligheter. Med hjälp av PFE-programmet som vänder sig till den tunga industrin har man redan hittat åtgärder för att minska energianvändningen med 1 terawattimme. Då har man bara börjat skrapa på ytan. Det finns mycket mer att göra. Frågan måste alltså gå tillbaka till Maud Olofsson. Om nu näringsministern hade velat ha en hållbar energiutveckling, där man varken behöver ha ökade koldioxidutsläpp eller ett ökat och förlängt beroende av kärnkraften, hade man kunnat få det. Det visade ju oppositionens reaktion på energiöverenskommelsen. Det hade gått att komma överens om en sådan utveckling med oppositionspartierna, men det ville inte Centerpartiet. Ni prioriterade att få med de andra borgerliga partierna på en energiöverenskommelse som inte kommer att leda till en hållbar energiutveckling, och det gör mig djupt bedrövad. Då kan man inte säga att man gör det för barnens och barnbarnens skull, utan då gör man det för att man vill bevara makten.

Anf. 28 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Bara som en parentes inledningsvis: Jag tror att det var det första talet här i kammaren av en miljöpartist där jag inte hört ordet "klimat" eller "klimathot" nämnas. Det är ganska symtomatiskt, för det är nämligen klimathotet och det faktum att reaktorerna faller för åldersstrecket som är de två kanske viktigaste skälen till varför vi har fattat detta beslut om att släppa fram möjligheten att bygga tio nya reaktorer. Prognoser är alltid prognoser. Den här prognosen har fel på ett ställe. Den underskattar nämligen kraftigt efterfrågan på el från elbilsintroduktion och vid järnvägsutbyggnad i framtiden. Det är ungefär tillsammans 14 terawattimmar. Å andra sidan finns inte i prognosen så mycket energieffektivisering och utbyggnad av förnybar energi som vi från regeringssidan har beslutat om. De här två effekterna tar ungefär ut varandra. Vad jag vill säga med detta är att prognoser är väldigt svåra att göra, och just i den här prognosen är efterfrågan väldigt produktionsstyrd och efterfrågan på el är ganska skraltigt analyserad. När det gäller överskottet det talas om kommer det att finnas ett överskott, men det som är poängen i hela uppgörelsen är att överskottet försvinner i det ögonblick reaktorerna börjar falla för åldersstrecket. Det som är problem för Sverige här är att det tar lång tid att projektera och bygga en reaktor. Det finns ytterligare ett problem, och det är att vi sannolikt inte kan bygga mer än en eller två reaktorer samtidigt i Sverige. Vi har inte den tekniska kapaciteten eller byggkapaciteten för detta. Samtidigt ska vi veta att alla de reaktorer vi har byggdes under 13 år. Det innebär att från slutet av 2020-talet och ytterligare ett decennium framåt försvinner hälften av den svenska elproduktionen på ett bräde - den som kommer från kärnkraften. Man måste alltså börja planera på ett tidigt stadium för hur man ska göra denna generationsväxling beträffande reaktorer. Man måste planera omgående. Ett annat skäl för att inte vänta för länge med att byta ut dessa reaktorer - jag hör här på något sätt att man ska köra dem i botten - är att grundkonstruktionen i moderna reaktorer är säkrare än i de reaktorer som redan finns. Man kan också i framtiden sannolikt använda säkrare bränsle i form av torium. Det är också ett skäl till varför man ska byta ut reaktorerna mot nya reaktorer. Det finns en teknisk utveckling även på kärnteknikens område. Fru talman! Jag vill alltså understryka att det är väldigt viktigt att börja planeringen för en ny kärnkraft omgående. Som avslutning vill jag ge en illustration: Norr om Stockholm finns Forsmarksreaktorerna. Produktionen där är exakt lika stor som Storstockholmsområdets förbrukning. Hur ska ni klara det utan ny kärnkraft?

Anf. 29 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Jag kunde inte låta bli att reagera på svaret, för jag tycker att det finns någon typ av motsättning i regeringens agerande när det gäller att bygga ny kärnkraft. Först och främst pekar näringsministern i svaret på att vi är på väg mot ett kraftigt elöverskott. Energimyndighetens prognoser pekar på att vi när vi närmar oss 2020 har ett elöverskott som nästan är i nivå med halva vårt kärnkraftsprogram. Det är lite konstigt. Om några av de äldsta kärnkraftverken skulle ramla ut av åldersskäl under den här tiden skulle vi ändå ha kvar ett rejält överskott av el på marknaden. Problemet uppstår först när de sista verken ska ut mot slutet av 2030-talet eller början på 2040-talet. Då kan det kanske bli bekymmer. Vad vet vi om det? Det beror naturligtvis på hur långt vi har kommit i satsningen på det förnybara. Varför denna brådska och nu börja ta ställning till något som skulle falla ut i slutet av 2030-talet eller början av 2040-talet och därmed äventyra satsningen på utbyggnaden av det förnybara? Nog är det väl ett signalsystem när Vattenfall säger att man inom två år kommer att överväga att lämna in en ansökan om att få bygga ny kärnkraft. Det handlar då om pengar i storleksordningen 50 miljarder för ett nytt kärnkraftverk, förmodligen betydligt mer. De pengarna skulle vi få oerhört mycket förnybar energi för. Varför inte använda Vattenfall under åren fram till 2020 och försöka pressa fram ännu mer så att omställningen fram till 2035-2040 blir enklare? I regeringens agerande finner man den motsättningen att man äventyrar en utbyggnad av förnybar energi genom att nu släppa fram något som inte behövs, nämligen tillstånd för att bygga nya kärnkraftverk.

