Fru talman! Lars-Ivar Ericson har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att informera om och förebygga hjärnskador samt för att förbättra rehabiliteringen för dem som drabbats av hjärnskador. I hälso- och sjukvårdslagen, HSL, klargörs vikten av förebyggande arbete. Med hälso- och sjukvård avses åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Vidare stadgas hälso- och sjukvårdens ansvar för habilitering och rehabilitering. Habilitering och rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel ska planeras i samverkan med den enskilde och av planen ska planerade och beslutade insatser framgå. I april 1997 ställde sig riksdagen bakom de riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården som regeringen föreslagit i propositionen Prioriteringar inom hälso- och sjukvården (prop. 1996/97:60). Prioriteringsgrupperingen utgörs av etiska principer omsatta på sjukdomstillstånd och patientgrupper med olika behov. I prioriteringsgrupp ett ingår bland annat vård av svåra kroniska sjukdomar och vård av människor med nedsatt autonomi och i prioriteringsgrupp två återfinns prevention och rehabilitering/habilitering. Genom riksdagens beslut klargörs att den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Det är i detta sammanhang viktigt att lyfta fram vinsterna av en fungerande samverkan. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2003 har kommuner och landsting getts befogenhet att i gemensam nämnd bland annat fullgöra uppgifter reglerade i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Samtidigt skärptes kraven på gemensam planering vid utskrivning från slutenvården genom ändringar i lagen (1990:1404) om kommunernas betalningsansvar för viss hälso- och sjukvård. I propositionen Finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet (prop. 2002/03:132) framhålls de vinster, för såväl individ som samhälle, som kan skapas av arbete i multidisciplinära team. Genom att i samverkan bygga upp en struktur av anpassade funktioner, såsom rehabiliteringsteam, skapas förutsättningar för tidiga utredningar och rehabiliteringsåtgärder. I detta sammanhang vill jag också framhålla att avstämningsmöten fyller en viktig funktion. Genom gemensamma möten, där den enskilde, försäkringskassan, den ansvarige läkaren, arbetsgivaren och företagshälsovården deltar, skapas förutsättningar att klarlägga det medicinska tillståndet, arbetsförmågan samt behovet av och möjligheterna till rehabilitering. Socialstyrelsen är nationell expert- och tillsynsmyndighet för verksamhet som rör hälso- och sjukvård. Styrelsen har till exempel tagit fram nationella riktlinjer för strokesjukvården samt granskat hur hälso- och sjukvården tillämpat dessa. Socialstyrelsen har också fått i uppdrag att kartlägga tillgången till habilitering och rehabilitering för vuxna med funktionshinder. Rapporten har just inkommit till Socialdepartementet och är föremål för beredning. I detta sammanhang vill jag också framhålla att Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, fyller en viktig funktion i egenskap av utvärderare av sjukvårdens metoder. Internationella utvärderingar visar att Sverige inom flera områden bedriver medicinsk forskning på högsta internationella nivå. Den medicinska forskningen förstärktes från 2004 genom ett resurstillskott till Vetenskapsrådet med 25 miljoner kronor. Staten träffade i juni 2003 ett nytt avtal, ALF, med sex landsting om samarbete kring grundutbildningen av läkare, medicinsk forskning och utveckling av hälso- och sjukvården. Detta avtal medför att ersättningen till de aktuella landstingen för kliniskt inriktad medicinsk forskning höjs med 25 miljoner kronor från 2005. Jag vill också lyfta fram att flera forskningsfinansiärer under 2003 har beslutat att göra en gemensam satsning för att stärka Sveriges position inom neurovetenskap. Satsningen Swedish Brain Power omfattar totalt 100 miljoner kronor under fem år och syftar till att knyta ihop grundforskning och tillämpad vårdforskning för att kunna ställa tidigare diagnoser och erbjuda bättre behandling av neurorelaterade sjukdomar. Avslutningsvis kan konstateras att landstingens ansvar inom prevention och rehabilitering har tydliggjorts på flera sätt och att regeringen, i olika sammanhang, har markerat vikten av utveckling inom dessa områden. Med utgångspunkt i detta förutsätter jag att landstingen nu aktivt arbetar vidare i enlighet med de riktlinjer för prioriteringar som riksdagen beslutat om. Jag avser att följa detta arbete med största intresse.