Granskning av biståndet

Fru talman! Kenneth G Forslund har frågat mig om vad jag avser att göra för att återställa förtroendet för regeringens hantering av biståndsmedel och för en god granskning av det svenska utvecklingssamarbetet. Som biståndsminister är det viktigt för mig att det svenska biståndet har en ändamålsenlig struktur för uppföljning och utvärdering. Det handlar om att säkerställa att biståndet ger bästa resultat. Det handlar dessutom om att upprätthålla skattebetalarnas förtroende. Jag välkomnar därför det stora intresse som nu finns för granskning av svenskt bistånd. Regeringen har alltsedan tillträdet 2006 fäst stor vikt vid resultat, transparens och därmed också utvärdering. En ny resultatstyrningsmodell för det svenska biståndet har inrättats. Modellen leder till att uppföljning och utvärdering av biståndsverksamheten kommer mer i fokus. I januari 2013 beslutade regeringen att inrätta en oberoende expertgrupp för utvärdering och analys av Sveriges internationella bistånd. Expertgruppens tillkomst utgör en ambitionshöjning av utvärderingsverksamheten inom biståndet . Ytterligare exempel på granskning och utvärdering inom biståndsområdet är de löpande granskningar som OECD-Dac och Riksrevisionen genomför. Regeringen har även Statskontoret till sitt förfogande, som utgör en viktig utredningsresurs inom biståndet och inom andra politikområden. Utöver detta följer Sida kontinuerligt upp sin egen verksamhet i syfte att säkerställa att den har utförts på ett ändamålsenligt vis. Detsamma gäller för Folke Bernadotteakademin och andra biståndsfinansierade myndigheter. Oberoende granskning och utvärdering av biståndet kommer även fortsättningsvis att vara högt prioriterat för regeringen. Jag kommer att sträva efter att verksamheten ständigt utvecklas och förfinas samt att resultatet från granskningar, analyser och utvärderingar tillvaratas på ett öppet och transparent sätt för att förbättra fattiga och förtryckta människors liv och för att skattemedel ska generera största möjliga nytta.

Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret! Själva svaret kan man egentligen inte ha några synpunkter på, men det är inte svar på den konkreta bakgrund som föranleder frågan: Varför behöver förtroendet för regeringens biståndshantering återupprättas? I min interpellation pekar jag på ett antal händelser som har uppdagats över en ganska lång tid. Tidigare har man haft en beräkningsmodell för att schablonmässigt beräkna kostnader för de svenska ambassaderna världen över, vilket gjorde att man ägnade biståndsmedel åt exempelvis ambassaden i Reykjavik. Detta kritiserade Dac, alltså OECD:s biståndskommitté, och det ledde till att man blev tvungen att ändra beräkningsmodellen. Sedan kan det noteras att summan är, såvitt jag kan förstå, närmast på kronan exakt densamma fortfarande, trots en ny beräkningsmodell. Den senaste tiden har vi fått rapporter om hur den tidigare biståndsministerns och den tidigare statssekreterarens löner under fyra års tid i praktiken betalades med biståndspengar genom avräkningar från biståndet. Man sade att det var enligt regelverket, men enligt OECD:s biståndskommitté Dac är det i gråzonen för vad som kan anses vara tillåtet. Regeringen har själv, innan detta uppdagades, ändrat metoden. Man kan undra: Varför ändrade man metoden om det var enligt regelverket, som regeringen i olika kommentarer hittills sagt att det var? När det gäller granskningen av biståndet är det bra att biståndsministern nu pekar på intresset av att ha en seriös granskning av biståndsbudgeten och biståndsverksamheten. Men historien är tyvärr att regeringen valde att vid årsskiftet lägga ned den myndighet, Sadev, som oberoende skulle granska biståndet. Detta skedde dessutom under former som gör att det nu blir en lång period av uppehåll i flödet av oberoende utvärderingar av biståndet. Det blir en lucka på åtminstone ett och ett halvt år, och jag tycker att det är särskilt allvarligt med det här avbrottet i utvärderingsarbetet. Nu är en ny verksamhet på väg att byggas upp. Jag har ingen anledning att tro att den skulle bli dålig, men jag beklagar den lucka som uppenbart uppstår, och den är regeringens ansvar. Riksrevisionen, har vi fått veta, har börjat göra granskningar av regeringens biståndshantering, men de granskningarna har man sedan, av olika skäl, inte gått vidare med. Pikant nog valde man kort före det senaste valet att stoppa vidare granskning från Riksrevisionens sida. Man kan undra varför. Det här är bakgrunden till de frågor som jag har ställt till biståndsminister Hillevi Engström om vikten av att återställa förtroendet för regeringens biståndspolitik. Hur ser biståndsministern på bakgrunden till att regeringens biståndspolitik behöver få förtroendet återupprättat?

