Internationellt arbete för hbtqi-personers mänskliga rättigheter

Fru talman! Anna Lasses har frågat mig om min bild av hur biståndet globalt påverkas av utvecklingen gällande demokrati och mänskliga rättigheter, och då särskilt hbtqi-personers rättigheter, samt om jag avser att ta några initiativ mot bakgrund av den analysen. Vidare har Anna Lasses frågat vilken roll Sverige kan spela för att stärka arbetet för hbtqi-personers rättigheter och friheter globalt samt vad jag och regeringen kommer att göra ytterligare inom ramen för internationellt utvecklingssamarbete för att fortsatt tydligt stå upp för de här frågorna.

I det rådande omvärldsläget, med fortsatt demokratisk tillbakagång och där mänskliga rättigheter utmanas alltmer, är arbetet med att värna och främja mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer viktigare än någonsin. Det gäller inte minst hbtqi-personer och deras rätt till lika rättigheter och möjligheter då de ofta är särskilt utsatta för diskriminering, hat, hot och våld runt om i världen.

Regeringens hållning är tydlig: Alla människor ska kunna leva i frihet och trygghet oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Därför är främjandet av hbtqi-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter en prioriterad del av Sveriges utrikespolitik och vårt utvecklingssamarbete.

Det tilltagande motståndet mot hbtqi-personers åtnjutande av mänskliga rättigheter globalt är oroande och måste motarbetas. Sverige står tydligt upp för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter i bilaterala dialoger med andra länder. Sverige är också en av de starkaste rösterna för hbtqi-personer i multilaterala sammanhang. Svenskt politiskt och finansiellt stöd spelar en viktig roll.

Sverige var 2025 en av de största biståndsgivarna globalt till stöd för hbtqi-personers fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter och lika möjligheter, och vi fortsätter att vara en central aktör i dessa frågor. Vi ger till exempel stöd till civilsamhällesorganisationer och människorättsförsvarare som arbetar för att driva förändring, liksom till FN-organisationer som verkar normativt globalt och som på landnivå främjar likabehandling och förutsättningar för hbtqi-personers deltagande på lika villkor i samhället.

Samtidigt ser vi tydligt hur finansieringen av bistånd globalt sett minskar på området till både mänskliga rättigheter, hbtqi-personers organisationer och demokrati. Effekterna av de omfattande neddragningarna av amerikanskt stöd är stora, och organisationer som vi arbetar med har påverkats kraftigt.

I ljuset av detta kan strategiska svenska stöd till särskilt prioriterade områden och aktörer vara av särskilt stor vikt. Sverige har därför, genom Sida, verkat aktivt för att motverka en del av det finansiella bortfallet för den globala hbtqi-rörelsen.

Fru talman! I minst 65 av jordens länder klassas man som kriminell om man blir kär i någon av samma kön. Straffen varierar från böter ända upp till dödsstraff. I en lång rad andra länder är det, låt oss säga, svårt att vara hbtqi-person då trakasserier och våld är vanligt och inte ses som något särskilt konstigt.

Samtidigt sker en allmän tillbakagång av demokratiska rättigheter, där hbtqi-personer är de som står först i ledet när det gäller att drabbas av förtryck.

Under det senaste året har vi många gånger hänvisat till USA:s brutala slakt av biståndet. Det går knappast att komma ifrån att de som drabbats allra värst av detta är just hbtqi-personer. Det beror helt enkelt på att det är relativt få länder som stöttar utsatta hbtqi-personer runt om i världen, och USA var by far den största.

Denna tragiska utveckling har inneburit att Sverige, som redan tidigare var en stor stöttepelare, nu är en av de absolut viktigaste och största givarna av bistånd som på olika sätt stöttar hbtqi-personers rättigheter runt om i världen – inte bara i antal kronor räknat, utan även i sak. Sverige är ett av de tongivande länder som står upp för hbtqi-personers rätt att precis som alla andra välja hur livet ska levas.