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för ett intressant och utförligt svar. Jag ser den här interpellationsdebatten som en naturlig fortsättning på vårt samtal i januari, då vi diskuterade vården av yngre och medelålders dementa. Jag kan berätta att jag i går fick veta att det förhoppningsvis håller på att lossna lite på den fronten när det gäller kommunernas vilja att placera de boende. Jag nämnde ett fall där man hade nio platser men endast en placering. Nu finns det två där. Men vårdgivaren måste få flera boende före årets slut. Annars finns inte ekonomiska förutsättningar att fortsätta. Jag vill därför passa på att återigen vädja till ministern att i olika sammanhang bevaka att yngre och medelålders dementa slipper att vårdas tillsammans med 80- och 90-åringar. Men demens är bara en del av det som kan drabba vår hjärna. Jag vill nu återgå till dagens interpellationsfråga. Det gäller först hur viktigt det är att informera och förebygga. Ministern berör i sitt svar vikten av förebyggande arbete, som klargörs i hälso- och sjukvårdslagen. Det vore intressant att få veta lite mer om detta förebyggande arbete. Handlar det om att förebygga hjärnskador genom bedrivande av folkhälsoarbete, där det visas hur det vi äter och dricker och hur droger och fysisk inaktivitet kan bidra till hjärnskador? Hur ser ministern vidare på hjälmtvång för cyklister? Hjälmen skulle rädda livet på 35 cyklister varje år, och tusentals cyklister skulle slippa men för livet i form av inlärningsproblem, talsvårigheter, domningar och koncentrationssvårigheter, allt orsakat av omkullkörning på cykel när cyklisten inte har haft hjälm på huvudet. Så över till forskningen. Svensk forskning om hjärnan och dess sjukdomar har gott anseende i hela världen. Det är ändå paradoxalt nog så att staten satsar för lite på forskning. Framstående svenska hjärnforskare tvingas ofta åka runt i Europa och USA för att be om pengar till fortsatt forskning. Man räknar med att i en genomsnittlig svensk forskargrupp måste en av fyra forskare använda hela sin arbetstid bara åt att söka bidrag. Den neurovetenskapliga forskningen får i USA 1 000 kr per invånare och år. I Sverige är motsvarande summa 100 kr. Botemedel för våra vanligaste hjärnåkommor finns inom räckhåll. Det är inte fråga om gåtan kan lösas utan om när. Fanns det större resurser skulle vi kunna underlätta för dem som exempelvis drabbas av Parkinson och Alzheimer. Demenssjukdomarna är i dag något av en tickande bomb. Vår åldersstruktur i kombination med att vi lever allt längre väcker ekonomisk oro. Redan i dag kostar demenssjukdomarna mer än all cancer och alla hjärt-kärl-sjukdomar i Sverige. Anser verkligen ministern att vi satsar tillräckligt på forskning, och vilka är de forskningsfinansiärer som under 2003 beslutade om en gemensam neurovetenskaplig forskningsinsats?

Fru talman! Jag blev intresserad av den här debatten när jag läste socialministerns svar. Det gäller närmast den tredje frågan om förbättrad rehabilitering av dem som drabbas av hjärnskador. I svaret pekar socialministern mycket riktigt på vinsterna av en fungerande samverkan, och så är det. Det är många olika kompetenser som måste till för att en rehabilitering ska fungera. Men socialministern skriver som om den gemensamma nämnden skulle lösa hela problemet med samverkan. Min fråga till socialministern är då: Finns det vid dags dato några landsting eller kommuner som inrättat sådana gemensamma nämnder som led i rehabiliteringen? Har man förstått signalen, eller vad har hänt? Finns det några gemensamma nämnder? Den andra fråga där jag också skulle vilja höra lite om socialministerns synsätt gäller de avstämningsmöten som nu är lagstadgade för rehabilitering. Försäkringskassorna ska anordna dessa avstämningsmöten med alla berörda, där de olika arbetsgivarna och ansvarig läkare i företagshälsovården ska träffas vid längre sjukskrivningar, om jag minns rätt efter två till tre månader. Det är klart att det finns hjärnskadade som är i behov av rehabilitering, som har en arbetsgivare och som skulle kunna återgå i arbete. Min andra fråga handlar om att jag saknar ett tidigt ansvar från arbetsförmedlingen, för det kan finnas rehabilitering som skulle kunna lyckas bättre om man tidigt fick titta på annan arbetsgivares möjligheter. Det kan man inte göra nu. Har socialministern för avsikt att väcka den frågan med arbetslivsminister Hans Karlsson? Jag har ställt frågan också till honom, men jag minns faktiskt inte riktigt hans svar. Jag hoppas ändå på ett svar här från socialministern. En tredje fråga berör det förhållandet att det saknas en professur i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet. Jag har ställt frågan till socialministern men fick från utbildningsminister Thomas Östros svaret att detta är universitetets ansvar. Må så vara, men det behövs kanske lite mer ekonomiska medel för universitet. Den signal som det ger att man inte har en professur i rehabiliteringsmedicin i en av våra rikaste landsändar är väl ändå inte speciellt positiv. En sådan professur vore värdefull för rehabiliteringen, utbildningen och kunskaperna. Kommer socialministern att verka för att vi kan få en professur i rehabiliteringsmedicin vid Lunds universitet?

