Jobbavdrag

Herr talman! Jasenko Omanovic har frågat finansminister Anders Borg vad han avser att göra för att likställa lönebidragstagare som fyllt 65 år med andra löntagare som uppnått samma ålder och som får del av jobbavdraget. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan. Jag vill börja med att påpeka att jobbskatteavdraget, även kallat jobbavdraget, är en skattereduktion som innebär att skatten sänks för personer med en arbetsinkomst, det vill säga inkomst av anställning eller aktiv näringsverksamhet. Vad som räknas som arbetsinkomster definieras utifrån lagen om inkomstgrundad ålderspension och anges i inkomstskattelagen. Personer som anställs med hjälp av lönebidrag får hela sin inkomst i form av lön och är därmed inte på något sätt undantagna från jobbskatteavdraget. Det finns i dag inte heller något formellt hinder för att en person som anställs med lönebidrag ska kunna fortsätta arbeta efter 65 år och därmed omfattas av jobbskatteavdraget. Anställningen kan fortsätta med eller utan lönebidrag och i båda fall omfattas av jobbskatteavdraget. Lönebidrag är dock ingen rättighet utan behöver alltid prövas ur individuell samt arbetsmarknadspolitisk synpunkt, och så görs det även när den anställde har fyllt 65 år. De personer med lönebidrag som slutar arbeta efter 65 år har sin försörjning tryggad genom ålderspensionen. Jag vill dock framhålla att uteblivet lönebidrag inte är ett formellt godtagbart skäl för uppsägning. Den som har fyllt 65 år får dessutom en större skattereduktion genom jobbskatteavdraget än övriga berättigade.

Herr talman! Jag får tacka ministern för svaret. Folk brukar säga att den som väntar på något gott får vänta länge. Jag har väntat drygt en månad för att få det här svaret, och jag känner inte att det är något gott med det. Det är mycket som är formellt i det - formella hinder och formellt godtagbara skäl - men i praktiken är det inte så formellt. Vi kan börja med att se hur folk pensioneras. Som arbetstagare på den svenska arbetsmarknaden får man en blankett från Försäkringskassan strax innan man fyller 65 år. Blanketten ska fyllas i och skickas till Försäkringskassan om man vill gå i pension. Vill man inte det kan man lägga den åt sidan, gå till jobbet och fortsätta att jobba tills man är 67 år. Då har arbetsgivaren rätten att säga upp arbetstagaren. Med det nya jobbavdraget vill regeringen stimulera att flera väljer att stanna tills de har fyllt 67. I grunden har jag ingenting emot att man stimulerar att folk stannar länge på arbetsmarknaden. Vi har ett pensionssystem som nästan kräver att folk stannar länge i arbete och tjänar in mer i pension. Om man väljer att stanna tills man fyllt 67 kan man faktiskt förbättra sin pension. Om man väljer att gå i pension när man är 65 år får man i snitt 53 procent av den tidigare inkomsten. Men väljer man att arbeta till 67 kan pensionen uppgå till 63 procent av den tidigare inkomsten, så det är en skillnad på nästan 10 procent. Då är frågan vilka som vill och kan få fortsätta. Förtidspensionärerna, alltså de som inte har möjlighet att påverka sin egen situation, får till och med en sänkt ålderspension med det nya förslaget från regeringen. När det gäller de som har lönebidrag, alltså de människor som har nedsatt arbetsförmåga, finns det tydligen ett riksdagsbeslut som inte hindrar personer att jobba längre än till 65 år. Tittar vi på arbetsförmedlingens uppgifter om hur många som har lönebidrag och har fyllt 65 år ser vi att det i princip inte är någon. På det största företaget när det gäller funktionshindrade i landet, Samhall, finns det inte en enda person med funktionshinder som jobbar efter 65 år. Det finns i grund och botten ett riksdagsbeslut som inte hindrar de här personerna från att jobba längre. Därför tycker jag inte att det finns några hinder för arbetsmarknadsministern att verkställa detta nu, när regeringen dessutom stimulerar helt friska människor att fortsätta jobba tills de har fyllt 67 år. Jag upplever det som diskriminerande att man väljer ut en grupp som man stimulerar medan andra inte får fortsätta ens om de får nedsatt ålderspension.