USA har dessutom på flera andra sätt gått från att vara den viktigaste försvararen till att i dag till viss del bidra till den antirättighetsrörelse som har vuxit fram. Det handlar om organisationer som av någon fullständigt bisarr anledning nu har tid, kraft och pengar att lägga på vad som i klartext är att förstöra för människors rätt att välja hur de vill leva sina liv. Den här rörelsen lever också i allra högsta grad i EU och Europa.

Med detta sagt tackar jag för svaret på min interpellation, som handlar just om Sveriges roll och arbete för hbtqi-personers rättigheter i världen. Jag känner mig trygg med att statsrådet verkligen anser att detta är en både viktig och prioriterad fråga och att det är viktigt att Sverige står upp för den.

Det finns dock ändå några frågetecken. Bistånd till hbtqi-personer står framför allt att finna i de potter som går till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, SRHR, och såklart i bistånd till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

När RFSU i höstas granskade stödet till SRHR konstaterades att andelen av svenskt bistånd till just SRHR minskade med 35 procent från 2021 till och med 2024. Det har dessutom sjunkit med 25 procent i reda pengar, vilket motsvarar ungefär 900 miljoner kronor.

Den stora minskningen kom, inte oväntat, i samband med Rysslands brutala anfall mot Ukraina, men även under denna mandatperiod har det skett en tydlig minskning. Detta är något som också märks av de organisationer som jobbar för hbtqi-personers rättigheter.

Hur går detta ihop med regeringens prioritering att stå upp i dessa frågor?

Likaså har utvecklingsbistånd fasats ut och ambassader lagts ned i länder där hbtqi-personer är särskilt utsatta. Samtidigt ökar stödet från den internationella antigenderrörelsen, inte sällan till samma länder.

Även om statsrådet har svarat väl när det gäller Sveriges hållning har jag fortfarande en fråga som gäller framtiden, med start i dag: Vad borde och vad kan Sverige göra mer, både med biståndet och som tung ledare i rättighetsfrågor generellt i världen?

Fru talman! Tack för möjligheten att debattera den här viktiga frågan!

Hbtqi-personer har inte på länge mött ett sådant stort motstånd mot vår existens och vårt sätt att leva som vi gör i dag. Den backlash vi har sett sedan 90-talet i omvärlden har nog aldrig varit så påtaglig som nu.

Det ställer såklart krav på länder som Sverige, som stöttar hbtqi-personers rätt att leva fria liv runt om i världen. Det ställer krav på att vårt engagemang fortsätter att vara starkt och att det fortsätter att omsättas i reella tal när det kommer till pengar och stöd till de rörelser som utgör den demokratiska motståndskraft som är så viktig i dessa tider.

Det här sker överallt. I Afrika ser vi en enorm tillbakagång, där över 30 länder nu kriminaliserar homosexualitet. Det är en fruktansvärd utveckling. Det är vida känt att homosexualitet är kriminaliserat i många länder i Mellanöstern sedan en tid tillbaka, och i exempelvis Iran är konsekvensen dödsstraff om man är homosexuell.

Fru talman! Det hat mot hbtqi-personer som finns i många delar av världen sprider sig nu också i vår del av världen. I Ungern förbjöds Pride och i USA har flera stater förbjudit hbtqi-litteratur och annat som kan anses vara förknippat med hbtqi-personer. I Polen ville det förra styret införa zoner där hbtqi-personer inte skulle få vistas.

Det här, fru talman, är ett resultat av en högerextrem rörelse som växer runt om i världen. Det är samma rörelse som jag anser att den här regeringen har gjort sig beroende av här hemma i Sverige. Dessa rörelser stöttar varandra på ett strategiskt sätt. I mars kunde vi ta del av hur Sverigedemokraternas biståndsorganisation stöttar anti-hbtqi-rörelser i Brasilien, och det gör den säkert i många fler länder.

Det här är alltså svenska skattepengar som går till organisationer som arbetar för att människor ska leva mindre fritt. Det är skattepengar som går till organisationer som arbetar för att homosexuella ska känna sig mindre fria. I samma läge jobbar regeringen för att stötta hbtqi-personers frihet och mänskliga rättigheter runt om i världen. Jag förstår inte riktigt hur det där går ihop, fru talman, men statsrådet får gärna redogöra för det.