Fru talman! Till Lars-Ivar Ericson vill jag säga att jag menar att det förebyggande arbetet på det här området i högsta grad handlar om vad vi kan kalla för folkhälsoarbete. Här handlar det just om att ta ett ansvar för att upplysa om betydelsen av att välja rätt kost, att undvika överkonsumtion av alkohol och naturligtvis också av andra droger. Jag tror att det är jätteviktigt. Det handlar också om att diskutera möjligheten till ökad motion och fysisk aktivitet. Det är viktigt att detta påpekas, för den svenska sjukvården har ett ansvar också för folkhälsoarbetet. Vi ska inte separera sjukvårdens allmänna ansvar ifrån diskussionen om folkhälsa. Sjukvården, inte minst primärvården, har ett ansvar för att uppmärksamma folkhälsoarbetet och för att i dialog med patienterna ge stöd för bättre kost, ökad fysisk aktivitet och så vidare. Sedan har jag faktiskt ingen uppfattning om hjälmtvång för cyklister. Jag har inte reflekterat över vad det skulle innebära, så jag vill gärna avstå från att svara på den frågan. Satsas det tillräckligt på forskning? Nej, i någon mening kan man väl säga att så naturligtvis inte är fallet. Vi skulle behöva satsa mycket mer på forskning. Jag vill påpeka att det har tagits en rad initiativ för att öka forskningen och på att ansvaret för finansiering av forskningen inte bara är ett statligt ansvar. Det är inte bara staten som finansierar forskning utan det finns en rad intressenter som är med om att finansiera forskningen, vilket är viktigt att påpeka. Vi kan säkert göra mer för att öka forskningen, men min poäng var att det under de senaste åren har tagits en rad initiativ för att öka resurserna, som jag nämnde. Låt mig sedan kommentera några frågor som faktiskt inte är mitt ansvarsområde, men jag ska först ta det som är mitt ansvarsområde, nämligen de gemensamma nämnderna, eftersom det var en proposition som vi lade fram. Jag vet att det finns diskussioner i flera landsting och ihop med flera kommuner att pröva möjligheten att upprätta gemensamma nämnder. Ingen har å ena sidan ännu beslutat om det, men å andra sidan gäller lagen från den 1 juli förra året, och det förs diskussioner på olika områden om möjligheten att pröva en gemensam nämnd. Jag tror att vi kommer att få se det under de kommande åren på flera olika områden där man nu har möjlighet att ha gemensamma nämnder, sannolikt också på det här området. Men än så länge finns det inga beslut fattade. Sedan kommer jag då till de frågor som jag faktiskt inte har ansvar för. Vid de avstämningsmöten som ska hållas kan man, om jag förstår Carl-Axel Johanssons frågeställning rätt, också ha möjlighet att pröva huruvida man ska byta arbetsgivare. Det var det som var frågan - att aktivt arbeta för att göra det. Jag tycker att det vore rimligt att man fick den möjligheten, men eftersom det inte riktigt är mitt område skulle jag vilja be Carl-Axel Johansson att än en gång fråga arbetslivsministern och begära ett mer precist svar. Detsamma gäller också frågan om en professur i rehabiliteringsmedicin. Visst tycker jag, som Carl-Axel Johansson, att det skulle vara förnämligt med en sådan professur, men vi kanske gemensamt ska fråga vilka förutsättningar som utbildningsministern har att stödja oss i den strävan.

