Gemensam nordisk läkemedelsupphandling och beredskap

Fru talman! Eva Lindh har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att stärka det nordiska samarbetet när det gäller upphandling av läkemedel och gemensamma beredskapslager.

Svar på interpellationer

Nordiskt samarbete kring läkemedelsfrågor och beredskap sker i dag i olika forum. Inom Nordiska ministerrådet finns det sedan länge ett samarbete mellan de nordiska länderna om krisberedskap. År 2002 undertecknade de nordiska länderna det nordiska hälsoberedskapsavtalet Nordhels. Samarbetet i Nordhels sker huvudsakligen i den nordiska hälsoberedskapsgrupp som kallas Svalbardgruppen, som är ett samarbetsorgan för de nordiska hälsoberedskapsmyndigheterna.

På läkemedelsområdet sker samarbete i Nordiska ministerrådets arbetsgrupp för utbyte av information och erfarenheter inom läkemedelsområdet. Arbetsgruppens namn förkortas WGEMA. Den består främst av myndighetsrepresentanter från Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland. Fokus är på tillgänglighet och kostnadseffektivitet avseende läkemedelsprodukter samt på att öka samarbetet och forskningen på EU-nivå.

Det finns också ett nordiskt samarbete mellan de myndigheter som gör hälsoekonomiska utvärderingar när det gäller läkemedel, där Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, TLV, deltar från Sverige.

Några av de särskilt prioriterade områdena under Sveriges ordförandeskap i Nordiska ministerrådet innevarande år har varit antimikrobiell resistens, tillgång till läkemedel och hur samarbetet kring beredskap inom hälso- och sjukvården i Norden kan utvecklas. Under det svenska ordförandeskapet ordnades i november bland annat en konferens för att stärka tillgången till antibiotika i Norden.

Läkemedelsverket har genomfört en kartläggning av den nordiska och svenska läkemedelsproduktionen ur ett produktionskapacitetsperspektiv, vilken redovisades i december 2023. Tidigare i år har också ett arbete genomförts för att kartlägga produktionskapacitet gällande antibiotika och vacciner.

En gemensam nordisk marknad kan vara mer attraktiv ur exempelvis ett beredskapstillverkningsperspektiv för läkemedelsföretag som tillverkar större volymer läkemedel. När det gäller frågan om gemensamma upphandlingar av läkemedel behöver man bland annat beakta de olika regelverk och system för inköp av läkemedel som vi har i respektive land. Samarbete har dock skett i samband med inköp av vacciner under covid-19-pandemin, då Sverige i samband med de EU-gemensamma upphandlingarna åtog sig att sälja vaccin vidare till Norge och Island.

Det välfungerande nordiska samarbetet inom hälsoberedskap är viktigt att värna, inte minst med anledning av det förändrade omvärldsläget. Sverige ska verka för att fortsätta stärka det nordiska samarbetet kring beredskap inom vård och omsorg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar för svaret, som ger en bild av en del av det som pågår när det gäller samverkan mellan länderna i Norden. Tack så mycket för det, statsrådet!

Erfarenheterna från pandemin lärde oss att ensam inte är stark och att Norden är som bäst när vi löser utmaningar gemensamt. Det finns både ekonomiska och säkerhetsmässiga vinster med att vi i Norden ökar samarbetet gällande att säkra en gemensam upphandling av vacciner och läkemedel, medicinteknisk utrustning samt beredskapslager såväl i kristid som i normala fall.

Fru talman! Vi i Socialdemokraterna skrev ett så kallat medlemsförslag i Nordiska rådet för ett par år sedan, mot bakgrund av just pandemin och det behov vi då såg av att förbättra samverkan både över huvud taget och på det här området i synnerhet. Vi ska väl alla vara ärliga med att det vi trodde var ett starkt samarbete och en stark samverkan i Norden inte var riktigt så starkt som vi trodde eller önskade.

