Ineffektiva arbetsmarknadsutbildningar

Svar på interpellationer

Fru talman! Christian Holm Barenfeld har frågat mig om det är min bedömning att arbetsmarknadsutbildningarna leder till att fler kommer i jobb.

Arbetsmarknadsutbildningen är ett viktigt verktyg för att utrusta de arbetssökande med de kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden. Insatsen ska bestå av korta, yrkesinriktade utbildningar med ett branschanpassat innehåll. Det är viktigt att de som deltar i utbildningen är motiverade och har förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig utbildningen.

Arbetsmarknadsutbildningen uppvisade bra effekter under 2000-talet fram till 2007. Den förra regeringens ensidiga styrning mot grupper som stod långt från arbetsmarknaden innebar dock begränsade möjligheter för Arbetsförmedlingen att erbjuda de arbetssökande ett individuellt anpassat stöd. Bland annat fanns det när regeringen tillträdde en utgiftsram för hur mycket medel som fick användas för tidiga insatser. Arbetsmarknadsutbildningen kunde då användas som en aktiveringsåtgärd för långtidsarbetslösa, och det är inte en effektiv användning av insatsen.

Min bedömning är därför att om arbetsmarknadsutbildningen används på rätt sätt, det vill säga som ett verktyg för att matcha de arbetssökande till lediga jobb och för rätt målgrupp, kan det vara en effektiv insats som leder till att fler kommer i jobb.

Fru talman! Jag vill som sig bör tacka arbetsmarknadsminister Ylva Johansson för svaret på min interpellation. Svaret är tyvärr inte jättetydligt, men däremot hyggligt förutsägbart. Man får faktiskt samma svar på de flesta interpellationer man ställer till de flesta socialdemokratiska ministrar, nämligen att det är den förra regeringens fel. Jag tror inte att den analysen är helt korrekt.

Jag ställde min interpellation då jag tycker att det är helt rimligt att man ifrågasätter effekter och eventuellt uteblivna effekter av kostsamma insatser. Frågan om jobben är för oss moderater en av de i särklass viktigaste frågorna, och då är det viktigt att vi också gör rätt.

Arbetsmarknadsutbildningarna är dyra och leder inte till att fler kommer i jobb. År 2014 köpte Arbetsförmedlingen arbetsmarknadsutbildningar för 1,8 miljarder kronor. Enligt myndighetens egna utvärderingar har åtgärden i dag ingen som helst effekt på möjligheten att få jobb. När man ställer frågan till Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, IFAU, verkar de inte heller ha någon annan uppfattning än att Arbetsförmedlingens slutsatser stämmer. Jag har inte heller hört om någon annan instans som visat på arbetsmarknadsutbildningarnas positiva effekter.

Ändå väljer regeringen att inte omfördela medel från den ineffektiva åtgärden. Man hänvisar i stället till att Arbetsförmedlingen inlett ett förändringsarbete.

Fru talman! I svaret på en skriftlig fråga skriver arbetsmarknadsministern den 22 december 2015: "Det är Arbetsförmedlingen som är bäst lämpad att fördela medel till de insatser som bedöms vara mest effektiva och ändamålsenliga för den enskilde arbetssökande."

Dagen innan fick Arbetsförmedlingen kritik av Riksrevisionen för att utbildningarna inte är anpassade till de olika regionala och lokala behov som finns. Enligt Riksrevisionen är upp till en tredjedel av utbildningarna i vissa län upphandlade för yrkesområden där det inte finns någon efterfrågan på arbetsmarknaden.

Regeringen har tidigare aviserat att alla politiska beslut ska fattas mot bakgrund av om de leder till fler jobb eller inte. Arbetsmarknadsutbildningarna leder inte till jobb. Ändå fortsätter regeringen att satsa på åtgärden.

Tycker arbetsmarknadsministern, givet detta, att det här är rimligt och att det är ett effektivt användande av våra skattemedel?

Fru talman! Christian Holm Barenfeld har ett ganska kort perspektiv. Låt oss ändå påminna oss om att drygt 70 procent av dem som deltog i arbetsmarknadsutbildningar fram till 2007 gick direkt vidare till arbete. Då hade vi en god effekt av arbetsmarknadsutbildningarna.

Den borgerliga regeringen lade dock om politiken. Det var inte längre så att Arbetsförmedlingen skulle fördela insatserna till de arbetslösa utifrån vad som ansågs kunna ha bäst effekt. Man skulle inte få ge tidiga insatser. Dyra insatser, som arbetsmarknadsutbildning - vilket är en dyr insats - skulle enbart ges till dem som står allra längst från arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningen ändrade karaktär från att vara färdigutbildning till ett arbete till att vara en sysselsättningsåtgärd för dem som står längst från arbetsmarknaden. Då föll dramatiskt flödet från utbildning till arbete.

