Grundläggande fysisk förmåga

Fru talman! Erik Ezelius har frågat mig om jag och regeringen har gjort någon analys av en förändrad fysisk grundförmåga bland våra värnpliktiga och vad det innebär för bland annat Försvarsmakten, och, om så är gjort, om jag och regeringen har vidtagit några åtgärder med anledning av resultatet.

Jag välkomnar frågorna och det bredare samhällsperspektiv som Erik Ezelius synliggör i interpellationen. De utmaningar som finns i samhället i dag kring fysisk inaktivitet, ökat stillasittande och psykisk ohälsa speglas också hos våra ungdomar som mönstrar till grundutbildning med värnplikt.

Brist på fysisk aktivitet är en starkt bidragande orsak till många utmaningar för folkhälsan. Regeringen arbetar aktivt med det breda folkhälsoperspektivet för att bidra till förbättrade förutsättningar för välbefinnande hos befolkningen.

Värnplikten kommer fortsatt att utgöra grunden för Försvarsmaktens personalförsörjning. Det är en förutsättning för att utveckla och upprätthålla ett försvar med en sådan volym att det är dimensionerat för att försvara Sverige och våra allierade vid ett väpnat angrepp.

Totalförsvarets plikt- och prövningsverk är den myndighet som genomför verksamhet och uppdrag inom bemanningsstöd och personalförsörjning för Försvarsmakten. Varje år skickar myndigheten ut en webbaserad enkät till alla totalförsvarspliktiga ungdomar som ska fylla 18 år det året. Detta mönstringsunderlag innehåller frågor om bland annat hälsa, fysiska förutsättningar, skolgång, personlighet och inställning till att genomföra grundutbildning med värnplikt. Utifrån ungdomarnas självskattning gör sedan Plikt- och prövningsverket ett urval av vilka som har bäst förutsättningar att genomföra en grundutbildning med värn- eller civilplikt. Dessa kallas sedan till mönstring.

Enligt myndighetens regleringsbrev för 2026 har de i uppgift att redovisa analys och resultat från sitt arbete med mönstring och inskrivning av totalförsvarspliktiga. Detta är ett viktigt ingångsvärde i myndigheternas fortsatta arbete.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

När vi tänker på krig är det lätt att vi fokuserar på strider, vapen och militära operationer. Men krig handlar också om människor och om hur de påverkas när samhället utsätts för stora påfrestningar. Under ett krig förändras vardagen snabbt, och människor måste kunna hantera både fysiska och psykiska utmaningar samtidigt som de fattar viktiga beslut under osäkra förhållanden.

För soldater innebär krig stora krav på fysisk uthållighet, disciplin och mod. En soldat kan behöva arbeta under långa perioder med begränsad sömn, hård fysisk belastning och en ständig risk för fara. Det krävs också förmåga att samarbeta med andra, följa order och behålla lugnet i stressade situationer. Det handlar dock inte bara om fysisk styrka. Den mentala styrkan är minst lika viktig eftersom soldater ofta ställs inför svåra etiska och känslomässiga utmaningar.

Samtidigt påverkas även civilbefolkningen starkt av krig. Civilister kan behöva klara sig med begränsad tillgång till mat, vatten, el och sjukvård. Många tvingas anpassa sig till en osäker vardag där information kan vara svår att lita på och där hot mot säkerheten förekommer. Därför krävs ansvarstagande, beredskap och förmåga att samarbeta med andra människor. Dessutom behöver många fortsätta att arbeta inom samhällsviktiga verksamheter som sjukvård, transporter, energi och kommunikation för att samhället ska fungera.

Något som är gemensamt för både soldater och civilister är behovet av en stark fysisk och psykisk hälsa. God fysisk hälsa ger bättre uthållighet, styrka och förmåga att klara långvariga ansträngningar, sömnbrist och stress. Samtidigt är den psykiska hälsan avgörande för att kunna fatta genomtänkta beslut, hantera rädsla och osäkerhet och fortsätta att agera under pressade förhållanden. Därför är det viktigt att utveckla sin motståndskraft genom fysisk aktivitet, goda levnadsvanor och förmågan att hantera stress.

