Implementering av EU:s engångsplastdirektiv

Fru talman! Tobias Andersson har frågat finansministern om regeringens arbete med implementering av EU:s engångsplastdirektiv. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Tobias Andersson undrar om regeringen kommer att vidta åtgärder för att gå vidare med promemorian om genomförande av EU:s engångsplastdirektiv och andra åtgärder för en hållbar plastanvändning, eller om regeringen kommer att vidta åtgärder för att stoppa denna plastskatt, som frågeställaren kallar den föreslagna nedskräpningsavgiften.

Tobias Andersson har också frågat om regeringen kommer att vidta åtgärder för att få bukt med de problem som remissinstanserna lyft.

Vidare har Tobias Andersson frågat vad regeringen kommer att vidta för åtgärder för att den föreslagna avgiften bättre ska korrelera med den faktiska kostnaden för kommunernas skräphantering, så att den lever upp till direktivets krav på kostnadseffektivitet, transparens och proportionalitet.

Promemorian om hur engångsplastdirektivet kan genomföras har varit på remiss, och nu bereds arbetet med att bland annat beakta de synpunkter som har inkommit under denna remittering. Förslaget om en nedskräpningsavgift syftar inte till att utgöra en skatt utan utgår från engångsplastdirektivets krav om att producenterna ska bekosta hanteringen av skräp som uppkommer från deras produkter.

Syftet med remissförfarandet är att få belyst vilka konsekvenser ett förslag kan få om det genomförs. Efter remittering övervägs samtliga synpunkter, och därefter bereds ärendet inom Regeringskansliet så att synpunkterna beaktas. Hur och vilka ändringar som kan bli aktuella är för tidigt att säga eftersom ärendet är under beredning.

EU-direktivet kräver att producenterna ska stå för full kostnadstäckning för den nedskräpning som uppstår när deras produkter skräpar ned. Sverige har tillsammans med alla övriga medlemsländer ställt sig bakom detta direktiv i dess helhet.

Om remissynpunkterna kommer att resultera i justeringar av den avgift som föreslogs i promemorian är ännu för tidigt att säga, eftersom remisssynpunkterna fortfarande analyseras och ärendet ännu bereds inom Regeringskansliet. Det saknas dessutom i nuläget exakta uppgifter på vilka kostnader kommuner har för nedskräpningen. Enligt det remitterade förslaget kommer avgiften att ses över så snart som möjligt efter genomförandet och således justeras efter att kommunerna har rapporterat in vilka kostnader de har och en ny skräpmätning har genomförts.

Genomförandet av engångsplastdirektivet och andra åtgärder för en hållbar användning av engångsplast är en del av det arbete som regeringen och samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna enades om i januariavtalet. Plastskräp är den största källan till mikroplast i haven, och regeringen tar därför frågan på största allvar.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Sverigedemokraterna är det parti i denna kammare som kraftigast har motverkat den fortsatta maktförflyttningen från enskilda medlemsstater till EU. Vi har gång efter annan motsatt oss hur EU sväller och hur överstatligheten och kostnaderna tilltar.

Fru talman! Detta är ingenting nytt, men med det sagt vill jag konstatera att det finns frågor som vi anser bör ligga på EU:s bord. Det handlar om gränsöverskridande frågor där samarbete möjliggör ett effektivare arbete och bättre resultat. Handeln är sannolikt den tydligaste frågan, men därefter kommer nog klimat- och miljöarbetet.

Mot denna bakgrund, fru talman, behöver inte EU:s engångsplastdirektiv vara någonting dåligt. Tvärtom kan det vara någonting bra; detta kan vara just en sådan fråga som förtjänar att dryftas på EU-nivå.

Dessvärre ser vi dock återkommande hur regeringen lyckas implementera de direktiv som hade kunnat vara bra på ett sätt som gör dem dåliga. Jag är inte ensam om min uppfattning om detta - tvärtom har en majoritet i Sveriges riksdag riktat tillkännagivanden till regeringen om att sluta överimplementera EU-direktiv.

Helt enkelt: Sluta ta vad som hade kunnat vara bra och krångla till det genom att addera ytterligare bördor för svenska näringsidkare eller medborgare! Försök att utgå från vad direktivet faktiskt kräver utan att göra mer än så!