Anf. 30 Maud Olofsson (C)

Fru talman! Tomas Eneroth funderar över vad det är som gör att regeringen kommer fram med en klimat- och energiöverenskommelse. Jag tror inte att man behöver vara Einstein för att förstå att den här regeringen måste komma överens om klimat- och energipolitiken; man gör det på Europanivå också. Vi har drivit fram en klimat- och energiöverenskommelse på europeisk nivå för att styra mot en mer hållbar riktning. Det får som konsekvens att vi också i Sverige måste bestämma hur det ser ut när man har gjort en bördefördelning på EU-nivå. Det tror jag är rätt givet. Jag tror också att det är viktigt att ge besked, och jag tror att svensk fackföreningsrörelse, svenska företag och svenska konsumenter vill ha besked i energi- och klimatpolitiken. Vi kan också konstatera att vi har bråkat i den här frågan under lång tid. Carl B Hamilton och jag har väl inte varit mest överens i energifrågan. Men vi kan hitta en lösning där vi båda kan leva med den överenskommelse som vi nu har. Centerpartiet har inte ändrat inställning i kärnkraftsfrågan, men vi kan leva med den lösning som vi nu har kommit fram till. Carl B Hamilton och Folkpartiet kan leva med de satsningar som vi nu gör på vindkraft, förnybart och på en omställning av hela transportsektorn. Det är det som en bra kompromiss i Sveriges politik innebär. Den här överenskommelsen är den mest ambitiösa klimat- och energiöverenskommelsen i hela världen. Nu får vi minska klimatutsläppen med 40 procent. Vi får hälften av vår energi från det förnybara. Vi ökar energieffektiviseringen med 20 procent. Vi ställer om transportsektorn och ser till att 10 procent av det förnybara kommer därifrån. Vi ska ha en fossilfri fordonsflotta år 2030. Vi ska fasa ut oljeanvändningen ur uppvärmningssektorn till 2020. Vi har satt upp mycket ambitiösa mål. Om vi ser till de program vi har kommer det förnybara att komma först, tack vare styrmedel med elcertifikat och annat. Viktigt i uppgörelsen är att detta är upp till industrin. Det sker på marknadsmässiga villkor utan skattesubventioner. Man ställer också ökade krav på kärnkraftsindustrin. Som Carl B Hamilton säger: När säkerheten ställer krav vilka är det då som finns där för att investera i ny kärnkraft? Vi ger möjligheten och vi ger de långsiktiga spelreglerna. Men vi ger likvärdiga spelregler för det förnybara - tydligare genom att vi har elcertifikatssystem. Vi får en elbalans som innebär att vi har vattenkraft, kärnkraft och det nya förnybara i en bra mix i en situation som är bra för det svenska näringslivet. Den klimat- och energiöverenskommelse som vi har nått väcker uppmärksamhet i hela världen. Alla är otroligt imponerade över den uppgörelse vi har nått. Man säger att detta ger bra förutsättningar inför Köpenhamn eftersom vi tar ledarskapet och visar att vi är beredda att ställa om. Det mest märkliga är: Vad vill oppositionen? Jag har lyssnat på oppositionen och försökt nå en överenskommelse. Alla som tror att det skulle vara enkelt att nå en överenskommelse med oppositionen kan jag ta ur den villfarelsen. När oppositionen kom till förhandlingarna var de inte ens överens sinsemellan. Att Miljöpartiet vill avveckla kärnkraften är alldeles uppenbart, men vad Socialdemokraterna vill i den här frågan är skrivet i stjärnorna. Däremellan finns Vänsterpartiet. Jag tror att det vore bra för svensk industri och svensk fackföreningsrörelse om Tomas Eneroth här kunde ge besked om Socialdemokraternas inställning till kärnkraften. Ni försöker vara offensiva genom att fråga mig, men ge besked till dem som vill ha det, nämligen alla som vill ha jobb framöver.