Precis som statsrådet läste upp fanns det en hel del som gjordes bra, men det fanns också en hel del kvar att önska. Vi var kanske inte så nära att uppnå visionen om den mest inkluderande regionen som vi tänkte. Vi såg också att andra länder i Norden - och då menar jag Finland - var bättre på beredskap, och vi lärde oss av dem. Det gjorde också skillnad att vi i Sverige hjälpte Norge och Island med att upphandla vacciner. Det var ett gott exempel.

Det som gick att göra under en väldigt tuff tid tänkte vi borde gå att göra även i normala tider. Därför skrev vi i Socialdemokraterna det här medlemsförslaget, och vi fick väldigt god respons i Nordiska rådet. Hela Nordiska rådet ställde sig bakom vårt förslag. Bra så - det är vi glada för! Men Nordiska rådet har ju inga befogenheter.

I Nordiska rådet bestämmer vi och beslutar, men det är mer som en uppmaning. Genom att ställa oss bakom ett medlemsförslag visar vi att vi är eniga, det vill säga att parlamentariker i alla de nordiska länderna faktiskt tycker någonting gemensamt. Det som känns viktigt nu är att följa upp det beslutet och se vad vi kan göra för att göra verklighet av detta. Därmed vill vi också få med våra regeringar - därav bland annat den här debatten i dag.

Det vi vill och önskar är att samarbetet ökar kring upphandling av vacciner, läkemedel och medicinteknisk utrustning. Det sistnämnda kompletterades medlemsförslaget med, vilket jag tycker var väldigt bra. Vi vill utreda möjligheten för de nordiska länderna att upphandla vissa läkemedel och vacciner, som jag nämnde, samt utreda möjligheterna för gemensamma beredskapslager för läkemedel och sjukvårdsmaterial.

Jag har naturligtvis tagit del av statsrådets svar. Jag önskar ju att vi ska kunna gå vidare, så jag hoppas att statsrådet ändå kan ge en öppning för möjligheten att gå vidare med just de förslag som Nordiska rådet har enats om.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för att frågan ställs.

Viljan att samverka mer och upphandla gemensamt återkommer ofta på europeisk nivå. Att vi inte kan göra det i någon större omfattning har samma skäl som det faktum att vi inte kan göra det i Norden, nämligen att vi har olika system för att hantera läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I Sverige upphandlar vi inte för Sverige. Det finns ingen som upphandlar läkemedel för Sverige. Undantaget var under pandemin, då vi visste vilket vaccin vi behövde. Vi kunde välja mellan några olika varianter, men vi visste vad vi skulle ha och till vilken befolkning. Därför kunde vi göra en upphandling.

Precis som ledamoten lyfter blev det så bra att vi kunde stödja andra länder i Norden, som inte ingick i den europeiska gemenskapen. Det visade just att det ändå gjordes flera bra saker, även om samarbetet - precis som ledamoten också lyfter - inte var optimalt under pandemin. Vi såg alltså båda sidor under pandemin.

Det går dock inte att upphandla läkemedel i allmänhet, bland annat för att det är varje region som ansvarar för att upphandla det som är rekvisitionsläkemedel, det vill säga det som används på sjukhus eller inrättningar. Det som sedan finns inom förmånssystemet - alltså det vi hämtar ut på apotek - är helt beroende av att bolag sätter det på marknaden och att en läkare har förskrivit det. Det finns alltså ingen som bestämmer vilka läkemedel någon ska ha. Därför skiljer sig det här från frågan om vacciner, där vi har tydliga politiska beslut och vet vad vi ska ha.

Det skiljer sig delvis också från frågan om antibiotika. Låt mig fördjupa mig något i den en stund, så ska vi förstås återkomma till resten. När det gäller antibiotika har vi en situation där vi helst vill att antibiotika inte används i onödan, om jag får uttrycka mig lite generellt. Använder vi för mycket antibiotika, både på människor och på djur, leder det nämligen till resistens, och det sker väldigt fort. Det innebär att den antibiotika som normalt sett är väldigt verkningsfull och kraftfull tappar all sin effekt och inte biter på bakterierna.

