Järnvägsunderhåll i hela Sverige

Herr talman! Emma Wallrup har frågat mig om Trafikverket har en plan för att garantera säkerheten på den del av tågrälsen i landet som har konstruktionsfel och som skulle behöva bytas ut omgående. Emma Wallrup har även frågat mig om jag avser att vidta åtgärder i planeringen för att säkerställa att det även finns en prioritering av fortsatt utbyggnad av kapacitet och att garantera säkerhet på övriga järnvägsanläggningar i hela landet, då investeringar sker i ny höghastighetsjärnväg.

Trafikverket har länge varit medvetet om att den räl som valsades under åren 1976-1982 är behäftad med tillverkningsfel och riskerar att drabbas av längsgående vertikalsprickor. Liksom på resten av järnvägsnätet genomförs regelbundna kontroller av denna räl för att Trafikverket ska kunna följa nedbrytningstakten. Det genomförs även tätare ultraljudskontroller av de bandelar som har räler med risk för längsgående vertikalsprickor, i vissa fall tre gånger så ofta som normalt kontrollintervall. Bedömningen av eventuella påträffade sprickor är strängare, det vill säga att anmärkningarna får högre prioritet och därmed kräver kortare åtgärdstid. Trafikverket har således god kunskap om spårens tillstånd. Och de åtgärder som vidtas bedöms garantera säkerheten, vilken alltid kommer i första hand.

Jag delar Emma Wallrups syn på att det finns behov både av att underhålla och utveckla kapaciteten i det befintliga järnvägsnätet och av att satsa på nya stambanor. Regeringen vill förbättra och bygga ut såväl det nationella järnvägsnätet som för den regionala spårtrafiken och börja bygga banor för höghastighetståg. Vi går nu in i den process som ska leda fram till en ny nationell plan och länsplaner för transportinfrastrukturen.

Regeringen kommer att ta del av underlag från både Trafikverket och Sverigeförhandlingen och återkomma om hur man ser på inriktningen av investeringar och underhåll i en proposition till riksdagen nästa höst. Besluten om stora infrastrukturinvesteringar kräver långsiktighet och gynnas av politisk samsyn. Frågan om vilka åtgärder som ska ingå i den nya nationella planen, såväl investeringar som drift och underhåll, tar regeringen ställning till i den kommande åtgärdsplaneringen.

Det är många och svåra avvägningar som kommer att behöva göras under den här processen, men järnvägssystemets säkerhet är något som vi inte kan tumma på, och säkerheten i det befintliga systemet får inte stå tillbaka för nya satsningar. För ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart Sverige måste vi vårda och nyttja den transportinfrastruktur vi har på ett så kostnadseffektivt och samhällsekonomiskt effektivt sätt som möjligt, samtidigt som vi genomför angelägna utbyggnader av transportsystemet. Målet är att öka och stärka kapaciteten på järnvägen, så att vi får fler tåg som går i tid och ökar pålitligheten i transporterna.

Herr talman! Under sommaren framkom det av rapporter att det finns konstruktionsfel i 120 mil av järnvägsrälsen. Det utgör en risk för att rälsen spricker och för att tåg spårar ur. Detta har varit känt länge och skulle enligt plan ha åtgärdats redan för 20 år sedan. Men enligt Trafikverket har det inte funnits resurser till detta.

Eftersom vi länge har planerat våra verksamheter med mindre och mindre marginaler har vi stått inför det faktum att vi inte har råd att prioritera sådana åtgärder som garanterar till exempel, som i detta fall, säkerheten för resenärerna. Det anser jag är mycket allvarligt.

Jag blev glad av svaret från ministern om att Trafikverket säger att man har koll på detta och har en strategi för att hantera detta. Men det har framkommit i flera utredningar, och senast i dag från företrädare från Trafikverket i trafikutskottet, att man har brister i översynen av hela tågrälsen. Trafikverket har alltså inte riktigt kapacitet att ha koll på hela anläggningen. Jag vill därför fråga ministern om hon känner sig säker med Trafikverkets strategi.

Jag tog också upp frågan om satsningar på hela infrastrukturnätet och tågrälsen när vi planerar för ett höghastighetsnät. Både i Frankrike och i Kina har man satsat på ett höghastighetstågnät, och sedan har man glömt bort det ursprungliga tågnätet. Både i Kina och i Frankrike har det ursprungliga tågnätet förfallit. Det är fruktansvärt olyckligt om det skulle ske i Sverige eftersom Sverige är ett långt och stort land. Vi är mycket beroende av ett funktionellt tågnät i hela landet. Vi vet alla vilka stora problem som finns redan nu i fråga om tågrälsen. Det är därför jag ställer denna fråga.