Tyvärr har regeringen inte lyssnat på riksdagen. Därför, fru talman, är jag och många med mig oroliga för vad regeringen kan komma att göra med engångsplastdirektivet vid implementeringen av detsamma. Detta belyses inte minst av att ett flertal remissinstanser riktar skarp kritik mot regeringens promemoria Genomförande av EU:s engångsplastdirektiv och andra åtgärder för en hållbar plastanvändning. Primärt kritiserar de den svaga kopplingen mellan den föreslagna producentansvarsavgift som åläggs näringslivet och den tjänst som företagen får i utbyte.

Regeringen föreslår att de eller den myndighet de föreslår ska tilldelas ett mandat att meddela föreskrifter om skyldighet för producenter att betala avgifter för att täcka det allmännas kostnader för hanteringen av avfall som skräpat ned och information om nedskräpning eller på annat sätt ansvara ekonomiskt för avfallshanteringen och information om hanteringen.

Svenskt Näringsliv, Företagarna och Stockholms Handelskammare är några remissinstanser som menar att kopplingen mellan avgift och tjänst är så svag att avgiften i själva verket utgör en skatt. Skatter antas i Sverige genom lagar som antas av riksdagen, medan avgifter kan tas ut genom förordningar. I regeringens promemoria föreslås att avgiften - eller skatten, som jag skulle beskriva det - ska tas ut genom en förordning. Detta har föranlett stora delar av kritiken mot förslaget.

Jag tolkar Per Bolunds något intetsägande svar som att regeringen avser att gå vidare med förslaget från promemorian. Det skulle betyda att regeringen helt frångår etablerad praxis och ordning genom att införa skatter genom förordning utan riksdagens godkännande.

Mot denna bakgrund skulle jag gärna vilja be statsrådet att tala om varför det i promemorian förespråkas ett så generellt bemyndigande och ifall han kan lova att regeringen tar hänsyn till den mycket allvarliga kritik som riktats mot den nya nedskräpningsavgiften.

Fru talman! Jag kan dela Tobias Anderssons uppfattning att Sverigedemokraterna sticker ut i Sveriges riksdag när det gäller motståndet mot EU. Tyvärr kan jag också konstatera att Sverigedemokraterna sticker ut när det gäller att kraftigast motverka åtgärder för en ren miljö, vilket är någonting som jag verkligen beklagar.

Jag har tappat räkningen på hur många debatter jag har fört här med sverigedemokrater som hela tiden vill försvaga miljöarbetet och göra mindre för att skydda vår miljö. Detta är någonting som oroar mig och som jag har lite svårt att få ihop med det som Sverigedemokraterna säger är deras ideologi, det vill säga att till exempel skydda vårt land mot negativ påverkan. Vi vet ju att miljö- och klimatpåverkan är ett av de största hot som vårt land står inför, men Sverigedemokraterna saknas i det arbetet. Det verkar inte finnas någon ända på hur många skäl det finns att motverka och säga nej till olika former av miljöregler och miljölagstiftning.

I det här fallet gäller det, som Tobias Andersson antagligen känner till, ett direktiv som är beslutat på EU-nivå. Direktiv som är beslutade på EU-nivå ska genomföras i Sverige, så svaret på den frågan är att vi kommer att genomföra engångsplastdirektivet.

Det är dock lika självklart att vi inte gör remissutskick för skojs skull eller för syns skull, utan vi gör remissutskick just för att få in synpunkter från remissinstanserna och kunna beakta dem i implementeringen. Det är detta vi nu håller på med.

Vi har fått in remissvar från över 100 remissinstanser. Svaren är mestadels positiva, till skillnad från den bild som Tobias Andersson ger. Sedan finns det ju synpunkter, som det gör i alla remissomgångar, även i detta fall. De tas med i det fortsatta arbetet.

Däremot tycker jag att det helt enkelt är felaktigt att beskriva det här som en skatt. Det är ju en avgift, som också är beslutad på EU-nivå. Det ligger i linje med den grundläggande principen som styr miljöarbetet, det vill säga att förorenaren ska betala: polluter pays-principen.

På samma sätt som vi betalar renhållningsavgift för att kommunen ska ta hand om det avfall som vi producerar hemma är det i det här fallet den som av olika orsaker ser till att det kommer ut produkter på marknaden som bidrar till nedskräpning som får stå för finansieringen. Det är den grundläggande principen, som är väldigt tydlig i direktivet, så även den principen kommer att genomföras. Däremot, som sagt, håller vi fortfarande på och bereder detaljerna i Regeringskansliet.