Ett lands försvar bygger inte bara på militär styrka utan också på människors vilja att hjälpa varandra, följa viktiga instruktioner och bidra till att samhället fungerar. Därför spelar både soldater och civilister en avgörande roll för ett lands försvar och överlevnad i en krigssituation. Det handlar till syvende och sist om Sveriges totalförsvar.

När vi i dag bygger ut det militära och civila försvaret talar vi ofta om materiell ammunition, logistik och försörjningstrygghet. Det är naturligt och nödvändigt, men ytterst bygger totalförsvaret på människor – människor som ska kunna utbildas, leda, samarbeta, fatta beslut under press och uthärda påfrestningar.

Sverige har återinfört värnplikten och utbildar successivt fler unga för tjänstgöring i Försvarsmakten. Samtidigt ställs höga krav på fysisk och psykisk robusthet. Om en växande andel av ungdomsgenerationen präglas av en lägre fysisk aktivitet, sämre kondition, ökad övervikt, mer stillasittande och sämre sömnvanor påverkar det också rekryteringsbasen för framtidens försvar.

Militär utbildning innebär långa dagar, fysisk belastning, fältverksamhet, sömnbrist, kyla, stress och krav på samarbete under krävande förhållanden. Som sagt, det kräver robusthet, och robusthet handlar om betydligt mer än bara muskler.

Forskning visar att regelbunden fysisk aktivitet stärker stresstålighet, psykisk hälsa, koncentrationsförmåga, inlärning och återhämtning – förmågor som är avgörande både i militär verksamhet och i samhällskriser. När vi talar om motståndskraft måste vi därför också tala om människors kapacitet att hantera osäkerhet, belastning och långvarig påfrestning.

Ur det perspektivet blir fysisk aktivitet inte bara en folkhälsofråga utan även en beredskapsfråga. Min fråga till ministern är: Delar ministern mitt anslag när jag adresserar behovet av att ökad fysisk rörelse i samhället inte bara ska belysas som en folkhälsofråga utan ytterst faktiskt som en totalförsvarsfråga?

Fru talman! Jag är i allt väsentligt enig med det allra mesta av vad Erik Ezelius anför och ska försöka ge en bild av hur det ser ut i Försvarsmakten i dag när det kommer till personalförsörjning, inklusive våra värnpliktiga.

Låt mig säga att i grunden har Sverige i en internationell jämförelse ett bra personalförsörjningssystem. Dels har vi kontinuerligt anställda soldater som har en hög tillgänglighet, som övar och tränar och som finns tillgängliga här och nu, dels har vi tidvis anställda soldater som kommer in och förstärker verksamheten. Men grunden för Försvarsmaktens personalförsörjningssystem är naturligtvis pliktsystemet och värnplikten, vilket inte minst är väldigt viktigt för de mobiliserande delarna av vårt försvar. Jag tänker då på fältförbanden och armén.

Det systemet funkar väl och tilldrar sig också stor internationell uppmärksamhet. Jag har som försvarsminister haft inkommande besök från Frankrike, Tyskland och Nederländerna, som tittar på vårt personalförsörjningssystem.

Vi har också väldigt duktiga värnpliktiga. Ett uttryck för det är att över 80 procent av dem som genomför grundutbildningen rekommenderar den till andra personer. Ungefär en tredjedel stannar också inom Försvarsmakten i en form eller annan efter att man är klar med grundutbildningen och har fått sin krigsplacering. Personalförsörjningssystemet i Sverige är grunden bra, och det är starkt.

När det gäller avgångar är det 92–93 procent av dem som påbörjar grundutbildningen som också har möjlighet att slutföra den och sedan bli krigsplacerade. Det är faktiskt en högre siffra än när vi hade en frivillig rekrytering; då låg det någonstans mellan 12 och 15 procent av avgångarna. Vi lyckas alltså rätt så väl med att hitta rätt lämpade individer vid mönstringsförfarandet.

Jag delar helt Erik Ezelius oro framför allt över att många unga lider av psykisk ohälsa och en nedgång på fysisk nivå. Men som tur är har vi ännu inte sett att den sjunkande folkhälsan har färgat av sig på Försvarsmaktens verksamhet när det kommer till förmåga att genomföra grundutbildningen.