FFF-utredningen kom fram till att satsningar på höghastighetståg egentligen inte är det mest prioriterade för att nå klimatmålen. Den belyser att det är särskilt viktigt att satsa på den regionala tågtrafiken och på tågtrafiken i hela landet. Det handlar om både godsförsörjning och persontransporter, och just därför är det extra viktigt att vi har fokus på järnvägen i hela landet och inte låter höghastighetsbanorna ta över.

Vänsterpartiet är positivt till höghastighetståg eftersom vi har en klimatutmaning och måste minska flyget ned till kontinenten. Långsiktigt behöver vi binda ihop höghastighetståg från Sverige ned till kontinenten, och vi måste planera för det redan nu. Det är viktigt. Det är också så att vi bygger nya höghastighetsbanor, vilket innebär att vi kommer att få en högre kapacitet på de befintliga banorna. En del av persontrafiken flyttar nämligen över till höghastighetsbanorna.

Det finns alltså många positiva sidor av det hela, men det är fortfarande viktigt att vi inte glömmer bort de befintliga banorna utan fortsätter att underhålla och även fortsätter att bygga ut tåginfrastrukturen. Det gäller särskilt uppe i Norrland.

Det är glädjande att regeringen i förhandlingarna med Vänsterpartiet har kommit fram till att satsa mer på järnvägsunderhållet. Vi kommer upp i ungefär 8 miljarder per år, och det är positivt. Problemet är dock att det länge har påpekats att det egentligen behövs runt 10 miljarder.

Herr talman! Detta är en diskussion som egentligen rör sig över många olika områden samtidigt. Så måste det nog också vara, för vi har att beakta och försöka lösa flera olika problem samtidigt. Slutmålet är naturligtvis att kunna erbjuda så effektiva transportmöjligheter som möjligt. De ska vara inte bara miljömässigt hållbara utan också ekonomiskt och socialt hållbara. Vi ska alltså både koppla ihop vårt land - och koppla det till andra länder - och minska transportsektorns negativa klimatpåverkan.

När det gäller höghastighetsbanor är syftet egentligen dubbelt. Det ena syftet är att tåget ska bli mer attraktivt som transportsätt även på de lite längre sträckorna. Framför allt gäller det naturligtvis i södra delen av Sverige, mellan våra tre storstäder. Det ska därmed kunna utgöra ett mer hållbart resealternativ. Det andra syftet är att bygga ut kapaciteten därför att befintliga stambanor har slagit i kapacitetstaket. När man bygger de nya höghastighetsbanorna kommer det också att innebära att de befintliga banorna frigörs för annan typ av trafik, till exempel långsamgående pendeltrafik och godstrafik.

På så sätt kan man alltså säga både att snabbare förbindelser har ett värde i sig och att det finns ett mål om att öka kapaciteten i ett befintligt system. När man så småningom kommer fram till den nya nationella planen, som ska antas 2018, tror jag dock att den precis som alltid kommer att handla om prioriteringar. Även om vi skulle ha enormt höga ambitioner och alla pengar i världen skulle vi nämligen tvingas att prioritera. Inte ens om vi hade alla pengar i världen skulle det finnas resurser i form av kapacitet, maskiner och kompetens för att göra allting. Prioriteringarna kommer vi alltså alltid att behöva göra.

När vi gör prioriteringarna ska vi dock vara noga med att inte bara fokusera på det som är nytt och häftigt utan också utgå ifrån vilka problem eller vilka behov i samhället våra transportsystem faktiskt ska lösa. Då är det självklart att befintlig anläggning har väldigt hög prioritet, för den fungerar inte tillräckligt bra i dag. Det hjälper ju inte om vi har en ny bana som fungerar om vi har väldigt många andra banor som inte gör det.

Jag är ganska övertygad om att det inte finns någon quickfix. Detta är nämligen ett problem som har uppstått under en lång rad år, och det innebär att det kommer att ta ett antal år att återställa eller utveckla kvaliteten till en godtagbar nivå. Alexanderssons delbetänkande om underhållet påvisar också ett behov av att få bättre kunskap om anläggningen, och det har Trafikverket självt sagt är ett område man behöver arbeta mer med. Ska vi kunna göra en klok och välavvägd planering av underhållsåtgärder behöver vi nämligen en aggregerad kunskap om hur läget är nu.