Jag vill verkligen understryka hur viktigt det är att inte minska på arbetet när det gäller plastnedskräpning, som ju är ett av de stora hot som Sverige och vår planet står inför. Det är viktigt att komma ihåg att 150 miljoner ton plast redan har ansamlats i haven och att det varje år tillförs ungefär 8 miljoner ton plast till världshaven på grund av bristfällig hantering av inte minst plast som hamnar på våra gator.

Det här är inte ett problem som är någon annans någon annanstans, som en del brukar hävda, utan det är ett problem för Sverige liksom för alla andra länder.

Förra året gjordes en nationell skräpmätning under en vecka. Vid mätningen hittades totalt 35 miljoner skräpföremål på gator och torg och i naturen. Det är inte en acceptabel utveckling. Vi måste helt enkelt vidta åtgärder. Då skulle det vara fantastiskt om vi hade Sverigedemokraterna som påhejare och att de kom med förslag på hur vi kan göra mer för att minska plastskräpet. I stället får vi ägna väldigt mycket debattid åt att Sverigedemokraterna ifrågasätter och vill försena och förhala arbetet för en ren planet. Det är någonting som jag verkligen måste säga att jag beklagar.

Fru talman! Man kan naturligtvis stå bakom ett effektivt klimat- och miljöarbete utan att för den skull förespråka Miljöpartiets olika symbolskatter på området.

Per Bolund konstaterar att en rad remissinstanser har varit positiva, vilket inte är så konstigt med tanke på hur selektiv regeringen varit i urvalet av remissinstanser. Exempelvis ombads inte ens Svenskt Näringsliv att yttra sig, trots att detta onekligen berör deras bransch och deras medlemsföretag. Då är det ju inte konstigt att man får positiva remissinstanssvar.

Ärligt talat, fru talman, är det inte seriöst att företräda regeringen och sedan ducka för alla frågor om regeringens egna promemorior genom att hänvisa till en pågående analys av remissinstansernas svar.

Per Bolund måste åtminstone kunna argumentera för utformningen av promemorian. Hur resonerade regeringen? Hur tänkte regeringen? Eller resonerade och tänkte regeringen inte alls, med tanke på hur promemorian utformades?

Den beräkningsmodell som föreslås av regeringen kritiseras kraftigt av remissinstanserna och lever inte upp till de krav som ställs i engångsplastdirektivet. Per Bolund refererar återkommande till att engångsplastdirektivet är det som är orsaken till promemorian. Ändå bryter man mot engångsdirektivets ändamål flera gånger i den promemoria som regeringen har tagit fram.

Avgiften ska vara kostnadseffektiv, transparent och proportionell. Så är dock inte fallet enligt remissinstanserna. Man misslyckas på alla dessa punkter. Till och med regeringens egen favorit, Naturvårdsverket, avstyrker systemet med nedskräpningsavgifter och menar att det "enda förslaget gör är att flytta kostnaden för städning från kommun till producent". Vidare skriver Naturvårdsverket att "det finns en risk i att nedskräpningsavgiften kan ge skeva incitament i kommunernas renhållningsarbete eftersom infrastruktur (soptunnor) och tömning finansieras via kommunala medel medan uppstädning delvis kommer att finansieras via nedskräpningsavgiften. Nuvarande förslag skulle kunna leda till att kommuner väljer att ha färre antal soptunnor och mindre frekvent tömning och istället utökar städningen då den till viss del kommer att finansieras genom nedskräpningsavgiften."

Med andra ord har inte regeringen i sin promemoria några kloka incitament för att faktiskt uppnå syftet med engångsplastdirektivet.

Kortfattat tycks förslaget i stället utgöra en förklädd skatt och sällar sig därför till en rad av fiskala symbolskatter som regeringen implementerat med miljö och klimat som täckmantel.

Promemorian frångår engångsplastdirektivet på fler punkter. Exempelvis föreslås att avgiften, skatten, ska betalas per styck produkter som släpps ut på den svenska marknaden och inte baserat på det skräp som faktiskt samlats in, vilket är vad som stipuleras i engångsplastdirektivet. Detta gör att producenter får betala en nedskräpningsavgift oavsett vad som händer med produkterna. Om de samlas in i egentillverkade insamlingskärl - betala avgiften eller skatten! Om de sprids i våra grannländer - betala avgiften eller skatten! Om de slängs i platsinsamlingen och ges till förpackningsinsamlingen - betala avgiften eller skatten! Kommunerna får inte heller några incitament att verka för en effektiv uppstädning.