I grunden handlar det om att det är ett begränsat antal individer varje år som gör värnplikten; vi pratar om mindre än en av tio personer. Men det är klart att i takt med att vi bygger ut värnplikten kan detta bli ett större problem och en större utmaning för Försvarsmakten i dess personalförsörjningssystem.

Ungefär 93 procent klarar alltså utbildningen och behöver inte avbryta den för fysisk eller psykisk ohälsa eller andra skäl.

När det gäller mönstringsenkäten är det ungefär hälften av dem som fyller i den som bedöms ha förmåga att genomföra mönstringsförfarandet, och efter mönstringsförfarandet faller ju ytterligare hälften bort. Men detta är liksom ett uttryck för att personalförsörjningssystemet än så länge fungerar väl, och i en internationell jämförelse har vi som sagt ett starkt system.

Med det sagt finns det alla skäl att också titta bredare på den här frågan. Jag har återkommande haft en dialog med Jakob Forssmed, som är folkhälsominister, för att se om vi behöver vidta andra åtgärder för att se till att folkhälsan bland unga är stark och bra, för att hindra att människor hamnar i passivitet och för att främja fysisk aktivitet. Jag kommer att återkomma till det.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är glädjande att ta del av dessa siffror och att det ändå är en så pass stor andel som fullföljer värnplikten med godkänd utbildning och därmed kan krigsplaceras eller fortsätta inom verksamheten i Försvarsmakten. Det är dock även i ljuset av att vi skalar upp vårt totalförsvar, såväl den militära som den civila delen, som jag vill adressera de problem som finns kopplat till den ökade fysiska inaktiviteten.

Fru talman! Ju fler unga som växer upp med en god fysisk kapacitet, desto större blir rekryteringsunderlaget för värnplikten och därmed möjligheten att utbilda fler soldater och förmågan att bemanna krigsorganisationen. Omvänt riskerar en långsiktig försämring av ungdomars fysiska status att leda till ökade utbildningsbehov, högre skadefrekvens och större utmaningar i arbetet med att möta Försvarsmaktens växande personalbehov. Därför måste kopplingen mellan folkhälsa och försvarsförmåga tas på större allvar.

När utredningen Varje rörelse räknas – hur skapar vi ett samhälle som främjar fysisk aktivitet? kom tecknade den en bild som verkligen bör mana till eftertanke. Budskapet är tydligt: Sverige står inför en växande folkhälsoutmaning med alltför många som rör sig för lite och sitter still för mycket, och särskilt oroande är utvecklingen bland barn och unga. Utredningen pekar också på att problemet inte är jämlikt fördelat utan att det finns betydande skillnader mellan olika socioekonomiska grupper, olika utbildningsnivåer och olika delar av landet.

Den kanske viktigaste slutsatsen är dock att detta inte främst är ett problem som kan lösas genom att peka på individen. Utredningen menar i stället att vi under lång tid har byggt ett samhälle där det ofta är enklare att vara stillasittande än att vara aktiv. Därför menar jag att det krävs insatser inom skola, arbetsliv, samhällsplanering, transportsystem, vård, idrottsrörelse, friluftsliv och mycket mer om vi ska skapa ett mer rörelserikt Sverige.

Här vill jag särskilt lyfta fram föreningslivet och idrottsrörelsen. Innan unga möter värnplikten möter nämligen många av dem just idrottsföreningar, där de lär sig uthållighet, disciplin, samarbete, ledarskap, ansvarstagande och förmåga att hantera motgångar. Många av de egenskaper som efterfrågas hos framtidens soldater utvecklas redan på fotbollsplanen, i gymnastiksalen, i skidspåret eller på orienteringsstigen. Idrottsrörelsen är därmed inte enbart en aktör inom fritid och rekreation, utan den är en del av samhällets robusthetskapital.

