jämställdhet inom idrottsrörelsen

Fru talman! Anders Bengtsson har frågat mig vilka planer jag har för att säkerställa att idrottsrörelsen ska uppnå sina egna mål för jämställd representation inom idrottsrörelsens styrelser. Jag delar Anders Bengtssons uppfattning att jämställdhet inom idrotten är en mycket viktig fråga. Den nivå som hittills har uppnåtts svarar inte mot det mål på minst 40 % kvinnor respektive män inom rådgivande och beslutande organ som svensk idrott själv satte upp i jämställdhetsplanen 1989. Jag välkomnar därför att Riksidrottsmötet 2005 kommer att behandla en ny jämställdhetsplan som bygger på kunskap och erfarenheter av arbetet med den tidigare planen. Jag förväntar mig att arbetet inom idrottsrörelsen med att uppnå en jämställd representation i styrelser och i andra strukturer därigenom kommer att påskyndas. Kvinnor och män i olika åldrar måste ges lika möjligheter att delta i såväl beslutande församlingar som idrottsverksamhet utifrån sina egna intressen och förutsättningar. Det är därför viktigt att hela idrottsrörelsen arbetar aktivt i alla strukturer och i all verksamhet för att säkerställa att kvinnors kompetens inom idrotten bättre tas till vara än för närvarande. Det är något som hela den svenska idrotten kommer att tjäna på. Ansvaret för detta ligger självklart hos alla medlemmar i den mångfald av ideella allmännyttiga föreningar som är idrottsrörelsen i vårt land. Helt naturligt får därigenom Riksidrottsförbundet som idrottsrörelsens samlande organisation ett speciellt ansvar. Jag följer aktivt det arbete som nu pågår inom svensk idrott i utvecklandet av en ny jämställdhetsplan. Jag sätter tilltro till att idrottsrörelsen tar frågan om jämställdhet på än större allvar och att den nya planen kommer att följas upp med behövliga åtgärder för att nå en jämställd idrott. Riksdagen har efter förslag av regeringen i budgetpropositionen för 2004 gett regeringen möjlighet att fortsätta att verka för att ökade medel ska tillföras idrottsrörelsen under förutsättning att idrottsrörelsen bland annat satsar mer på flickors idrottande. Riksidrottsförbundet har fått regeringens uppdrag att inom kort redovisa vilka insatser som hittills gjorts inom det så kallade Handslaget för att uppnå detta mål samt att redovisa vilka åtgärder förbundet avser att vidta. Regeringen kommer därefter att fatta beslut om närmare riktlinjer för hur Riksidrottsförbundet får disponera medlen för år 2. Vid de samtal jag har med företrädare för svensk idrott inom ramen för Handslaget är goda förutsättningar för flickors idrottande en prioriterad fråga. Där ingår även frågan om könsperspektivet på makten över de beslut som formar förutsättningarna för människors deltagande i idrotten på olika nivåer. För att avslutningsvis återknyta till Anders Bengtssons fråga vill jag återigen understryka vikten av att det pågående arbetet inom idrottsrörelsen med att ta fram en ny jämställdhetsplan blir framgångsrikt. I det ingår att peka ut behövliga åtgärder för att delmålet snarast ska uppnås så att kvinnor och män fortsättningsvis ska vara representerade med minst 40 % inom alla rådgivande och beslutande organ på alla nivåer inom idrottsrörelsen. Mot den bakgrunden planerar jag för närvarande inte några ytterligare åtgärder riktade till den svenska idrottsrörelsen för att den ska förbättra sin könsmässiga sammansättning inom idrottsorganisationernas olika styrelser.