Är allt detta rimligt enligt Per Bolund? Jag har svårt att se hur man från regeringens sida kan motivera sin promemoria genom att hänvisa till engångsplastdirektivet, när man återkommande i sin promemoria väljer att frångå syftet med och tanken och förslagen på åtgärder i engångsplastdirektivet.

Jag vill att det implementeras. Men jag vill att det görs på ett klokt och effektivt sätt, och då måste vi lyssna på remissinstanserna.

Fru talman! Det sista var ju att slå in en öppen dörr. Självklart ska vi genomföra direktivet på ett effektivt och klokt sätt, och självklart ska vi lyssna på remissinstanserna. Det är precis det som vi håller på med.

Jag vänder mig starkt emot Tobias Anderssons tankar om att det inte är seriöst att vi inte ska stå bakom en promemoria eller en utredning och säga att det är exakt den som ska genomföras. Då har Tobias Andersson kanske inte förstått hur regeringsarbete går till. Det kan ju vara en förklaring, eftersom Sverigedemokraterna aldrig har suttit i en regering.

Det är när regeringen lägger ett förslag på riksdagens bord som man har ett färdigt förslag att ta ställning till. Innan det finns ett sådant färdigt förslag är det ett förslag som är under beredning. Då kan och ska jag inte föregå det med att säga bu eller bä, ja eller nej eller exakt hur utformningen ska vara. Det är ett arbete där vi måste förlita oss på de mycket kunniga tjänstemän på Regeringskansliet som hjälper oss.

Jag vill också verkligen understryka respekten för att vi har ett remisssystem, där vi tar in synpunkter från breda intressentgrupper och olika aktörer i samhället. Tvärtemot vad Tobias Andersson säger vore det inte seriöst av mig att nu stå här och slå fast exakt hur den färdiga produkten kommer att se ut när den inte är färdig.

Självklart har Naturvårdsverket, precis som alla andra remissinstanser, möjlighet att komma med synpunkter, och det är något som vi välkomnar. Naturvårdsverkets synpunkter, precis som alla andra remissynpunkter, kommer att tas in i den fortsatta behandlingen. Men det är väldigt tydligt i engångsplastdirektivet att det är producenterna som ska bekosta det avfall som uppkommer i utemiljöer genom deras hantering. Här vill jag vända frågan tillbaka: Är det detta som Tobias Andersson vänder sig emot, det vill säga att han tycker att principen är fel? Då är det en diskussion som man absolut kan föra men som i så fall ska föras på EU-nivå, för den principen är fastslagen i direktivet. Någonstans får jag känslan av att det egentligen är detta som är Tobias Anderssons fråga här i dag.

Jag var tydlig i mitt interpellationssvar med att vi kommer att behöva göra en stegvis implementering av direktivet, det vill säga att först få ett system på plats, något som också föreslås i promemorian. Om det sedan visar sig att man har tagit i för mycket eller för lite när det gäller nedskräpningsavgiften kan man justera den i efterhand, så att den verkligen motsvarar de faktiska kostnaderna för att hantera nedskräpning. Självklart ska vi inte ta ut mer pengar än vad som behövs men inte heller ta ut mindre pengar än vad som behövs, eftersom nedskräpning är ett stort problem som vi behöver åtgärda.

Sedan tycker jag att det är för tidigt att diskvalificera kommunerna och säga att de kommer att ta bort alla papperskorgar och bara ha människor som är ute och städar på gator och torg. Jag tror att det skulle möta ganska mycket protester från kommunmedborgare som jag och, hoppas jag, Tobias Andersson som inte känner sig bekväma med att slänga skräpet på marken utan vill att det ska vara lätt att göra rätt. Det tror jag också att kommunerna verkligen förstår.

Jag vill också poängtera att engångsplastdirektivet är en viktig åtgärd för att minska nedskräpningen. Jag skulle önska att vi kunde diskutera hur vi kan göra mer för att minska nedskräpningen snarare än att hela tiden diskutera hur vi kan göra mindre, vilket tyvärr verkar vara Sverigedemokraternas ingång i alla miljödebatter.

