Investeringar i elnät

Herr talman! Josef Fransson har frågat mig om jag avser att verka för att det ska bli möjligt att under en övergångsperiod nyttja gaskraft för att stärka vårt energisystem.

Målet för elproduktionens sammansättning år 2040 är 100 procent fossilfri elproduktion. För att nå klimatmålen och möjliggöra klimatomställningen behöver de fossila bränslena ersättas med fossilfri energi. För att möjliggöra en ökad elektrifiering behöver Sverige en kraftfull utbyggnad av fossilfri elproduktion. Regeringens långsiktiga inriktning av energipolitiken utgår från att Sveriges välstånd, konkurrenskraft och säkerhet vilar på en trygg tillgång till fossilfri energi till konkurrenskraftiga priser.

På kort sikt, fram till 2030–2035, bedömer Statens energimyndighet att det främst är effekthöjningar inom vattenkraft, kraftvärme och befintlig kärnkraft samt en utbyggnad av landbaserad vindkraft och solkraft som kan möta samhällets ökande behov av el.

Sverige importerar i dag all fossilgas. Det faktum att en stor del av svensk gasförsörjning är beroende av en enda inmatningspunkt, från Danmark till det västsvenska gasnätet, utgör en risk för försörjningstryggheten. För att stärka försörjningstryggheten för gas och för att minska användningen av fossila bränslen har regeringen som ambition att ersätta fossilgas med nationellt producerad biogas. En sådan utveckling stärker inte bara den nationella beredskapen utan förbättrar också Sveriges möjligheter att nå klimatmålen. Utbyggnaden av biogasproduktion för nätanslutning eller förvätskning i Sverige har en stor outnyttjad potential.

Regeringen gav i går Energimyndigheten i uppdrag att se över stödsystemet för biogas i syfte att framför allt öka inmatningen av nationellt producerad biogas på det västsvenska gasnätet.

Till dess att tillräcklig produktion av fossilfri el från kärnkraft är på plats bedömer regeringen att gasturbiner i högre utsträckning än i dag kommer att fylla en viktig funktion i elsystemet. Gasturbiner har förutsättningar att tas i drift snabbt, är driftsmässigt planerbara och kan placeras där de gör störst nytta för elsystemet. Affärsverket svenska kraftnät använder redan i dag gasturbiner för att tillhandahålla viktiga funktioner i elsystemet, såsom störningsreserven, och för att öka överföringsförmågan i det svenska elnätet.

Regeringen beslutade i slutet av 2025 om utformningen av investeringsstödet inom Kraftlyftet. Kraftlyftet bidrar med att säkra tillgången på el till svenska hushåll och företag där och när den behövs. Stödet får beviljas till åtgärder som upprätthåller leveranssäkerheten i elnätet och till åtgärder för att möta en ökad elanvändning.

På längre sikt behövs kärnkraft för att säkra tillgången på el, men Kraftlyftet kommer att stärka leveranssäkerheten i kraftsystemet på kort sikt. Investeringarna kan bland annat avse biokraftvärmeverk och gasturbiner som drivs med förnybara bränslen.

Statligt stöd inom Kraftlyftet regleras genom EU:s allmänna gruppundantagsförordning, GBER. Enligt GBER kan stöd lämnas för att främja investeringar i förnybar energi och högeffektiv kraftvärme. Mot bakgrund av det ansträngda effektläget i södra Sverige kan det finnas behov av att utreda andra möjligheter att stödja investeringar i planerbar elproduktion som inte omfattas av nuvarande gruppundantagsförordning. Det gäller särskilt teknikslag såsom gasturbiner som har kapacitet att på sikt anpassas till klimatneutrala bränslen. En fortsatt beredning av frågan pågår inom Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för svaret!

Jag har ställt en fråga till ministern som mynnar ut i att vi under en övergångsperiod bör nyttja gaskraft för att stärka vårt energisystem och inte minst utnyttja den redan befintliga investeringen Öresundsverket. Det byggdes en gång för att kompensera för bortfallet av Barsebäck.

