Hälsosituationen för nationella minoriteter

Fru talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig om vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att förbättra hälsosituationen för nationella minoriteter i Sverige. Jag instämmer med Nikos Papadopoulos att kunskapen om hälsotillståndet bland de nationella minoriteterna - samer, sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar - är bristfällig. En anledning till detta är att vi i mångt och mycket saknar statistik om de nationella minoriteterna. Det beror på att det enligt 13 § i personuppgiftslagen (PUL, 1998:204) är förbjudet att behandla personuppgifter som bland annat avslöjar etniskt ursprung. Även hälsostatistiken är eftersatt, och den statistik som vi har är tämligen inaktuell. De senaste forskningsrönen när det gäller sverigefinnars hälsosituation är till exempel över tio år gamla, och det är ändå den minoritet som vi har mest kunskap om. En annan anledning till den bristande kunskapen om hur olika minoriteters hälsa och ohälsa ser ut i jämförelse med varandra, och i jämförelse med den övriga befolkningen, är att flertalet av de studier som finns bygger på självrapporterad hälsa. Statistiken kan då vara svårtolkad på grund av kulturella skillnader när det gäller begreppet hälsa. Ett första nödvändigt steg när det gäller att förbättra hälsosituationen för de nationella minoriteterna är att samla in aktuella hälsodata om de nationella minoriteterna. Det är inte god ordning att föreslå insatser innan vi har kunskap om hur hälsosituationen är i dagsläget. Som Nikos Papadopoulos så riktigt påpekar har jag för avsikt att låta göra en kartläggning av våra nationella minoriteters hälsosituation. Detta är tillåtet om den som svarar på frågorna lämnar sitt uttryckliga samtycke. Statens folkhälsoinstitut kommer att få i uppdrag att i samråd med Socialstyrelsen och företrädare för de nationella minoriteterna samt Delegationen för romska frågor genomföra en kartläggning av hälsosituationen bland de nationella minoriteterna. Folkhälsoinstitutet kommer självfallet även att få i uppgift att - utifrån den kunskap kartläggningen ger - ta fram förslag på hur hälsan bland de nationella minoriteterna ska kunna främjas och förebyggas. Förslagen kommer därefter att beredas i sedvanlig ordning.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet Maria Larsson för svaret på min interpellation om hälsosituationen för nationella minoriteter. I en alltmer internationaliserad värld är det av stor vikt att synliggöra alla medborgare oavsett ursprung. Det här är en fråga som med andra ord inte kan ses bara som en fråga för Sverige eller en enskild nation, utan den måste betraktas i ett globalt perspektiv. Fru talman! Jag har respekt för statsrådets ambition att genom en ny studie om nationella minoriteters hälsosituation skaffa mer fakta och kunskaper. Det är ett klokt drag. Det är bra, men det får inte fungera som ett motiv för att inte vidta åtgärder på områden som det redan finns kunskaper om i dag. Socialstyrelsen har i sin lägesrapport för 2007 pekat på fyra områden där sjukvården inte är rättvist fördelad. Först och främst kan inte en jämlik sjukvård för alla, särskilt för minoriteter, förverkligas när vården ska levereras på marknadsmässiga villkor. Effekterna av den marknadsstyrda vården i Stockholm innebär att vården är tillgänglig i Stockholms centrum men brister i ytterområdena. Vården måste vara tillgänglig för alla. Enligt Socialstyrelsens rapport manifesteras ojämlikhet i hälsan i högre dödstal, i sjukdomar som hälso- och sjukvården bedöms kunna påverka med förebyggande eller behandlande insatser. Det gäller särskilt för utlandsfödda och grupper med lägre utbildningsnivå. Brister i vårdens jämlikhet innefattar också användning av läkemedelsbehandlingar för lågutbildade personer och personer med utländsk bakgrund vid exempelvis hjärtinfarkt, stroke och kroniska lungsjukdomar. Socialstyrelsens analyser visar dessutom på avsevärt fler vårdtillfällen på sjukhuset i diagnoser som är behandlingsbara i den öppna vården för män, personer med lägre utbildningsnivå samt för dem med utländsk bakgrund eller tillhörande någon minoritetsgrupp. Fru talman! Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att få en tillgänglig och mer jämlik vård som även kommer minoriteterna till del?

