Israel, FN och EU

Herr talman! Monica Green har frågat mig vad jag avser att göra för att palestinierna ska få tillgång till dricksvatten och för att Palestina ska bli ett fritt land. Torbjörn Björlund har frågat mig vad jag avser att göra för att bistå till en rättvis och humanitär situation i Jerusalem som ett led i arbetet för en tvåstatslösning i konflikten mellan Israel och Palestina. Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att konsekvent driva andan i EU-kommissionens beslut vidare och dessutom tydliggöra det orimliga i Israels medverkan i MR-gruppen. Jag väljer att besvara interpellationerna i ett sammanhang. Fredsförhandlingarna är, trots alla hinder, det mest hoppingivande som skett i regionen på flera år. Europeiska unionen stöder aktivt pågående fredsförhandlingar och det palestinska statsbyggandet. Endast en tvåstatslösning kan leda till ett oberoende, sammanhängande, demokratiskt och livskraftigt Palestina. Vårt engagemang för att Israel och ett Palestina ska kunna leva sida vid sida i fred och säkerhet fortsätter. Sverige står i tät kontakt med såväl Israel som palestinierna. I juni i år besökte biståndsministern området. De israeliska bosättningarna strider mot internationell rätt. De senaste årens utveckling med bosättning efter bosättning på ockuperat område har fört oss längre bort från en varaktig fred. Palestinsk splittring, attacker mot israeliskt territorium och övervåld mot palestinier skapar ytterligare problem. Denna onda cirkel måste brytas innan den omintetgör möjligheten till en tvåstatslösning och leder regionen in i nya förödande krig. Alla parter måste avstå från våld och provokativa handlingar. Det handlar om att trygga såväl palestiniers rättigheter som israelers säkerhet. EU-kommissionen tog fram och publicerade i juli i år riktlinjer för samarbetsprogram mellan Europeiska unionen och Israel. Den nyligen träffade överenskommelsen mellan EU och Israel om Israels deltagande i forskningsprogram Horizon 2020 klargör EU:s ställningstagande gällande finansiering av aktiviteter med koppling till bosättningar. Situationen i Jerusalem är allvarlig. De senaste månadernas ökade spänningar är oroande. EU har, som bekant, inte erkänt annekteringen av östra Jerusalem. EU menar att parterna genom förhandlingar måste finna en lösning för Jerusalem som framtida huvudstad för två stater som lever sida vid sida i fred och säkerhet. Enligt den internationella humanitära rätten har Israel ett ansvar för att säkerställa den palestinska befolkningens basbehov på ockuperat område. Det internationella samfundet får axla ett stort ansvar för att undvika en humanitär kris. Vattensituationen i det palestinska området är svår. I Gaza är vattensituationen särskilt alarmerande, då 90 procent av grundvattnet är obrukbart. Sverige är en av de största europeiska givarna och bidrar med cirka 700 miljoner kronor per år i humanitärt och långsiktigt bistånd med fokus på statsbyggande, på att stärka demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter och på att stödja det civila samhället. Förbättrad infrastruktur och vattenrening är i fokus, särskilt i Gaza. Sverige delfinansierar exempelvis ett vattenreningsverk i Gaza med en samlad budget på över 100 miljoner US-dollar. Europeiska unionen och Världsbanken följer för närvarande på nära håll palestiniernas planer att bygga en större avsaltningsanläggning för förbättrad vattentillgång. Regeringen tar nu fram en ny biståndsstrategi för de kommande fem åren. Ministerrådets slutsatser, det vill säga EU:s, från framför allt 2009 och 2012 anger vår syn på ramarna och utgångspunkterna för en fredsöverenskommelse. Förhandlingarna ska utgå från 1967 års gränser och resultera i en tvåstatslösning med Jerusalem som huvudstad för båda stater. Fördelningen av vattenresurser är central tillsammans med övriga slutstatusfrågor. Israel deltar sedan år 2000 i gruppen för valfrågor, Västeuropeiska och andra stater - WEOG - i New York. Israel har erbjudits att delta på motsvarande sätt i samma grupp vid MR-rådet i Genève. Regeringen anser att varje land har rätt att tillhöra en geografisk grupp i FN-sammanhang.