Fru talman! Tack, Kenneth G Forslund, för interpellationen! Jag har nu på förmiddagen haft förmånen att träffa utrikesutskottet för att lite mer noggrant gå igenom de här delarna, och jag hade också möjligheten att ha med de högsta cheferna inom utrikesförvaltningen. Från regeringens sida har det varit, är och kommer att vara oerhört angeläget att följa de internationella riktlinjer som finns för biståndet och som kommer från OECD:s biståndskommitté, Dac. Därför var det med stor glädje som jag kunde ta emot denna peer review, som är omfattande och den största granskningen som har skett under senare år av det svenska biståndet och därmed också av avräkningarna. Min uppfattning är att redan när den nya beräkningsmodellen, som trädde i kraft 2009, kom - då jag som Kenneth G Forslund satt här i riksdagen och kunde följa det här lite mer på avstånd - var det angeläget för regeringen att följa de riktlinjer som finns för vad som får avräknas och inte. Den bild jag har fått är att våra tjänstemän har haft konsultationer med Dac-tjänstemännen på OECD i Paris som hanterar de här frågorna. Det här har alltså inte alls skett i hemlighet. Tvärtom vill jag vara öppen, och det är klart att man välkomnar granskning. Därför delar jag inte Kenneth G Forslunds analys att man behöver återupprätta förtroendet. Jag tycker att vi har fått ett kvitto på att vi har högt förtroende när vi även blir granskade av en internationell organisation som OECD som har ett gott anseende. Vi får beröm i stor utsträckning, men det finns också en del förbättringsområden. Bland annat måste vi fokusera biståndet ännu mer. Det sker också en granskning genom Riksrevisionen, som lyder direkt under riksdagen, och den är också välkomnad. Det är inte sant att någon granskning har stoppats. Jag vet att Gunilla Carlsson, som tidigare hade det här ämbetet, var väldigt noga med att det skulle råda öppenhet och transparens och att vi skulle sträva mot ännu högre effektivitet i biståndet. Avslutningsvis vill jag understryka att det under åren 2009-2012 skedde en avräkning när det gäller biståndsministerns och statssekreterarens löner. Men lönerna har alltid betalats ut från utgiftsområde 1, det vill säga rikets styrelse, och ingenting annat. Det är bra att sådana saker ses över med jämna mellanrum och att de förbättras och förfinas. Systemet som råder nu kommer säkert också inom ett eller ett par år att ses över och förändras ytterligare för att hänga med i utvecklingen och för att säkerställa att vi följer riktlinjerna men också för att alla biståndspengar i största möjliga mån kommer de fattiga och förtryckta människorna till del runt om i världen.

Fru talman! När det gäller OECD:s biståndskommitté Dac och deras så kallade peer review av det svenska biståndet är det på ytan en artig förklaring av att mycket av det vi gör är bra. Men om man läser utvärderingen noga kan man också konstatera att det finns en del kritik. Det är dessutom tidigare kritik och synpunkter som de upprepar och konstaterar att bristerna inte har åtgärdats sedan sist. Biståndsministern säger att regeringens hantering av avräkningarna av den föregående biståndsministerns och dennas statssekreterares löner har skett i samråd med OECD och Dac. Det verkar ju inte så. Aftonbladet har nämligen hittat ett pm från Regeringskansliet från försommaren 2012 som visar på att man då uppenbarligen har pratat med OECD-Dac. I pm:et står det: "Mot bakgrund av översynens rekommendationer som bland annat grundar sig på dialog med sekretariatet på OECD/DAC har UD gjort förändringar i metoden för beräkning av vilka av utrikesförvaltningens förvaltningskostnader som ska ingå i biståndsramen." Konkret är det här som regeringen byter kurs igen efter fyra år och tar bort avräkningen av biståndsministerns och statssekreterarens löner efter att man då har pratat med OECD:s biståndskommitté. Min fråga till biståndsministern är: Om detta var enligt regelverket, varför ändrar man sig då? Och varför, som kabinettssekreteraren på UD tidigare har uttryckt i intervjuer, behövs en striktare regeltillämpning om detta var enligt OECD-Dacs regelverk?