Fru talman! Vård ska ges på lika villkor. Det har vi antagit i riksdagen, och det finns en stor politisk överensstämmelse om detta. Om så inte sker måste naturligtvis landstingen, som är ansvariga för leverans av vård, vidta åtgärder. Kunskap för att följa hur vård ges är en viktig information. Problemet är att även om Socialstyrelsens rapport pekar på en liten bit har vi ingen sammanfattande kunskap i dag. Det är precis därför jag gör det som borde ha gjorts för länge sedan av den tidigare socialdemokratiska regeringen, nämligen att ta reda på hälsotillståndet bland våra nationella minoriteter. Det har inte gjorts, Nikos Papadopoulos, och det är därför vi inte har ett bättre läge. Det är därför som vi inte har kunnat vidta åtgärder eftersom kunskapsläget inte har funnits för handen på nationell nivå. Det har funnits enstaka nedslag men ingen sammanfattande bild på nationell nivå. Jag är angelägen om att få fram den bilden. Jag är angelägen om att få kunskap om det faktiskt är så att särskilda insatser behövs för nationella minoriteter. Så har inte svensk hälso- och sjukvård varit uppbyggd tidigare. Vi har haft generella insatser som har riktat sig till många. Vård efter behov och vård på lika villkor är de grundteser som vi alla står bakom. Finns det skäl att gå in med speciella insatser till speciella grupper? Då måste vi först ha den kunskapen på bordet. I dag finns inte säkra uppgifter om var enskilda individer bland de nationella minoriteterna bor, befinner sig och deras åldersfördelning. Det här bygger på antaganden. Den lilla begränsade kunskap vi har i dag bygger på antaganden. Jag finner det anmärkningsvärt. Jag finner det anmärkningsvärt att så lite har gjorts innan för att samla den statistik som måste ligga till grund för kommande beslut. Skolverket redovisar inte ens hur många som deltar i modersmålsundervisning på ett tillfredsställande sätt. Det finns verkligen stora brister. Nu tar jag första steget. Vi försöker samla en bild av om nationella minoriteter har särskilda behov, har en särskild ohälsa i vissa avseenden, för att naturligtvis också kunna gå in med särskilda åtgärder. Det är precis det uppdrag som Folkhälsoinstitutet nu har fått, att göra kartläggningen tillsammans med andra myndigheter men också ta fram förslag om de finner att det finns behov av det.

Fru talman! Självklart ska det vara vård på lika villkor, men det måste finnas tillgänglighet för minoritetsgrupper och andra som inte har möjlighet att åka till innerstaden. Tillgänglighet betyder att det geografiskt sett ska finnas sjukvård i närheten. Samtidigt ska man få ett professionellt bemötande av läkare, och man önskar naturligtvis att man ska komma till en bra läkare. Fru talman! Vi har i Sverige flera minoritetsgrupper, som statsrådet har nämnt. Samer, judar, romer, sverigefinnar och tornedalingar är nationalitetsgrupper i Sverige. Samtliga grupper har funnits i Sverige under lång tid och är en del av landets mångkulturella historia och kulturarv. Den största gruppen är sverigefinnarna. De kom till Sverige på 1400-talet och bodde söderut. Men de som kom till Sverige efter andra världskriget har haft väldigt svårt att lära sig språket, och den gruppen har det väldigt svårt. Det finns två saker som kännetecknar dem. Det ena är att när man inte kan lära sig språket får man ofta inte något arbete, och därmed får man sämre ekonomi. Socioekonomiska faktorer spelar in, och man får bo i slitna områden. Allt detta spelar roll, inte bara för familjerna utan också för barnen. På det sättet kan det skapas vissa problem med hälsan för olika personer, både äldre och ungdomar. Man kan konstatera, fru talman, att hälsan påverkas av många olika faktorer. Det kan vara språket, utbildning, arbete, bostäder och så vidare. Statsrådets direkta ansvar är hälsofrågorna och inte alla andra områden, där ansvaret ligger på andra departement. Jag vill trots allt, fru talman, ställa en fråga till statsrådet: Vilka initiativ avser statsrådet att ta i kontakter med övriga statsråd i regeringen som har ansvar för andra områden som får konsekvenser för hälsan? Vad är statsrådet beredd att göra för att minoriteter med bristfälliga språkkunskaper ska få bättre sjukvård?