Om vi ska stärka totalförsvaret som sådant är den stora uppgiften dock inte att utveckla dem som redan är aktiva inom idrotten, utan den stora uppgiften är att nå dem som står utanför. Det är också där de största hälsovinsterna finns och där samhället kan göra störst skillnad, och därför behöver vi fundera kring fler lågtröskelaktiviteter. Detta ligger ju inte på ministerns ansvarsområde, men i min slutkläm kommer jag att komma till att detta är en fråga som måste greppas på bredare front.

Ur ett totalförsvarsperspektiv är det trots allt viktigare att många ungdomar når en god grundläggande fysisk kapacitet än att ett fåtal når elitnivå. Här bidrar föreningslivet dessutom med något som är minst lika viktigt: I hela landet finns det ledare, nätverk, lokalkännedom, frivilligengagemang och organisatorisk förmåga, vilket är resurser som stärker samhällets motståndskraft även utanför idrottsarenan. Därför behöver vi se investeringar i barns och ungas rörelse som något mer än en folkhälsoinsats.

Vi har som sagt varit inne på områden som jag vet inte ligger på ministerns bord, och hur man hanterar de blivande värnpliktiga är ju inte Försvarsmaktens problem eller fel per se. Den får ju de värnpliktiga den får. Vill man åstadkomma en förändring är det i stället under de 18 åren fram till att det är dags för värnplikt som vi kan göra insatser, såväl i skolan som inom idrottsliv och föreningsliv.

Därför blir min fråga till ministern, som själv var inne på den dialog som förs med socialministern: Har regeringen anammat frågeställningen utifrån ett tvärpolitiskt grepp, det vill säga utifrån att olika statsråd kan vara med och bidra på olika sätt inom området? Har man inlett en diskussion eller ett arbete för att skapa en förändring? Om inte, är det något som ministern skulle kunna ta initiativ till?

Fru talman! Erik Ezelius säger att Försvarsmakten får de värnpliktiga den får. Låt oss vara eniga om – och det tror jag att vi i grunden är – att de värnpliktiga faktiskt är väldigt duktiga. De tar sig igenom grundutbildningen med väldigt fina resultat.

Jag tror att Erik Ezelius har gjort grundutbildningen i värnplikten, och det har jag själv gjort. Då hade vi dock volymer på upp till 40 000 värnpliktiga, och jag vågar säga att dagens värnpliktiga är bland de bästa vi någonsin har haft. Varje år är det också fler som vill göra värnplikten som får göra värnplikten – jag brukar påminna om att det är en skyldighet men inte en rättighet att göra värnplikten – så vi har onekligen duktiga och kvalificerade värnpliktiga som tar sig igenom grundutbildningen.

Vi kommer dock att bygga ut värnplikten. Precis som Erik Ezelius själv har varit inne på har vi fördubblat värnplikten på några år, och Försvarsmaktens bedömning är att vi kommer att nå 10 000 värnpliktiga tidigare än 2030 – vi pratar 2027 eller 2028 – och att vi sedan kommer att gå upp till åtminstone 12 000. Plikten kommer alltså att bli mer allomfattande, och då finns det några saker som jag tycker att vi ska hålla extra koll på och som regeringen också arbetar med.

Förra året såg vi i självskattningen att ungefär två tredjedelar av tjejerna bedömde att de inte hade tillräckligt bra fysisk eller psykisk hälsa för att kunna genomgå grundutbildningen. Det där har vi tagit tag i, för nu utgör tjejer ungefär 17 procent av dem som gör värnplikten, och vi vill ha in fler kvinnor. Det vore också bra för Försvarsmakten – det skulle göra den till en bättre organisation – och vi skulle då ha fler att välja på när vi rekryterar. Därför har Plikt- och prövningsverket tillsammans med Försvarsmakten och Pliktrådet arbetat med att upplysa om vad som förväntas av en värnpliktig.

Det vi ser är att tjejer faller bort på framför allt muskelstyrka; ungefär en fjärdedel av tjejerna faller bort där. Jag vet att Försvarsmakten därför har sett över befattningskraven. Är det verkligen rätt med den typen av muskelkrav för en befattning som inte nödvändigtvis är en jägartjänst? Det handlar om att få rätt person på rätt plats, att vi ska ha fler att välja på och att vi ska få in fler kvinnor. Jag tycker helt enkelt att det är viktigt för uppbyggnaden av totalförsvaret. Det är alltså en sådan åtgärd som Försvarsmakten arbetar med.