Fru talman! Jag tackar statsrådet Mona Sahlin för svaret. Som vi kunde höra handlade det mycket om målen på riksplanet och i och för sig ganska mycket också om min interpellation. Jag framställde den med anledning av den statistik som Riksidrottsförbundet självt har tagit fram och presenterat nu i dagarna. Jag skulle vilja bryta ned svaret lite mer än så. Under min tid som kommunpolitiker i Östra Göinge tog vi för ett tiotal år sedan fram siffror på jämställdheten inom föreningslivet. Av 52 lokala föreningar hade 7 kvinnliga ordföranden, och det gällde då typiska tjejidrotter, till exempel simning, hästsport och liknande idrotter. Jag ser detta inte bara som en idrottsfråga utan i allra högsta som en demokratisk fråga. De flesta ungdomars första kontakt med ett demokratiskt styrelseskick och med styrelsearbete och föreningsarbete är genom idrotten och andra föreningar. Det är där som de först kommer i kontakt med det sättet att arbeta som man sedan använder inom politiken, inom fackföreningsrörelsen och även inom arbetslivet. Jag skulle vilja använda mig av tennisspråket för att beskriva situationen: Det är fördel pojkar. Vi vet att män och pojkar är mer representerade i föreningsstyrelser. Vad har då hänt på dessa 15 år, sedan 1989, när Riksidrottsförbundet satte upp dessa mål? Såvitt jag kan se har det inte hänt så jättemycket. Det har hänt en del, men det är inte tillräckligt. Det har trots allt gått en ganska lång tid. Vad görs mer från regeringens sida? Vad gör ministern för att stimulera debatten och för att säga till kommunerna att de måste prioritera flickorna mera? Man har rätt att ensidigt stimulera flickors intressen i vissa sammanhang. Varför gör inte kommunerna det? Varför finns det inte särskilda bidrag för att lyfta fram tjejerna? Varför förs det inte mera debatt om detta? Varför prioriterar vi inte tjejerna mera i föreningslivet?

Fru talman! Jag vill tacka Anders Bengtsson som har lyft fram den här frågan. Detta är ett intressant område. Personligen jobbar jag med idrottsfrågor inom kulturutskottet, och jag har väldigt stort förtroende för Riksidrottsförbundet där man är väldigt duktig på sitt arbete. Riksidrottsförbundet har tagit fram många bra rapporter. I svaret sade statsrådet att behövliga åtgärder skulle tas fram. Det vore intressant att få veta hur statsrådet definierar detta. Vad är det för behövliga åtgärder som behöver vidtas för att siffrorna när det gäller jämställdheten ska bli bättre? I sin senaste rapport pekar Riksidrottsförbundet på att det ser rätt så bra ut inom förbundens riksstyrelser. Där finns det 44 % kvinnor och 56 % män. 20 av 21 distriktsförbund har manliga ordföranden. Lika illa är det bland kanslicheferna där 18 chefer av 21 är män. Fördelningen bland ombuden till Riksidrottsförbundets riksstämma var också väldigt snedvriden. Bara 23 % var kvinnor, 47 kvinnor av 154 män, vilket ju är väldigt snett fördelat. Det råder ojämlikhet även när det gäller tränare för landslag. Av dem är 22 % kvinnor och resten män. För några veckor sedan uppstod det en väldig debatt om detta när det blev en kvinnlig ledare i ett manligt landslag. Det skulle vara väldigt intressant att höra vad Mona Sahlin har för syn på resonemanget kring detta. Jag tyckte att den här hanteringen var skrämmande. Det förs ju aldrig diskussioner på samma sätt om det är en manlig tränare för ett kvinnligt landslag. Statsrådet lyfte också fram Handslaget i svaret. Jag vill ge en eloge till regeringen, för jag tycker att Handslaget är väldigt bra. Däremot oroar jag mig för en sak när det gäller framtiden. Vi ser ju hur det hela trappas upp, och det fjärde året kommer det att vara rätt mycket pengar. Då vänjer man sig vid att ha mycket pengar, och sedan kanske - vad vet jag - det klipps tvärs av. Hur ska man garantera kontinuiteten? Detta kan ju leda till en bra kontinuitet när det till exempel gäller jämställdheten för flickor. Vad finns det i bakfickan om det inte skulle finnas pengar senare? Har statsrådet möjlighet att säga någonting om det i dag? Anders Bengtsson lyfte fram frågan om integration, och därför kan jag inte låta bli att knyta an lite grann till det. Riksidrottsförbundet skriver i forskning som man har tagit fram att invandrarungdomar är relativt sett mindre aktiva inom föreningsidrotten. Bland invandrarflickorna var endast 30 % medlemmar i en idrottsförening mot 54 % i den kontrollgrupp som forskaren hade. Bland pojkarna var 59 % av invandrarungdomarna medlemmar mot 74 % i kontrollgruppen. Eftersom statsrådet förutom att vara idrottsminister är invandraransvarig skulle det vara intressant att se tankarna om detta. När jag ändå pratar om invandrare kan jag också ta upp detta att det är få invandrare som är ledare. Det gäller speciellt bland flickor. På frågan om varför svarar de: Vi har inte fått frågan om ifall vi vill vara ledare. Hur ser statsrådet på de tankarna?