Fru talman! Det var en helt vanlig dag på jobbet, men en dag då mitt liv skulle förändras på några sekunder. Jag drabbades av stroke. Ja, så kan det låta när någon av de 19 000 som varje år får stroke ska berätta - om de kan berätta. Talförmågan kan ju också försvinna. Förutom allt mänskligt lidande blir den totala årskostnaden för varje sådan årskull 10 miljarder. Tidigare svenska studier har visat att man årligen skulle kunna undvika 3 600 fall av förstagångsstroke i Sverige genom bättre uppföljning av personer med förhöjt blodtryck. Varför sker då inte denna uppföljning, som förutom att minska fysiskt och psykiskt lidande skulle spara mycket pengar? Är det möjligen en brist på helhetssyn? Blodtryckskontroller och blodtryckssänkande mediciner drabbar landstingsbudgeten, medan det är kommunerna som tjänar mest på att färre får stroke. Det första året efter stroke krävs sjukhusvård, men resten av livet är det framför allt hemtjänst och boende som kostar. Så hur ska vi få denna helhetssyn på strokesjukvården? Vad gäller rehabilitering noterar jag att ministern i sitt svar tar upp hur viktigt det är med samverkan inom rehabiliteringsområdet. Det är också viktigt med tidiga rehabiliteringsinsatser vid hjärnskador. Rehabilitering är en färskvara. Det är viktigt med samverkan mellan läkare, sjukgymnaster, arbetsterapeuter och den grupp jag särskilt nämner i interpellationen, neuropsykologerna. Hur ska vi kunna avhjälpa bristen på denna viktiga resurs för att de drabbade ska få ett bättre liv? Rätt miljö och rätt kompetens är andra faktorer som hjälper till för att underlätta för att komma tillbaka till arbetslivet. I detta sammanhang skulle jag vilja ha ministerns syn på de sjukhusnedläggningar som sker i dag. Är inte centralisering till större enheter också en nackdel när det gäller rehabilitering av hjärnskadade? Många människor står redan i kö för rehabilitering. Finns det då inte risk för att köerna kommer att bli ännu längre om vi får ett mindre antal sjukhus? Eftersom mitt huvudområde här i riksdagen är kulturen skulle jag vilja passa på att lyfta fram kulturens och idrottens betydelse inom vård och rehabilitering. Jag träffade en kvinna vars dotter drabbades av stroke när hon var 20 år. Tack vare ridsporten och målandet hade hon kunnat återvända till en del av det liv som hon haft tidigare. Centerpartiet anser att kultur och idrott är viktiga bestämningsfaktorer för hälso- och sjukvård, och vi vill ha mera forskning om kulturens roll i rehabiliteringsprocessen. Vi vill också ha mera satsningar på kultur inom vården. Kulturupplevelser verkar nämligen läkande. Patienterna kan för en stund lämna smärtan och sjukdomen. Konstupplevelser och musikupplevelser ger bättre livskvalitet. Jag undrar: Vad har ministern för syn på kulturens betydelse för vård och rehabilitering av hjärnskadade?

Fru talman! Jag tackar socialministern för svaret. Lite funderingar får man ju ha: Varför har inte intresset varit större från kommuner och landsting än att man nu börjar eventuellt förbereda att bilda gemensamma nämnder? Anledningen till att jag frågar är att man faktiskt på många håll i landet ju redan haft fungerande projekt lokalt där man har löst de här samverkansformerna. På något sätt borde det kanske ha varit en naturlig väg att spinna vidare på detta och kanske hitta en annan form av finansieringssystem så att de här projekten hade kunnat få utvecklas alltmer i stället för gemensamma nämnder. Men vi får väl se vad som händer med det. Att jag ställde frågan om avstämningsmöten till socialministern beror på att socialministern tog upp dessa i sitt svar. Det visar på ett intresse från socialministern och att dessa fyller en funktion. Det är väl jättebra att socialministern också säger att han gärna ser att en annan arbetsgivare tidigare skulle kunna kopplas in. Därför skulle kanske socialministern och jag tillsammans kunna göra en uppvaktning hos Hans Karlsson och få gehör för detta, och likadant när det gäller professuren i rehabiliteringsmedicin och Östros. Behovet finns ju där. Låt oss hjälpas åt och få fram det här!