Anf. 31 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Tack för svaret, Maud Olofsson! Ibland är det fascinerande att höra dig. Nog väckte er överenskommelse internationell uppmärksamhet. Jag tror att väldigt många var förvånade över att Sverige, med stora elöverskott, tidigare hög ambitionsnivå när det gäller att satsa på förnybart och med gott rykte i den internationella miljörörelsen, helt plötsligt kovände och öppnade för tio nya kärnkraftverk. Det väckte stor uppmärksamhet, inte minst 2008 - det år då man inte startade ett enda nytt kärnkraftsbygge i hela världen. Det är intressant att Sverige gjorde den kovändningen. Det är intressant att man gav den signalen i ett läge när alla andra signaler vore nödvändiga, det vill säga signalen att tala om att satsa på förnybart. Det är det som är vårt löfte till våra barn och barnbarn. Det är det som vi har talat om, ibland till och med du och jag på gemensamma ståndpunkter i den gamla energiöverenskommelsen där vi såg det som nödvändigt att ge tydliga politiska signaler om att vi är ett samhälle som behöver ställa om. Vi som har politiken som verktyg måste ge tydliga signaler om vilken väg vi ska gå. Då kan vi inte tala om för näringslivet, industrin eller andra att kärnkraft är något som ska vara för oändlig tid, till och med med tio nya reaktorer. Det var ju det som er överenskommelse kom fram till. Jag noterar att det är enkelt för näringsministern att glida undan kärnkraftsfrågan och tala om klimatpolitiken som helhet. Interpellationen handlar om kärnkraften. Jag fick inte svar på varför det var så viktigt att ge besked nu. Planeringsförutsättningarna klarar man av på ganska kort tid. Det har ju Vattenfalls vd talat om. Vi kan konstatera att energimixen ändras om vi får tio nya reaktorer. De tre benen som Maud Olofsson i alla andra sammanhang talar om blir det onekligen lite olika vikt på. Det är tio nya reaktorer som ska ersätta. Oskarshamn 1 ligger väl på 3,5 terawatt. Ett nytt kärnkraftverk kanske på 10-15, säkert ännu mer om man är riktigt optimistisk. Vi får ju ett kraftigt elöverskott och ett kraftigt ökat kärnkraftsberoende. Är det den mixen vi vill ha framöver? Det som jag och folk i miljörörelsen är oroade över, och som inte minst LRF och andra är oroade över, är att det här förtar intresset, engagemanget och förutsättningarna för att investera i bioenergi, vindkraft, solenergi och all annan förnybar energi. Det är den uppenbara risken. De 95 miljarder som Vattenfall använder för att investera i Nuon i olja och kol eller något annat kunde kanske i stället investeras i förnybar energi i Sverige. Jag noterar att oenigheten inte finns mellan s, v och mp. Vi är till och med överens. Vi har presenterat en gemensam energi- och klimatpolitik. Inom regeringsalliansen finns det onekligen ganska stora skillnader. Carl B Hamilton lyser upp de här tillställningarna ibland, bland annat genom att komma med sådana påpekanden som nu. Han sade att regeringens utbyggnad av förnybar energi knappt motsvarar den effektökning som kommer att behövas för att klara elbilar och järnväg. Jag ska läsa protokollet noggrant för att se om det stämmer. Det är ju en himmelsvid missuppfattning. Inte ens om hela den svenska transportflottan skulle gå över på el går det upp till mer än åtta terawatt. Att det skulle äventyra hela den förnybara energisatsningen och ta det utrymmet i anspråk är också häpnadsväckande. Delar Maud Olofsson den bedömningen? Har ni en gemensam bedömning om att hela den satsning som ni är tydliga med när det gäller förnybara investeringar i princip knappt klarar övergången till elbilar? I så fall förstår jag ännu mer den kritik som finns mot att regeringen skulle vara för måttfull i ambitionen att satsa på det som är förnybart. Grundfrågan kvarstår: Är Maud Olofsson beredd att agera om Vattenfall skulle börja investera i kärnkraft? Grundfrågan kvarstår: Varför tio nya reaktorer i ett läge när vi har ett betydande elöverskott? Grundfrågan kvarstår: Om Maud Olofsson för två och ett halvt år sedan rördes till tårar vid en känsla av att det var så viktigt att inte öppna för ny kärnkraft i detta land, vad är det då som talar för att vi ska tro att detta ställningstagande är långsiktigt två år framåt?

Anf. 32 Per Bolund (Mp)