Oavsett vad Sverigedemokraternas biståndsorganisation gör visar detta att den högerextrema rörelsen jobbar väldigt strategiskt. Det betyder att den demokratiska motståndsrörelsen, alltså hbtqi-rörelsen, behöver allierade. Det är viktigt. Hbtqi-personer har alltid varit helt beroende av att det finns allierade runt om i världen.

Stödet från Sverige, Nederländerna, Kanada och USA utgjorde tidigare ungefär 80 procent av allt bistånd som gick till hbtqi-rörelsen. Som ledamoten Anna Lasses redogjorde för tidigare har stödet från USA helt försvunnit, och det ställer såklart krav på Sverige att öka stödet.

Fru talman! Jag vill dock inte fastna i en volymdebatt, för jag förstår att man kan ha olika åsikter om det. Men oavsett hur mycket bistånd man ger och vill ge kan man arbeta med det på lite olika sätt.

Jag vill därför fråga statsrådet om regeringen kan tänka sig att ta fram en särskild hbtqi-strategi på Utrikesdepartementet för att stötta denna rörelse runt om i världen.

Kan regeringen också tänka sig att stötta vårt förslag om ett särskilt hbtqi-sändebud för att jobba mer strategiskt med frågan?

Slutligen måste jag ställa ännu en fråga: Anser ministern att utbetalningen till Sverigedemokraternas biståndsorganisation bidrar till att uppnå en värld där fler hbtqi-personer kan känna att de kan leva fria liv?

Fru talman! Jag tackar för det stora intresset för dessa frågor. Jag tycker att det visar på Sveriges styrka.

Jag skulle inte vilja göra detta till en höger-vänsterfråga. I motståndet mot hbtqi-personers fri- och rättigheter har vi nästan en hästskoeffekt: Det är ytterkanten på högersidan men också ytterkanten på vänstersidan som på olika sätt motarbetar vad som i grund och botten handlar om mänskliga fri- och rättigheter.

I många västerländska demokratier ser vi att den här kritiken framför allt kommer högerifrån. På den afrikanska kontinenten, däremot, är många av de länder som begränsar hbtqi-personers fri- och rättigheter genom att införa denna typ av lagstiftning socialistiska länder.

Detta är alltså i grund och botten inte en höger-vänsterfråga. Det är som en hästsko: Ytterkanterna i båda läger förenas i att begränsa människors fri- och rättigheter, oavsett vilken sexuell läggning man har.

Svenskt bistånd är och förblir mycket generöst, motsvarande 0,85 procent av bni 2025. Vi gör stora och viktiga insatser på det här tematiska området i de aktuella länderna.

Jag har själv varit på en biståndsresa i Uganda, och jag vill verkligen understryka att både rödgröna och blå regeringar har gjort viktiga skillnader för hbtqi-rörelsen där. Stödet har pågått i många decennier, oavsett vilka som innehaft regeringsmakten. Där kan vi tydligt se att svenskt stöd verkligen har gjort skillnad på allvar – delvis i lite mer tekniska frågor, som att försvara hbtqi-personer i rättsprocesser, delvis i att skapa säkra rum, givet att detta är kriminaliserat, så att hbtqi-personer kan träffas och mötas, samt delvis ett politiskt engagemang: att man kan organisera sig och att det finns finansiellt stöd också till det.

De jag träffade visade mycket stor tacksamhet för Sveriges engagemang, både i termer av finansiellt stöd och i termer av politiskt stöd. Jag vet inte hur många bilaterala möten jag haft med andra biståndsministrar, utrikesministrar och statschefer där jag tagit upp just frågan om hbtqi-personers fri- och rättigheter.

Sverige fortsätter alltså att vara en viktig röst i debatten, både politiskt och finansiellt. Det är viktigt, för om Sverige inte gör det kommer det att vara väldigt få andra länder som gör det. Vi ser ju tillbakagången i USA. Sedan har vi Kanada och i princip de nordiska länderna – sedan är det relativt tyst.