Från regeringens sida ser vi att det här är en del men långt ifrån den enda delen. Vi har till exempel infört en skatt på plastbärkassar, vilket kraftigt har minskat användningen av plastbärkassar i Sverige. Och det är klart att om man minskar inflödet av plast i samhället minskar man också risken att det kommer ut i form av skräp på gator och torg. Vi har strandstädningsbidrag. Vi ger medel till Håll Sverige Rent för att motverka nedskräpning. Vi har också skjutit till extra medel i vårändringsbudgeten till följd av att nedskräpningen har ökat under coronapandemin, något som vi såklart måste möta. Vi har också förslag på att införa en bot även för ringa nedskräpning.

Fru talman! Jag kan endast beklaga att Per Bolund väljer att lägga ord i min mun och uttrycka hur han känner att jag kanske tycker i stället för att svara på de frågor som jag har ställt om den allvarliga kritik som finns gentemot den promemoria regeringen har tagit fram.

Med det sagt har jag full förståelse för att ärendet bereds, och det har jag också sagt under debattens gång. Men Per Bolund måste samtidigt kunna kommentera den promemoria regeringen har tagit fram. Per Bolund behöver inte föregå processen och konstatera hur det slutgiltiga förslaget som landar på riksdagens bord ska se ut. Men Per Bolund borde kunna kommentera förslaget och utformningen i den promemoria som regeringen valt att ta fram.

Mot denna promemoria finns det gott om kritik, men den har Per Bolund hittills valt att inte svara på. I stället har han resonerat kring hur jag kanske resonerar.

Den avgift regeringen vill införa är förvillande lik en skatt, även om Per Bolund vägrar att acceptera det. Den ska baseras på antal produkter på marknaden och den saknar korrelation till faktiska kostnader och samband med någon riktad motprestation för de företag som ska betala avgiften.

I utredningen får de enskilda producenterna inte någon individuell motprestation, utan pengarna som producenterna enligt förslaget ska betala ska användas för att ta hand om nedskräpning i allmänhet och inte till att specifikt städa upp de produkter som producenterna har ansvar för.

Mina avslutande frågor till statsrådet Per Bolund blir därför:

Avser Per Bolund att säkerställa att kommunerna bara får täckning för sina nödvändiga kostnader för att hantera nedskräpningen och inte alla sina kostnader på området?

Hur säkerställs att de mest effektiva metoderna och åtgärderna för att samla in mest skräp används?

Fru talman! Jag tycker att det är tråkigt när man ägnar debatten åt att förvanska varandras budskap. Jag har tvärtom gett de svar som går att ge i det här stadiet. Tobias Andersson får nog vänta och ställa en ny interpellation när förslaget är färdigt om han vill ha färdiga svar på alla frågor.

Jag har varit tydlig med att det givetvis ska finnas en korrelation mellan avgiften och det arbete som utförs och de kostnader som kommunerna har för skräphantering.

Tobias Andersson har fortfarande inte kommenterat om det är rimligt att den som har produkter på marknaden som bidrar till nedskräpning också får betala kostnaderna för det. Detta är grundprincipen i engångsplastdirektivet, och regeringen står bakom den. Tobias Andersson och Sverigedemokraterna verkar inte göra det. Det oroar mig, för då ifrågasätter de själva grunden för hela miljöarbetet, det vill säga att det är förorenaren, alltså den som orsakar miljöproblemet, som också ska stå för kostnaden. Tobias Andersson och Sverigedemokraterna kanske tycker att det är skattebetalarna eller någon annan som ska stå för denna kostnad. Den bedömningen delar jag inte.

Plastnedskräpning är ett stort miljöproblem som förtjänar att tas på allvar utan att man förvirrar debatten eller väcker sidofrågor.

Vi behöver ägna oss åt den stora problematiken. Vi har 150 miljoner ton plast i haven som bryts ned till mikroplast som hamnar i fisken vi äter och vattnet vi dricker och påverkar vår hälsa. Att inte ta denna fråga på allvar är ett svek både mot människor i vår egen tid och kommande generationer.

Jag bekymras återigen av att Sverigedemokraterna ägnar all sin kraft och tid åt att försena, hindra, stoppa och försvåra införandet av åtgärder som faktiskt kan minska miljöproblemen här och nu. Här skiljer sig Miljöpartiet och Sverigedemokraterna åt i grunden. Vi ägnar vår kraft åt att göra mer för att rädda miljön och klimatet. Sverigedemokraterna ägnar sig åt att göra mindre, och det beklagar jag.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.