Herr talman! Först ska jag berömma Carl Bildt för att han är tydlig med att det ska vara en tvåstatslösning och att det är 1967 års gränser som ska gälla. Det gäller att genom Sveriges och EU:s agerande se till att det också verifieras, och det gäller att ha det starka och tydliga ställningstagandet. Det är bra. Sedan har jag ställt frågor om vattensituationen, eftersom det är en fruktansvärd situation palestinierna nu upplever. Bosättarna tar det rena dricksvattnet från palestinierna och beduinerna och vattnar sina gräsmattor med medan befolkningen - palestinierna och beduinerna - inte har vatten att dricka. De har inte vatten att ge sina barn och klarar sig inte med det vatten de har, utan de tvingas köpa vatten på flaska. Det är en fruktansvärd situation. Det är oerhört dyrt och väldigt svårhanterligt. Tänk er en gravid mamma som föder barn och inte ens har tillgång till vatten att tvätta sitt nyfödda barn med utan ska gå och köpa vattenflaskor för att israeliska bosättare tar vattnet. Vi kan inte ha det så. Världssamfundet kan inte se på när det begås sådana övergrepp som det faktiskt är att ta någon annans vatten. Att man dessutom tar deras mark är bara det ett övergrepp i sig, som sker dagligen. Den fruktansvärda mur som går genom samhällena är också ett övergrepp i sig. Att dessutom visa sin makt och sin nonchalanta hållning inför att palestinierna inte har vatten att dricka genom att vattna gräsmattorna med dricksvatten så att bosättningsområdena ska vara gröna är en provokation. Det är inte acceptabelt vare sig för den svenska sidan eller för EU eller världssamfundet. Jag tycker att vi ska göra mer. Jag tycker att vi ska engagera oss. Vi ska säga ifrån och även ordna olika typer av seminarier och olika typer av engagemang på plats - åka dit och tala om vad vi tycker och ge bistånd till organisationer som vill engagera sig för det här. Det handlar om att få stopp på det övergrepp det faktiskt är att knycka någon annans vatten.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Tyvärr kan man i de här sammanhangen konstatera, egentligen varje gång, att det kommer ut en massa vackra ord, men i praktiken är det få saker som händer. Min interpellation handlar mest om Jerusalem. Det finns kopplingar i Jerusalem till alla saker som innebär en problematik i Palestina. Jerusalem är i dag, och blir mer och mer, en symbolfråga. Det är en central fråga i fredsförhandlingen och i överenskommelser i Israel-Palestina-konflikten eftersom Jerusalem egentligen är en huvudstad för båda sidor. Det är dessutom tre världsreligioner som knyter Jerusalem till sig på ett symboliskt sätt, och det är islam, judendom och kristendom. De kristna i Jerusalem har också utsatts för övergrepp, och det vore anmärkningsvärt att inte lyfta fram det också eftersom det visar den mentalitet som finns hos Israel. I Silwandalen vill Israel bygga något som heter Davids stad. I praktiken ägnar man sig åt etnisk rensning och raserar palestinska hem och flyttar ut palestinier för att kunna flytta in israeler i deras hem. Bosättarna tar helt enkelt deras hus. Detta är något som ökar i Jerusalem och i Jerusalemområdet. I E-sektorn strax utanför Jerusalem planerar man också att bygga. I svaret har utrikesministern lyft upp fredförhandlingarna. Problemet med de fredsförhandlingar som har varit mellan Israel och Palestina genom åren är att Israel vid varje tillfälle har nyttjat situationen för att ytterligare utöka sina bosättningar. Det hände denna gång också. Detta gör att palestiniernas tilltro till fredsförhandlingarna är liten. I augusti var jag i Jerusalem och talade med palestinier, och deras inställning är kluven. President Abbas leder här och åtnjuter visst förtroende. Många är dock skeptiska eftersom Israel under tiden som vanligt bedriver sin bosättarpolitik ännu mer och gör det i skydd av fredsförhandlingarna. Detta har framför allt drabbat Jerusalemområdet där man flyttar ut palestinier i eskalerande takt. Vad gör man åt detta? I interpellationssvaret finns många vackra ord om vilka ställningstaganden vi och EU tar och så vidare, men i praktiken gör man tvärtom. Israel har till exempel ett gynnsamt handelsavtal med EU, trots att landet gör som det gör. Man säger att man ska införa sanktioner mot Israel, men det händer inget. Det finns också många resolutioner om hur Israel har agerat mot Palestina. Sammantaget blir Jerusalemområdet kärnan i detta. Här finns muren och frågorna om vatten och förnödenheter och om rensning och bosättarpolitik. Vi vet att Israel vill göra Jerusalem till sin huvudstad. Det har man själv uttalat. Man vill inte ha några palestinier där. Ska vi tillåta det? Ska Sveriges utrikesminister tiga still? Eller ska vi agera via EU eller själva, eller både och? Vad gör vi för att lyfta upp Jerusalemproblematiken, där allt kokar ihop till den symbolfråga den är? Hur gör vi Jerusalem till den viktiga del av tvåstatslösningen som den är? Detta vill jag ha mer svar på än det som står i interpellationssvaret till oss.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. I likhet med Torbjörn Björlund och Monica Green tycker jag att det är viktigt att markera processen mot tvåstatslösning trots att vi ser många hinder på den vägen. Mycket vi trodde skulle ha hänt har inte hänt, och ockupationspolitiken på bland annat Västbanken expanderar med nya bosättningar, olika övergrepp och handlingar som strider mot FN:s konventioner och internationell folkrätt. I min interpellation konstaterar jag att den bosättningspolitik som förs på Västbanken, i östra Jerusalem och på Golanhöjderna strider mot internationell lag och folkrätt. EU-kommissionen utfärdade riktlinjer under sommaren 2103 där man säger att inga EU-medel får användas till projekt på ockuperad mark. Dessa riktlinjer träder i kraft den 1 januari 2014. Det är ett steg framåt och ett sätt att markera att det som sker är orimligt. Jag förstår svårigheten i denna typ av processer, men det är ändå ett steg framåt att markeringen görs. Samtidigt ser vi att Israel har getts medlemskap i FN-gruppen Western European and other states och dess MR-grupp, som är baserad i Genève. Det innebär att Israel får tillträde till en grupp som bland annat hanterar mänskliga rättigheter på de områden som landet självt ockuperar. Det är frågor som återkommande diskuteras i denna grupp. Jag tycker att utvecklingen går lite isär. I EU-sammanhang stramar man upp förhållandet till Israel, och bakgrunden är landets beteende på ockuperat område och bristen på att följa de olika beslut som har fattats och internationell folkrätt. Processen i EU är alltså motsatt mot den som sker i FN. I sitt svar markerar Carl Bildt att alla har rätt att tillhöra en geografisk enhet inom FN-systemet. Så är det säkert. Men här handlar det inte om en valgrupp - det är gruppen i New York som har den funktionen - utan om en grupp som behandlar frågor med reell substans, bland annat MR-frågor. Israel har länge velat vara med här men har nekats detta, bland annat på grund av sin roll på ockuperat område. Bakgrunden till att man nu kommit med i gruppen är att Israel beslutade sig för att bojkotta Universal Periodic Review, UPR. Det är ett organ där alla länder ställer upp och svarar på frågor om sin politik och redogör för sin politik, och där man ur ett MR-perspektiv ställer sig till förfogande och får stå till svars för vad som händer. Till och med Nordkorea deltar i denna process. Det blev förhandlingar, och Israel beslutade att vara med i UPR. Man skulle dock ha kompensation för att delta. Det lades då ned mycket diplomati på att Israel skulle komma med i MR-gruppen i Genève, och det var framför allt USA, Storbritannien och Frankrike som gick i bräschen för detta accepterande. Är det rimligt att medlemskap i MR-gruppen i Genève ska bygga på ett kompensatoriskt förhandlingsförfarande efter att Israel först har bojkottat UPR? Är det över huvud taget rimligt? Processerna i EU går åt rätt håll medan de går i motsatt riktning i FN, och det som sker känns inte rimligt.

Herr talman! Jag tackar utrikesminister Carl Bildt, vänner och kolleger för en viktig debatt. Det är inte första gången vi debatterar detta, men så länge denna konflikt pågår kommer vi att lyfta upp olika aspekter av den. Jag vill använda mina minuter till att lyfta fram kvinnor och barn i denna konflikt. När det gäller vatten och mänskliga rättigheter i konflikter världen över är det i första hand kvinnor och barn som drabbas. Vi vet att kvinnor och barn i såväl Palestina som Israel är offer i denna konflikt. För några veckor sedan ställde jag en fråga om detta, och jag var nöjd med svaret att Sverige gör mycket. Men resultatet av det vi gör måste också bli att Israel inte sätter palestinska barn i fängelse och särbehandlar dem. Flera tusen barn grips varje år och släpps efter hand. Demokrati och fred utan kvinnors medverkan är omöjlig. Det har historien visat. Demokrati i Sverige hade varit omöjlig utan kvinnors rösträtt och utan kvinnor i riksdagen. Vad gör egentligen Sverige och utrikesministern själv men också EU och FN för att lyfta fram även kvinnorna i MR-frågorna, till exempel i biståndet, när det gäller länder som till exempel Palestina och Israel och i Mellanöstern där kvinnor har lidit i århundraden på grund av olika konflikter och särskilt när det gäller palestinska kvinnor i denna konflikt? Om vi talar om vårt eget bistånd till exempel vet jag att vi ger bistånd till det civila samhället. Men jag har själv besökt det civila samhället på båda sidorna, och det är inte särskilt många kvinnor som är i ledande positioner i det civila samhället när det gäller kvinnors mänskliga rättigheter, kvinnors deltagande i freden och barns rättigheter. Det är jätteviktigt att vi redan nu använder både vårt eget bistånd och även den röst som Sverige, historiskt sett, har haft i olika konflikter. Jag är jätteglad för att vi nu har tagit ställning för tvåstatslösningen. Men för att en fullbordad, långvarig och hållbar fred ska bli möjlig är det viktigt att kvinnor, som ju utgör mer än halva befolkningen, på bägge sidor är med i arbetet. Det är viktigt att vi tar varje tillfälle i akt för att lyfta upp kvinnors möjligheter när det gäller svårigheterna i konflikten. Det gäller också kvinnors ställning i samhällen där religion och patriarker är starka och där kvinnor inte har samma rättigheter och möjligheter. Där ska vi se till att de lyfts fram. Jag förväntar mig att utrikesminister Carl Bildt, som är engagerad i frågorna, och Sverige tar en roll i de olika församlingarna för freden och för att lyfta fram kvinnorna i Palestina, men också kvinnorna på Israels sida.