Sida bidrar också på flera håll till att motverka det finansieringsbortfall vi ser, till exempel för den globala hbtqi-rörelsen. Det sker bland annat genom stöd till flera viktiga aktörer, till exempel ILGA World – International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association. Detta stöd uppgår till 30 miljoner kronor.

Eftersom jag fick konkreta frågor ska jag också ge konkreta svar. Detta är ändå en ansvarsutkrävande debatt i kammaren. En fråga handlade om en ny strategi. Jag kan väl säga så här: Vi jobbar ju mycket med dessa frågor. Vi ska inte fastna i förvaltningsrättsliga frågor; det viktiga är att stödet når ut i fält. När det gäller nya strategier tror jag i ärlighetens namn att Sida har haft lite för många strategier som har överlappat varandra. Stödet går nu till hbtqi-personer. Det är det som är centralt.

Vad gäller stöd till olika partianknutna organisationer har vi samma regelverk för alla. Vi har dessutom skärpt det regelverket genom en ny instruktion till Sida. Om organisationer på olika sätt undergräver exempelvis kvinnors och flickors mänskliga rättigheter ska Sida tillämpa en försiktighetsprincip. Men vi har självständiga myndigheter i Sverige, och det är ytterst Sida som gör den bedömningen.

Fru talman! Jag tackar minister Benjamin Dousa för många intressanta svar.

Jag håller verkligen med om detta med ytterkanterna. Ytterkanter är alltid problematiska på många sätt. Att detta absolut inte är en höger-vänsterfråga skriver jag också under på till fullo.

Det är väldigt intressant att höra hur ministern jobbar med att ha många bilaterala samtal med andra ledare och biståndsansvariga runt om i världen. Statsrådet ansvarar ju inte bara för bistånd utan även för handel. Det här är ju en enorm möjlighet att vid olika möten och förhandlingar lyfta denna typ av frågor. Därför undrar jag om, och i så fall hur, statsrådet använder denna möjlighet att lyfta hbtqi-personers rättigheter i dessa diskussioner. Jag undrar också om statsrådet ser möjligheter här framöver.

Jag tänker också på diskussionerna med länder som är biståndsgivare eller där det finns ett starkt eller ökande motstånd mot hbtqi-personer, exempelvis USA, länder i Europa som Ungern, Slovakien och länder på Balkan samt länder i den rikare delen av Mellanöstern. En del av dem är ju väldigt konservativa i dessa frågor.

Jag vill också komma till detta med EU. Bistånd till mänskliga rättigheter och SRHR är som sagt avgörande för hbtqi-personer. Just nu förhandlas EU:s långtidsbudget och därmed också världens största bistånd. Jag undrar hur Sverige agerar för att EU:s bistånd ska bidra till hbtqi-personers rättigheter, inte minst i ett läge där antirättighetsrörelsen i EU blir allt starkare och gör allt för att få bort skrivningar om hbtqi-personer.

Jag måste också passa på att fråga: Hur går det med att jobba in jämställdhet här? Det har vi pratat om tidigare. Det är ju faktiskt också kopplat till hbtqi-personers rättigheter.

Sedan handlar det inte bara om bilaterala kontakter med enskilda personer. Det vore också en möjlighet, när biståndet minskar och vi måste prioritera, att olika länder gör olika saker och samverkar med andra länder om vem som gör vad. För mer konservativa länder kan det vara enklare att bidra till sådant som kanske inte är lika kontroversiellt, medan Sverige har möjlighet att fokusera just på mänskliga rättigheter och hbtqi-rättigheter. Jag undrar hur Sverige jobbar med detta konkret.

Ministern talar väldigt bra om det som görs, men jag skulle fortfarande vilja veta hur ministern ser på framtiden. Hur tänker sig ministern att vi framöver kan jobba med dessa frågor på ett strategiskt sätt i en värld med den utveckling vi har?

Fru talman! Jag delar uppfattningen att detta är en ytterkantsfråga. Jag tror att ytterkantspartier runt om i världen ser detta som en möjlighet att skaffa sig mer makt. De kan ganska enkelt polarisera och hetsa mot en utsatt grupp och på det sättet nå makt.