Fru talman! Till att börja med måste jag kommentera näringsministerns syn på förhandlingarna om energiöverenskommelsen. Det var inte så att vi mottogs med öppna armar och att vi tillsammans, utan några som helst förutsättningar, kunde sitta tillsammans och komma överens om energipolitiken - tyvärr. Det hade jag verkligen uppskattat. Jag var med vid dessa förhandlingar. Det var extremt tydligt att det som regeringen var ute efter var att vi i princip skulle skriva under den energiöverenskommelse som de borgerliga partierna hade kommit överens om. När det väl kom till kritan efter ett par veckors förhandlingar ställdes vi inför ett ultimatum att vi antingen skulle skriva under att vi accepterar att man öppnar för ny kärnkraft eller också lika gärna kunde gå ut genom dörren. Det var de två alternativ som vi hade att välja mellan. På det sättet driver man inga seriösa förhandlingar. Jag står kvar vid att om Maud Olofsson hade prioriterat att få ett hållbart energisystem utan vare sig kärnkraft eller fossila bränslen hade det funnits en möjlighet om hon hade valt att gå över blockgränsen. Men hon prioriterade att i stället få en energiöverenskommelse inom regeringen. Då fick hon en dålig överenskommelse som innebär att man öppnar för utbyggd kärnkraft. Maud Olofsson nämner också de internationella reaktionerna på denna överenskommelse och säger att de är så fantastiskt positiva. Det är inte vad jag hör. Till att börja med kan jag säga att detta inte är det mest ambitiösa klimatprogrammet. Man kan till exempel jämföra med oppositionens klimatprogram som är betydligt mer ambitiöst och som innebär ännu mer omfattande minskningar av koldioxidutsläpp. Man kan titta på reaktionerna till exempel i tidskriften German Times. När man där refererar till denna överenskommelse gör man det genom att säga att den svenska regeringen öppnar för ny kärnkraft och att detta väcker upp kärnkraftskramare runt om i hela Europa, till exempel i Tyskland där man nu också får i gång debatten om man ska bygga ut kärnkraften i stället för att avveckla den som man har tänkt tidigare. Vem hade kunnat ana att Maud Olofsson som före valet var en hårdnackad kärnkraftsmotståndare nu skulle stå på barrikaderna för att öppna för ökad kärnkraftsanvändning runt om i världen? Jag måste säga att jag häpnar.

Anf. 33 Carl B Hamilton (Fp)

Fru talman! Jag tror att Tomas Eneroth var lite snabb med prognoserna. Vad jag försökte säga var att det finns många komponenter i en sådan här prognos - både efterfrågan och utbud. Nettot i detta fall blir ungefär att de tar ut varandra. Men det som är intressant med Tomas Eneroths inlägg och även Per Bolunds är att de säger: Kärnkraft ska vi diskutera för sig, och klimat ska vi diskutera för sig. De får inte blandas ihop. I själva verket är möjligheten att befria atmosfären från ökade utsläpp väsentligt större om man i Sverige och i Europa fokuserar på bland annat kärnkraft men naturligtvis också på annan förnybar energi. Därför blir den framställning som sker här, den nationalistiska framställningen och den egenfokuserade framställningen, att ett elöverskott är som en förbrytelse, någonting negativt och någonting som vi inte får göra. I själva verket är elöverskott med förnybar energi någonting som vi kan exportera. Då slår vi ut gas och kolkraftsgenererad el i Polen, Tyskland och på andra ställen. Det skulle leda till att Europa får lägre koldioxidutsläpp. Men det är tydligen någonting som ni inte vill. Det är tydligen någonting som ni fruktar. För mig är det bra. Jag säger inte att vi ska bygga ut vår energisektor för att vi så att säga ska göda Europa med koldioxidfri el. Men det är verkligen inte någon belastning. Det är ingenting negativt. Det är någonting oerhört positivt om vi kan få mindre koldioxidutsläpp från Europas energisektor.

Anf. 34 Alf Eriksson (S)

Fru talman! Maud Olofsson säger att regeringens energiöverenskommelse har väckt stor uppmärksamhet runt om i världen. Jag har också sett lite rubriker. Men den stora uppmärksamhet som den har väckt är utifrån att det finns ett parti i Sveriges riksdag som en gång i tiden till och med inte dagtingade med några statsrådsposter på grund av motstånd mot kärnkraften. Nu gör detta parti en kovändning i denna fråga. Det är det som har väckt stor uppmärksamhet. Jag ska återgå till mina funderingar och frågeställningar om varför det är så bråttom att ge dessa tillstånd för att bygga ut ny kärnkraft. Jag sade att detta skulle kunna vara aktuellt med de sista reaktorerna på 2030- eller 2040-talet. Vilken bedömning gör Maud Olofsson och regeringen när de första respektive de sista reaktorerna faller för åldersstrecket och inte är gångbara längre? För en tid sedan var vi några som var i Oskarshamn. Där bedömde man att dessa reaktorer håller i 60 år och att det är möjligt att man kan använda dem i 80 år. Men frågan är vilken bedömning som regeringen gör. En annan fråga väcks när Carl B Hamilton nu går upp i talarstolen och säger att vi ska bygga ut kärnkraften i Sverige för att exportera till Europa. Är det också näringsministerns uppfattning att det är det att vi ska kunna öka kapaciteten och sälja el till Europa som är drivkraften till att det är så bråttom att byta ut kärnkraftverk i Sverige?