Antibiotika måste alltså finnas, men vi ska använda det lagom mycket. De som framför allt behöver antibiotika är patienter som har cancer och som ofta behöver en antibiotikabehandling - eller många - under sin cancerbehandling på grund av infektioner och många andra tillstånd. Antibiotika behövs något mindre till det som vi kanske tänker först på, det vill säga när vi blir förkylda eller får den sortens infektion. Det är en lite mindre del; mer allvarligt är det med alla de som har svåra sjukdomar och behöver antibiotika för att klara sig.

Risken för antibiotikaresistens har lett fram till att vi i Sverige under väldigt många år har jobbat med registret Strama, där användningen av antibiotika listas. Vi har hittat en god balans - jag tror faktiskt att vi är nästan bäst i världen - där vi använder antibiotika där det behövs men avstår där det inte behövs. Det gör att vi i Sverige har en bättre situation när det gäller resistens än vad större delen av världen har.

Vi har dock problemet i dag att vi måste behålla antibiotikan på marknaden trots att det inte får säljas särskilt mycket av den. Hur ska vi lösa det? Samtidigt behöver vi även utveckla nya sorters antibiotika, både smalspektrumantibiotika och bredspektrumantibiotika, för att klara det vi behöver klara.

Därför jobbar vi i Sverige med olika modeller som är lite ovana för oss. Något förenklat uttryckt betalar vi för att man tillverkar antibiotika trots att man inte kan sälja allt. Vi behöver nämligen en beredskap för att klara den antibiotikaförsörjning som behövs, och bolagen behöver säkerställa att antibiotikan finns på marknaden. Man behöver utveckla ny och bättre antibiotika men också behålla den som redan finns utvecklad utan att på normalt sätt kunna sälja den och få tillbaka alla pengar. Därför utvecklar vi just nu olika metoder för att säkerställa antibiotikatillgången i Sverige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag är väldigt glad över att den sortens samverkan sprider sig i Norden och att vi jobbar gemensamt med de här frågorna. Dock är det tuffare i EU, vill jag säga om jag får dra den parallellen. Alla länder finner inte skäl att hitta sådana system. Jag är alltså glad över att vi i Norden hittar olika sätt att jobba med antibiotikaresistensen. Där är också upphandling en möjlig väg framöver, men då handlar det återigen om vilken sorts antibiotika man ska ha och till vilka grupper. Men det finns möjlighet att samverka när de olika länderna finner att så kan göras utifrån de olika finansieringssystem och upphandlingssystem man har.

Låt mig återkomma till fler frågor i nästa inlägg!

Fru talman! Jag kan inte heller avhålla mig från att säga några ord om antibiotika och antibiotikaresistens. Vi i Sverige har gjort mycket och verkligen jobbat hårt tillsammans för att minska användandet av antibiotika.

Vi som har koll på den här frågan känner stor oro, för det är en utmaning för hälsan i hela världen om detta sprider sig och människor blir alltmer resistenta. Man måste få ned användandet - det är viktigt.

Här har Sverige gått före. Välfärdsutskottet i Nordiska rådet har prioriterat denna fråga under ännu längre tid än de sex år jag har suttit där. Vi har velat trycka på regeringarna så att de gemensamt prioriterar den här frågan. Vi är väldigt glada över att det är gjort. Det är ett viktigt arbete.

När representanter från välfärdsutskottet var nere och träffade några av de högsta cheferna på EU-nivå inom just hälso- och sjukvårdsområdet - om jag får vara lite slarvigt bred - sa de att de önskar att vi i Norden går före. Det gäller både det här området och det område vi pratade om ursprungligen, som min fråga gällde. De vill att vi i Norden ska bana väg för saker.

