Incitament att jobba

Herr talman! Sofia Fölster har frågat mig vilka konkreta initiativ jag och den samlade regeringen avser att ta för att öka incitamenten att gå från bidrag till arbete och egen försörjning, och hur jag och den samlade regeringen ska bryta bidragsberoendet bland nyanlända.

Regeringens jobbagenda består av insatser för ökad kompetens och en aktiv arbetsmarknadspolitik, investeringar i bostäder och infrastruktur samt en aktiv näringspolitik. Regeringen arbetar aktivt för att stärka vägarna till arbete för nyanlända, likväl som för andra som befinner sig i arbetslöshet. Regeringen har vidtagit åtgärder och avser att vidta ytterligare åtgärder i syfte att öka möjligheterna för nyanlända att etablera sig på arbetsmarknaden. Alla som kan jobba ska jobba.

Resultaten för Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag behöver förbättras. I dag är andelen som har ett arbete eller deltar i reguljär utbildning efter avslutad etableringsplan endast en tredjedel, vilket är alltför lågt. Resultaten är särskilt låga bland kvinnor, och skillnaden i förhållande till männen är markant.

Mot den bakgrunden har regeringen lämnat ett förslag till riksdagen om ett nytt regelverk för etableringsuppdraget. Syftet är att göra regleringen av nyanländas etablering mer lik det arbetsmarknadspolitiska regelverket i övrigt. Detta förväntas leda till att antalet personer som lämnar etableringsuppdraget för arbete eller studier ökar.

Ett liknande åtgärdssystem som gäller för övriga arbetslösa bör införas för nyanlända inom etableringsuppdraget. Den som inte deltar i de insatser som bedöms vara nödvändiga för att få ett arbete bör inte ha rätt till hela eller delar av sin ersättning. På så sätt stärks incitamenten att söka jobb, utbilda sig och delta i andra insatser som syftar till att individen ska etablera sig på arbetsmarknaden.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret - även om jag måste erkänna att jag faktiskt inte är helt nöjd. Det är ganska enkelt att stå här och vara nöjd när det går bra i ekonomin, det är högkonjunktur och tåget generellt sett tuffar på.

Men problemet är att skillnaden mellan olika grupper blir större och att det i dag finns 123 kommuner där över 30 procent av de utrikes födda inte har ett jobb att gå till. Problemet är att skillnaderna är enorma. I Filipstad har 60 procent av de utrikes födda inget jobb att gå till. Det är detta som är det stora problemet: att ett nytt utanförskap växer fram, där vissa grupper lämnas helt utanför.

Tidigare hölls en annan debatt här, om liknande ämnen. Då menade arbetsmarknadsministern att det är en stor utmaning när många människor kommer till Sverige. Det är tufft och jobbigt att etablera människor.

Men jag skulle vilja säga att de människor som nu har kommit till Sverige är personer som tagit sig över halva jordklotet - människor med enorma drivkrafter, som inget hellre vill än att få ett jobb att gå till och är beredda att anstränga sig väldigt mycket.

Men då beror det på vilken politik regeringen för. Om man för en politik där det lönar sig att gå från bidrag till jobb och lära sig svenska och där varje enskild ansträngning gör skillnad kommer också fler människor att anstränga sig mer och kunna komma in på arbetsmarknaden.

Men tyvärr är det inte den politiken vi ser. Skatten på jobb och arbetsgivaravgifterna har höjts samtidigt som mer pengar lagts på ökade bidrag i olika former. Detta gör att det man tjänar om man anstränger sig minskar.

Vi i Moderaterna menar att om man vill få människor i riktiga jobb och inte hittepåjobb som olika typer av pysselsättning måste man också göra det lönsamt att anstränga sig och göra det mer lönsamt för företag att anställa. Då minskar man tröskeln in på arbetsmarknaden.

Därför har vi till exempel föreslagit ett bidragstak. Det är inte rimligt att en familj ska kunna tjäna över 28 000 kronor i månaden utan att jobba en enda timme. Om man å andra sidan anstränger sig, går till jobbet och gör sitt yttersta ska det löna sig mer. Därför föreslår vi en stor skattesänkning, särskilt för dem som tjänar allra minst.