Anf. 35 Jan Andersson (C)

Fru talman! Onekligen är detta en intressant diskussion. Jag vill försöka rätta till några små missförstånd, och jag hoppas att det är fråga om missförstånd här från talarstolen. Vi har hört att det var väldigt synd att vi inte kunde komma överens över blockgränsen om detta. Per Bolund och Tomas Eneroth intygar att det var jättesynd eftersom man har en gemensam motion. Förvisso har man en gemensam motion från s, v och mp. Men det betyder inte att man är överens. Per Bolunds partiledning har nämligen undertecknat ännu en motion där man skiljer ut sig lite grann i vissa frågor när det gäller klimat- och energipolitik. Jag har sett i betänkande efter betänkande från näringsutskottet att man i oppositionen inte är överens om hur elfrågorna ska hanteras. Det tycker jag är viktigt att vi har med oss när vi diskuterar möjligheten till överenskommelse på bredden. Vi hör också att om Vattenfall skulle vilja investera i kärnkraftsproduktion kommer det inte att finnas ett korvöre i Sverige att satsa på förnybar elproduktion. Är Vattenfall den enda aktören inom Svea rikes gränser som satsar på förnybar elproduktion? Så är det icke. Det finns väldigt gott om andra aktörer på denna marknad. De styrmedel som vi har är elcertifikaten som är ett mycket kraftigt styrmedel. Där har vi gjort en tydlig och historisk överenskommelse i alliansen om att vi ska ha dem. Vi ska dessutom efter att vi har nått 25-terawattsnivån skruva upp dem ytterligare. En intressant fråga som inte har varit uppe ännu men som faktiskt finns med i interpellationen är vad detta kommer att innebära för de svenska elpriserna. Jag har inget svar på vad det kommer att innebära för de svenska elpriserna. Maud Olofsson har inget svar på vad det kommer att innebära för de svenska elpriserna. Men jag vet hur delar av oppositionen agerar när de är ute och träffar basindustrin. Man talar om behovet av oerhört låga elpriser. Under denna mandatperiod har de till och med väckt en partimotion i denna kammare om att Vattenfall ska erbjuda den svenska basindustrin de lägsta elpriserna i Europa. Det är det budskapet som ges till basindustrin. Vad är då budskapet till dem som ska investera i förnybar elproduktion? Är budskapet även till dem, Tomas Eneroth, att vi ska ha Europas lägsta elpriser?

Anf. 36 Sven Bergström (C)

Fru talman! Jag begärde ordet för att något balansera bilden av allianspartiernas ledamöter i riksdagen och vår syn på energiförsörjning, kärnkraft och annat. När man lyssnar på Carl B Hamilton undrar man om han inte tagit del av det tunga inlägg som presenterades för någon månad sedan av en av de verkliga tungviktarna inom svensk kraftindustri, Tomas Bruce, som kartlagt energi- och effektiviseringsmöjligheterna i svensk energiförsörjning. Det är ett oerhört väldokumenterat arbete som visar att vi kan spara in, effektivisera, åtminstone 10-15 terawattimmar med åtgärder som är lönsamma och som gott och väl skulle klara elförsörjningen till hela fordonsflottan. Om vi över en natt lyckades ställa om hela den svenska fordonsflottan skulle vi klara försörjningen bara genom att göra dessa effektiviseringar. Det är viktigt att komma ihåg. Det är ingen tvekan om att denna debatt är viktig eftersom en långsiktigt hållbar energiförsörjning är av avgörande betydelse för Sverige. Den överenskommelse som regeringen nu har gjort ger goda förutsättningar för just förnybara energislag om vilket vi förefaller vara ense i debatten att vi måste satsa på. Därmed kan vi komma bort från det ensidiga beroendet av vattenkraft och kärnkraft som vi i dag har. En av slutsatserna i propositionen, om jag läst den rätt, är att förnybar miljöanpassad energi därmed kommer att spela en allt större roll och kärnkraften och vattenkraften relativt sett en allt mindre roll i systemet. Vattenkraften är dessutom en förnybar resurs som vi kan glädjas åt medan kärnkraften inte är förnybar genom att den utnyttjar uran som lagrats i jorden sedan urminnes tider. Det brytvärda uranet räcker dessutom inte enligt många bedömare så särskilt länge till. Därför är det tveksamt också från den synpunkten. Kärnkraften är som vi vet behäftad med långsiktiga och ännu så länge svårbemästrade risker för miljö och säkerhet. Hur en säker avfallsförvaring ska klaras långsiktigt är fortfarande föremål för diskussion. Vi är några här som varit med sedan 70-talet då vi hade villkorslag och annat; en folkpartiregering förklarade i slutet av 70-talet att nu var det klart. Det var för sisådär 30 år sedan, men det är ännu inte, efter 30 år, riktigt klart, trots att man ägnat mycket tid och energi åt forskning i frågan. Ytterligare en viktig sak i regeringens energiproposition är att man slår fast att eventuell ny kärnkraft ska stå på egna ben. Man skärper säkerhetskraven på bolagen, och man säger dessutom att kärnkraften ska stå på egna ben. Jag tycker att det är bra att man gör det. Om vi tittar på det finländska exemplet, den reaktor som byggs i Olkiluoto, ser vi att det som skulle bli en mönsterreaktor nu håller på att bli en monsterreaktor. Den skenar tidsmässigt - det är en försening på tre fyra fem år - och den skenar kostnadsmässigt. Nu slåss fransmän och finnar om vem som ska stå för kostnaderna för de fördyringar som blir. Vi kan konstatera att inte någonstans i världen togs en enda reaktor i drift under 2008. Det är alltså fler än vi i Sverige och Europa som tvekar om kärnkraftens välsignelse. En långsiktigt hållbar energiförsörjning är viktig, och som konstateras i regeringens proposition är Sveriges elproduktion i dag för mycket beroende av två energislag, vatten och kärnkraft. Jag menar att den överenskommelse som regeringen har gjort ger bra förutsättningar för att få in de förnybara energislagen, 25 terawattimmar. Det kommer att skapa ökad trygghet, och därmed finns det mycket som är bra i energipropositionen. Det som är bra beträffande kärnkraften är att man ställer nya krav på bolagen, att de även ska ta ansvar för säkerheten och omgivningen ifall det händer en olycka, samt att den ska bära sina egna kostnader.