Även om det inte kom med i själva frågan ondgjorde jag mig i interpellationen över de astronomiska investeringarna i elnätsverksamhet, vilket enligt mig till stor del är en följd av dålig energipolitik – dålig energipolitik här i Sverige och dålig energipolitik i länder som vi är sammanlänkade med.

Jag ska börja med några frågeställningar, innan jag ger mig in på argumentation.

Fråga ett: Har regeringen räknat på hur stora elnätsinvesteringar vi skulle kunna bespara oss om Öresundsverket kördes i betydande omfattning i väntan på ny kärnkraft? Med betydande omfattning tänker jag mig kanske 1 000–2 000 timmar per år eller något sådant.

Fråga två: Har regeringen gjort några bedömningar av hur mycket effekttilldelning SVK och Eon skulle kunna ge väntande elkunder i södra Sverige om Öresundsverket kördes i betydande omfattning?

Fråga tre: Varför, tror ministern, använder inte Svenska kraftnät flaskhalsintäkterna till drift av Öresundsverket och till motköp i någon betydande omfattning?

Fråga fyra: Håller ministern med om att det finns anledning att ompröva doktrinen att alla problem som uppstår ska lösas med investeringar i elnätsverksamhet?

Herr talman! Kanske börjar vi se en ljusning, men Europa, inklusive Sverige, har lidit svårt av ett tillstånd där ideologi fått prägla energipolitiken och där statsvetare och jurister, snarare än ingenjörer, hållit i styråran. Man har trott att väderberoende sol- och vindkraft skulle kunna ersätta planerbar kol- och kärnkraft och att alla problem som uppstår längs vägen skulle kunna lösas med nya kraftledningar. Hur mycket denna ideologi har kostat Sverige är svårgreppbart, men vissa talar om storleksordningen 1 000 miljarder kronor.

Herr talman! Både jag själv och energiminister Ebba Busch ser en framtid för Sverige där ny kärnkraft åter kommer att utgöra basen i svensk elproduktion, sannolikt i större omfattning än under tidigt 00-tal. Men jag ser också framför mig att vi kastar miljarder och åter miljarder på nya elledningar som i stor omfattning kommer att vara obsoleta den dag då kärnkraften åter regerar vårt energisystem.

Många i energibranschen beskrev under tidigt 00-tal stamnätet som i stort sett färdigbyggt. Fokus låg därför på drift, underhåll och effektivisering snarare än på stora nyinvesteringar. Investeringsramarna låg under den tiden på runt 700 miljoner kronor per år. Sedan dess har Svenska kraftnäts investeringsramar ökat till årets 14,6 miljarder och ska pressas upp ytterligare, till 25 miljarder kronor per år, till 2029. Den ökade investeringstakten har hittills, aggregerat, inneburit merkostnader på över 80 miljarder kronor i dagens penningvärde – nästan ett helt kärnkraftverk.

Nätinvesteringarna kan naturligtvis kopplas till andra saker, som reinvesteringar, stormsäkring och sådana saker. Men något som också har varit väldigt kostnadsdrivande har varit den här ideologin: utbyggnaden av vindkraft och nedläggningen av kärnkraft.

Ministern får jättegärna resonera lite kring hur vi ska tänka framgent. Ska vi använda gaskraften för att slippa nätutbyggnad? Och ska vi använda Öresundsverket, som egentligen bara står där och väntar på att startas?

Herr talman! Jag noterar att jag har fått ytterligare ett batteri med frågor. Jag ska göra mitt bästa för att svara.

När det gäller den första frågan, om vi räknat på hur stora elnätsinvesteringar vi skulle kunna slippa om vi körde Öresundsverket i betydande omfattning, är svaret nej, det finns inga sådana beräkningar. Men det är såklart något som man kan resonera kring.