I västvärlden och här hemma i Sverige rör min oro vilka som får del av svenskt bistånd. Statsrådet nämnde själv att Sida har ganska tydliga krav för utbetalning av svenska biståndspengar till olika organisationer. Det är också vida känt vid det här laget, fru talman, att Sida har haft stora anmärkningar på just Sverigedemokraternas biståndsorganisation för att man inte kunnat följa de medel som gått dit. Ändå skedde den här utbetalningen.

Att jag fastnade i det här, fru talman, beror på att detta är en organisation som har gett pengar till rörelser som inte anser att lika fri- och rättigheter är något att kämpa för utan tvärtom utgörs av hbtqi-motståndare. Det här är regeringens ansvar. Det är regeringen som har sett till att dessa pengar har gått till anti-hbtqi-rörelser runt om i världen, fru talman, och det tycker jag är djupt problematiskt.

Men för att återgå till mina frågor: Jag håller med om att vi inte ska ha strategier som inte gör någonting. Det är just därför jag tror att vi behöver ha en hbtqi-strategi som är tydlig och har tydliga delmål för hur vi ska jobba strategiskt med dessa frågor runt om i världen.

Låt oss ta Georgien som exempel. Om vi hade jobbat mer strategiskt hade vi kanske i en mycket tidigare fas kunnat stötta den demokratiska motståndsrörelsen, som till ganska stor del utgörs av hbtqi-personer, och också kunnat mota den fruktansvärda antidemokratiska utveckling vi nu ser.

Med det sagt vill jag tacka för den här debatten. Jag hoppas på bra svar från ministern.

Fru talman! Inte en enda svensk skattekrona ska gå till homofoba personer eller organisationer – inte en enda svensk skattekrona. Regeringen har i flera steg skärpt de regelverk som Sida arbetar utifrån för att just säkerställa detta. Det är mycket svårare i dag än i princip någonsin tidigare för en organisation att sprida den typen av idéer. Det finns flera verktyg i Sidas verktygslåda.

Sverige bedriver mycket viktigt arbete runt om i världen. Tidigare nämnda ILGA organiserar över 1 900 aktörer som verkar för hbtqi-personers rättigheter. Ytterligare exempel är Sidas ökade stöd till Front Line Defenders. Det är en organisation som verkar för att skydda människorättsförsvarare. En del av stödet riktas specifikt till skydd för hbtqi-försvarare.

Sverige är också medlem i flera koalitioner av likasinnade länder och partner, både lokalt och globalt, i dessa frågor. Sverige är bland annat medlem i Equal Rights Coalition, som verkar för att främja lika rättigheter och möjligheter för hbtqi-personer. Därtill driver Nordiska ministerrådet ett gemensamt och aktivt arbete för jämställdhet och hbtqi-personer. Genom samverkan med andra stater, internationella organisationer och civilsamhället bidrar Sverige till att försvara och stärka hbtqi-personers fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter, oavsett var i världen de befinner sig.

Jag tror att alla vi tre delar engagemanget för hbtqi-personers åtnjutande av lika rättigheter och samma möjligheter, och vi har sett dramatiska effekter av USA:s agerande. Vi kan såklart inte fylla alla de hål som har uppstått, men vi kan fylla delar av hålen på ett mycket strategiskt sätt.

Under den här debatten har det också varit mycket diskussioner om minskade biståndsvolymer och neddragningar, och det andas viss kritik mot regeringen på området. Vi vet att både Socialdemokraterna och Centerpartiet vill tillbaka till enprocentsmålet. Centerpartiet vill tillbaka till enprocentsmålet redan 2028, vilket betyder att 25 nya miljarder måste läggas på biståndet – 25 000 miljoner. Det är inga kaffepengar. Det är mycket pengar. Det vore därför hederligt av Centerpartiet att svara svenska folket varifrån pengarna ska komma. Det finns egentligen tre sätt att finansiera detta på. Ett sätt är att höja skatterna på hårt arbetande människor, på företagare som tar risker och sliter. Ett annat sätt är att skära ned på välfärden. Men då ska Centerpartiet vara ärligt med vilka poliser som ska bort eller sjukhus och äldreboenden som ska läggas ned för att finansiera ytterligare 25 miljarder till utlandet. Det tredje sättet är att låna mer på framtida generationer.