Fru talman! Nikos Papadopoulos lyfter fram en viktig fråga, om ohälsa hos minoritetsgrupper. Jag uppfattar också att interpellanten brinner särskilt för de här svaga grupperna, som är utsatta för risken att bli marginaliserade. Jag har stor respekt för den ingången. I interpellantens kommentar till statsrådet betonar han det han skriver i sin interpellation, nämligen att vi har kunskapen men att det nu krävs handling. Det är här jag har en invändning. Med tanke på det svar som ministern har lämnat är hon ganska tydlig - och jag stryker under att det är en korrekt uppfattning, enligt min bedömning - om att kunskapsläget är långt ifrån fullständigt, att det faktiskt är ganska knapphändigt. Jag tycker också att regeringen via ministern visar handlingskraft och tydligt uttrycker att man har för avsikt att låta göra en kartläggning av våra nationella minoriteters hälsosituation. Det är egentligen den grundläggande och viktigaste poängen här. Det finns nämligen en risk, fru talman, med att rusa in och handla på basis av för skral kunskap. Vi har haft interpellationer tidigare i dag som har handlat om att ambitionen att göra förhastade insatser ibland tyvärr kan spela de här grupperna i händerna på ett negativt sätt. Låt oss då kort konstatera, fru talman, att vi redan i dag på gruppnivå har ett problem med att identifiera att en majoritetsgrupp har drabbats av orättvisa, nämligen kvinnorna kontra männen. Om vi bryter ned det till gruppen minoriteter, i detta fall etniska minoriteter, kan vi mycket riktigt konstatera att vi kan befara att hälsoläget är skralt. Men på vilken grund står detta? Det framgår lite för entydigt i interpellantens synpunkter att det här är någonting av samhället skapat: Vi har haft ett mångkulturellt samhälle länge, och vi har inte lyckats lösa detta problem - alltså är det orättvisor. Låt mig då betona, utifrån mina många år i den medicinska professionen, att vi har lärt oss alltmer med de medicinska landvinningarna. Vare sig vi vill eller inte vill ta det till oss har vi med molekylärbiologiska landvinningar förstått att det finns stora genetiska skillnader, alltså rent biologiska skillnader, i hur vi tolererar både sjukdom och behandling. Det här är tyvärr ett alltför underskattat och underbeforskat område. Med detta vill jag säga att det kan vara så att etniska minoriteter, oavsett hur länge man har bott i ett land, på grund av genetisk predisposition, som det heter, kan vara mer eller mindre utsatta för olika sjukdomar och sjukdomsbehandling. Innan man ger sig åstad och tolkar detta som ett samhällsfenomen kanske man borde skjuta till en kunskapsökning på det fältet så att just de här minoriteterna får för dem avpassad vård, det vill säga för dem avpassad medicinsk behandling, diagnossättning och uppföljning. Det här är någonting som jag tror ibland blir ett problem, när man beskriver samband som alltid utgående från samhällsfaktorer. Jag läser också interpellantens kommentar att självmordsfrekvensen bland unga samiska män steg i anslutning till marktvisterna. Ja, det må mycket väl vara så, och det finns säkert ett väldigt tydligt tidssamband. Men det är inte detsamma som att det också kan finnas ett orsakssamband. Det kan alltså saknas ett orsakssamband. Det kanske är helt andra processer som förorsakar denna ökade risk, om den nu verkligen finns, för självmord och kanske kopplat till depression. Låt oss i stället göra en grundläggande analys av detta innan vi drar förhastade slutsatser om hur samhället måste förändras. Sammanfattningsvis, fru talman, kan man även om man bryter ned det till gruppnivå bryta det en bit till. Ytterst handlar det om enskilda individers förutsättningar att drabbas av sjukdom och därmed även enskilda individers förutsättningar att motta adekvat vård och behandling. Jag vill påstå att den här regeringen, som har tillträtt efter Socialdemokraternas långa passivitet, har en mycket mer nära syn på enskilda individers behov, vilket jag hoppas förbättrar hälsoläget för alla inblandade invånare i det här landet.