Herr talman! Tack för svaren på viktiga frågor, utrikesministern! Jag delar utrikesministerns syn. Till skillnad från Amineh Kakabaveh har jag mött kvinnor och funktionshindrade som har fått stöd, och jag vet vilken stor insats och vilken skillnad Sverige gör i det civila samhället. Det är naturligtvis viktigt att fortsätta. Herr talman! Jag begärde ordet för att det är viktig fråga som debatteras. Vi har passerat halvtid av de nio månader som förhandlingarna gavs. Sverige och EU ska inta en aktiv roll, inte bara för att passivt stödja utan för att aktivt främja en framgång i förhandlingarna. Det gör vi genom att med stöd fortsatt säkra den palestinska myndighetens förutsättningar att arbeta och genom att kräva tydligt stopp för bosättningar. Jag hörde nyligen en föredragning om den kraftiga ökningen av bosättningar som enligt officiell israelisk statistik har varit 132 procent under de tre första kvartalen det här året. Det är klart att det inte är acceptabelt. Det äter förtroende på marken. Det äter förtroende mellan parterna, och det kan - för att tala klarspråk - inte få fortsätta om vi vill se en fredlig lösning. Det är ju vad vi alla eftersträvar. Det handlar om Västbanken, det handlar om Jordandalen och det handlar om Jerusalem, vilket har berörts tidigare. I dessa dagar skulle man även kunna beröra Betlehem som också är ett hårt trängt område. Jag vill understryka att det handlar om palestiniernas rättigheter och säkerhet, precis på samma sätt som det handlar om israelernas rättigheter och säkerhet. Det får inte vara så att palestinierna har rättigheter men ingen säkerhet och att israelerna har säkerhet men inga rättigheter. Det handlar om att skapa likvärdiga möjligheter till mänskliga rättigheter för både israeler och palestinier. Israels ansvar på ockuperat område understryks av utrikesministern i svaret. Det är viktigt och riktigt. I det här fallet är det ändå märkligt att man inte tar det ansvaret fullt ut. Det konstateras i svaret att det internationella samfundet tar ett stort ansvar för just detta. Mot den bakgrunden blir det extra allvarligt och viktigt att vi är tydliga när de insatserna raseras av olika motiv på den israeliska sidan. Det kan gälla vattenförsörjning, elektricitet eller till och med skolor, vilket jag har sett, som offras av minst sagt tveksamma skäl och absolut inte utifrån ansvaret för befolkningen på ockuperat område. Jag måste också, precis som utrikesministern, uttrycka min varma och hoppfulla tilltro till det arbete som nu ändå sker. Att USA och utrikesminister Kerry lyckades öppna ett fönster för förhandlingar är trots allt det mest hoppingivande som har skett, hur litet det än är. Det är hedervärt.

Herr talman! Det är viktigt att klargöra vad detta handlar om. Man talar mycket om att det är ett krig. Visst, det är våldshandlingar, och det är dödsoffer på båda sidorna även om det är extremt mycket mer på den palestinska sidan. I grunden handlar det dock om en ockupation. Israel ockuperar Palestina. Det är grunden till hela konflikten. Bosättningarna är kopplade till det, och det är kärnfrågan när det gäller ockupationen. Man bör försöka förhindra nya bosättningar och se till att Israel inte kan tjäna pengar på de bosättningar de redan har. På senare tid har vi sett en del positiva tendenser inom just EU. Det holländska dricksvattenföretaget Vitens säger nej till samarbete med Israel när det gäller varor som har tillverkats på ockuperad mark. Rumänien säger nej till att skicka byggnadsarbetare till Israel om de inte får garantier för att de inte ska arbeta på ockuperad mark. Den brittiska motsvarigheten till vårt svenska exportråd varnar brittiska företag för att på något sätt inleda samarbete med bosättare. Man ska helt enkelt hålla den gränsen tydlig. Samarbete och handelsförbindelser som eventuellt sker med Israel får inte gälla produkter tillverkade på ockuperad mark. I Sverige har Palmecentret satt i gång ett projekt som heter Märk ockupationen. Det handlar om att vi borde se till att de produkter som kommer från bosättare inte är märkta Made in Israel. Om man ser till hela EU importeras varor för 2 miljarder från ockuperad mark, enligt den senaste siffran. 2 miljarder är ganska mycket pengar. Det handlar om att Israel inte ska gynnas av att sälja produkter som är tillverkade på ockuperad mark, men det har också en symbolisk betydelse. Man ska helt enkelt hålla händerna borta från det som definitivt är i strid med internationell rätt. Bosättningarna i sig är i strid med internationell rätt. Då är det självklart också i strid med internationell rätt att tjäna pengar på mark som man har beslagtagit från ett annat folk och som den egentligen tillhör. En hel del produkter kommer från bosättare. Det är frukt och grönt, kosmetika med mera. Visst kan det vara komplicerat med ett märkningssystem. Det kan ju försiggå en del fusk i systemet. Men jag tror ändå att det skulle vara en bra ambition att försöka. Andra länder i EU försöker verkligen se till att inte ha någon form av handel eller samarbete som gynnar bosättare och som därmed understöder hela ockupationen. Min förhoppning är att Sverige är med och deltar i arbetet inom EU, som både enskilda länder bedriver och som EU gemensamt skulle kunna vara aktivt inom, för att se till att vi håller oss borta från bosättningar. Helst borde det inte importeras produkter från bosättningar över huvud taget. Det minsta man kan begära är dock att det finns ett fungerande märkningssystem så att åtminstone konsumenterna kan säga nej till produkterna.