Herr talman! Det är lätt att ansluta sig till Jasenko Omanovics grundinställning. Vi måste se till att det lönar sig bättre att arbeta och också att arbeta längre upp i åren - det håller jag helt med om - och att man också ska ha en möjlighet att påverka sin ålderspension genom att arbeta längre. Denna fråga sönderfaller i grund och botten i två delar, dels frågan om lönebidrag, dels frågan om jobbavdrag. Det är bara att konstatera att just när det gäller jobbavdraget spelar det ingen roll om man råkar vara 63 eller 66 år, utan har man en arbetsinkomst får man del av jobbavdraget. Där finns alltså inte den typen av diskriminering som Jasenko Omanovic oroar sig för i den grundläggande frågeställningen. När det gäller frågan om lönebidrag har vi inte ändrat i reglerna sedan den förra regeringen vidtog åtgärder på det här området. Jag vill påminna om att den tidigare regeringen inte ansåg att arbetslöshetsförsäkringen skulle gälla efter 65 år och att lönebidrag och andra arbetsmarknadspolitiska program fick erbjudas endast om det var motiverat av individuella och arbetsmarknadspolitiska skäl. Därför kanske just den frågan borde ha ställts till Hans Karlsson i stället. Sedan är det en viktig fråga om den som råkar vara 66 år och har haft lönebidrag ska ha möjlighet att få lönebidrag ytterligare ett år. Det är en prövning som måste göras enligt konstens alla regler från både individuell och arbetsmarknadspolitisk utgångspunkt. Den diskussionen kan man naturligtvis föra. Jag önskar att prövningen ska fortsätta att göras på samma sätt som i dag, från en individuell och arbetsmarknadspolitisk utgångspunkt. Jag kan väldigt gärna ansluta mig till Jasenko Omanovics grundinställning att det är en god idé att försöka få personer som vill fortsätta att jobba att göra det, åtminstone till 67 års ålder. På det sättet tror jag att vi inte står alltför långt ifrån varandra. Den grundläggande frågan var om jobbavdraget på något sätt skulle diskriminera här. Det gör det alltså inte. Har man en arbetsinkomst omfattas man av jobbavdraget. Det är till och med mer generöst för dem som är över 65 år.

Herr talman! De ändrade reglerna spelar faktiskt roll om man är 63 eller 65 år. Nu säger arbetsmarknadsministern att de som är över 65 år får ett större jobbavdrag än de som är under 65 år. Det är just där som det blir ändrade regler i förhållande till de som den förra regeringen och Hans Karlsson fastställde. Man stimulerar en grupp. Jag tycker att om man stimulerar just den gruppen får man ändra reglerna och stimulera även andra. Jag har ingenting emot att man prövar lönebidragsnivån utifrån den nedsatta arbetsförmågan. Men uppenbarligen fungerar det i verkligheten så att ingen av dem får fortsätta att arbeta efter 65. Ministern säger i sitt svar att "uteblivet lönebidrag inte är ett formellt godtagbart skäl för uppsägning". Jag har en synskadad kompis som är svarvare. Vem kommer att betala hans hjälpmedel om han inte får lönebidrag? Förutsättningen för att få hjälpmedel på arbetsplatsen är ju att man har lönebidrag. I dag har nästan var femte person som är inskriven hos arbetsförmedlingen något funktionshinder. Det är viktigt att ge dessa personer möjligheter. Vad den förra regeringen gjorde var att man ökade antalet lönebidragstagare genom ett medvetet arbete. År 2000 var det knappt 3 000 personer som var äldre än 61 år som hade lönebidrag. År 2006 var siffran den dubbla, 6 000. Detta måste vara bra för landets ekonomi och för de personer som har jobb. Det minskar utanförskapet. Varför då inte ge chansen till de här personerna att jobba till 67 - och därmed också förbättra sin ålderspension? Vi har i dag tre grupper. Den ena gruppen, de som är helt friska, får fortsätta jobba till 67 med en stimulans från regeringen och staten. Den andra gruppen är lönebidragare, som får jobba till 65, i praktiken som sagt för Samhall, som är den största arbetsgivaren för arbetshandikappade. Det finns inte en enda som jobbar efter 65. Och så har vi den tredje gruppen, förtidspensionärerna, som har fått sänkt ålderspension. Det handlar alltså om två grupper som inte kan påverka sin situation. Man kan inte vakna i morgon och inte längre ha en nedsatt arbetsförmåga. Man kan inte vakna på morgonen och säga: Nu är jag helt frisk, den skada som jag fick när jag råkade ut för en trafikolycka är borta. Man kan inte påverka sin egen situation. Därför tycker jag inte heller att man ska diskrimineras på grund av det. Vi har faktiskt ett antal diskrimineringslagar som ska se till att människor med bland annat nedsatt arbetsförmåga inte blir diskriminerade på marknaden.