Fru talman! Jag ska ta upp en tråd som Lars-Ivar Ericson var inne på och som jag tror är väldigt viktig, och det handlar om sjukhusen. Det finns en våldsam missuppfattning om vad som händer när det gäller förändringen av sjukhusstrukturen i Sverige i dag. Jag har gått igenom de förslag som finns till förändringar, och de handlar nästan uteslutande om att flytta eller centralisera den tunga akutverksamheten för att frigöra resurser för det man kan kalla en sorts närsjukvård, just för att kunna ge stöd till kroniker och att kunna utveckla stödet till inte minst dem som arbetar eller som behöver rehabilitering eller habilitering. Själva tanken med en förändring av sjukhusstrukturen är ju att försöka se till så att man finns nära de patienter där man behöver vara nära, men erbjuder absolut högsta medicinska kvalitet där den geografiska närheten egentligen är av andra- eller tredjehandsbetydelse, till exempel stora, tunga satsningar på akutkirurgi efter olyckor eller efter stora katastrofer. Då är det viktigt att man snabbt kommer till det bästa som kan erbjudas. Däremot för den dagliga eller regelbundna kontakten måste sjukhuset finnas nära. Det finns säkerligen förändringar som man kan kritisera och som inte verkar vara väl genomtänkta, men att behålla den gamla sjukhusstrukturen överlag i Sverige innebär inte någon garanti för att vi får en väl fungerande habilitering eller rehabilitering eller ett gott stöd till de kroniskt sjuka. Det handlar om att organisera den nuvarande sjukhusvården på bästa sätt för att möta patienten där patienten behöver sjukvård. Jag hörde en mycket aktiv kvinna i Gävleborg som har protesterat mot förändringar där. Hon sade: Sjukvård vill jag ha nära mig. Och då funderade jag på vad hon egentligen menade. Det är ju alldeles sant att mycket av sjukvården vill vi ha nära. Jag vill ha min familjeläkare nära. Jag vill, om jag är kroniskt sjuk, ha nära till att få stöd och hjälp. Men när det gäller att få stöd för en mycket stor operation, till exempel en by-passoperation eller kanske rentav en stor transplantation, då är närheten inte det viktigaste. Då kräver jag det bästa, det absolut bästa jag kan få av sjukvården. Det handlar om att balansera detta. Jag vill gärna säga: Var lite försiktig i föreställningen om att gamla sjukhusstrukturer ger den bästa vården. Vi behöver tala med medborgarna, patienterna, och förbereda dem på förändringar. Moderniseringar av sjukvården kan behövas för att erbjuda den bästa vården. Därmed inte sagt att alla förändringar som är föreslagna skulle vara väl genomtänkta. Det finns säkert mycket att kritisera. Men överlag är den förändring som nu sker i svensk sjukvård till gagn för patienterna. När vi talar om rehabilitering är det viktigt att ha ett brett grepp. Det är viktigt att vi inte bara talar om de direkt medicinska insatserna utan också om de sociala insatserna. Jag tycker också att det kan vara spännande att vidga begreppet och tala om kultur. En diskussion om kulturens insatser i vården skulle dock kräva en något längre debatt än vi har tid till nu.

Fru talman! Jag vill börja med att citera Kjell-Olof Feldt. Han säger så här: "Det är långt fler människor som går under på grund av att hjärnan slutar fungera än på grund av cancer." Den sista outforskade kontinenten - så har någon sagt om hjärnan. Ja, mellan våra öron finns en märklig grå klump, och där växer våra tankar fram. Där styrs allt som händer i kroppen. Men vi vet ännu alltför lite om hur den fungerar. Däremot får vi varje dag påminnelser om hur det är när den inte fungerar. I min interpellation har jag gett exempel på flera sjukdomar som drabbar oss själva eller någon som vi känner. Jag konstaterar att ministern i sitt svar har lovat att följa frågorna om prevention, vård och rehabilitering med största intresse, och det är viktigt. Även när det gäller hjärnan och dess sjukdomar måste vi ta till oss devisen "allting är möjligt". "Omöjligt" kan omöjligt användas om framtiden.