Herr talman! Jag vill tala lite grann om palestinska barnfångar i israeliska fängelser. Det finns så mycket att säga om den här konflikten, och jag håller med många av dem som hittills har talat som säger att det finns ljusningar. Det börjar hända saker runt om i världen. Men det sker också mycket motsägelsefulla saker i det här området. När det gäller de palestinska barnfångarna handlar det om barn från 12 år och upp till 18 år. Vi vet i dag att det finns 12-åringar som sitter i israeliska fängelser. Det som gör att jag tycker att vi går bakåt är bland annat att antalet barnfångar ökar. I år är mer än 600 av de här fångarna barn, och förra året var antalet runt 400. Det känns oroväckande. De här barnen blir hämtade i sina bostäder av israelisk militär och blir fängslade. Många av dem får ingen rättegång, och många gånger är anklagelserna väldigt vaga. Det är barn vi pratar om. Jag träffade för bara några veckor sedan två 14-åriga pojkar som hade suttit ungefär ett halvår i israeliskt fängelse, och de anklagades för att ha kastat sten och därmed vara fiender till den israeliska staten. För båda de här pojkarna tog det omkring två månader innan de över huvud taget fick träffa någon från sin familj. Det är jätteviktigt att vi tänker på vad som händer med de barn som får uppleva dels allt det andra som de upplever, dels att hämtas hemifrån och sättas i fängelse. Det går inte att beskriva. Det oroar mig mycket att det här ökar. Därför vill jag fråga utrikesministern vad regeringen gör här hemma och hur man agerar i EU och inom FN. Jag tror att jag vågar säga att Israel är det enda landet på jorden som tillåts göra så mycket som alla andra länder säger är olagligt. Ändå kan man fortsätta. Barnen ska ju skyddas mest i alla sammanhang, men här går vi bakåt. Jag vill gärna höra lite grann från utrikesministern hur han tänker när det gäller de här frågorna.

Herr talman! När man lyssnar på den här debatten kan man undra: Finns det några som helst problem på det här jordklotet som inte beror på den israeliska regeringen? Finns det några människor på det här jordklotet som lider någon annanstans - kanske i Syrien, kanske i Egypten, kanske i Jordanien, kanske i Libanon, kanske i Turkiet eller kanske i Irak? Nej. De enda problem som finns och som vi ska fokusera på, närmast med besatthet, är det som sker i detta lilla land med sju och en halv miljon invånare, som råkar vara det enda landet i världen som dessutom har en davidsstjärna i flaggan, som ligger där det ligger, som är omgivet av fientliga grannar och som i praktiken har varit utsatt för försök till utrotningskrig under 60, 70, 80 års tid. Det har inte nämnts ett ord om Hamas här. Inte ett ord har oppositionen förmått att säga om vilka som ska bilda staten. Vilka är det? Det är i dag två politiska fraktioner, herr talman. Det är Fatah och det är Hamas. Den ena av dem, Fatah, är förhållandevis sekulär. Den är starkt korrupt men ändå en organisation som är pragmatisk till sin karaktär och som söker fredsförhandlingar. Vilka är de andra? Hamas styr halva Palestina i dag. Vi har terroriststämplat dem, och det gjorde den förra regeringen också. Sverige betraktar halva Palestinas styre som en terroristorganisation. Ni har inte nämnt ett ord om de raketer som de strösslar över civila områden i Israel. Man talar här om behovet av att avveckla ockupationen. Jag är den förste att skriva under på detta. Det är precis detta vi vill. Det är detta som är den svenska regeringens hållning, detta är Europeiska unionens hållning, detta är Förenta nationernas hållning, detta är kvartettens hållning och detta är de allra flesta sansade människors, som lever i de här konfliktområdena, hållning. Vi vill också se ett Palestina, Västbanken och Gazaremsan med östra Jerusalem som huvudstad, absolut. Men för att nå dit krävs fredsförhandlingar. Och för att man ska kunna fredsförhandla måste det finnas folk på båda sidor som kan teckna firma. Då är frågan: Kan Mahmud Abbas teckna firma för Gazaremsan i dag? Svaret är nej. Hur ska ett sammanhängande Palestina kunna fungera om det styrs av två politiska fraktioner varav den ena betraktas som en terroristorganisation? Dessutom genomfördes i grannlandet Egypten en militärkupp i somras som innebar att ledarna i Ramallah hoppade jämfota över general al-Sisi medan Hamas gick ut som förlorare i denna strid. Samtidigt styr man ett område på Gazaremsan som befinner sig i en djup humanitär katastrof. Det är klart att detta är mycket svårt. Men det hänger ihop. Är det så som Torbjörn Björlund, tror jag att det var, sade att Jerusalem faktiskt är en huvudstad för tre världsreligioner? Ja, det stämmer. Men hur många judar hade tillgång till tempelmuren 1948-1967 när Jerusalem var under jordansk ockupation? Berätta för mig, Torbjörn Björlund: Hur många judar hade tillträde till judendomens viktigaste plats då? Svaret är ingen, därför att platsen var ockuperad. Sådana saker nämns inte på något sätt här. Det kan finnas historiska, psykologiska, mentala, politiska mekanismer och så vidare som ligger bakom en sådan här konflikt, och en konflikt som inte har lösts på 80 års tid kanske nödvändigtvis inte enbart och allena i alla lägen bara beror på den ena sidan. Israel flyttar fram positionerna under fredsprocesser, är det någon som säger här. Nej, det är inte riktigt sant. Orsaken till att Israel har agerat som man har gjort i östra Jerusalem är delvis en följd av den andra intifadan. Att Israel ockuperar Västbanken är en följd av sexdagarskriget 1967. Orsaken till att Israel initialt tog ett antal områden var kriget 1948. Det är fredsprocesserna som gör att man kan få till stånd frysningar av bosättningar. Det är fredsprocesser som gör att man kan avveckla ockupationen och skapa möjligheter för en palestinsk stat. Lite balans vore önskvärt i denna debatt.