Som Erik Ezelius har sagt är folkhälsoperspektivet en bredare frågeställning som omfattar mer än bara Försvarsmakten eller mitt ansvar som försvarsminister. Vi har bland annat en återkommande dialog med Plikt- och prövningsverket om hur det ser ut i de kommande kullarna. Hur ser det ut när 110 000 fyller i värnpliktsenkäten? Det ger oss ett jätteviktigt underlag åtminstone på självskattningsområdet.

Sedan har regeringen också vidtagit bredare åtgärder på folkhälsoområdet, vilket Erik Ezelius eventuellt känner till. Det handlar om riktade aktiviteter kopplat till Folkhälsomyndigheten, som har fått i uppdrag att genomföra en nationell kraftsamling för ökad rörelse under 2026. Det görs för att främja olika fokusgruppers, bland annat ungdomars, rörelse och öka aktiviteten.

Den andra dimensionen i detta är den psykiska ohälsan, som också är ett växande problem. Därför har Försvarsmakten och 24 andra myndigheter fått i uppdrag att arbeta med både psykisk ohälsa och suicidprevention, och det är också ytterst ett arbetsgivaransvar som Försvarsmakten har. Man stärker alltså förmågan när det kommer till både fysiska aktiviteter och psykisk ohälsa.

Avslutningsvis, fru talman: Från regeringens sida har vi också riktat medel till idrottsverksamheten i Sverige för att främja idrottsaktivitet, framför allt med fokus på fysisk rörlighet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! Jag får tacka för den här debatten eller diskussionen.

Jag tror som sagt att vi i grund och botten har samma ansats, det vill säga att detta är ett gemensamt samhällsansvar. Försvarsministern har rådighet över Försvarsmakten och kan primärt agera där, men ska vi kunna bygga upp en robusthet i befolkningen som sådan är det ett helhetsgrepp som måste till.

Därför kommer jag tillbaka till att jag tror att det är oerhört viktigt med ett närmare samarbete mellan skolan, idrottsrörelsen, kommunerna och totalförsvarets aktörer. Det handlar inte om att på något sätt militarisera idrotten utan om att ge fler unga bättre möjligheter att utveckla de egenskaper som både individ och samhälle behöver. På så sätt tror jag att vi kan skapa en bättre folkhälsa, en starkare social sammanhållning och ett bredare och mer robust rekryteringsunderlag för framtidens totalförsvar.

Jag ser med tillförsikt fram emot regeringens fortsatta arbete i den här frågan.

Fru talman! Jag tackar Erik Ezelius för debatten.

Personalförsörjningen i Sverige går bra i en internationell jämförelse. Det är många länder i Europa som rustar upp. Många länder har stora problem, inte minst när det gäller officersförsörjningen. Vårt behov av officerare påverkas naturligtvis också av vår Natointegration – närmare 240 officerare kommer att behöva avdelas till olika ledningsfunktioner inom Nato.

Det är glädjande att en tredjedel stannar inom Försvarsmakten i en eller annan form efter grundutbildningen. I år har vi 860 personer som antingen läser till specialistofficer eller reservofficer eller går officersprogrammet, vilket är en historiskt stor volym. Det är ett kvitto på att vi lyckas välja passande individer i samhället till grundutbildningen, som över 90 procent tar sig igenom. Många fortsätter därefter inom Försvarsmakten, vilket vi naturligtvis är tacksamma för i dessa allvarstider.

Vi behöver låta Försvarsmakten växa, och det behöver gå snabbt. Materielförsörjningen, och olika materielsystem, är väldigt mycket i fokus i försvarsdebatten. Nu gäller det att den följs upp med en stark personaltillväxt. På det stora hela har vi ett bra personalförsörjningssystem i Sverige, och vi ska givetvis fortsätta att vårda det. Vi ska också vara medvetna om att vi även på försvarsområdet behöver förhålla oss till den allt sämre folkhälsan och det allt sämre psykiska måendet bland unga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.