Fru talman! Låt mig först säga, så att vi klarar ut det när det gäller tillgängligheten och vården i Stockholm, att det fanns en ganska belysande artikel som tydligt visade att det startar betydligt fler primärvårdscentraler i Stockholms ytterområden än i innerstaden. Den diskussionen tycker jag därför att vi ska lägga åt sidan. Ja, trots att kunskapsläget är så dåligt, att vi har så lite kunskap, att det finns så lite forskning gjord och att den förra regeringen aldrig undersökte saken har vi försökt börja göra en del saker som kan hjälpa på individnivå, trots att vi inte har den samlade nationella bilden. Låt mig nämna några saker. Ett sådant område är fritt val i äldreomsorgen. Där hoppas jag få se många nationellt drivna äldreboenden och hemtjänstföretag som har både den kulturella kompetensen och den språkliga kompetensen för att svara upp mot behoven hos de äldre som tillhör en annan nationell minoritet. Jag tror att det är en väldigt viktig faktor. Inte minst när demenssjukdomar gör sig påminda händer det ganska ofta att man tappar den svenska som man kanske har lärt sig men minns sitt modersmål. Att då kunna få hemtjänsten av personal som talar modersmålet är en väldig kvalitetshöjning inom äldreomsorgen. I morgon kommer den folkhälsopolitiska propositionen att presenteras, och där finns för övrigt förslaget att undersöka och kartlägga de nationella minoriteternas hälsosituation. Där kommer det också att finnas ett förslag om första hjälpen mot psykisk ohälsa. Vi vet att en del av de nationella minoriteterna är överrepresenterade i den statistiken. Det handlar naturligtvis både om tillgång till vård, där vi gör en stor satsning på psykiatrin - det är en treårssatsning hittills, och jag tror att det kommer ännu mer - och om att ha en beredskap för att individ till individ möta den psykiska ohälsan på ett odramatiskt men ändå professionellt sätt. Precis som vi har en ABC-utbildning för att möta fysiska behov behöver vi ha en första hjälpen-utbildning som människor kan gå på motsvarande sätt som man går en ABC-utbildning för att sedan kunna möta medmänniskor på ett bra sätt när psykisk ohälsa uppstått. Det tror jag är någonting som också gagnar nationella minoriteter, och låt mig säga: inte minst nationella minoriteter. För övrigt planerar regeringen för en minoritetspolitisk proposition, som inte ligger under mitt departements ansvar men som är under planering. Min fråga till Nikos Papadopoulos är snarast: Vad är Socialdemokraternas förslag? Under er regeringstid gjorde ni ingen kartläggning av de nationella minoriteterna, och jag har inte sett några förslag på vad det är ni vill göra. Vad är det ni vill uppnå? "Regeringen borde", säger man, men det här handlar ju också om att komma med lite egna förslag och idéer. Jag ser fram emot att höra Nikos Papadopoulos förslag på det här området.

Fru talman! Jag vill ta upp det här med fritt val. Jag har pratat med många finländare genom Sios, och deras svar var: Vi bryr oss inte om fritt val. Om jag blir sjuk är det enda jag är intresserad av att jag har en sjukvårdsinrättning centralt, nära mig, så att jag kan få vård av den. Jag vill ha en läkare. Naturligtvis finns det de som vill ha samma läkare jämt, men det viktiga är att man har en läkare i närheten när man behöver det. Det är det ena. Det andra är att man naturligtvis vill ha en professionell mottagare och att det ska finnas läkare som är duktiga och bra på att kunna ta hand om en. Det här med fritt val kan man alltså diskutera. Fru talman! En fråga som direkt har bäring på hälsan är när diskriminering av minoriteter äger rum. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering har konstaterat att diskriminering är vanligt förekommande när det gäller samer och romer. Det vet vi också väl genom EU-kommissionen, som 2007 lämnade sin rapport. Det är inte bara Sverige som har svårigheter med det här. Också i Europa finns det svårigheter med andra grupper. Man har inte kunnat integrera ungdomar som har en annan bakgrund eller kommer från minoriteter som till exempel romerna i samhället. Detta förekommer naturligtvis i hela Europa. Det är framför allt konsekvenserna för den psykiska hälsan som därmed kommer till uttryck. Olika terapeutiska metoder för att förebygga psykisk ohälsa förutsätter att man förstår språket. Det gäller såväl patienten och terapeuten. Jag vill ställa en fråga till statsrådet. Vad har statsrådet för planer för att förbättra minoriteternas hälsa?