Skulle man fortsätta styra på det sättet vore det helt meningslöst att fortsätta med arbetsmarknadsutbildning. Jag kan ge Christian Holm Barenfeld rätt i det. Men om vi går tillbaka till det vi hade tidigare, att arbetsmarknadsutbildning faktiskt ger den kompetens som gör att individen får jobbet och att arbetsgivaren får den kompetens som man har brist på eller svårt att få tag i, är det i förhållande till kostnaden ändå en effektiv åtgärd. Det handlar helt om att det här kommer till rätt personer vid rätt tillfälle. Att döma ut hela insatsen arbetsmarknadsutbildning baserat på de erfarenheter som gjordes under den gamla regeringen är missriktat. Skulle man fortsätta med den styrningen kan jag hålla med om att det inte vore värt att fortsätta med arbetsmarknadsutbildning. Men det har jag inga planer på att göra.

Jag vill också säga att det för den här regeringens del inte handlar om omfördelningar mellan arbetsmarknadsutbildning och reguljär utbildning. Vi gör mycket stora satsningar på reguljär utbildning, till skillnad från den gamla regeringen. Det är fråga om oerhört stora satsningar på reguljär vuxenutbildning, yrkesvux, folkhögskola, yrkesutbildning inom folkhögskola, yrkeshögskola samt högskola. Det finns inte någon motsatsställning mellan att å ena sidan satsa stort på reguljär utbildning, både för dem som inte är arbetslösa och för dem som är arbetslösa, och att å andra sidan använda insatsen arbetsmarknadsutbildning för de individer den är effektiv för. Där den inte är effektiv ska den inte användas.

Fru talman! Jag tackar arbetsmarknadsministern.

Arbetsmarknadsministern kommer tillbaka till att det var den förra regeringens fel, att det som den förra regeringen gjorde inte var effektivt och inte ledde till jobb. Sedan kan vi kolla på statistiken och se att det förvisso ledde till jobb, men jag antar att detta helt enkelt är den enklaste slutsatsen att dra. Även om så vore fallet hade det dock inte löst problemet.

Det var bra att Ylva Johansson tog upp faktumet att alliansregeringen styrde om arbetsmarknadsutbildningarna till dem som stod längre från arbetsmarknaden. Hon tog även upp 70-procentsmålet innan och att man nu skulle styra tillbaka dit. Jag nämnde också tidigare att Riksrevisionen riktat kritik mot arbetsmarknadsutbildningarna och Arbetsförmedlingen.

Vi hade förmånen att förra veckan ha Riksrevisionen på besök i arbetsmarknadsutskottet. Jag hade då möjlighet att ställa lite fler konkretiserade frågor till ansvarig tjänsteman om detta. En av de frågor jag ställde var huruvida det är mer effektivt att rikta arbetsmarknadsutbildningarna mot de grupper som står långt från arbetsmarknaden och om inte de som befinner sig närmare arbetsmarknaden vanligtvis får jobb ändå.

Svaret var väldigt tydligt. Jo, så är fallet. De som står närmast arbetsmarknaden får jobb oavsett arbetsmarknadsutbildningar eller ej. Det mest effektiva torde vara att rikta dem mot grupper som står längre från arbetsmarknaden. Han sa att de möjligtvis skulle riktas till grupper som står något mindre långt från arbetsmarknaden än vad som var fallet tidigare. Men att rikta dem mot dem som stod nära arbetsmarknaden ansågs inte vara effektivt.

Den omsvängning som Ylva Johansson i sitt tidigare inlägg sa att man vill göra, och det man gjorde före alliansregeringen, bedömdes vara mer ineffektivt än tidigare. Givet det vi själva gjorde såg vi ändå att det var för ineffektivt. Vi tror att det är rätt att rikta mer insatser mot dem som står långt från arbetsmarknaden. Men man kan förändra och förbättra.

Fru talman! Min grundfråga i interpellationsdebatten är om arbetsmarknadsministern bedömer att arbetsmarknadsutbildningar leder till att fler kommer i jobb. Arbetsmarknadsministern talar lite runt frågan men avslutar med att säga: Arbetsmarknadsutbildning kan - som det heter i svaret - leda till att fler kommer i jobb om den används på rätt sätt.

Enligt Riksrevisionen, som ändå har granskat, var det inte att använda på rätt sätt att gå tillbaka till det som var förut och som regeringen nu föreslår. Jag tolkar det som att arbetsmarknadsministerns bedömning i nuläget är att arbetsmarknadsutbildningen inte leder till fler jobb som det är i dag. Är det korrekt uppfattat?

Fru talman! Christian Holm Barenfeld säger att man inte ska titta på statistiken. Tittar man på statistiken ser man ett tydligt ras. Det kommer vid förändringen 2007 när den gamla regeringen ändrar reglerna för vem som får tillgång till arbetsmarknadsutbildning. Då rasar det från att 70-75 procent tidigare har gått vidare till arbete ned till drygt 20 procent. Då är det i princip ingen effekt av arbetsmarknadsutbildning.

Svaret på frågan är: Om man hade behållit den styrning som den gamla regeringen införde för arbetsmarknadsutbildningen är det inte en effektiv åtgärd som leder till arbete. Däremot kan utbildningen, och det vet vi historiskt, vara en mycket effektiv åtgärd om den går till rätt personer vid rätt tillfälle.