Moderaterna och regeringen kommer alltid att stå på hårt arbetande människors sida, och vi städar därför bort det skatteslöseri som vi har sett så att vi har mer pengar över till vård, skola och omsorg här hemma i Sverige. Det vore klädsamt med lite tydlighet från Centerpartiet på området.

Fru talman! Det finns mycket viktigt att prioritera, men med en världsordning som backar är det hbtqi-personerna som står först i ledet och drabbas. Det ser vi tydligt i land efter land där demokratin går bakåt. Därför är det inte bara hbtqi-personerna som vinner på att vi prioriterar detta utan hela vår demokrati.

Jag tror inte att det finns ett enda exempel på ett land där hbtqi-rörelsen mår toppen men andra mänskliga rättigheter står tillbaka. Tvärtom hänger de ihop. SRHR är det bästa exemplet på detta när det gäller bistånd. SRHR gynnar såväl kvinnor som flickor och gynnar även hbtqi-personers situation oavsett kön, inte minst genom sexualundervisning.

Jag menar inte heller att vi ska prioritera hbtqi-personer framför exempelvis jämställdhet eller barns rättigheter. Tvärtom hänger de ihop. Men kanske ska just Sverige prioritera dessa demokratiska värden och jobba för att andra länder ska ta ansvar för sådant som är mindre kontroversiellt inom biståndet.

Sedan var det volymfrågan och den fråga som statsrådet ställde när det gäller Centerpartiets biståndspolitik. Jag tror att ministern väl känner till att vi har sagt att vi väljer att lyfta ut en del av biståndet, det vill säga det som ska gå till Ukraina, och lägga det i en extern fond. På så sätt finns det betydligt mer kvar i den återstående budgeten, och då kan man exempelvis prioritera hbtqi-personers rättigheter runt om i världen.

Sedan finns det andra summor man kan ta av som inte är sjukvård, skola eller omsorg. Exempelvis tycker vi inte att man ska lägga flera miljarder på att utvisa människor och satsa på återvandringsstöd. Sedan är det mycket möjligt att vi kommer att få justera trappan, att det inte blir 2028 utan längre fram. Det beror på hur världen förändras.

Jag tackar för debatten.

Fru talman! Jag vill också passa på att tacka för debatten. Det här visar på styrkan i Sverige, nämligen att vi kan bråka om många olika saker. Det har vi gjort i talarstolen, och det kommer vi säkert att göra i kampanjspåret kommande veckor och månader. Men vi bråkar inte om det som är svenska kärnvärden, nämligen att vi står upp för de svaga i världen: de utsatta, de fängslade och de som i vissa länder till och med blir stenade, bara som ett resultat av att de vill älska den de vill älska.

Säg mig hur hbtqi-personer behandlas i ett visst land och jag kan berätta hur mediefriheten, yttrandefriheten och demokratin ser ut i övrigt. Det är alltid kvinnor, flickor och hbtqi-personer som drabbas absolut hårdast i auktoritära och totalitära styren. Det är därför det är extra viktigt att Sverige principiellt och långsiktigt står upp för dessa frågor, särskilt när vi ser ett minskande engagemang från många andra länder som vi normalt sett räknar som allierade i dessa frågor.

Ett löfte från min sida, och jag hoppas att det finns ett liknande löfte från er sida, är helt enkelt att Sverige kommer att fortsätta att driva frågorna finansiellt och politiskt. Ni anar inte hur många möten jag har suttit i där det har blivit dålig stämning därför att jag har tagit upp frågorna. Men det är lite Sveriges roll i vissa lägen att vi ska stå på oss och skapa dålig stämning när det handlar om så pass principiella frågor som i grund och botten alla människors lika fri- och rättigheter.

Jag tackar för debatten, och jag ser fram emot nya debatter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.