Fru talman! Sverige är ett välorganiserat land, och här är det ofta lätt att kontrollera hur olika anslag används. På biståndsområdet är det ett jätteproblem att stora delar av anslagen kommer att vara okontrollerade. Fru talman! Jag tillhör något som heter Riksrevisionens parlamentariska råd. I början av året initierade jag en undersökning, som redovisades i Riksrevisionen den 18 april i år, av hur vi kontrollerar de stora anslag som går till FN och andra organisationer. Det är en annan infallsvinkel än Kenneth G Forslund har i denna debatt, men det handlar också om svenska skattepengar, och interpellationen har rubriken Granskning av biståndet . När det gäller den stora andel anslag som går till olika FN-organ och andra internationella organisationer, ofta brandkårsutryckningar, är det svårt för svenska myndigheter, inklusive Riksrevisionen, att över huvud taget se vad anslaget får för effekter och hur detta granskas. Det är i grund och botten värre än så när det gäller de internationella organisationerna. Det uppenbarades tydligt för mig när jag var FN-delegat hösten 2011. Riksrevisionens tidigare direktör Inga-Britt Ahlenius har också skrivit om FN-systemet i sin bok och om hur man upphandlar revisionerna av mycket stora belopp och att de går till den som lägger det lägsta anbudet. Det leder till att Sverige praktiskt taget aldrig får möjlighet att revidera på vilket sätt våra pengar och resten av västvärldens pengar används av FN-organen, utan det är alltid de låga anbuden som antas av FN-organisationen. I den promemoria som låg till grund för Riksrevisionens parlamentariska råds diskussion den 18 april i år konstaterades att Riksrevisionen anser att det bara för att lägga ett anbud för att få uppdraget skulle kosta ungefär 4 miljoner kronor för varje revision för att komma i paritet med de lägsta andra anbudsgivarna. Fru talman! Jag vill med detta gärna ha sagt i riksdagen att det inte är så att vi inte försöker, åtminstone från Riksrevisionen och riksdagen, att granska dessa pengar, men det är väldiga makter som står emot. Vi har ett sådant välorganiserat land, och vi ställer höga krav på våra revisorer. Det är inte lätt att få revidera de pengar som hamnar utomlands inom FN-systemets ram.

Fru talman! Tack, Gunnar Andrén, som gav sig in i debatten! Jag har tittat igenom OECD-Dacs peer review-granskning, och jag delar inte Kenneth G Forslunds analys om att den är artig och ytlig. Jag skulle vilja säga att de har gått på djupet och att de inte alls är särskilt artiga. De ger nämligen också en hel del rekommendationer på vad vi måste förbättra. Jag välkomnar denna och även andra granskningar, till exempel från Expertgruppen som nu kommer att ta vid och får ett bredare mandat än vad den tidigare myndigheten Sadev hade, men också det som Riksrevisionen gör. OECD-Dac menar att vi är på rätt väg i vår reformering av biståndet, men vi måste städa upp bland alla styrdokument och fortsätta fokusera mer. Vi måste bli mer konkreta och begripliga. Vi jobbar med de resultatstrategier som vi ska anta före jul; fyra resultatstrategier är redan antagna. Vi har absolut en del kvar att göra, men vi är på god väg. Vi måste fokusera biståndet mer. Det är lättare sagt än gjort. Jag träffade femtiotalet CSO:er som är verksamma i många länder och som gör fantastiska insatser för fattiga och förtryckta människor. Det är svårt att fokusera på att vi inte ska vara i vissa länder eller områden. Jag är stolt över det som svenskt bistånd bidrar till och framför allt över att vi inte backar i svåra frågor som till exempel sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter och hbtq-frågor där vi har en hög profil. Tack vare att vi är en stor biståndsgivare kan vi också trycka på i hög utsträckning i de styrelser inom FN-organ där vi är verksamma. När det gäller att ändra reglerna för exempelvis avräkningar är det helt naturligt att man ständigt omprövar politiska beslut och förbättrar och förfinar dem. Jag tycker personligen inte att det räcker att hålla sig till reglerna. Man ska också hålla sig en bit ifrån vad som är tillåtet. Det förhållningssättet är ganska klokt, och jag tycker att det var ett klokt beslut att ändra avräkningsmodellen den 1 januari 2013 när det gäller biståndsministerns och statssekreterarens löner. Det var ett klokt beslut av regeringen att ta höjd för det som kan anses vara tillåtet. Nu är den frågan även anmäld till konstitutionsutskottet för granskning, och vi får se hur den frågan utvecklar sig. När det gäller Gunnar Andrén och Riksrevisionen håller jag med om att det är svårt att granska de stora multilaterala organisationerna. Jag hade förmånen att träffa cheferna för de största FN-organen och även revisorer, utvärderare, granskare och inspektörer. För oss är det viktigt att det man kommer fram till i förbättringshänseende när man gör inspektionerna återrapporteras till styrelsen och att Sverige med andra likasinnade länder ser till att de förbättringsförslag som finns också implementeras i organisationens arbete. Organisationerna ska ju ha sin egen revision - internrevision - och utvärdering. Det är naturligt att alla världens länder inte kan revidera Unicef; det måste Unicefs egen organisation göra och vara rustad och ha resurser för att klara av det. Jag blev imponerad av de personer jag hade förmånen att träffa i New York och deras sätt att arbeta, både utifrån vad de sade och utifrån deras bakgrunder som framstående personer med revisionsbakgrund. Mycket kan säkert göras ännu bättre, men jag håller inte med om att de skattepengar vi satsar ute i omvärlden inte gör skillnad för fattiga och förtryckta människor. Mycket måste också kunna göras bättre. Där kan Sverige trycka på tillsammans med likasinnade, och det gör vi.

