irakiska kurder

Fru talman! Kerstin-Maria Stalin har frågat mig dels hur jag fortsättningsvis kontinuerligt kommer att skaffa en "aktuell bedömning av läget i norra Irak", dels vilka kontakter jag kommer att bygga mina be- dömningar på om riskfri utvisning för irakiska kurder. Inför regeringens praxisbildande beslut den 11 april i år beträffande möjligheten att fatta avvisnings- beslut till den kurdiska autonoma zonen i norra Irak hade regeringen ett omfattande underlag om situatio- nen i zonen. Det bestod av offentliga och allmänna rapporter, ambassadrapporteringar, rapporter från utländska myndigheter och reserapporter, t.ex. Mi- grationsverkets besök i området, med redogörelser för kontakter med kurdiska myndigheter och organisatio- ner. I regeringens beslut den 11 april omnämns vidare två UNHCR-dokument som haft en mycket stor bety- delse för bedömningen; det senaste är från januari 2002. I mitt samtal med FN:s flyktingkommissarie Ruud Lubbers togs också den då förestående praxis- ändringen upp. Situationen i norra Irak är också fö- remål för fortlöpande samråd inom Europeiska unio- nen. Regeringens beslut den 11 april innebär att svensk praxis nu ligger i samklang med de övriga större mottagarländerna inom EU och deras generella bedömning av situationen i norra Irak. Frågan om avvisningar till norra Irak har också varit uppe i andra sammanhang. Ingen av de organisationer vars åsikter regeringen har lyssnat på har haft principiella invänd- ningar mot möjligheten att, efter en individuell pröv- ning av asylsökandes samtliga skäl, fatta avvisnings- beslut med verkställighet till zonen i norra Irak. Regeringen kommer även fortsättningsvis att noga följa utvecklingen i Irak och i den autonoma zonen. Information om situationen kommer, med nödvän- dighet, från flera olika håll; förutom de källor som jag redan nämnt rör det sig om t.ex. kurdiska organisatio- ner och oberoende frivilligorganisationer som finns på plats i zonen. Migrationsverket och Utlänningsnämnden, som efter regeringens praxisbildande beslut har att ta ställning till asylansökningar från irakiska kurder, har tillgång till samma information.

Fru talman! Tack för svaret! Trots alla tillrättavis- ningar i den förra debatten vill jag påminna om att vi här i riksdagen också är här för att ifrågasätta saker och ting. Här gick det alltså bra att lägga sig i praxis - men vi kanske inte ska diskutera det mer nu. Det låter ju bra att det är så säkert i Irak nu. Vi får väl snart höra vad Ulla Hoffmann, som nyss har varit där, säger. Men om det nu har blivit så mycket bättre så finns det en mycket stor osäkerhet, som heter Sad- dam Hussein. Dessutom har flera stycken av de kur- der som detta nu plötsligt i och med praxisändringen gäller varit här länge. Det är något motsägelsefullt i att återvändandet ska ske frivilligt och att ärendena samtidigt ska prö- vas individuellt. Och barnen som har varit här länge - vad säger ministern om tillämpningen av FN:s barn- konvention när det gäller dem? Många barn har fak- tiskt rotat sig här.

Fru talman! Även jag tackar statsrådet för svaret. Jag tror att jag är den enda av oss tre som har besökt irakiska Kurdistan - jag kom hem förra måndagen - och därmed den enda som har haft en möjlighet dis- kutera läget i landet med dess premiärministrar. Både KDP:s och PUK:s administrationer har framfört sina synpunkter på regeringsbeslutet den 11 april till den svenska regeringen. Låt mig säga att jag delar deras uppfattning. I stort är den autonoma zonen säker, om man bortser från att det fortfarande briserar bomber, att islamisterna mördar kurder - nu senast i Halabja - att barn lemlästas av Saddams försåtligt placerade minor och att det pågår en etnisk rensning i den Irakockupe- rade delen av Kurdistan. Kurder och kristna i Kirkuk förföljs och trakasseras och tvingas att lämna sina hem. Deras barn får inte bära kurdiska namn, utan ska registreras som araber i den arabiseringskampanj som regimen i Bagdad bedriver. Det innebär att inte någon från den Irakockuperade delen av Kurdistan enligt min uppfattning kan skickas tillbaka. Det är därför extra viktigt - och det framhåller ju också statsrådet i sitt svar - att varje ansökan behandlas individuellt. Det är inte situationen i själva irakiska Kurdistan som gör att människor tar sin tillflykt till t.ex. Sveri- ge, utan den osäkra situationen runtomkring. Irakiska Kurdistan är omgärdat av fiender som inte vill något hellre än att självstyret och den demokratiska proces- sen ska misslyckas - för lyckas de kommer med all säkerhet kurder i Turkiet, Syrien och Iran att kräva detsamma. Ovissheten om vad USA kommer att göra bidrar förstås. 60 % av befolkningen lever på de matpaket som FN ger. Den enda ekonomi som landet har är de 13 % man får av Oil for Food-programmet. För dessa pengar ska man bygga upp ett land under demokratis- ka former. Varenda extra påfrestning i form av åta- ganden innebär att det byggs en skola mindre, att allt färre får möjlighet till alfabetisering och att allt färre nås av den nya lagstiftning som förbjuder heders- mord. När det gäller denna sköra demokrati handlar det om att se till helheten. Jag har besökt flyktingläger i Benislawa och Bar- dakaraman. Det är fruktansvärda förhållanden, och de båda administrationerna gör vad de kan för att hjälpa med de knappa ekonomiska resurser som de har. Med tanke på fattigdomen i landet är det inte omöjligt att en del av de irakiska kurder som nu ska avvisas kommer att hamna i ett av dessa flyktingläger. Allt vad de båda administrationerna ber om är att Sverige ska behålla de irakiska kurder som tagit sin tillflykt här. I stället för att skicka tillbaka dem och låta dem som inte återvänder frivilligt bo på förlägg- ningar utan möjlighet till arbete, familjeåterförening eller utbildning borde vi faktiskt ta tillfället i akt och genomföra ett biståndsprojekt i Sverige. Låt dessa människor få den utbildning som de behöver innan de återvänder för att bygga upp irakiska Kurdistan! I dag utbildar t.ex. Diakonia irakiska kurder i offentlig förvaltning, demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter i ett samarbete med Umeå uni- versitet. Varför ska då 3 000 kurder och kristna behö- va ta vägen om Dohuk för att få den utbildningen när Umeå universitet faktiskt ligger mycket närmare? Kerstin-Maria Stalin undrar hur statsrådet kom- mer att skaffa sig en aktuell bedömning av läget i norra Irak. Jag för min del hoppas att jag får möjlig- het att träffa statsrådet och avlämna min rapport om hur jag ser på läget i irakiska Kurdistan. Jag hoppas förstås att statsrådet kommer att betrakta den rappor- ten som en aktuell bedömning.