Fru talman! Jag tycker att detta är en bra diskussion, och det är relevanta frågeställningar som både Anders Bengtsson och Birgitta Sellén tar upp. Även om idrottsrörelsen i Sverige dessbättre är en självständig folkrörelse ska vi politiker se till att det både finns bra krav och förväntningar på idrotten. Vi ska förstås också se till att det finns möjliga resurser för att kunna leva upp till detta. Jag är precis som den stora delen av idrottsrörelsen övertygad om att framtiden för idrotten som folkrörelse bland annat ligger i att man kan svara upp mot att idrotten verkligen är till för alla. Begreppet alla innefattar då både pojkar och flickor och även alla oavsett etnisk bakgrund. Precis som Birgitta Sellén sade är jag också integrationsminister. Jag har känt att det är två områden som hör ihop väl, och det är en förmån att få jobba både med idrotten och med integrationsfrågorna. Vi kan se att idrotten redan i dag är en av de mest integrerade delar som finns i vårt samhälle. Den är redan i dag en väg in i samhället Sverige för väldigt många, inte bara för ungdomar utan också för pojkars och flickors föräldrar. De får via idrotten kontakt med andra vuxna på ett sätt som är svårt inom andra delar av samhället. Det är därför regeringen och riksdagen så klokt har ställt sig bakom Handslagssatsningen, som ju bygger mycket på att hjälpa idrotten att öppna dörrarna ännu mer och att hitta nya metoder för att nå bland annat flickor. Det gäller då inte bara flickor i traditionella flickidrotter utan flickors idrottande där flickor vill idrotta. Det handlar också om att öppna dörren så att ännu fler unga pojkar och flickor med invandrarbakgrund ska få möjlighet till idrott i alla delar av Sverige. Idrotten försöker nu också på ett annat sätt nå ut i de bostadsområden där många ungdomar med invandrarbakgrund bor men där idrottsverksamheten inte alltid är lika starkt utbyggd. Allt det här visar på det som Anders Bengtsson inledde med, nämligen vikten av det lokala föreningslivet och hur det ser ut. Det gäller den idrott som barn och vuxna finns i och hur representationen i de föreningarna ser ut. Det är sant som Anders Bengtsson sade; det hände en hel del i början när Riksidrottsförbundet antog sin jämställdhetsplan, men det har stannat upp under de senaste åren. Det är det som är bakgrunden till att RF har sagt att man nu måste ta ett nytt tag. Det är annorlunda med distriktsförbunden, som Birgitta Sellén sade. Där finns det 44 % kvinnor. I 18 specialidrottsförbund finns det över 40 % kvinnor. Men precis som Anders Bengtsson sade är det i en hel del av de så kallade traditionella flickidrotterna som kvinnorna finns med. Jag försöker på olika sätt stimulera till exempel det arbete med unga ledare som Riksidrottsförbundet bedriver. Det har funnits tusentals ungdomar med där. En majoritet är flickor och en majoritet har utländsk bakgrund. Det bådar väldigt gott för framtiden. Det gäller också att uppmuntra till exempel Fotbollförbundets arbete med Damprojektilen. Det har lett fram till många kvinnliga ledare. Jag är verkligen för att bryta de könsmönster som Birgitta Sellén också avslutningsvis tog upp. Vi har vant oss vid att se manliga ledare i många sammanhang inom idrotter för flickor. Det är verkligen på tiden att en kvalificerad kvinna nu också fick jobbet som landslagsledare för innebandy, som ju är en av våra största idrotter och en idrott som många flickor håller på med. Detta blev ett skrämmande exempel på det som jag tror att vi alla vet finns. Kvinnor provocerar när de tar sig över nya gränser. Hon ska ha allt stöd.