Anf. 37 Maud Olofsson (C)

Fru talman! Låt mig bemöta några av inläggen. Vilken bedömning gör vi av livslängden på kärnkraftsreaktorerna? Det vi ska göra en bedömning av är säkerhetsfrågorna. De kommer att vara styrande. Vi håller inte på med någon årtalsexercis, utan det är säkerhetskraven som kommer att tala om hur lång livslängden blir. Bolagen gör lite olika bedömningar, men att det ligger en bra bit framåt i tiden innan det är aktuellt att byta ut dem tror jag att vi kan vara överens om. Det sades att det förtar intresset av det förnybara. Det är inte sant. Tack vare att vi har elcertifikaten - som för övrigt är ett gammalt centerförslag och som Socialdemokraterna gick med på i uppgörelsen - kan vi i dag säga att det kommer att bli 25 terawattimmar fram till 2020. Det är ett mycket tydligt styrmedel som även andra länder nu tittar på. Vi ser att vindkraften byggs ut kraftigt. Vi har bioenergi och biogas. Alla dessa är viktiga inslag i vår energimix. Det har också kommit mycket tydliga signaler om att detta pågår trots att vi har en besvärlig finansiell kris. När det gäller elnätsutbyggnaden tror vi fortfarande på att vi ska ha en väl fungerande nordisk elmarknad, koppla ihop den med de baltiska länderna och så småningom också i en alleuropeisk elmarknad, precis som den tidigare socialdemokratiska regeringen kom överens om på Europanivå. Om vi har överskott så att vi kan exportera så fine by me. Det finns till och med länder som står i kö för att få investera i Sverige eftersom vi har goda förutsättningar. Det är väl alldeles utmärkt om vi kan producera mer el och mer energi än vi själva förbrukar. Där håller jag med Carl B Hamilton om att vi då kanske kan växla bort sådant som ute i Europa ökar koldioxidutsläppen. Vi kan dessutom dela med oss av kunskap; många företag kan exportera den kunskapen till övriga Europa. Jag försökte nå en överenskommelse med oppositionen, men jag kan konstatera att de vid sittande bord inte hade några gemensamma ståndpunkter på en rad olika områden. Jag är den första att beklaga det. Sedan ser vi att de kommer fram till en energiöverenskommelse efter det att vi avslutat våra diskussioner. Det gäller även på klimatsidan. Det som emellertid inte finns med är styrmedlen. Oppositionen har inte presenterat vilka styrmedel de har, och då kan man inte säga att man är mycket mer ambitiös än regeringen. Vi vet inte ens hur de ska nå fram till sina mål. Varför presenterar de inte sina styrmedel? Jo, för att de tycker att det är obekvämt att tala om det för svenska folket. De vill inte tala om att de ska höja bensinskatten. De vill inte tala om för svensk basindustri att den ska få ökade kostnader för då ska de på något annat möte med svensk basindustri där de inte vill tala om de obehagligheter som kommer. De vill inte tala om för svenska bilåkare att det kommer att bli mycket dyrare att åka bil. Jag tycker inte att detta är fair. Vi talar om målsättningarna och vilka styrmedel vi tänker använda, och regeringen har presenterat det hela i stor enighet. Det är intressant när Socialdemokraterna försöker stå på många olika ben samtidigt. De har suttit i regeringsställning och ökat kapaciteten i de befintliga kärnkraftverken. Nu får de det hela att framstå som om de tänker avveckla kärnkraften. Jag tror att det är många som vill veta vad de egentligen tycker. Det framgick inte av de diskussioner vi hade i samband med överläggningarna, och därför kan det kanske vara på sin plats att redovisa för svenska folket vad de har för inställning. Det tror jag vore intressant för många att få veta. Till syvende och sist är mina barn och barnbarn det viktigaste, och därför har jag nu fått till stånd en överenskommelse som innebär att det förnybara, energieffektivisering, det hållbara kommer att bli det helt avgörande. Om jag kan påverka det i Sverige, i övriga Europa och globalt så har jag gjort någonting bra för mina barn och barnbarn. Vi är på god väg.