Det är den typen av politik som leder till att ansträngning lönar sig mer och till att det lönar sig att kämpa, lära sig svenska och göra sitt yttersta för att komma in i jobb. Det är precis det som behövs just nu, när skillnaderna i Sverige mellan dem som står utanför och dem som är inne på arbetsmarknaden ökar.

Här tycker jag att regeringen borde göra mycket mer. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern tar intryck av Moderaternas förslag och av det som jag och mina kollegor säger här i dag och faktiskt gör en förändring, så att det ska löna sig mer att anstränga sig.

Herr talman! Arbetsmarknadsministern! Jag har med anledning av Sofia Fölsters interpellation några frågor till arbetsmarknadsministern som svenska folket förtjänar att få svar på. Kan arbetsmarknadsministern lova att inte använda fler av de verktyg som tidigare regeringar som Ylva Johansson har ingått i har använt sig av, nu när valet börjar närma sig och Socialdemokraterna vill putsa till alla siffror, så att de blir så bra som möjligt? Kan Ylva Johansson lova att inte upprepa att var tionde person i arbetsför ålder förtidspensioneras? Kan det bli ett löfte från arbetsmarknadsministern att inte göra det tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort?

Arbetsmarknadsministern gör det enkelt för sig här genom att luta sig mot den högkonjunktur som råder i Sverige och i världen. Arbetsmarknadsministern är en kunnig och bildad person. Jag vet att hon också vet att Finansdepartementets egna bedömningar visar att hennes politik inte har någon effekt. Det skriver Finansdepartementet nämligen mycket tydligt i budgeten: Jämviktsarbetslösheten förblir oförändrad under mandatperioden. På vanlig svenska betyder det att den politik man bedriver inte leder till ett enda ytterligare jobb. Det som däremot händer är att den internationella högkonjunkturen driver utvecklingen i Sverige. Det är vi tillsammans väldigt glada för.

Av de expertmyndigheter som utvärderar och bedömer detta tillskrivs det tydligt de reformer som alliansregeringen genomförde. Jobbskatteavdraget skapade ungefär 130 000 fler arbetstillfällen. Den sänkta bolagsskatten har inneburit fler, bättre och mer lönsamma investeringar i Sverige. De åtstramningar som gjordes för att få ordning i det bidragskaos som Ylva Johanssons tidigare regeringar lämnade efter sig hart gjort det lättare att matcha människor in på arbetsmarknaden och skapa drivkrafter för dem att ta jobb. Den storstädning som gjordes i arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen, som gjorde att människor hamnade på rätt plats och fick rätt åtgärder, har haft effekt.

Allt detta hyllas Sverige nu för. Det genomfördes av Anders Borg och alliansregeringen. I högkonjunktur kan Ylva Johansson givetvis ta åt sig äran för detta. Jag missunnar henne det inte, men jag skulle önska att hon i stället för att ta åt sig äran av högkonjunkturen och av företrädares idoga arbete kunde presentera åtminstone en åtgärd som också löste de problem som ligger framför Sverige.

Herr talman! Jag bor själv granne med många av dem som nu har kommit till Sverige. På grund av den politik som Ylva Johansson och regeringen bedriver har vi i Solna tvingats bygga många baracker, paviljonger eller vad nu ministern väljer att kalla dem, alltså tillfälliga bostäder för nyanlända. Vi gör gärna det. Vi tar gärna vår del av ansvaret, även om vi hade tyckt att en annan bostadspolitik vore bättre, så att alla människor fick bra bostäder i stället.

Men hur ska dessa människor komma in på arbetsmarknaden när Ylva Johansson inte har presenterat ett enda förslag som enligt Finansdepartementet eller enligt någon enda expertmyndighet sänker jämviktsarbetslösheten? Hur ska det gå till, när vi har en jämviktsarbetslöshet på mellan 6 och 7 procent? Samtliga bedömare säger att regeringens politik inte gör något för att minska detta. Det betyder att det inte kommer att gå, för högkonjunkturer blåser över.

Herr talman! Jag vill gärna vara seriös i debatten, men ibland känns det som en väldig uppförsbacke.

Låt mig börja med att säga att anledningen till att det nu finns arbetslösa nyanlända i nästan alla kommuner är att alla kommuner i dag tar emot nyanlända. Det påverkar naturligtvis. Kommuner som tidigare inte tog emot nyanlända utan bara människor som redan hade etablerat sig mer i Sverige hade tidigare kanske inga arbetslösa utrikes födda. Men de som nyss har fått uppehållstillstånd kommer naturligtvis att vara arbetslösa till att börja med. Det är inte särskilt konstigt.