Ibland får man som svar att EU håller på att införa någonting och att man ska vänta. Välfärdsutskottet har fått detta som svar på många frågor. EU säger dock precis tvärtom: Gå före! Det skulle underlätta för hela EU.

Detta är också ett medskick. Vi kan gå före - vi behöver inte vänta. Då går det också snabbare. Vi kan visa vägen på de politikområden där vi faktiskt har kompetens och verkligen kan gå före.

Varför ställer jag då frågan om gemensam upphandling av läkemedel, vaccinproduktion, beredskapslager och samarbete i dessa frågor i Norden? Anledningen är, som jag inledde med att säga, att vi är starkare tillsammans. Vi skulle kunna göra mer. Om vi gemensamt skulle kunna hitta ett sätt att upphandla läkemedel skulle det också sänka kostnaderna för läkemedel. Vi vet hur det brukar vara om man är större och starkare - det är skillnad om det gäller ett stort upphandlingsområde.

Vi skulle kunna göra det bättre, men det handlar ibland om sällsynta läkemedel som vi inte upphandlar så mycket av och som varje enskild region verkligen inte upphandlar mycket av. Därför blir denna fråga än mer aktuell nu när läkemedelskostnaderna ökar. Det ursprungliga skälet till att vi skrev medlemsförslaget blir nu extra viktigt, för vi behöver hitta sätt att sänka kostnaderna för läkemedel.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi vill ju inte försämra högkostnadsskyddet. Det är en viktig fråga. Om det anges att de fördyrade läkemedlen är ett skäl till detta vill vi hjälpa till att hitta ett sätt att sänka kostnaderna för läkemedel så att vi inte behöver försämra högkostnadsskyddet, som är så viktigt för många.

Flera olika utredningar har visat att detta skulle behövas och att vi borde arbeta mer gemensamt på det här området i Norden. Jag önskar att vi går den vägen. Jag vet att det finns svårigheter, men låt oss börja gå den svåra vägen för att nå någonstans.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för kompletteringarna.

Låt mig börja med högkostnadsskyddet. Ledamotens parti har ju lagt fram ett budgetförslag som innebär att patientavgifterna ökar. Nu diskuteras hur de ska öka, men detta budgetförslag finns i riksdagens handlingar.

Jag håller med ledamoten om att detta inte är önskvärt ur något perspektiv, men det kanske är nödvändigt. Jag bedömer att det är nödvändigt utifrån att läkemedelskostnaderna ökar så mycket. Det är därför jag instämmer i ledamotens bedömning: Vi behöver göra vad vi kan för att ökningen inte ska bli så stor.

Kostnaderna kommer att öka på grund av att allt fler sällsynta sjukdomar kan behandlas, på grund av nya, innovativa terapier och på grund av att vi nu ser riktigt effektiva läkemedel mot stora folksjukdomar inkomma på bred front. Hur ska vi betala för detta gemensamt? Det är en stor utmaning som gör att vi behöver se annorlunda på detta. Jag noterar att Socialdemokraterna instämmer i att patientavgifterna behöver öka; så ser det nämligen ut i deras budgetförslag. Nu återstår att se hur, för det handlar ju också om hur man fördelar det hela.

När det gäller antibiotika går vi före från Sveriges sida. Vi är glada över att en deklaration har antagits i FN - jag var där i september och fick vara med och göra detta. Det är en viktig deklaration som ur one health-perspektivet omfattar både människor och djur. Förslagen var ganska många - om jag minns rätt var det 29 stycken. Vi hade önskat många fler och framför allt mer kraftfulla förslag, men jag är ändå mycket glad över att det tas steg framåt inom hela FN-samarbetet.

På EU-nivå har vi ett gott samarbete när det gäller antibiotika. Vi genomdrev rådsslutsatser under vårt ordförandeskap och arbetar vidare med dem.

Jag uppfattar inte att Norden får höra att man ska vänta, utan det finns absolut en samstämmighet mellan Nordens ambition, det som görs i EU och det som görs i FN, även om det är lite svagare där.