Anf. 38 Tomas Eneroth (S)

Fru talman! Jag tackar Maud Olofsson och delar helt och hållet uppfattningen att barn och i mitt fall eventuella barnbarn - jag vet ännu inte hur det blir - är det allra viktigaste. Dilemmat är att när man ofta exemplifierar med dem blir det hela obegripligt när exemplen är så olika som de är i Maud Olofssons fall. I början var det en oro för kärnkraften, och sedan var det plötsligt en argumentation för tio nya reaktorer. Jag är övertygad om att vi hade kunnat nå en bred överenskommelse om energipolitiken och klimatpolitiken om Maud Olofsson hade haft fullt förhandlingsmandat från övriga regeringen. Vi hade säkert kunna komma en bit på väg i alla fall. Nu gick det inte eftersom man inte var överens i regeringen, vilket märktes tydligt. Bara i denna interpellationsdebatt är skillnaden mellan Sven Bergströms och Carl B Hamiltons inlägg som den mellan natt och dag. Det är stora avstånd inom energipolitiken med ett antal partier. Det tycker jag är bekymmersamt. Sverige skulle behöva en bred överenskommelse. Vi kommer att agera på ett sådant sätt att vi även vid en valseger 2010 har möjlighet att bjuda in oppositionen för samtal för att kunna få en bred överenskommelse om energipolitiken. Jag tycker att det är viktigt. Jag noterar att debatten blir pressande för näringsminister Maud Olofsson när vi koncentrerar oss på kärnkraften. Det är väl också därför som flera centerföreträdare gått upp i talarstolen och försvarat ministern. Jan Andersson hade i det sammanhanget ett inlägg som jag inte riktigt förstår. Man oroar sig över att industrin inte kommer att ha konkurrenskraftiga priser. Jag tycker att industrin ska ha konkurrenskraftiga elpriser. Jag vill inte att vi ska ha elpriser på Europanivå för svensk industri. Jag tror att detta har varit en konkurrensfördel för Sverige. Det vill jag värna om framöver. Avslutningsvis: Jag har inte fått några svar på de två frågor jag ställt i interpellationsdebatten. För det första: Hur blir energimixen med tio nya reaktorer? Jag konstaterar att tio nya reaktorer innebär ett väsentligt större kärnkraftsberoende än tidigare. Det har näringsministern inte svarat på. För det andra: Är näringsministern beredd att agera för att Vattenfall inte ska påbörja byggnaden av ny kärnkraft? Det har heller inte näringsministern svarat på. Jag tycker att det är tillräckligt talande.

Anf. 39 Jan Andersson (C)

Fru talman! Tomas Eneroth säger att det här blir pressande när det handlar om bara kärnkraften. Nej, det blir inte särskilt pressande, och det handlar inte om bara kärnkraften heller. Den överenskommelse och de förslag som regeringen har lagt fram handlar om så otroligt mycket mer än bara denna kärnkraft. Det handlar om en mycket kraftfull satsning på förnybart. Det handlar också om att det inte är en isolerad svensk fråga. Den överenskommelse och den proposition vi har lägger en mycket god grund för Sverige att vara pådrivande i internationella och globala förhandlingar på klimatområdet. Jag tror att det kan komma att visa sig vara oerhört viktigt att vi har lagt den här grunden inför den typen av förhandlingar. Jag vill bemöta Tomas Eneroths undran över de konkurrenskraftiga elpriserna. Ja, jag pratar också om konkurrenskraftiga elpriser. Det jag refererar till är en partimotion, möjligen inte från Tomas Eneroth, men från hans partikolleger denna mandatperiod. Man säger att Vattenfall ska vara en strategisk partner för svensk basindustri och erbjuda Europas lägsta elpriser, vilket är mycket intressant. Konkurrenskraftiga elpriser innebär väl sannolikt också att de ligger på en nivå som gör att det är långsiktigt intressant att investera i ny produktion. Jag gillar inte det här dubbelspelet, där man å ena sidan säger att vi ska ha jättelåga elpriser och å andra sidan säger att vi självklart ska investera i ny produktion. Det går inte ihop, fru talman.

Anf. 40 Sven Bergström (C)