När det gäller den fråga Emma Wallrup inledde med och som handlar om den felkonstruerade rälen berör det en begränsad del av nätet. Trafikverket har sagt att man har god kontroll över just den delen, för man känner till problemet och har god koll på var den här rälen ligger. Man har också tät tillsyn. Säkerheten är alltså inte hotad. Säkerheten är alltid det som går först och det som alltid ska gå först. Märker man problem som kan hota säkerheten ska man sänka hastigheten eller helt enkelt stänga.

Herr talman! Problemet är att vi får ganska många rapporter, bland annat från Seko och banarbetare, om att man inte kan garantera säkerheten. Till exempel i Stockholm rapporteras det om att det ligger räls som inte ens är fast förankrad i marken och så vidare. Detta har man inte pengar att åtgärda, och det är ju ett gigantiskt problem.

Som jag avslutade mitt förra inlägg med skulle 10 miljarder behövas för att täcka det underhållsbehov vi har. Vi har nu 8 miljarder i vår gemensamma budget, så vi behöver egentligen öka det. När man talar med aktörer kopplade till arbetet med detta talar de samtidigt tydligt om att det skulle vara svårt att åtgärda det som behöver åtgärdas även om vi lade väldigt mycket mer pengar i dagsläget. Organisationen fungerar nämligen inte; det är för många aktörer och för lite samordning.

Detta skulle verkligen kunna underlättas av den inriktning Vänsterpartiet och regeringen har kommit överens om, nämligen att staten ska ta det samlade ansvaret för kontroll och utförande av underhållet vid de svenska järnvägarna. Om vi fortsätter på den banan är jag övertygad om att vi långsiktigt kommer att kunna lösa detta mycket bättre.

Samtidigt behövs det pengar både till underhåll och till utbyggnad i hela landet, förutom satsningarna på höghastighetståg. Jag vill förorda att våga investera och låna, särskilt i denna tid då befolkningen ökar väldigt fort. Enligt ekonomiska teorier är ju en ökad befolkning en viktig parameter för att stärka ekonomin i ett land eller i en kommun. Om man använder situationen rätt och investerar i jobb och infrastruktur samtidigt som man bygger ut samhället kan man alltså komma ut stärkt med en ökad befolkning. Just därför är det så oerhört viktigt att investera nu.

Flera aktörer, bland annat Byggindustrierna och chefen för Svensk Exportkredit, förordar att vi ska våga låna mer nu när vi har ett så bra ränteläge. Jag vet att regeringen och andra talar om OPS-lösningar i stället, alltså att ha med näringslivet i att lösa de stora satsningar som behöver göras. Tyvärr påpekar Byggindustrierna, som många talade med i Almedalen i somras, att man inte är intresserad av en sådan lösning. Det kommer nämligen att höja hyrorna för bostäderna och göra det svårare för människor att ha råd att bo.

Byggindustrierna uttalade alltså väldigt tydligt att man inte är intresserad av en sådan lösning. Man hade fyra fem seminarier med oss politiker om detta i Almedalen, så man var väldigt övertygad om det. I stället förordar man lånefinansiering, precis som chefen för Svensk Exportkredit. Jag vill bara lyfta fram att det är viktigt att tänka igenom dessa frågor noggrant. Det handlar både om att stärka hela landet - få hela landet att leva - och om att ta hand om de invånare som kommer hit. Vi ska tillsammans bygga ett samhälle där vi kommer ut starkare.

Min fråga till ministern är hur ministern ser att vi kan lösa de stora satsningar som behöver göras och som faktiskt i grunden handlar om en klimatomställning för att klara framtiden.

(forts.)

Fru talman! Det är ett par timmar sedan vi började debattera den här interpellationen, så jag ska försöka komma ihåg på ett ungefär var vi var någonstans.

Precis som Emma Wallrup påpekade i sitt inlägg är behovet av både ny och upprustad befintlig infrastruktur oerhört väsentligt, särskilt i en tid när vår befolkning ökar och vi ser stora behov av att ställa om transportsystemet till mer av hållbarhet och att samtidigt använda transportsystemet som ett sätt att öka Sveriges tillväxt och förmåga till utveckling och attraktionskraft samt konkurrenskraft.