Fru talman! Tack för ett uttömmande svar på frågan, Mona Sahlin! Jag håller fullständigt med om att vi har en fristående idrottsrörelse och att vi också ska ha det i allra högsta grad. Det är egentligen inte idrottsrörelsen i sig som jag angriper, även om jag kan ha synpunkter på den också lokalt. Det gäller framför allt fördelningen av tiderna i idrottshallar och att puffa för att få kvinnliga tränare och fler aktiva och så vidare. Idrottsrörelsen har ett visst ansvar i den frågan. Men faktum kvarstår. Jag frågade i mitt tidigare inlägg om statsrådet kan lyfta fram frågorna i debatten mer och ta upp dem vid varje tillfälle som ges i kontakt med föreningslivet, men också offentligt. Det gäller att tala om att flickorna måste fram inom föreningslivet. Vi måste se fler kvinnor i styrelser och så vidare. Vi har nytta av det också inom politiken, inom näringslivet, inom fackföreningsrörelsen och på andra håll i samhället. Det är i de tidiga tonåren som man lägger fast möjligheterna. På det här sättet får man vanan att delta i samhällslivet en hel del, vilket också statsrådet var inne på. Flickor vill ha kvinnor som representerar dem i styrelser och som tränare. Det behövs kvinnliga förebilder även inom idrottsrörelsen. Det handlar också om sådana saker som språkbruket, bara för att ta ett exempel. Man pratar om A-lag och B-lag och så pratar man om damlag - ja, ni hör själva! Man pratar om damfotboll. Vad är damfotboll för någonting? Mig veterligen finns det bara fotboll. Som jag var inne på tidigare handlar det också om tider i idrottsanläggningarna. Det handlar om annonsintäkter från arenorna och om kvinnliga tränare, som Birgitta Sellén var inne på. Det finns ett antal incitament som vi måste fokusera på. Jag hoppas att statsrådet följer denna fråga och tar i ordentligt. Den är oerhört viktig för jämställdheten i hela samhället, och inte bara inom idrottsrörelsen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag tycker också att det återstår en hel del arbete med integrationen som vi gemensamt måste bidra till. Det gäller naturligtvis inte bara statsrådet. Det handlar inte minst om det lokala planet, där detta är oerhört viktigt. Idrott för alla oavsett etnisk bakgrund, sade statsrådet. Även där ställer jag upp till 110 %. Invandrare håller sig speciellt mycket till vissa sporter. Tidigare har vi fört en debatt med ministern om det när det gäller boxning till exempel. Det finns också en del andra sporter som invandrare dras till. Det finns också många sporter där det är få invandrare. Min fråga blir: Har statsrådet någon fundering på hur man ska hantera den frågan för att öppna upp detta från flera håll? Det är ju viktigt att vi får en spridning så att invandrarna finns med överallt. Anders Bengtsson tog upp det här med att man säger damfotboll, damidrott och så vidare. Jag tycker att vi måste försöka få medierna att arbeta med det. Det är ju helt fel, precis som Anders säger. Det ska inte heta "dam" framför när det är kvinnor som håller på med en idrott när man inte sätter könsperspektivet på den manliga idrotten! Jag tror att det är oerhört viktigt att vi gör någonting där. Jag tror också att det är viktigt att statsrådet är med och "pushar" på. Riksidrottsförbundet gör nog vad det kan för att få en jämnare könsfördelning. Jag hoppas att statsrådet också är redo att ta itu med medierna i den frågan.

Fru talman! Detta är en viktig och angelägen debatt. Jag tycker att det är glädjande att det finns stor samstämmighet i synen på de här frågorna hos alla debattdeltagare. Jag tror att alla vi som har ett engagemang inom idrottsrörelsen är angelägna om att det ska hända saker på det här området. Trots att Riksidrottsförbundet har pratat om detta i flera år och trots att man också pratar om det i distrikt och föreningar händer det på sina håll väldigt lite, även om det på sina håll händer mycket. Därför är det angeläget att Riksidrottsförbundet driver på och att också vi som är politiskt verksamma i olika sammanhang gör det. Nu är det lite av ett guldläge att göra något i den här frågan när vi har sådana suveräna stjärnor som Magdalena Forsberg, Pernilla Wiberg, Carolina Klüft, Kajsa Bergqvist, Annika Sörenstam och svenska damlaget i fotboll, om man nu får säga så, som tog medalj här senast. Det är lite intressant att det är inom hockey och fotboll som man sätter ordet "dam" framför. Inom orientering, friidrott och så vidare finns inte den här rubriceringen. Där är det självklart att det finns damgrenar och herrgrenar, men man har inte de här rubrikerna. Det är bra att det finns uppmärksamhet på de här frågorna och att vi driver på från alla håll. Jag vill avsluta med en liten pikant fråga till Mona Sahlin. Nu är det bara två månader kvar till den årliga stora fotbollsmatchen mellan regeringen och oppositionen här i riksdagen. Vi i oppositionen har år efter år försökt att få med fler kvinnor i det här sammanhanget, men det har varit väldigt svårt att få någonting att hända på den andra sidan. Socialdemokraterna och Helgeandspojkarna har envist hållit fast vid att det ska vara elva gubbar på plan. Är jämställdhetsministern beredd att internt i partiet ta ett initiativ så att vi får en lite trevligare uppställning här och lite bredd på det hela och så att damerna inte utesluts? Då kan vi gå från ord till handling även i den frågan.