Den viktiga frågan är att vi kan klara av att få dem i arbete under de två åren i etableringsuppdraget. Det är en utmaning som är stor nog. Det bör vara i fokus. De två åren i etableringsuppdraget bör leda till att människor kommer i arbete eller utbildning. Det är mitt fokus. Där finns det en hel del kvar att göra.

Sofia Fölster har frågat om incitamenten till arbete. Låt mig först säga att jag tror att det är otroligt viktigt att det finns starka incitament till arbete. Det är självklart en viktig fråga. Frågan är dock: Har vi problem med detta i Sverige i dag?

SNS konjunkturråd lämnade sin rapport i början av året. Där skriver man så här: "På den svenska arbetsmarknaden finns det liten eller ingen anledning att inrikta politiken på ökade ekonomiska incitament till arbete. De ökade inkomstskillnaderna mellan de som arbetar och de som inte arbetar innebär att incitamenten till arbete numera är påtagliga." Man skriver också: "En mer framåtblickande slutsats är att incitamenten till arbete är starkare än någonsin i Sverige, vilket tyder på att politikens fokus inte behöver ligga på att ytterligare stärka de ekonomiska drivkrafterna till arbete." Därför kommer rapporten heller inte att lägga något särskilt fokus på detta.

Det är självklart viktigt att det finns incitament, men låt oss se vilka faktiska stora problem vi har i dag. De ser lite annorlunda ut. De handlar om vägar till arbete för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. Utmaningen är mycket stor. För något år sedan trodde väl alla bedömare att arbetslösheten i Sverige, med ett flyktingmottagande under 2015 som är det högsta som något OECD-land någonsin har haft i förhållande till befolkningen, skulle öka. Det hade varit naturligt. Nu bedömer vi dock att den inte gör det. Vi bedömer att de åtgärder som vi sätter in faktiskt kommer att leda till att många människor kommer att få arbete.

Jag är inte nöjd med detta, utan jag vill komma längre. Mitt fokus är fortfarande att de två åren i normalfallet bör leda till arbete eller utbildning, men man kan inte tänka bort att vi har en mycket stor utmaning med de många nyanlända.

Låt oss komma tillbaka till frågan om incitament. Jag utesluter inte att det kan finnas ytterligare saker man behöver göra för incitament, även om det inte är ett huvudproblem på arbetsmarknaden. Jag är alltid beredd att titta på det, för det är viktigt med incitament.

Men det verkar som om också Moderaterna har haft ett eget arbete att göra när det gäller incitament. Så sent som i höstas lade ju Moderaterna fram en budgetmotion där man sa att den som har a-kassa och är arbetslös ska få lägre ersättning, och får man jobb dras krona för krona. Men den som är nyanländ och har etableringsersättning ska kunna behålla dubbla ersättningar, både lön och etableringsersättning.

Om jag läser er senaste motion rätt har ni nu kommit på andra tankar och menar att man ska ha samma incitament för både utrikes födda och dem som har a-kassa. Men jag vet inte om jag har förstått det rätt. Därför är min fråga: Står ni kvar vid förslaget om att det ska vara olika incitament för nyanlända och för andra?

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att återkomma till att jag inte tycker att det räcker att skylla på att vi har tagit emot många nyanlända i Sverige. Man kan inte skylla utanförskapet på det. Tvärtom ser jag en enorm potential i att människor har kommit till Sverige - människor med starka drivkrafter att komma i arbete. Det är något som vi borde ta vara på. Men då måste det löna sig för dem att lära sig svenska, utbilda sig och komma i jobb, och det måste också finnas jobb att ta. Detta är precis den utmaning som vi talar om.

Man kommer tillbaka till löften som var uppe i debatten tidigare. De löften som gavs i den ganska hätska valrörelsen 2014 har ju inte stämt helt överens med vad regeringen faktiskt har levererat. Ungefär 85 000 olika typer av jobb eller tjänster skulle regeringen fixa. Det handlade om 32 000 traineejobb. I förra partiledardebatten sa en av partiledarna mycket klokt: Nu är det fler som har varit i rymden än som har fått ett traineejobb.