Herr talman! Jag tror att alla talare har tagit upp och illustrerat olika aspekter av den grundläggande situation som råder i denna region. Den historiska bakgrunden kan vi ägna betydande tid åt, och den är alls inte okontroversiell när man ska skriva historia, men det råder nog inga större meningsskiljaktigheter när det gäller beskrivningen av den situation som vi har att hantera. Det kan handla om kvinnornas situation, om vattensituationen och om situationen humanitärt likväl som politiskt i Gaza. Allt detta tillhör bilden och den fortsatta bosättningsexpansionen som ju har varit rätt betydande också under den senaste tiden. Den enda möjligheten som vi har att gå framåt är ett fredsavtal. Mitt i allt detta är det förhoppningsfullt att fredssamtal nu pågår under amerikansk ledning. Som Kerstin Lundgren sade har de nu nått ungefär halvvägs, åtminstone tidsmässigt. Det sker under djup sekretess, och det är alldeles utomordentligt att det sker under djup sekretess, för detta är kontroversiellt. Det finns, som Fredrik Malm sade, starka krafter på den palestinska sidan som motsätter sig detta. Vi vet, av att vi följer den israeliska politiska debatten, att det djupt inne i den israeliska regeringen finns de som är fundamentalt emot de här fredsförhandlingarna. Det förutsätter sekretess, men ett avtal, om det kommer fram, är det de ansvariga politiska ledarna på bägge sidor som ska föra till ett godkännande genom folkomröstningar och på annat sätt. Sedan, det diskuterade EU:s utrikesministrar i Bryssel i går, ska vi alla göra vad vi kan för att hjälpa till att förverkliga detta avtal under de år som kommer. Lätt kommer det inte att bli. Jag kan hålla med om så gott som allting som har sagts under denna debatt och säga att vi bara kan göra vissa begränsade saker inom ramen för den situation som nu råder. Det kan röra dem som sitter i fängelse. Där kan vi nu få in Israel i processen i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. De ska vara med i Universal Periodic Review, och det är positivt. Jag vill gärna säga till Peter Hultqvist att jag håller med honom om att detta inte ska leda till kompensation med någonting annat. Så vill jag inte se det, men jag tycker heller inte att man kan exkludera Israel från en gruppering som framför allt handlar om administrativa saker och om att hantera vissa röstsaker. Diskussionen om MR-frågor på ockuperat område och i övriga sammanhang för vi framför allt inom EU och i MR-rådet, inte i de mer administrativa grupperingarna. Jag är inte den som kan ge någon prognos när det gäller om fredsförhandlingarna kommer att lyckas eller inte. Det är egentligen inte intressant om det är 5, 50 eller 95 procent. Det intressanta är att vi måste satsa allt vi har på att det lyckas, för konsekvenserna av ett misslyckande kommer att bli mycket allvarliga. Alla allvarliga situationer som har beskrivits i inläggen kommer att bli värre än i dag. Bosättningar, motsättningar i Israel, motsättningar i Palestina, problem för mänskliga rättigheter och vattensituationen - allt kommer att förvärras. Det kommer att skapa en mer akut situation såväl för Israels säkerhet som för palestiniernas säkerhet och rättigheter. Därför är ett mycket starkt stöd för de amerikanska ansträngningarna viktigt, och det har vi uttalat från EU:s sida. Jag går inte in på alla detaljer som ni har tagit upp av den enkla anledningen att jag inte har något skäl att rikta någon invändning mot det som har sagts. Jag säger bara att allt stöder den grundpolitik vi har, nämligen att försöka åstadkomma det fredsavtal som skapar förutsättningar för att hantera de olika utmaningar som beskrivits så väl av samtliga som deltagit i denna debatt än så länge.

Herr talman! Jag måste säga att Carl Bildt i det här fallet utmärker sig som sansad jämfört med den hysteriske Fredrik Malm. Han for upp här och gjorde utfall mot oss som på ett sansat sätt försöker prata om vattensituationen och de utsatta människorna i Israel och Palestina. Frågan är vad Fredrik Malm åt till frukost. Kan det ha varit taggtråd? Han nämner inte vattenbristen, och han nämner inte den förbannade muren som skär igenom palestinska samhällen. Det är apartheid, det vill säga åtskillnadspolitik, som utövas av israelerna. Palestinierna får lägre löner, om de ens får ett jobb. De får förnedra sig genom att stå i kö vid checkpoints. Det är de som blir utsatta. Sedan finns det människor - israeler - som också lider av denna konflikt. Det finns många i Knesset som givetvis vill ha en fredsförhandling, men det finns tyvärr också israeler och ledamöter i Knesset som inte vill ha en fredsförhandling. De motsätter sig det, och därför kommer vi ingen vart. Vi måste följaktligen flytta fram positionerna. Jag är glad att det är Carl Bildt som för Sveriges talan just nu och inte Fredrik Malm. Men jag skulle bli ännu gladare om vi hade en utrikesminister som aktivt verkade ännu mer för det han står här i talarstolen och säger, nämligen att vi måste jobba för att fredsförhandlingen ska fortsätta, komma i gång och få en lösning. Jag talade om vattnet därför att det är ett stort problem. Människor lider på grund av att de inte får vatten. Bosättarna tar dricksvattnet från palestinierna och beduinerna så att de inte får vatten att dricka och inte kan rengöra sina nyfödda barn. Men de får se när ockupanterna vattnar sina gräsmattor. Jag tycker att det är fruktansvärt.

Herr talman! Jag ska också kort kommentera Fredrik Malms inlägg. Jag måste säga att det är mycket märkligt att i affekt gå upp och häva ur sig en massa saker som egentligen inte hör till frågan, nämligen palestiniernas situation, och att som vanligt försöka lägga dimridåer och hitta andra saker. Det är nästan inte värt att bemöta. Det blir en mycket märklig diskussion. Jag ska gå in på det som egentligen är kärnan. Peter Hultqvist har perspektivet när det gäller vad som händer när vi försöker lyfta upp de här sakerna och ställa Israel till svars. Det händer ingenting. De hinner hela tiden glida ur allt och hamna i någon sorts position i alla fall. Det finns en eftergivenhet när det gäller att sätta hårt mot hårt i fråga om Israel och sanktioner mot dem för att verkligen få dem att förstå. Problemet, som Fredrik Malm faktiskt var inne på, är att det i dag finns en stor grupp israeler som är religiöst ortodoxa. De påverkar sina myndigheter och sin regering starkt. Detta syns framför allt i bosättarpolitiken och i Jerusalem, som är befolkat av många religiösa ortodoxa israeler. De driver sin linje att de har rätt till allt land från Medelhavet bort till Iran, i princip. Den delen finns också. Problematiken när det gäller Jerusalem är att den linjen hela tiden vinner mer mark och får stöd av Israels regering för att den ska fortsätta. Om man åker till Silwandalen och ställer sig och tittar på hur det ser ut där de ska bygga Davids stad, som utgår från bilden av vad Israel ska bli, ser man tydligt hur det plockas ut. Man plockar ut palestinierna ur deras hus och flyttar in bosättare. Jag kan se fanatismen i bosättarnas ögon, precis som man kan göra i Hebron. Där är de nästan ännu värre. Där ser man fanatismen i ögonen på de israeliska bosättarna och uppgivenheten hos palestinierna. Det syns i ögonen. Om man ska titta på vad palestinierna har rätt att göra finns detta med orsak och verkan. Det finns en orsak till att palestinierna gör motstånd, när de gör det. Fredrik Malm var inne på att de skickar raketer. Om man tittar på Gazakriget för fyra fem år sedan dog 14 israeler. 1 400 Gazabor dog. Det perspektivet finns. Så är styrkeförhållandena. Israel är hundra gånger stakare än palestinierna, både som krigsmakt och på andra sätt. Detta speglas naturligtvis i situationen, vilket Fredrik Malm kategoriskt förnekar. Det gör inte utrikesministern, och jag tycker att det är bra att han har perspektiv på det här och att vi är överens om vissa saker. Vi saknar dock fortfarande en ordentlig plan för hur man ska agera för att Israel ska ta sitt förnuft till fånga. Det finns en annan aspekt här. När vi var nere i augusti hade vi med oss en annan moderat riksdagsledamot som såg saker och ting på plats. Han kan vidimera att detta är något som är utöver det vanliga och som man som Israelvän borde reagera på. Israel gräver kanske sin egen grav om man inte får dem att inse att den extremt religiösa inriktningen hos den israeliska regeringens agerande skapar ett motstånd. Enligt folkrätten har palestinierna rätt att göra motstånd mot ockupant. Det är vad de gör, ingenting annat. Palestinierna har egentligen mer rättigheter på sin sida än vad de utnyttjar. Det är naturligtvis vällovligt att man försöker komma fram förhandlingsvägen, men det har varit så många förhandlingsförsök som inte har resulterat i någonting. Palestinierna är därför uppgivna, och det finns en misstro mot vad det ska leda till. Världssamfundet, EU och FN bör därför ställa mycket hårdare krav och införa sanktioner mot Israel så att de verkligen gör det de behöver göra.