Fru talman! Jag är en av dem i den här diskussio- nen som personligen ännu inte besökt Kurdistan. Däremot har den diskussion som vi har haft under våren gett mig rika möjligheter att lyssna på många direkta bedömningar av läget. Jag är tacksam för att också få möjlighet att bilda mig en uppfattning om detta när jag talar med Ulla Hoffmann om saken på fredag. Ytterligare en ledamot av riksdagen som ock- så avlagt ett besök i området kommer att besöka mig något tidigare samma dag. Ur den synpunkten tror jag att vi har ganska goda möjligheter att följa utveck- lingen i området. Jag skulle vilja gå in lite vidare i detta. UNHCR har i flera år haft uppfattningen att det inte finns nå- got skäl bakom, utöver att man inte har kunnat åter- vända tidigare, att automatiskt bevilja permanent uppehållstillstånd för dem som kommer från det här området, dvs. den autonoma zonen. Det finns många olika termer för det. Det enda återstående skälet är just att det inte går att återvända. Den uppgörelse som vi har med en turkisk frivil- ligorganisation förutsätter frivilligt återvändande. I mina kontakter med det här området ingår naturligtvis också att skaffa mig en föreställning om vilka möjlig- heter som i framtiden finns för att ordna möjligheter att återvända också på andra vägar, t.ex. via Syrien. Där tror jag, utan att gå händelserna alltför mycket i förväg, att vi inom en ganska kort tid kommer att ha flera olika möjligheter till återvändande. Jag tycker i och för sig att självmant återvändande är en bra ut- gångspunkt att arbeta med för de irakiska kurderna. Jag har personlig kontakt med många företrädare för denna folkgrupp. En sak är alldeles klar. Det finns inga som helst förutsättningar för människor som kommer från re- gimkontrollerade områden att återvända dit. I det praxisbeslut som vi nu fattat kommer vi inte att före- skriva att de ska söka upp den autonoma zonen om de inte har mycket stark personlig anknytning till den. De kommer alltså redan av det skälet att beviljas uppehållstillstånd. Eftersom jag har följt rådet från riksdagens leda- möter att besöka flyktingförläggningen i Gimo hade jag tillfälle att där bekanta mig med en familj som just hade fått uppehållstillstånd och som kommer från regimkontrollerat område. Jag träffade också en fa- milj från regimkontrollerat område som är här på grund av religiös förföljelse. Jag är övertygad att de inom kort kommer att få uppehållstillstånd. Det praxisbeslut som vi har fattat gäller helt en- kelt att vi ska göra en individuell prövning. Jag måste skingra varje missförstånd som eventuellt kan ha uppstått att jag skulle ha skapat ett intryck i mitt svar till Kerstin-Maria Stalin att allting är det bästa i den bästa av världar i det här området. Det har jag inte alls påstått. Jag är fullt på det klara med att det är en mycket komplicerad situation som råder. Det kan mycket väl finnas människor som kommer hit därför att de är flyktingar och därför att de är förföljda, och då ska de stanna. Det enda som vi har beslutat är att om man kommer från den här området, Kurdistan, är det inte automatiskt ett skäl att få stanna därför att det inte går att återvända. Just den förutsättningen, som var den enda återstående, föreligger inte längre.