Det är självklart inte så att motsättningen står mellan om arbetsmarknadsutbildningar ska satsas på dem som står nära arbetsmarknaden som får jobb ändå eller om de ska satsas på dem som står långt från arbetsmarknaden. Så har konflikten aldrig sett ut.

Jag har heller inte uttryckt mig så att de ska gå till dem som står nära arbetsmarknaden. Man kan titta i protokollet senare. Jag uttrycker mig så här: Arbetsmarknadsutbildning ska satsas på de individer som har chans att få jobb efter en sådan insats som arbetsmarknadsutbildning. Det är grejen.

Man ska använda en effektiv insats för den individen vid det tillfälle då det leder till och är den extra insats som gör att den kommer i arbete. Det handlar om att det finns en arbetsgivare som efterfrågar just den kompetensen och inte får tag i den på annat sätt. Det är då det är en effektiv åtgärd. Det är så vi nu håller på att styra om politiken.

Fru talman! Jag får väl kolla i protokollet senare. Jag tror ändå att arbetsmarknadsministern möjligtvis misstolkade eller gör en annan bedömning av vad jag sa. Jag tror ändå att jag uppfattade att arbetsmarknadsministern sa att det var bra innan alliansregeringen styrde om, sedan blev det inte bra, och nu avser arbetsmarknadsministern att styra tillbaka.

Riksrevisionen och andra som utvärderat svarade i varje fall på de frågor jag ställde: Det var inte bra före alliansregeringen, eftersom de som då fick stödet hade fått jobb ändå. Då kan man vara positiv och mäta: Vi ger arbetsmarknadsutbildningar, och personerna får jobb. Men man kan också mäta: Vi ger inte arbetsmarknadsutbildningar, och personerna får jobb ändå.

Det är klart att om man ger personerna som får jobb ändå kostsamma arbetsmarknadsutbildningar för att de ska få jobb känns det inte som effektivt utnyttjade resurser. Samtidigt är det självklart så att om man ger arbetsmarknadsutbildningarna till dem som står allra längst ifrån blir det mycket svårare och tar längre tid för de personerna att komma i arbete.

Man bör därför se över och se: Hur ska man göra på bästa sätt för att den som står långt från arbetsmarknaden ska komma in? Vi vet att den som står närmare arbetsmarknaden har mycket lättare att på eget bevåg utan kostsamma arbetsmarknadsutbildningar komma i sysselsättning.

Min avslutande fråga till arbetsmarknadsministern blir: Missuppfattade jag det faktum att ministern tidigare sa att det var bra före alliansregeringen, att det inte var bra under alliansregeringen och att man nu styr tillbaka som det var innan? Det var ändå så jag tolkade det arbetsmarknadsministern sa. Enligt de svar jag har fått tidigare om detta innebär det i så fall att man styr om till någonting som uppenbarligen är än mindre effektivt.

Fru talman! Det är självklart så att den som får jobb ändå inte ska ha en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om man jämför den nuvarande regeringen med den gamla regeringen ser man att väldigt många just nu får jobb ändå. Det är väldigt många som får arbete utan att passera via Arbetsförmedlingen.

Det går nämligen väldigt bra på svensk arbetsmarknad. Ingen är gladare för det än jag. Det betyder att färre personer behöver arbetsmarknadspolitiska insatser, och det är bra. Jag välkomnar det. Under den förra regeringen hade man färre som fick jobb ändå. De som fick insatser fick inte heller jobb. Det är ett ganska dåligt utfall, får man ju säga.

Nej, vi ska inte tillbaka till det som gällde innan. Arbetsmarknadsutbildning ska satsas på de personer där det blir avgörande, de som annars inte får jobb men som med en arbetsmarknadsutbildning får jobb. Det ska ligga ett jobb i potten. Det ska vara möjligt att få ett jobb efter utbildningen. Annars ska man inte satsa på utbildningen. Annars är det nästan att förslösa resurserna.

Det fokus som jag och regeringen har, till skillnad från den gamla regeringen, är arbetsgivarnas behov. Det är ganska vanligt att en arbetsgivare säger: Jag behöver anställa så här många CNC-operatörer, till exempel. Om det då inte finns arbetslösa personer med den kompetensen, och inte heller andra som söker de jobben, tycker jag att det är väl använda pengar att satsa utbildningsresurser på individer för att de ska kunna ta de jobben. Men det ska satsas på de individer som efter utbildning verkligen kan få jobb.

Därför måste man ha ett nära samarbete med arbetsgivarna i urvalet av vem man ska satsa en dyr arbetsmarknadsutbildning på så att det finns en hög sannolikhet att den individen går till arbete. Självklart ska man inte göra det om personen redan är CNC-operatör. Då får den jobb ändå. Det handlar om att vara bryggan däremellan. Där kan arbetsmarknadsutbildning vara ett mycket bra verktyg. Jag tänker inte kasta ut det med badvattnet.

Överläggningen var härmed avslutad.