Herr talman! Jag har en intressant artikel här ur Jerusalem Post där man beskriver den israeliska strategin när det gäller återkomsten till Universal Periodic Review och att Israel har bestämt sig för att vara med igen. Sedan räknar man upp lite punkter där man vill ha framgång genom en diplomatisk offensiv. Sedan fanns punkten att man ville ha representation i Genève. Man har tidigare varit med i gruppen i New York, och nu skulle man alltså vara med i Genève. Bilden blir att man först ställer sig på bakhasorna och säger att man inte vill utsätta sig för granskning inom ramen för Universal Periodic Review - där ska man inte vara med - och sedan trilskas man. När det sedan gått en tid och det har förekommit lite olika mellanhavanden kommer man tillbaka och säger att okej, för nu har vi i stället fått det här. Det är det som gör att man får dålig smak i munnen. Det blir nästan någon sorts kompensatoriskt förhållande. Dessutom flyttar de fram positionerna inom sin aktivitet. Det bekräftar på något sätt den bild som andra här talat om, att det tycks finnas en särskild agenda i hanteringen av Israel. Når man framgång på ett håll genom att sätta press på dem försöker de i stället flytta fram positionerna på annat håll. Så kan det förstås fungera, men i grunden handlar det om att de bedriver bosättningspolitik, de ockuperar, de bryter mot folkrätten, de håller på år ut och år in och ställer till det så att människor får lida. Det är inte motiverat. Det är ingen här som säger att Israel inte har rätt att existera som stat. Det är ingen här som för diskussioner om hur det var med någon tempelmur 1948. Här handlar det om en ren analys av läget. Vi har ockupation och fler bosättningar. Någon nämnde att det hade ökat med 132 procent. Det ska ställas i relation till fredsförhandlingarna. Det är ju inte den första fredsförhandlingen. Fredsförhandlingar har hållits gång på gång och bosättningarna bara expanderar. Det är klart att många palestinier då ställer sig frågan vad det är de har att förhandla om i slutändan. Man flyttar fram positionerna dag för dag. Jag har besökt Västbanken gång efter annan och sett hur bosättningarna expanderar och hur man skapar fakta på marken. Det är inte lätt att ändra de förhållandena. Det är klart att det ligger en politisk vilja bakom. Om det vore någon rim och reson skulle man stoppa bosättningarna så länge förhandlingarna pågår. Dessutom skulle man inte utöka med några nya om man verkligen hade en seriös vilja att komma till rätta med problemet. Nu känns det som om man bara försöker vinna tid för att kunna bygga nya bosättningar, förhala förhandlingarna och göra förhandlingsläget svårare. Tyvärr kan jag inte för egen del anse annat än att det är Israel som är den starkaste parten och med sitt beteende, att bygga nya bosättningar och hinder, försvårar de fredsprocessen och skapar en större frustration i det palestinska samhället. Sedan tyckte jag att utrikesministern hade en intressant infallsvinkel när han frågade hur det egentligen är i den israeliska regeringen. De är ju inte eniga. Tecknar Netanyahu firma, om vi nu ska använda sådana begrepp? Om man till slut ska få fram någonting som liknar ett avtal blir det nog en svår process både i det palestinska och i det israeliska samhället.

Herr talman! Nu är Fredrik Malm inte närvarande i kammaren, men jag hoppas att han hör det jag vill säga, att fred är omöjligt under apartheid och fred skulle vara omöjligt under ockupation. Fredrik Malm glömmer bort att Israel har ockuperat ett land och fördriver ett folk, nu när vi snart har år 2014. För två veckor sedan, när Mandela dog, öppnades omvärldens ögon och öron, hoppas jag. Jag hoppas att det även gäller Fredrik Malm. En fred är möjlig men inte under apartheid. En fred är möjlig när alla parter har lika villkor. Att fördöma mord och förtryck som sker under Hamas har vi aldrig ifrågasatt. Från Vänsterns sida har vi alltid sagt att våld är våld och måste fördömas. Men med tanke på proportionerna när Israel utövar det är det självklart krig, det är krig fast det sker i tysthet. Murar byggs varje dag. Folk fördrivs från sina hem. Då är det omöjligt att tala som Fredrik Malm gör. Jag är glad att Carl Bildt är överens om det som vi har lyft fram i dag, och jag hoppas att Sveriges röst blir ännu starkare, på samma sätt som under apartheidtiden i Sydafrika. Man måste tro på den linje som Mandela valde. Också Mandela stod anklagad som terrorist men blev till slut en världsledare för freden. Sedan hoppas jag verkligen att Sverige också är aktivt när det gäller kvinnornas roll i lösningen av konflikten. För att en tvåstatslösning ska vara möjlig måste även kvinnorna synas och höras.

Herr talman! Helt klart behöver vi fler som bygger broar i stället för murar. Jag är glad att utrikesministern och Sveriges regering är beredda att bygga broar. Det framgick inte minst av det svar som utrikesministern lämnade och av de tidigare inläggen. Vi måste verkligen stödja de fredssökande krafterna både i Israel och i Palestina, de som vill bygga respekt och tolerans. Det är helt klart att det finns starka krafter på båda sidor som, av mycket olika skäl, motsätter sig en tvåstatslösning. Det må vara politiska, ekonomiska, sociala, religiösa eller andra maktintressen som gör att man motsätter sig en tvåstatslösning. Det krävs, herr talman, att dessa krafter på båda sidor inser att de inte vinner i det långa loppet. Därför var det viktigt med exempelvis Sveriges och EU:s hållning till de guidelines som togs fram. De var en liten bidragande orsak till att dörren, eller åtminstone det lilla fönstret, till fredsförhandlingar var möjlig att öppna. Därför är det viktigt att söka även andra instrument som främjar de fredsönskande krafterna, sådana som inte främjar dem som av de olika skäl jag nämnde har allt att vinna på att det inte blir en tvåstatslösning. Så här långt har de alltid gått först, men allas lika rätt och värde måste hävdas. Det gäller både israeler och palestinier.