Fru talman! Ja, det är inte lätt att på två minuter ställa Nikos Papadopoulos till svars för en massa idéer som hans eget parti inte har kunnat kläcka på tolv år och än mindre visa handling inför, så det ska vi kanske inte anklaga interpellanten för. Däremot blir jag lite upprörd när jag hör Nikos Papadopoulos säga att det han har hört är att folk inte bryr sig om något fritt val. Jag vistas i sjukvården dagligen sedan över 30 år, och jag måste påstå att det som är ett problem med sjukvården är den dåliga tillgängligheten. Vi har lösningar för den dåliga tillgängligheten som bygger bland annat på fritt val-reformer och en annan typ av vårdvalssystem som öppnar för alla medborgare i det här landet. Det största problemet är alltså den dåliga tillgängligheten. Den drabbar på ett sätt alla medborgare, men jag tror, Nikos Papadopoulos, att den drabbar de svagaste värst. Därför tror jag att vi har lösningen på många av de problemen, och därför ska man inte förkasta betydelsen av att flytta över makten till patienterna. Visst, det finns de som säger i affekt: Jag vill inte välja! Jag vill ha en läkare! Men när de sedan inte får möta läkaren på kanske tre månader, eller det tar sex månader innan de till nöds får behandling för att den dåliga vårdgaranti vi inte lever upp till ska följas upp, då börjar det bli annat ljud i skällan. Då säger man: Jag vill gärna välja vart jag ska gå, för nu behöver jag vård. Till sist vill jag beröra den etniska diskrimineringen sett ur ombudsmannasynpunkt. Allt är inte rena byråkratiska processer. Jag menar att en diskrimineringsombudsman har en viktig uppgift, men om diskrimineringsombudsmannen ser på en skillnad mellan etniska grupper som inte baserar sig på dagens medicinska landvinningar kan man fatta helt fel beslut. Det är väldigt viktigt att de etniska minoriteterna möts utifrån det sjukdomspanorama och den kunskapsbild vi har, också givet att vi har lite olika förutsättningar genetiskt. Där hjälper det inte att ropa på diskriminering när man inte har analyserat var problemet ligger. Jag vidhåller att statsrådets och regeringens förslag att göra en noggrann kartläggning av de nationella minoriteternas hälsosituation är vägen att gå.

Fru talman! Jag noterar att jag inte fick några svar på vad Nikos Papadopoulos tyckte att man skulle göra i stället mer än att det borde finnas läkare, och det tycker vi nog bägge två liksom att vården ska finnas nära. Det är naturligtvis en strävan för oss bägge. Att öka tillgängligheten är en stor utmaning, och den arbetar vi aktivt med. Sedan sade Nikos Papadopoulos när vi talade om den psykiska ohälsan hos nationella minoriteter att en förutsättning för att kunna jobba med den på ett bra sätt är att man förstår språket. Då blir det för mig obegripligt att fritt val-idén förkastas, för det är precis det här som den ska uppnå. Inom äldreomsorgens ram, kanske också inom hälso- och sjukvårdens ram, ska man kunna välja någon som förstår det språk man talar, också om man har glömt svenskan - någon som har den kulturella kompetensen. Jag besökte Judiska Hemmet för ett tag sedan, där man inte bara hade kulturell kompetens utan också särskild kompetens för att ta hand om Förintelsens offer. Det är klart att det är en enorm fördel för en person som har varit utsatt för den att kunna välja ett sådant äldreboende. Detsamma gäller för sverigefinnar - att kunna få använda finskan som sitt språk när man åldras också i Sverige. Det finns verkligen stora förutsättningar för att öka möjligheten att ge en kvalitativt bra vård och omsorg med ett fritt val-system. Det är att flytta makten från politikerna ned till dem som ska använda sig av tjänsterna. Det är inte vi som är politiker som ska bestämma vem som ska utföra tjänsten, vem som ska hjälpa till med duschen hemma nos någon, utan det ska man faktiskt få göra själv. Det är målsättningen, och det tror jag är en väldigt viktig reform sett ur de nationella minoriteternas synvinkel. Sedan är det som sagt var väldigt mycket annat vi gör. Den här kartläggningen tror jag är central och viktig för att öka kunskapen och ge oss möjlighet att utifrån kunskaper kanske också göra riktade insatser där inte de generella insatserna räcker till.