Den andra frågan hänger ihop med den första. Har vi gjort några bedömningar kring hur mycket effekttilldelning SVK och Eon skulle kunna ge väntande elkunder i södra Sverige om detta skedde? Mitt svar blir väl: Vi konstaterar att SVK:s senaste kraftbalansrapport visar att vi nu går åt rätt håll igen. Efter en tid då vi bara har sett mörka moln på effektbalanshimlen har effektbalansen för Sverige nu förbättrats med 2 000 megawatt, inte minst i södra Sverige. Detta härrör i hög grad specifikt från Öresundsverket. Det faktum att det är återstartat och i dag kan användas har inneburit att vi har en mycket bättre effektbalans i södra Sverige; förbättringen motsvarar 2 000 megawatt. Det är alltid svårt med siffror i politiken, men det är nästan lika mycket som kraften från två kärnkraftsreaktorer.

Vi ser nu också en kraftig återinvestering i kraft- och fjärrvärme. Detta var på väg ut på grund av bland annat den tidigare regeringens avfallsförbränningsskatt, som vi har stoppat. Vi signalerar nu tydligt till branschen att kraft- och fjärrvärme är prioriterat och välkommet, så att man kan göra långsiktiga investeringskalkyler. Detta ser vi bland annat i Kraftringens stora investeringar utanför Eslöv i södra Sverige.

För att övergå till fråga tre om motköp och liknande: SVK har en rad olika åtgärder som de kan använda för att stärka överföringskapaciteten, och vår uppfattning är att dessa åtgärder används. Det här är något som vi, och jag som minister med ansvar för myndigheten, såklart har en nästan ständig dialog med dem om.

Fråga fyra: Håller ministern med om att det finns anledning att ompröva doktrinen om en övertro på elnät? Ja, det är det som är Sveriges och de fyra samarbetspartiernas linje, som också är förankrad i EU-nämnden, både för Sveriges vidkommande och för Europeiska unionen som helhet. Det går inte att med elnät bygga sig ur ett underskott när det gäller nödvändig kraftproduktion. Detta ger ett svajigt och otroligt dyrt elnät som inte blir tillräckligt robust.

Min slutsats blir att man, om man fortsätter att ha en övertro på elnät på det sätt som vi har sett i många olika delar av samhället, inte ser energi som ytterst en säkerhetsfråga, vilket det är. Det är en fråga om jobben, tillväxten och möjligheten att minska utsläppen utan att det sker på bekostnad av konkurrenskraften, men ytterst är det också verkligen en fråga om säkerhet. Det är den linje som Sverige tillämpar.

Herr talman! Vi har ett överskott på energi samtidigt som svenska företag står i kö för effekttilldelning. Varför har det blivit så här? Jag tänkte kosta på mig en kort historik. Att vi mellan 1999 och 2020 stängde sex kärnkraftsreaktorer är det enskilt största misstag vi gjort. Med ”vi” menar jag kanske inte i första hand energiministern och mig själv utan röda och rödgröna regeringar före oss.

Utan att fastna för länge i just den här frågan, som är tämligen väldebatterad i den här kammaren, kan vi bara konstatera att detta har skapat dyra problem. Det näst största misstaget var att med subventioner trycka in en massa vindkraft i systemet, som marknaden egentligen aldrig efterfrågat – vilket jag menar slog sönder den svenska elmarknaden.

Det är dock inte bara Sverige som har tillämpat den rådande destruktiva ideologin, utan de problem som drabbar oss kommer också utifrån.

Vi har i denna kammare talat ganska mycket om Tyskland och om hur det har påverkat svenska elpriser att tyskarna har lagt ned samtliga sina 17 verksamma kärnkraftsreaktorer genom Fukushimabeslutet samtidigt som man har investerat i enorma mängder sol- och vindkraft. Förutom att man skapat mycket volatila väderberoende kraftsystem har man också minskat sin energiproduktion med runt 20 procent netto. Detta påverkar naturligtvis Tysklands grannar, inklusive Sverige, vad gäller både elpriser och elöverföring.