Fru talman! Tack än en gång, Hillevi Engström, för svaren! Tyvärr måste jag säga att min bild är att förtroendet för Sveriges och regeringens biståndspolitik är skadat. Det finns en del att reparera. Precis som Hillevi Engström säger gör vi i grunden mycket som är bra och viktigt och som behövs. Det har vi också en ganska bred politisk enighet om i Sverige och i Sveriges riksdag. Men skönhetsfläckarna finns, och de är ett problem. Jag hoppas verkligen att biståndsministern ser dem och tar itu med dem. Jag noterar det biståndsministern säger om det förhållningssätt som hon tycker att man ska ha till olika regelverk, exempelvis till OECD:s biståndskommitté Dac, och vilka ramar som sätts. Biståndsministern tycker att man ska hålla sig en bit ifrån vad som är tillåtet, alltså ha ett säkerhetsavstånd. Jag tycker att det är en mycket klok hållning som biståndsministern har. Jag kan beklaga att regeringen inte har haft den hållningen tidigare - inte förrän på försommaren 2012, då man konsulterade Dac om det som då hade gjorts i kanske tre och ett halvt års tid gällande avräkningar av biståndsministerns och statssekreterarens lön. De grundläggande problemen beträffande förtroendet för svensk biståndspolitik, som jag pekar på i min interpellation, gäller ett antal olika saker, inte bara avräkningarna för lönerna. Det finns också annat. Vi får säkert anledning att återkomma till det i den fortsatta debatten om den svenska biståndspolitiken. I övrigt vill jag så här långt tacka biståndsministern, och jag välkomnar biståndsministerns linje att ha ett säkerhetsavstånd i hur man tillämpar regler. Det tror jag är klokt och riktigt.

Fru talman! Jag vill tacka interpellanten och övriga debattörer för den viktiga interpellationen. Jag kommer att jobba nogsamt med dessa frågor. De är angelägna. Jag tycker att det är viktigt att vi tillsammans tar ansvar för att upprätthålla en hög biståndsvilja hos svenska folket. Vi ska vara stolta över att det verkligen gör skillnad för människor ute i världen. Sedan finns det ibland en kanske något tendentiös, jag ska inte säga granskning men ett sätt att dra slutsatser som inte riktigt stämmer med verkligheten. Bland annat kom det en rapport från UNDP för ett år sedan, och redan när den rapporten kom hade de svenska representanterna i styrelsen, och likasinnade skulle jag vilja säga, tryckt på att det måste ske förbättringar. Våra tjänstemän, de som sitter med där, har tydliga instruktioner om den svenska linjen, och den är vi i det här avseendet överens om, nämligen att man ska hushålla med pengarna så att de når fram. Det ska bli intressant att följa expertkommitténs arbete med deras viktiga granskning liksom de fortsatta granskningar som kommer att ske. Det gäller dels den översyn som regeringen ska göra av UD:s biståndsmedel, dels det som kommer från Riksrevisionen. Jag ser därför fram emot en fortsatt debatt i de här frågorna.