Av alla dessa olika åtgärder eller jobb som regeringen skulle fixa - det gäller beredskapsjobb, extratjänster eller utbildningskontrakt - är det ungefär 5 procent som har blivit av när 75 procent av tiden för regeringens mandat har gått. Jag skulle inte vara särskilt stolt över det kvittot.

Då kan man fråga sig: Hur kommer det sig att detta inte har fungerat? Det finns nog många skäl till det. Men ett av skälen är att regeringen har så mycket fokus på att hitta på olika typer av nya anställningar, olika typer av jobb eller sätt att få in människor i sysselsättningsstatistiken i stället för att gå till botten med problemet: Varför lönar det sig för dåligt att anställa människor i Sverige? Varför lönar det sig för dåligt att gå från bidrag till jobb?

Arbetsförmedlingen är en annan intressant myndighet, som vi har diskuterat tidigare. Vi säger nu ganska skarpt att Arbetsförmedlingen måste läggas ned. Arbetsförmedlingen fungerar nämligen inte och kostar totalt sett fyra gånger mer än vad polisen gör i dag. Då måste man titta på ett nytt sätt att få människor i arbete.

Jag skulle också vilja komma tillbaka till detta med incitament. Ministern står här och säger: Vi har inga problem med incitament på arbetsmarknaden i Sverige i dag - vi har inga problem. Man kan då titta på det förslag som Moderaterna har presenterat, som regeringen alltså är emot. Vi har presenterat ett bidragstak på 28 000 kronor i månaden för en familj. Det kan man bryta ned. Det finns ett antal familjer som får mer i bidrag än så. Låt oss säga att man får ungefär 30 000 kronor i bidrag per familj! Låt oss säga att två personer tar ett jobb som ger ungefär 20 000 kronor i månaden! Då kanske de får 15 000 kronor kvar. Då tjänar de alltså ingenting på att gå från bidrag till jobb. Detta är naturligtvis ett fall. Det finns många olika fall. Men vi kan konstatera att det finns fall där man inte tjänar någonting på att gå från bidrag till jobb. Sedan finns det ganska många fler fall där man tjänar väldigt lite på att gå från bidrag till jobb.

Då ska man veta att detta är människor som ska lära sig ett helt nytt språk, som kanske ska skaffa sig en utbildning och som måste anstränga sig ganska mycket för att komma i arbete. Det är inte bara att stega ut till ett jobb. Jag menar att det ska märkas i plånboken om man gör de ansträngningarna. Om man lär sig ett nytt språk, om man utbildar sig och om man anstränger sig till sitt yttersta ska det märkas i plånboken. Därför tycker vi att vi måste sänka skatten rätt rejält för särskilt dem med de lägsta inkomsterna. Jag hoppas att regeringen kommer att rösta för det.

Herr talman! Det är oroande och beklämmande, framför allt just oroande, att arbetsmarknadsministern är så nöjd i ett läge där rekordmånga människor i Sverige står inför mycket stora utmaningar på arbetsmarknaden. Den rapport från SNS som ministern själv hänvisade till slår just fast detta: Många människor har nu rekordsvårt att komma in på arbetsmarknaden.

Innan arbetsmarknadsministern vaknade i dag hade många svenskar redan gått till jobbet - förskollärare, sjuksköterskor, läkare och poliser. Många har varit uppe och jobbat hela natten för att vårt samhälle ska fungera. Att säga att dessa människor inte förtjänar drivkrafter och att det inte ska löna sig att arbeta är hånfullt. Det är hånfullt mot hela samhället och mot de människor som sliter hårt.

Ylva Johansson och regeringen var emot det första jobbskatteavdraget, det andra jobbskatteavdraget, det tredje jobbskatteavdraget, det fjärde jobbskatteavdraget och det femte jobbskatteavdraget. De var emot den första 500-lappen i plånboken och den andra 500-lappen i plånboken. De är fortfarande emot 2 000 kronor mer i plånboken varje månad för de människor som arbetar.

Ylva Johansson har alltid varit emot drivkrafter för att arbeta men konstaterar nu nöjt att det finns drivkrafter. Ja, det är drivkrafter som har skapats av andra - hon själv har varit emot dem. Det är precis det vi nu ser. Det är en nöjd regering som tar ära av reformer som tidigare regeringar har gjort men som inte själv gör någonting åt de problem som ligger framför Sverige. I stället lämnar man människor i ett hänsynslöst utanförskap. Man borde skämmas.