Fru talman! Jag sparar den pikanta frågan till sist. Jag måste fundera på den. Låt mig vända mig till Anders Bengtsson och Birgitta Sellén först. Vi är helt överens, och det har jag utgått ifrån hela tiden. Jag ska verkligen göra mitt för att än mer försöka lyfta upp de frågor som Anders Bengtsson har uttryckt. Jag tycker nog att jag försöker att göra det på alla de möten, konferenser och i de idrottssammanhang som vi medverkar i. Men vi ska jobba ännu mer genomgående. Inför år 2, 3 och 4 av Handslaget, som ska vara en hjälp att hitta nya och annorlunda metoder, ska vi vara med och bevaka att jämställdheten och flickornas förutsättningar fortsätter att vara en stor och viktig fråga. Det behövs verkligen förebilder, som Anders Bengtsson var inne på. Fotboll och damfotboll är ett exempel på vad som annars händer. Jag brukar berätta att man säger skidskytte, men sedan hette det herrskidskytte så länge Magdalena Forsberg var den som satte ramarna för vad som var framgångsrikt inom den idrotten. Det är ett litet men ändå intressant exempel på att förebilder behövs. Det behövs killar och tjejer som bryter normer och visar att killar absolut kan ägna sig åt konståkning och tjejer kan boxas. Det handlar om vad de vill, och det ska inte finnas några gränser för det. Birgitta Sellén ville att jag skulle "ta itu med medierna". Jag har nog inte helt okej erfarenheter av att ens försöka det, men däremot är det självklart att medierna har en viktig roll när det gäller hur man beskriver idrotter och hur man beskriver killars respektive tjejers deltagande. Den debatten hoppas jag också att redaktioner funderar över nu när damidrott är på väg framåt på så många olika områden i vårt land. Likadant är det när det gäller att bryta upp de etniska gränserna. Det är helt riktigt som Birgitta Sellén beskrev det. Jag tror att den strategi som stora delar av idrotten har är väldigt riktig. Det handlar om att vi måste ut i förortsområdena med alla möjliga olika idrotter, eftersom det är där de här ungdomarna ofta bor. Idrottsutbudet har ofta varit ganska begränsat där. De som har funnits ute i förortsområdena har också en väldigt stor andel aktiva med invandrarbakgrund. Det gäller basketen där invandrartjejer finns i väldigt stor utsträckning och fotboll där killar med invandrarbakgrund finns i stor utsträckning. Jag hoppas att vi kan utveckla detta med Handslaget ännu vidare och hitta metoder och resurser. Det handlar också om att göra detta tillsammans med kommunerna. Vi diskuterar nu hur vi kan hjälpas åt för att det också ska finnas anläggningar i de storstadsområden där de här ungdomarna bor. Det är ofta där bristen finns. Det saknas inte lust till idrott, men det finns en brist på anläggningar. Sedan gällde det de årliga fotbollsmatcherna, Sven Bergström. Jag började min karriär i riksdagen med att vara hejarklacksledare. Jag ska verkligen överväga möjligheten att avancera från hejarklacksbänken och ut på planen. Jag ska ta upp diskussionen med Helgeandspojkarna. Motståndet mot jämställdhet finns på många håll inom idrotten. Det är jag väl medveten om. Jag ska överväga mitt eget deltagande i fotbollsmatchen i sommar.

Fru talman! Jag måste ta tillfället i akt och tacka för tillmötesgåendet. Jag ser fram emot att vi får en sådan situation. Jag vet att det finns socialdemokratiska kvinnor som har velat vara med i fotbollsmatchen, men de har inte fått det därför att herrarna har brett ut sig. Eftersom jag själv är aktiv inom orienteringssporten vill jag säga att det där finns ett väldigt gott exempel. De har nämligen i sina stadgar från 2002 inskrivet att man i alla sammanhang, både på förbundsnivå och i distrikt och föreningar, ska eftersträva jämställdhet. Där är det en jämn fördelning mellan män och kvinnor i förbundsstyrelsen, där jag själv ingår. Även i valberedningen är det en jämn fördelning mellan män och kvinnor. Valberedningen är ju ett nyckelorgan i sådana här sammanhang. Det gäller att den verkligen gör ett bra jobb för att få fram ledare av båda könen på olika nivåer. Jag tror att den har en nyckelroll om vi ska komma någonvart för att få en ännu mer jämställd situation inom idrotten. Sedan ser jag fram emot fotbollsmatchen och välkomnar Mona Sahlin på planen.