Nu har det dock dykt upp ytterligare en sabotör, nämligen Storbritannien. Även britterna har kommit att bli en stor importör av el och har likt Tyskland lagt ned baskraft till förmån för sol och vind. Man har trots investeringar i väderberoende kraft minskat sin totala elproduktion med nära 25 procent på lite över ett decennium.

Detta har föranlett Norge att bygga en 1 400 megawatts HVDC-lina till Storbritannien. Förutom den linan har det också byggts en HVDC-lina mellan Norge och Tyskland, även den på 1 400 megawatt. När dessa ledningar togs i drift 2021 fick det stora konsekvenser för Sverige då elflödena numera ofta kommer in från öster, till exempel från Finland eller från östra Sverige. Sedan går de västerut genom mellersta Sverige och vidare till Norge via växelströmsledningar som vi inte över huvud taget har rådighet över eller kan styra. Detta är vårt svenska nät inte konstruerat för.

Det har i stället renderat i loop flows och i att Sverige har fått det svårare att exportera överskott söderut. Det skapar ytterligare behov av reservkraft, mothandel och framtida nätförstärkningar, och priserna i SE4 pressas upp relativt övriga Sverige.

Herr talman! Seriekompensering är något som vi har tillämpat sedan 50-talet. Tekniken går kortfattat ut på att man installerar seriekondensatorer på långa kraftledningar. Därigenom minskas det reaktiva motståndet, vilket gör att man kan överföra upp till 50 procent mer el. Detta hotas nu, och det pågår till och med en planerad utfasning av seriekompenseringen på vissa kritiska sträckor, särskilt i snitt 2. Det är inte på grund av att seriekondensatorerna är dåliga eller föråldrade, utan det är en direkt konsekvens av vindkraftsutbyggnaden.

Det är nämligen tekniskt komplicerat att ansluta ny vindkraft till dessa ledningar, och därför tvingas man bygga dubbelledningar. Det skulle vara intressant att titta på hur mycket extra nätkostnader som vindkraften har tillfört Sverige bara i det avseendet.

Om ministern känner sig manad får hon jättegärna resonera lite kring hur hon och regeringen ser på att elnätskunderna ständigt måste betala för vindkraftens tillkortakommanden.

Herr talman! Jag dristar mig till att komma tillbaka till frågan om kapacitetsfaktor. Sverige är ett av de länder som har absolut bäst elsystem. Vi har en nästan helt fossilfri elproduktion, det vill säga Sverige producerar el utan en massa utsläpp. Vi har inte en massa olja eller gas, utan det är mer än 99 procent fossilfritt.

Den stora bulken av Sveriges elproduktion kommer från vattenkraft och kärnkraft, och sedan har vi jättemycket vindkraft. Sverige och Danmark har mest vindkraft i Europa. Vi har också lite solkraft ovanpå det. Dessa olika kraftslag levererar olika mycket garanterad el – det som brukar kallas för kapacitetsfaktor. Det är en teknisk term. Politiken kan inte hitta på hur den ska definieras, vilket jag har debatterat i flera olika sammanhang.

Det handlar om garanterad el, som jag kallar det på enklare svenska. Det absoluta bästa där är vattenkraften, som ligger på ungefär 84 procent. Sedan kommer kärnkraften, som ligger på 74 procent. Sedan är det ett jättehack ned till vindkraften, där havsbaserad vindkraft ligger på runt 18 procent för Sveriges del. Den landbaserade vindkraften ligger på runt 11 procent. Man kan alltså få ut lite mer garanterad el från den havsbaserade vindkraften.

Det här gör att det är olika hur mycket el som stadigt levereras in i elnätet. När el från till exempel ett vattenkraftverk ska ut i elkablarna vet man hur mycket kabel som krävs för att ta emot elen, eftersom man alltid vet hur mycket el vattenkraften levererar. Vindkraften däremot levererar ibland jättemycket och ibland jättelite el, och då krävs en mycket större kabel som klarar när vindkraften levererar maximalt. Men i genomsnitt är det mindre som levereras. Man kan säga att det måste byggas en motorväg i stället för en liten landsortsväg, och det är klart att det blir dyrare.