Fru talman! Det är säkert som Tomas Eneroth säger, att det finns en del skillnader mellan de fyra partierna i alliansen. Annars vore det väl inte fyra partier, utan ett parti. Det måste få komma till uttryck också i debatten. Regeringen har sytt ihop en kompromiss som vi inte älskar till alla delar, men som har en hel del bra inslag. Det tror jag att också oppositionen tycker, när det gäller effektiviseringen, satsningen på förnybart och så vidare. Det som ger mig och Centerpartiet väldig styrka i den här debatten är den verklighet vi kan se, inte bara i Sverige, inte bara i Europa, utan nu också i USA med den nya Obamaadministrationen, som så kraftfullt satsar på det förnybara. Man har till och med tagit till sig den rådgivare som vi hade på centerseminarier på 70- och 80-talet, Amory Lovins, som då var utstämplad som helt otillräknelig, men som nu är en av presidentens viktigaste rådgivare. Han talar om att det är i det förnybara som framtiden ligger. Det är klart att vi gläder oss åt detta. Vi noterade också, som jag sade i mitt tidigare inlägg, att inte en enda ny kärnkraftsreaktor togs i drift världen över år 2008. Den reaktor på den finska sidan som skulle bli en mönsterreaktor håller på att bli en monsterreaktor, både kostnadsmässigt och tidsmässigt. Dessutom har vi enligt vår egen energimyndighets långtidsprognos den lyckliga situationen att vi i Sverige utan ny kärnkraft får ett överskott på 25 terawattimmar år 2030, beroende på ökad elproduktion, främst från kraftvärme och vindkraft, samt en effektivare användning. Vi har skruvat upp effekterna i de reaktorer vi har. Det var den gamla regeringen som inledde det, och det har fortsatt. Det får vi leva med. I energipropositionen sägs det att kraven på säkerhet liksom ansvaret för olyckor skärps som villkor för fortsatt drift av gamla och eventuellt nya reaktorer. Det framhålls att inga statliga subventioner ska utgå vare sig direkt eller indirekt. Detta är bra och borde enligt min mening innebära att ingen kommersiell aktör kan klara den allt dyrare kärnkraften.

Anf. 41 Maud Olofsson (C)

Fru talman! Jag tycker att det är väldigt bra att kunna stå här som ansvarig minister och säga att vi har världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik. Det känns väldigt bra när vi går mot den globala klimatöverenskommelsen i Köpenhamn att Sverige kan vara en förebild när det gäller omställningen, att vi nu kommer att få hälften av vår energi från det förnybara, att vi kommer att minska koldioxidutsläppen med 40 procent, att vi äntligen får ett mål på 20 procent för energieffektiviseringen och att vi kan ställa om bränslesidan till 10 procent fram till 2020. Vi är en förebild för väldigt många runt om i världen. Jag träffade min kollega Steven Chu i den nya administrationen i USA för några veckor sedan. Han säger: Men hur har ni kunnat få igenom allt detta? Hur är det möjligt att driva på i ert land på ett så ambitiöst sätt? Ni är en förebild för oss! Så säger många av våra europeiska kolleger också. Det är klart att vi ska vara en förebild. Nu står vi inför något mycket spännande: att tillsammans försöka investera, så att vi får en hållbar energiförsörjning framöver. Ny teknik och nya företag växer fram som också kan skapa jobb och utveckling här i Sverige. Det är väldigt bra om vi kan sluta gräla i denna fråga. Carl B Hamilton och jag har haft lite olika åsikter i den här frågan och debatterat den. Så har det varit. Men det är viktigt att vi kan få styrfart och ge långsiktiga spelregler till dem som ska investera. Då är det finaste vi kan göra i en demokrati att kompromissa och se hur vi kan ta oss fram så att vi ger de här spelreglerna. Vi behöver ge de spelreglerna till svensk basindustri, till svenska företag och till svenska löntagare som vill veta om vi kommer att ha jobben kvar här framme. Men vi behöver också ge ett besked till våra barn och barnbarn om att vi ska gå mot det hållbara. Vi ska minska utsläppen. Vi ska ställa om till ett nytt energisystem. Vi är på god väg att göra det, och det känns bra att ha tagit fram denna överenskommelse som ger de möjligheterna.

den 9 mars

Interpellation

2008/09:390 Kärnkraftsutbyggnaden

av Tomas Eneroth (s)

till näringsminister Maud Olofsson (c)

Sverige kommer att ha ett betydande elöverskott under en mycket lång tid framöver. Detta visar regeringens egna prognoser. Till exempel kommer överskottet att uppgå till 20 terawattimmar 2015, 18 terawattimmar 2020 och 17 terawattimmar 2025. Enligt Energimyndighetens långsiktsprognos som presenterades den 6 mars ökar dessutom Sveriges elexport till hela 25 terawattimmar, eller en sjättedel av den beräknade svenska elanvändningen, till 2030. Därutöver ska också höjningen av ambitionerna för elcertifikatssystemet från 17 terawattimmar 2016 till 25 terawattimmar 2020 samt en fortsatt energieffektivisering läggas till för att ge en rättvisande bild av den svenska elbalansen framöver. I de borgerliga partiernas valmanifest sades följande: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden.” Denna ståndpunkt upprepades därefter också i regeringsförklaringen 2006: ”Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå.” Trots ett mycket stort elöverskott under överskådlig tid framöver samt trots tidigare löften öppnar regeringen nu ändå för en utbyggnad av kärnkraften.

Mot bakgrund av vad som anförts vill jag ställa följande frågor till näringsministern:

Varför är det enligt näringsministerns ställningstagande angeläget att nu öppna för tio nya kärnkraftsreaktorer?

Vilka beräkningar har näringsministern gjort i fråga om vad nya kärnkraftverk kommer att innebära för svenska elpriser?