Fru talman! Det är en väldigt diger uppräkning av instanser som ministern har lyssnat på. Jag blir väl- digt tacksam om ministern också lyssnar på Ulla Hoffmanns redogörelse på fredag. Jag tycker att det låter jättebra. Jag stöder det biståndsarbete som Ulla Hoffmann pratade om. Jag har pratat med en kurdisk familj i dag som resonerade ganska mycket om uppbyggnaden av landet. Jag har en fråga om en sak i svaret. Det står: "Ingen av de organisationer vars åsikter regeringen har lyssnat på har haft principiella invändningar mot möjligheten att, efter en individuell prövning av asyl- sökandes samtliga skäl, fatta avvisningsbeslut med verkställighet till zonen i norra Irak." Jag tycker att det är väldigt svårt att prata om principiella invändningar när det, som vi hörde, finns barn som lemlästas på grund av minor t.ex. Det är så svårt att prata om principiella saker samtidigt som barn har det så här. Det är kanske så att den här zonen är säker och man där skulle kunna bygga upp och göra en bra land. Men det är omgivningen som är problemet, som har sagts förut här. Det måste vi ta mycket stor hän- syn till.

Fru talman! Jag skulle väldigt gärna vilja åka till irakiska Kurdistan tillsammans med statsrådet. Jag t.o.m. kan åta mig att bjuda på resan ned. Sedan får vi se vad som händer där. Jag vill vara väldigt tydlig med att de som jag ta- lar om nu är de som inte frivilligt vill återvända. Det finns en risk för att de kan komma hamna i ett vaku- um. Den demokratiseringsprocess som pågår nu är så skör att alla krafter måste hjälpa till. Om det finns en möjlighet att ge dessa människor utbildning medan de är här och väntar på en förnyad prövning, menar jag att det är ett stöd för den demokratiseringsprocess som pågår. Jag kan tala om att jag talade mer svenska än eng- elska. Människor i irakiska Kurdistan har slagits för detta. De har slagits för fred, och nu slåss de för en demokrati. Det är självklart att de vill tillbaka och bygga upp landet. Men så länge vi inte kan ge dem de internationella garantier för att säkerheten ska kunna upprätthållas i zonen som de behöver, råder det en stor osäkerhet om hur det kommer att bli. I mitt första inlägg försökte jag säga att det bästa sättet som vi kan hjälpa till under tiden, med den dåliga ekonomi som finns, är förstås att se till att de pengar som administrationerna har går till att bygga upp irakiska Kurdistan. De ska inte behöva försörja människor som kanske skulle vara bättre hjälpta av att få den utbildning som de behöver här i Sverige. Jag ser fram emot vårt möte på fredag. Jag ska förbereda mig noga så att inte det blir några missför- stånd.

Fru talman! Om vi ska klara alla interpellationer före midnatt ska jag kanske inte vara så långrandig. Jag vill bara tillägga en sak som jag inte fick med i mitt förra inlägg. Det gäller biståndet. Regeringen gav på mitt förslag tidigt i år i upp- drag åt Sida att lägga fram ett förslag till vilka insat- ser vi ska göra för Kurdistan. Det gäller framför allt stödet till demokratiseringsprocessen, som Ulla Hoffmann redan har talat om och som naturligtvis är oerhört viktig. Det gäller också mänskliga rättigheter. Jag har vidare haft ett sammanträffande med fö- reträdare för en kvinnoorganisation i Kurdistan som arbetar till stöd för unga flickor som utsätts för risk för tvångsäktenskap o.d. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi där gör en insats. Jag har brutit mot en princip om i den här proces- sen om hur olika länderstrategier ska utformas och lagt in frågan om Kurdistan. Jag tror att vi under alla omständigheter, dvs. alldeles oavsett det här praxis- beslutet, har anledning att engagera oss i just den typen av insatser. Vi vet att situationen när det gäller både demokratin och mänskliga rättigheter och inte minst med hänsyn till det som interpellanten och Ulla Hoffmann tar upp i förhållandena runtomkring Kurdi- stan lämnar mycket övrigt att önska. Men jag vill som sagt understryka att regeringen inte har varit overksam när det gäller att utforma detta. Vi får sedan återkomma till de konkreta slutsat- serna av det förslag som vi har begärt att Sida ska utarbeta skyndsamt.

Fru talman! Jag har inte riktigt fattat i vilket sam- manhang ni ska träffas på fredag, och jag önskar att jag då kunde vara en liten mus som sitter och lyssnar i ett hörn. Snälla, rara! Trots det väldigt bra resonemanget om biståndet och uppbyggande av landet vill jag säga: Betrakta Kurdistans omgivning väl! Jag vill också skicka med FN:s barnkonvention med ett litet brev till på fredag.

Fru talman! Jag ska till kammarens protokoll av- slutningsvis bara foga ett löfte att allt som sker under Ulla Hoffmanns möte hos mig på fredag kommer att stå till allmänhetens odelade förfogande, på det att ingen måtte behöva uppträda som en liten mus i rummet under pågående besök. Med detta tackar jag för debatten.