Herr talman! Faktum är att FN fördömer ockupationen av Palestina. Det finns resolutioner på det området. Det har varit så under lång tid. Det är ett faktum. Det är också ett faktum att bosättningarna finns kvar och att de utökas. Det blir fler och fler hela tiden. För bara en månad sedan kom beskedet att över 800 nya bosättare tillåts i Jerusalem. Den typen av besked är återkommande. Det innebär att utrymmet för palestinierna krymper. Många händelser är kopplade till just övertagandet av mark. Rivningar, fördrivningar, beslagtagna byggnader och beslagtagen mark syftar till att utöka territoriet, att utöka Israel på Palestinas bekostnad. Även muren som har byggts går på ett sådant sätt att Israels territorium utökas. Det är alltså mycket som leder till att Israel expanderar och Palestina krymper. Om vi tittar på en karta över de ursprungliga landområdena för Israel och Palestina - såsom det enligt FN-resolutionerna borde se ut - kan vi se att Palestina krympt extremt mycket. Jag råder alla att titta på en sådan karta för att se hur lite som finns kvar av Palestina. Därför gäller det att rädda den mark som finns kvar. Helst borde den utökas enligt FN:s resolutioner. Svenska kyrkan driver nu kampanjen Ockuperad jul, som handlar om att det måste finnas ordentlig märkning på produkterna. Jag upprepar att vi måste få en ordentlig märkning så att man kan bojkotta produkter som är tillverkade på ockuperad mark.

Herr talman! För att se och förstå helheten och vidden av hela konflikten kan man inte blunda för detaljerna. Då måste man våga se detaljerna och än hårdare arbeta för att stoppa alla övergrepp och överträdelser som sker från Israels sida och som på många områden ökar i omfattning. De ökar i antal, och de ökar i tid, beroende på vad det är. Det är många barn som är traumatiserade på båda sidor i konflikten och som lever ett otryggt liv och har det svårt. Många av dem kommer aldrig att bli hela människor, vuxna trygga människor som ser hopp för framtiden. Jag anklagar inte utrikesministern för att inte vilja. Men det går åt fel håll om antalet fängslade barn ökar för varje år trots att vi jobbar med fredsförhandlingar och samtal förs på de olika områdena. Vi måste jobba hårt med detaljerna i hela problematiken. Vi får aldrig lägga ned arbetet med det för att nå barnen i det här fallet och ge dem möjlighet till ett värdigt liv så småningom oavsett om det är israeliska barn eller palestinska barn.

Herr talman! Det har sagt en hel del här. Samma mantra upprepas i nästa runda av talarinlägg. Det är ungefär som att det bara existerar en sida i denna konflikt. Det existerar bara en förövare, och det existerar bara en sida som faller offer. Det är närmast med en besatthet som man går in på dessa frågor. När får man se sådana interpellationer om massavrättningarna i Iran? Titta 10, 15, 20 mil, ja, inte ens det, utan 3 mil norrut från Israel. Vad händer där? Det har dött 150 000 människor i Syrien. Det är sju miljoner människor har flytt. Varannan invånare är i behov av humanitär nödhjälp. Då säger Peter Hultqvist i sitt inlägg att det är viktigt att Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna. Anser Socialdemokraterna att det är en prioriterad uppgift just nu att Israel ska lämna tillbaka Golanhöjderna till Bashar al-Asad i Syrien? Prioriteringarna i detta blir närmast absurda till slut. Herr talman! Vi måste behålla fokus. Fokus på detta är: Vill vi se en palestinsk stat på ett sammanhängande territorium på Västbanken, Gazaremsan med östra Jerusalem som huvudstad - vilket är vår uppfattning - måste vi i första läget ha en samlad palestinsk sida i förhandlingsprocessen. Det har vi inte i dag. Det territorium som ska bli det självständiga, fria, demokratiska och sekulära Palestina är uppdelat mellan en pragmatisk om än korrumperad administration på Västbanken och en terroristisk organisation som styr halva framtida staten Palestina på andra sidan. Prio ett måste vara att Hamas och Fatah kan komma överens och att de kan enas om att gå in i en förhandlingsprocess som innebär att staten Israel får existera i framtiden. Hamas erkänner inte ens Israels rätt att existera. Dessa två entiteter erkänner inte varandras styren på Västbanken respektive Gazaremsan. Detta måste vara fokus nummer ett för att kunna få en palestinsk stat.

Herr talman! I den senare delen har Fredrik Malm alldeles rätt. Det finns starkt delade meningar. Det är därför processen går till på det sätt den gör, det vill säga med stark sekretess och starkt stöd från de två ledarna, Israels premiärminister och presidenten i den palestinska administrationen. När man sedan är klar ska man underställa detta folkomröstning. Det kommer att bli kontroversiellt på bägge kanter. Det är ingen tvekan om det. Det kommer att kräva starkt politiskt ledarskap. Vår uppgift är nu att försöka att ge stöd till denna process som kan leda framåt. Under tiden är det väldigt viktigt att vi står för de principer vi står för. Där finns inga delade meningar när jag lyssnar på alla de nyanser som finns i denna diskussion om en tvåstatslösning, slutet på ockupationen, att man får leva sida vid sida med varandra i fred med säkra gränser och ett Jerusalem som delas och som är huvudstad för två självständiga stater. De kommer med nödvändighet både ekonomiskt och säkerhetsmässigt att leva i en betydande symbios med varandra. Här är den politik som vi har fört mycket tydlig. Det har kommit till uttryck i de nya EU-direktiven som nu har implementerats också när det gäller till exempel forskningsprogrammen. Det kommer också till uttryck, som Hillevi Larsson var inne på, i märkningspolitiken. Vi har diskuterat detta vid flera tillfällen i denna kammare. Det får inte stå made in Israel, från Israel, eller vad det nu står, på produkter som man marknadsför och säljer i Sverige som kommer från ockuperat område. Det får inte vara så. Det är icke förenligt med svensk lag och svenska bestämmelser. Där måste vi vara tydliga. Jag delar åtskilligt av det Peter Hultqvist sade. Men det är trots allt positivt att Israel nu är med i Universal Periodic Review. Det har man ställt sig utanför under lång tid. Jag tycker att det är felaktigt att man ställt sig utanför. Att man går in i denna process innebär att det internationella samfundet får ökade möjligheter att engagera sig i en dialog med Israel om de MR-frågor som är akuta i olika hänseenden. Där är det en förbättring. De administrativa arrangemang som vi alldeles uppenbart har delade meningar om tror jag egentligen inte har så stor bäring på detta. Bosättningspolitiken är ett mycket betydande bekymmer. Den strider mot internationell rätt. Den kanske ledande anledningen till att det är nödvändigt att den förhandlingsprocessen som nu pågår inte tar alltför lång tid är det som antytts. När bosättningspolitiken fortsätter på det sätt som den gör kommer det förr eller senare att leda till så stora spänningar att fredsförhandlingarna inte längre blir möjliga. Under Ombamaadministrationens första period försökte man att åstadkomma en frysning som en del av fredsförhandlingarna. Det var inte möjligt. Nu har man gått den vägen att man tar relativt kort tid för fredsförhandlingarna och försöker dämpa bosättningsexpansionen på olika sätt. Vi hade önskat att man dämpat den mer. Man försöker kompensera detta med frisläppning av palestinska fångar, vilket leder till en del politiska spänningar i Israel som vi inte ska underskatta. Det tror jag är den enda möjliga framgångsvägen just nu. Men vi ska vara realistiska. Det kan inte pågå hur länge som helst. Därför ger vi ett starkt stöd för detta. Det handlar om fredsförhandlingar baserade på de principer som vi har enighet om i Europeiska unionen och i denna kammare. Sedan ska vi alla vara medvetna om - och det framkommer även i en debatt som denna - att den historiska bakgrunden är både komplicerad och kontroversiell. Diplomatin ska inte fokuseras på det kontroversiella utan på de möjliga vägar framåt som kan finnas just nu.