Herr talman! Det är lätt att hålla med Jasenko Omanovic i grundinställningen. Jag tycker också att lönebidrag är ett bra sätt att hjälpa den som har ett arbetshandikapp eller på annat sätt behöver hjälp för att återinträda på arbetsmarknaden. Jasenko Omanovic ställer en retorisk fråga: Varför inte ge chansen? Ja, sanningen är ju att den chansen finns. Det finns inget formellt hinder för att bevilja lönebidrag även för personer som är mellan 65 och 67 år. Men det ska göras utifrån den utgångspunkt som jag nämnde tidigare, att det ska vara arbetsmarknadspolitiskt motiverat och individuellt motiverat. Däremot har det genom jobbavdraget blivit än mer generöst. Den som råkar vara över 65 och som har en arbetsinkomst omfattas också av jobbavdraget. Det är mer generöst för den ålderskategorin än andra. Det kan man möjligen tycka är, som du säger, en snedvridning eller motsvarande. Vår grundtanke har ändå varit lite grann densamma som jag tror att Omanovic är inne på här, nämligen att det är en god idé att ha möjlighet för folk att vara kvar i arbetslivet lite längre. Jag tror att det är bra för den enskilda att kunna påverka sina pensionsrättigheter, men det är också bra för företagen och samhället i stort att ha en kompetens som man kan få möjlighet att ha kvar i företagen, kanske som en överbryggning i förhållande till dem som kommer efter. Detta med förtidspensionärer ligger kanske lite utanför frågan men det är klart att där finns det en hel del att göra. Jag var på ett ställe som heter Open up i Kista för två veckor sedan och träffade en kille som heter Leif. Leif är 39 år. Han har varit förtidspensionerad i 14 år och vill inget hellre än att komma tillbaka till arbetsmarknaden. Han är förhindrad från det, för är man förtidspensionär kan man inte bli inskriven vid arbetsförmedlingen. Jag tycker att det är ett stort misslyckande att det finns sådana personer. Nu vet jag också att det finns många bland de 560 000, tror jag, förtidspensionärerna som naturligtvis inte har någon arbetsförmåga kvar. Men det finns också många som har det eller skulle vilja ha det. De kanske inte kan gå till sina gamla jobb och kanske inte till hundra procent men de skulle vilja ha en fot tillbaka på arbetsmarknaden. Det där tycker jag är väldigt prioriterat. Det kan vara lönebidragsjobb som är det första. Det kan vara nystartsjobb. Det kan naturligtvis också vara Samhall som är den första bryggan tillbaka för många av dem som befinner sig i förtidspension och skulle vilja jobba. Slutsatsen är, tycker jag, att när det gäller lönebidraget kvarstår de regler som fanns förut. Det är ingen förändring. När det gäller jobbavdraget är det mer generöst för dem som är över 65. När det gäller andra åtgärder för att få tillbaka förtidspensionärer som har en arbetsförmåga kvar eller vill tillbaka till arbetsmarknaden finns det mer att göra, och det skulle jag gärna se att vi jobbade med.

Herr talman! Det finns inga hinder, som vi har hört här, men ändå är det så att det inte finns några som får jobba till 67 med lönebidrag. Om nu ministern tycker att det är bra att det är fler som jobbar länge kan man faktiskt utreda varför det är så här. För det finns formellt inga hinder. Ändå är det ingen som får möjligheten att fortsätta jobba till 67. När det gäller förtidspensionärer har jag träffat Ann-Sofie. Hon är 59 år och har ätit medicin sedan hon var åtta år. Hon är reumatiker. Hon har jobbat tills hon blev 32 år. Sedan blev hon förtidspensionerad. Hon ska straffas som alla andra med en sänkt ålderspension för att det kanske är några som har en restarbetsförmåga men inte använder den. Jag tycker, herr talman, att det här skapas stora klyftor bland pensionärer. Vi får en grupp som kommer att jobba till 67, friska som kommer att ha det gott ställt, och två andra grupper, folk med nedsatt arbetsförmåga och förtidspensionärer, som inte kan påverka sin situation. Men regeringen väljer att blunda för det här. Jag hoppas att den här debatten öppnar ögonen så att man ser att det faktiskt finns två grupper som enligt mitt sätt att se på saker och ting diskrimineras i dag med de åtgärder som regeringen har vidtagit.

Herr talman! Jag tycker att "diskriminering" kanske är ett överstarkt ord när vi har sett till just att jobbavdraget till och med lönar sig mer för den som är över 65 än för den som är under. Det är alltså snarare tvärtom i sådana fall. Jag tycker också att vi ju inte har ändrat på grundreglerna när det gäller lönebidraget. Det finns inga formella hinder. Men när man gör en arbetsmarknadspolitisk utvärdering och står inför valet mellan en 39-åring och en 66-åring, som annars har en ålderspension som sin försörjning, är det klart att jag kan misstänka att den prövningen utfaller till 39-åringens fördel, som förhoppningsvis har ett långt yrkesverksamt liv framför sig. Den prioriteringen kanske inte är särskilt märklig om jag ska vara helt ärlig. Men det finns inga formella hinder.