Regeringen har vidtagit många åtgärder. Det har också skett en viss vändning i omvärlden, vilket har gjort att vi lyckades halvera svenskarnas elpriser mellan 2022 och 2025. Trots detta har många upplevt att elkostnaderna fortfarande är höga, för att elnätsavgifterna har gått upp. Nu har vi fler verktyg att sätta in mot omotiverat höjda elnätsavgifter, vilket de rödgröna inte hade, men kostnaden för svenska hushåll och företag har de facto drivits upp. Då behöver vi hitta en balans.

Gasturbiner är inte någon quickfix som gör att vi får mer garanterad el på kort sikt. Men vi är öppna för det, vilket är anledningen till att vi har haft ett pilotprojekt där.

Kärnkraften är viktig, nödvändig och rätt, men den tar tid.

Hur ska vi få mer garanterad el från den vindkraft som ändå finns? Vi behöver fortsätta att lägga tid och kraft på att allt inte ska gå på export.

Kort sagt: Ja, det är klart att elnätet har blivit mycket dyrare med väldigt mycket väderberoende kraftproduktion. Det är bra om fler svenskar förstår det.

Herr talman! Tack, energiminister Ebba Busch, för inlägget!

Nu kanske jag inte citerar ministern exakt, men jag tyckte att hon sa något om att vi har det bästa energisystemet i Europa på grund av att vi inte har något fossilt inslag i produktionen. Visst, man kan tillstå att det är positivt.

Ibland tänker jag dock på vilket energisystem vi hade kunnat ha om framför allt de rödgröna partierna, men även en tidigare borgerlig regering, inte hade tagit alla vansinniga energipolitiska beslut. Om vägen i stället hela tiden hade varit utstakad för reinvesteringar i kärnkraft hade Sverige varit ett betydligt rikare land i dag.

Som jag talade om i ett tidigare anförande ansågs stamnätet vara färdigutbyggt tidigt på 2000-talet. Vi hade en elproduktion som där och då tjänade svensk industri otroligt bra. Tänk om Vattenfall bara hade låtit bli sina Europaäventyr med Nuonaffären och tysk brunkol! Då hade förluster på 100–150 miljarder kronor kunnat undvikas.

Därtill kan läggas ytterligare ett antal miljarder i förluster på Vattenfalls vindkraftsverksamhet. Detta kan plussas på med 100 miljarder för elcertifikat och alla vindkraftsdrivna nätinvesteringar på tiotals miljarder. Som jag också sa i ett tidigare anförande här i debatten har SVK:s upphandlade reglering aggregerat kostat 26 miljarder.

Allt detta sammantaget hade kunnat bekosta flera nya kärnkraftsreaktorer. De summor jag räknade upp motsvarar flera hundra miljarder.

Det är ledsamt att se tillbaka på hur otroligt misskött Sveriges energisystem har varit de senaste 20 åren. Jag tror att energiministern kan instämma i åtminstone en del av detta.

Herr talman! Vi får kanske lägga in en brasklapp när det gäller en del av det.

Jag har sagt det viktigaste, och jag vill avsluta med att tacka för interpellationen. Det är bra att vi diskuterar de här frågorna och att vi klarar av att sätta kostnader i relation till helhet. Det har varit mycket fokus på vad Sveriges nya kärnkraftsprogram kostar. Det behöver sättas i relation till vad man får av en investering som ska hålla i 120 år och som dessutom är pålitlig och innebär att det inte behöver bli lika mycket fördyringar när det gäller elnätet. Man behöver se mer till helheten i energisystemet när man värderar olika investeringar och ställer dem mot varandra.

Vi är på god väg. Vi har vänt svensk energipolitik. Jag kan ibland också fastna i funderingar om hur det hade varit om man inte hade tagit de där besluten tidigare, men nu är det vårt ansvar att se till att skutan får rätt kurs. Det är bråttom. Jag tycker att vi gör det bra och ser fram emot att göra mer kommande år, om svenska folket låter oss göra det.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.