Herr talman! Det stämmer att vi i mångt och mycket har samsyn när det gäller tvåstatslösningen, 1967 års gränser, att den förbannade muren slår sönder samhällena, att palestinierna ska ha rätt till vatten och att både palestinier och israeler ska kunna leva sida vid sida. Det är möjligtvis Fredrik Malm som sticker ut från debatten med sitt hysteriska inlägg. Men vi andra verkar vara någorlunda överens. Vi ska stödja de fredsbejakande krafterna på båda sidorna. Vi ska stödja processer som flyttar fram positionerna. Vi ska engagera oss för fredsarbetare och stödja föreningar och organisationer som vill finnas på plats. Det gäller till exempel medföljare som följer palestinska barn så att de ska kunna gå säkert till skolan. Det gäller också andra organisationer som kan vara med i fredsprocessen. Vi ska vara pådrivande så att vi kan känna att vi också drar vårt strå till stacken. Den åtskillnadspolitik, det vill säga apartheid, som palestinierna nu måste utstå är inte acceptabel. Jag inledde med att tala om vatten. Vatten är helt avgörande för att man ska kunna överleva. Nu knycks vatten från palestinierna och beduinerna. Vi kan inte acceptera det. Vi önskar både palestinierna och israelerna ett fredligt sätt att överleva och ha stater sida vid sida. Vi önskar dem dessutom en god jul, och det vill jag även önska Carl Bildt.

Herr talman! Jag ska börja med att berömma utrikesministern för en balanserad hållning till skillnad mot vissa regeringsunderlagskolleger. Det är oerhört märkligt att lyssna till denna argumentation, där man försöker hitta en väg ut ur denna interpellationsdebatt som handlar om andra saker. De interpellationer som vi har ställt handlar om Palestina, Fredrik Malm. Du får gärna skriva interpellationer om Iran och så vidare; det är upp till dig. Men den fråga som vi nu har ställt till vår utrikesminister handlar om Palestina. Blanda inte bort korten! Det blir väldigt märkligt, och det blir svårt att över huvud taget hålla ihop det här. Till slut: När det gäller de saker som vi har kommit fram till och som utrikesministern också har erkänt handlar det verkligen om att Israels agerande i grunden måste analyseras, lyftas upp och förändras. Det handlar om orsak och verkan. Vad är det som gör att palestinierna ändå gör motstånd, som de har rätt att göra? Vad är det som gör att de i sin desperation ibland går in i förhandlingar trots att de vet att det leder bakåt varje gång? Jo, de har fortfarande ett hopp om att någonstans kunna se en öppning för en fredlig lösning och en tvåstatslösning där de själva blir en egen stat. Jerusalem är och förblir den absolut mest symboliska delen av detta, och den viktigaste delen. Jag skulle vilja höra en kommentar om hur just denna del skulle kunna lyftas upp i både fredsförhandlingar och i denna oerhört laddade del runt Palestina-Israel-konflikten och kunna bidra till en lösning. Kan man lösa ut detta och hindra bosättningarna? Nu håller man på att bygga runt. Sektor E1, som kommer att bebyggas av bosättningar, ligger runt östra Jerusalem. Sedan finns det ingenting kvar. Jag skulle vilja ha svar på de här bitarna, och jag önskar verkligen att det blir ett svar där vi ser att man gör någonting och sätter press. Det handlar om att sätta press på Israel också för Israels egen skull för att få ett slut på konflikten och nå en fredlig och rättvis lösning.

Herr talman! Först vill jag bara konstatera att Fredrik Malm har svårt att hålla sig till sakfrågan. Vi har konstaterat att Israels bosättningspolitik på Västbanken, i östra Jerusalem och på Golanhöjderna strider mot internationell lag och folkrätt. Det är ett konstaterande som egentligen är rätt glasklart om man sätter det i relation till vad som gäller enligt internationell lag och folkrätt. Det är alltså olagligt att bygga bosättningar på ockuperad mark. Man måste med enkelhet kunna konstatera att man inte gör så om man vill vara konstruktiv och lösa en konflikt. Bosättningspolitiken är ett av de mest grundläggande problemen i allt detta; det tror jag att de flesta har innerligt klart för sig. Det är bra att Israel är med i Universal Periodic Review. Jag tycker att problemet var att de gick ur och bojkottade det. Då är det väl i och för sig bra att de har kommit tillbaka och att de utsätter sig för och blir föremål för samma granskning som andra. Det jag vänder mig emot är på något vis att man går ur och slamrar och att man sedan med någon diplomatisk strategi försöker skapa sig en position där man ska ha någon sorts kompensation och vara med i en gruppering i Genève. Jag gör en lite annorlunda värdering av det här än utrikesministern. Det är något mer än bara ett administrativt arrangemang. Det finns en dagordning även på dessa möten, och på denna dagordning hanteras också från tid till annan just det som sker på ockuperat område på Västbanken. Jag får tacka för debatten. Jag tycker att den har varit givande och intressant, och jag önskar alla som har deltagit god jul och gott nytt år.

Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort. Till Torbjörn Björlund vill jag säga att jag inte tog upp situationen i Jerusalem speciellt, för jag håller helt med om att alla faktorer i konflikten kommer samman där. Vi har uttalat vår oro för de skärpta motsättningar och incidenter som har varit i Israel under den senaste tiden, och det har vi gjort i stor tydlighet i den diplomatiska dialogen från Europeiska unionens sida. En byggnation i E1 skulle få förödande konsekvenser för fredsprocessen; det har vi varit mycket tydliga med från både europeisk och amerikansk sida. Jag kan också i julandan vara enig med Peter Hultqvist om åtskilligt i den meningen vi är överens om att det är bra att Israel nu är med i Universal Periodic Review. Jag håller med om det. Samtidigt håller jag med om att de inte ska få för mycket beröm för att de gör det som de skulle ha gjort hela tiden och det som andra länder ska göra. Man ska inte få extrapoäng för att man gör det som man skulle ha gjort hela tiden men har bojkottat under ett tag. Däremot gör jag en lite annorlunda värdering av deltagandet i detta huvudsakligen administrativa arrangemang. Även om bedömningarna av inte minst de historiska sammanhangen självfallet skiljer sig lite åt och även om fokus kan ligga på olika delar av problematiken i detta konfliktfyllda område konstaterar jag till slut följande: Vad gäller de grundläggande principerna för den politik som vi företräder för att åstadkomma fred i området råder - trots tonläget ibland - en betydande enighet i denna riksdag. Det är en betydande styrka för oss. I denna anda ber jag att få önska alla både en god jul och ett gott nytt år. Sedan blir det säkert intressanta interpellationsdebatter om denna fråga och om alla andra frågor som står på den internationella dagordningen nästa år.