Samtidigt ska man vara medveten om att det inte är enbart på infrastrukturområdet som vi ser stora behov. Det hade varit väldigt trevligt för mig som infrastrukturminister om det varit bara ett behov av järnväg som vi såg framför oss de närmaste åren. Men vi kommer att ha stora behov av att bygga ut välfärdssektorn och inte minst att bygga nya bostäder, det vill säga att vi ser stora behov runt om i samhället. Det vi gör just nu i denna ansträngda situation kommer att kräva ganska mycket eftertanke, så att vi gör rätt saker och på ett sätt som inte innebär att vi föröder våra framtida möjligheter att både värna om en sund ekonomi och se till att samhället utvecklas på ett positivt sätt.

Jag tycker att det är viktigt att vi i det här skedet tittar brett på olika möjligheter till finansiering och i inledningsskedet inte avfärdar några möjligheter utan tittar på lånefinansiering, höjda anslag, OPS-lösningar, möjligheter till fler typer av brukaravgifter och så vidare, därför att vi sammantaget här ser ett ökat behov samtidigt som behoven i andra delar av samhället också är väldigt stora.

Jag tror att vi är ganska överens om hur problembilden och behovsbilden ser ut. Men det vi gör måste vara väl avvägt och väl anpassat till dagens situation men också ta höjd för en kommande situation.

Fru talman! Jag tackar så mycket för svaret. Jag håller med om att vi är överens om behovet av satsningar nu, bland annat på infrastruktur och bostäder. Men det är många aktörer som förordar just lånefinansiering, både Svensk Exportkredit, som jag sa tidigare, och Sveriges Byggindustrier. De vill hellre se lånefinansiering än medfinansiering där priset på marken höjs. De påtalar just att det skulle innebära att det kommer att bli dyrare bostäder för medborgarna.

Det finns en tendens i dag att vilja låta medborgaren här och nu betala hela investeringen av en infrastruktur som ska användas en väldigt lång tid framöver. Det gäller till exempel renoveringarna av hyresrätter. Man har tagit bort möjligheten för bolagen att lägga undan pengar för renoveringar, så att allt ska betalas här och nu av den som bor, trots att det är många människor som ska leva i lägenheten under en längre tid.

Samma sak är det med infrastrukturen. Järnvägen kommer ju att användas en väldigt lång tid framöver. Då är det egentligen ganska klokt att sprida kostnaderna mer så att fler är med och betalar över längre tid, särskilt när räntorna är låga.

Jag känner mig också orolig för det som diskuteras om att använda pensionspengarna för investeringar, eftersom jag är mån om att vi inte urholkar basen för våra pensioner. Det talas om att infrastrukturinvesteringarna ska betala sig med olika sorters avgifter som antingen drabbar medborgaren här och nu eller som inte kommer att ge så mycket vinst tillbaka till pensionsbolaget att man tjänar på det.

När man tänker investeringar tror jag överlag att det är viktigt att tänka på infrastrukturens hela användningstid och att sprida kostnaderna mer rättvist för användarna men också för våra barn, så att vi vågar satsa så mycket som behövs nu.

Fru talman! Precis som Emma Wallrup säger kommer den infrastruktur som vi bygger nu att användas av flera generationer framöver. Samtidigt kan vi nog inte utesluta möjligheten att man även om 50 år kommer att stå inför investeringsbehov. Även här gäller det naturligtvis att hitta en balans så att vi inte låser upp kommande generationer i alltför hög grad.

När det gäller frågan om att öppna möjligheten för pensionsbolag att investera i infrastrukturobjekt handlar det inte om att styra medlen, utan det är fortfarande så att de som förvaltar våra pensionspengar ska göra det på ett sätt som garanterar en långsiktig värdeökning så att vi säkrar värdet på våra pensioner. Det som gör att det finns ett intresse från inte minst utländska pensionsbolag att investera inte bara i Sverige utan över huvud taget är det låga ränteläget i dag. För att få en långsiktig avkastning ser man sig om efter säkra investeringar som ger en stabil avkastning över tid. Jag tycker inte att det är rimligt att avfärda den möjligheten utan att åtminstone ha tittat på vad det skulle ge för möjligheter.

Sammantaget vill jag säga att behoven av att göra nya infrastruktursatsningar och att vårda den infrastruktur vi har, så att vi får ett fungerande system, är väldigt stora. Regeringen har höga ambitioner på det här området. Det visar sig inte minst i de stora satsningar som vi nu gör på underhållsåtgärder men även stadsmiljöavtal och annat som syftar till att ställa om transportsystemet och garantera god tillgänglighet i hela landet och en stärkt konkurrenskraft för Sverige även i framtiden.

Överläggningen var härmed avslutad.