Herr talman! Det är spännande att diskutera med Niklas Wykman. Borde vi skämmas för att antalet personer som försörjer sig via försörjningssystemen kraftigt sjunker? Det som Moderaterna brukar kalla utanförskap är stadigt minskande. Den så kallade helårsekvivalenten sjunker. Det är en tydlig trend nedåt. Allt fler människor är i arbete. Det är 200 000 nya jobb sedan vi tillträdde. Sysselsättningsgraden, som redan var hög, är nu ännu högre. Den fortsätter att öka. Det är den högsta i EU. Det har den varit ett tag. Men den fortsätter att stiga. Vi ligger på otroligt höga nivåer i fråga om sysselsättningsgrad. Borde vi skämmas för detta? Nej, verkligen inte, herr talman.

Jag är stolt över den utvecklingen. Det gör också att vi står relativt väl rustade för att ta oss an de stora utmaningar vi har framför oss. De är mycket stora. Det är absolut inte så att jag skyller på att det har kommit många nyanlända, men jag ser problemen i vitögat. Vi har rekordmånga nyanlända som ska in på arbetsmarknaden på mycket kort tid. Det är inte en utmaning som man bör underskatta. Det kommer att krävas väldigt mycket av oss för att lyckas med detta, och det kommer att krävas fler åtgärder och nya insatser.

Jag skäms inte heller för att det är få traineejobb, för ungdomarna har fått andra jobb. Det är alldeles utmärkt. Som jag sa tidigare: Den viktigaste jobbpolitiken är inte arbetsmarknadspolitiken, utan det handlar om den ekonomiska politiken, investeringar, utbildningspolitik och allt det vi gör för att ha en stark ekonomisk tillväxt och för att ha företag och andra som växer och som vill investera och anställa fler. Det sker också. Ungdomarna har fått jobb utan subventioner. Det är alldeles utmärkt. I detta konjunkturläge hade det varit fel att låsa in många ungdomar i traineejobb.

Nu får vi ta oss an de andra utmaningar som vi har. Det handlar om de många nyanlända. Då behövs det andra insatser. Då måste man också ta till de delarna. Vi ser att en del har mycket kort utbildning. Då handlar det självklart om satsningar på utbildningsplikt, men det kan också handla om jobb som innebär enklare vägar in på arbetsmarknaden. Det handlar om att rusta människor för att de ska kunna ta de många lediga jobb som finns.

Nej, Sofia Fölster, det var inte jag som sa att incitamenten till arbete är starka. Det var SNS konjunkturråd som sa det. SNS konjunkturråd sa i början av året:

"En mer framåtblickande slutsats är att incitamenten till arbete är starkare än någonsin i Sverige, vilket tyder på att politikens fokus inte behöver ligga på att ytterligare stärka de ekonomiska drivkrafterna till arbete."

Så säger SNS konjunkturråd. Jag tror att det ligger någonting i det. Jag tror att vi har andra utmaningar som är ännu större. Det gäller framför allt många nyanlända men också andra som har haft svårt att ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Och det handlar om arbetsgivarnas behov. När jag träffar arbetsgivare är det helt överskuggande problemet att man har svårt att få tag i personal med rätt kompetens. Det är klart att matchning och utbildning - det handlar om både kortare och längre utbildningar - är viktiga verktyg här.

Men jag kommer tillbaka till frågan om incitament. Jag har en fråga till Moderaterna. Den ställer jag till Sofia Fölster, som har ett anförande kvar. I er budgetmotion i höstas var det ett förslag om att nyanlända skulle få behålla hela ersättningen även om de fick jobb. Den ändringen ville ni genomföra, så att nyanlända skulle kunna ha dubbel ersättning. Men om man inte var nyanländ utan var, så att säga, vanligt arbetslös skulle man inte ha någon sådan möjlighet utan tvärtom ha sänkta ersättningsnivåer. Detta ansåg ni i er höstmotion skulle skapa incitament till arbete. Min fråga är: Varför ska olika grupper ha helt olika incitament till arbete? När jag läser er vårmotion ser jag att förslaget inte verkar finnas kvar. Har ni ändrat er?

Herr talman! Jag vill börja med att kommentera citatet från SNS. Det är ganska enkelt, tycker jag, för oss i politiken att fokusera på vad vi läser i olika rapporter eller på debatter i kammaren. Vi kan låsa in oss här eller besöka olika seminarier. Men det exempel jag gav var ett konkret exempel som rör en specifik familj och en specifik situation. Det finns alltså på riktigt i Sverige. Det rör människor som funderar på om de ska gå från bidrag till jobb. Ska jag satsa de extra timmarna på att lära mig svenska eller inte? Ska jag satsa på att gå denna utbildning, som kan vara ganska svår, eller inte? Ska jag lägga all min vakna tid på att försöka anstränga mig för att komma in i jobb eller inte?

Det finns konkreta exempel på familjer och människor som i dag inte tjänar en enda krona på att gå från bidrag till jobb. Det är verkligheten - det är på riktigt. Då räcker det inte med att citera olika experter som menar att detta problem inte finns.

Åk ut och träffa dessa människor! Åk ut och besök dessa kommuner, där det finns många människor som är arbetslösa - särskilt nyanlända - och fråga dem om de skulle vilja ha 500 kronor mer i plånboken om de gick till ett jobb. Jag tror att de skulle säga ja, för det är detta som det handlar om. Om man pratar med människor och frågar dem om de vill att deras ansträngning ska löna sig eller inte svarar människor: Ja!

Det är precis detta som är problemet. Det måste löna sig bättre att anstränga sig. Det måste löna sig bättre att lära sig svenska. Det måste löna sig bättre att söka jobb och att komma i arbete.

När man väl får det där jobbet, som man har kämpat, krigat och ansträngt sig till sitt yttersta för, måste man också tjäna mer pengar när man går till jobbet.

Därför har vi föreslagit en skattesänkning som skulle ge 500 kronor mer i plånboken för dem med lägst inkomster. Vi har även föreslagit ett bidragstak, för det ska aldrig löna sig att sitta hemma i soffan när man skulle kunna gå till jobbet.

Jag hoppas verkligen att regeringen tänker om, slutar att föreslå hittepåjobb och i stället gör så att ansträngning lönar sig.

(Applåder)

Herr talman! Jag noterar att jag inte fick svar på frågan om hur Moderaterna ser på incitamenten. Har man ändrat uppfattning från budgetmotionen i höstas, då man ville ha helt olika incitament för nyanlända och för andra arbetslösa?

Det ska löna sig att anstränga sig. Det ska löna sig att arbeta - detta är oerhört viktigt. Om det är så att det finns exempel på att det inte lönar sig får man ändra på det. Men generellt sett lönar det sig att arbeta i dag i Sverige, och det är bra. Det kanske finns saker som behöver justeras, och då får vi göra det - det är riktigt.

Men jag vill också säga att om man vill att det ska löna sig att arbeta är detta ett viktigt skäl till att inte välja att sänka löner. Då kommer man nämligen att få problem med att det ska löna sig att arbeta. Människor som arbetar ska också kunna leva på sin lön.

Jag tycker faktiskt inte att det räcker - om någon skulle säga att den hellre lever på bidrag och sitter i soffan än att ta ett arbete accepterar jag inte det. Det är inte tillåtet.

Vi ska ställa krav på människor. Om man ska ha rätt att få stöd från till exempel Arbetsförmedlingen ska man ta anvisat arbete, stå till arbetsmarknadens förfogande och själv medverka till att göra sig anställbar - annars kan man bli av med sin ersättning. Detta menar jag är riktigt. Det är inte tal om lock och pock, utan det är faktiskt ett tvång att göra det.

Dessa krav finns i dag för arbetslösa, och nu kommer vi att införa dem också för nyanlända. Detta är en välkommen reform. Jag hoppas att riksdagen ställer sig bakom denna reform här om några veckor, så att vi kan ställa tydliga krav på alla som är inskrivna på Arbetsförmedlingen.

Det är inte fritt valt arbete som gäller om man är inskriven på Arbetsförmedlingen. Det är ingen rättighet att få ersättning om man inte deltar i de insatser som bedöms krävas för att man ska göra sig själv anställbar eller, för den delen, om man inte tar ett anvisat arbete.

Det är inte tal om lock och pock. Det handlar om krav som vi ska ställa - skarpt - på alla människor som är inskrivna på Arbetsförmedlingen och får stöd från samhället.

Överläggningen var härmed avslutad.