När det gäller ledamotens raka fråga om att upphandla mer gemensamt vill jag vara tydlig med att det inte går att göra nu, för vi har inget system för gemensam upphandling i Sverige som vi kan applicera på detta. Det är helt omöjligt.

Däremot bedömer regeringen att vi behöver se över läkemedelskostnaden och funktionen. Därför finns det med i finansplanen att vi ska tillsätta en större utredning av hela läkemedelssystemet.

Jag har tidigare i debatten lyft fram att vi nog behöver snegla lite på Danmark, för de upphandlar mer gemensamt. Jag ska nog inte säga att de har väsentligt lägre kostnader än vad Sverige har, men de har ett sätt att hantera sina kostnader - genom att hitta bättre funktioner - som är bättre än det Sverige har. Jag kan inte svara på hur Islands system ser ut; det är möjligt att ledamoten kan hjälpa mig med det.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om vi i Sverige kan få en utveckling som gör att vi mer kan likna Danmark - och därmed även Norge och Finland - kan vi ha en annan diskussion. I dag är det dock inte möjligt, eftersom det finns 21 olika huvudmän för rekvisitionsläkemedlen och eftersom det ser ut som det gör när det gäller förmånsläkemedlen. Det finns inga verktyg för en regering att använda eftersom vi inte upphandlar läkemedel gemensamt.

Följande är också viktig information: När något saknas beror det inte på att någon har glömt att beställa det, utan det beror nästan alltid på att det inte finns på marknaden. Läkemedelsbolagen har antingen inte kunnat producera produkten eller valt att inte lägga ut den på den svenska marknaden. Därför är konkurrensfrågan jätteviktig, liksom de beredskapslager som ledamoten nämnde i sin interpellation. Hur stora lager har man? Vi har nu stärkt lagstiftningen så att man ska ha de sjukvårdsprodukter man behöver. Vi kommer att återkomma i frågan om lager. Det handlar förstås om omsättningslager - man lägger inte saker på hög och väntar, utan man använder dem ju löpande.

Om vi inför detta just nu medverkar vi till läkemedelsbrist dagen efter. Därför måste det införas stegvis. Man är också överens inom EU om att införa detta stegvis för att inte orsaka läkemedelsbrist i EU på grund av att man bygger upp lager.

Vi har betonat detta från svensk sida, och alla partier i riksdagen är överens om att det är så det ska gå till. Vi behöver omsättningslager, men de måste byggas upp stegvis för att vi inte ska orsaka brist dagen efter. Detta gäller både regionerna i Sverige och hela EU.

Fru talman! Finland har nu hjälpt Sverige med hur liknande lager ska byggas upp här. Det är ett bra samarbete. Vi tänker oss dock ett bredare och större samarbete när det gäller beredskapslager.

Vi lär oss ju av det tragiska som vi var med om under pandemin. Ibland kanske vi glömmer bort en del av det vi lärde oss under pandemin, men jag tycker verkligen att vi bör ta med oss de konsekvenser vi såg och göra mer rätt nästa gång. Det ingår i vårt politiska uppdrag. Ett av våra kanske viktigaste uppdrag är att lära oss såväl av misslyckanden som av det som fungerar och att göra det bättre framöver. Jag har ibland sagt att det bästa är om vi riskerar att cykla i diket men inte gör det och om människor inte märker att vi ens har varit där. Vi har ett stort och brett uppdrag.

Statsrådet sa att det inte är möjligt i dag. Även jag ser att det finns svårigheter; jag låtsas inte som att detta på något sätt skulle vara enkelt. Jag hoppas ändå att statsrådet lämnar en öppning för att göra de försök som går att göra för att nå dit. Jag tror att det vore väldigt bra att öka samarbetet på det här området så att vi kan upphandla mer. Utredningar har visat att man åtminstone kan börja med de sällsynta läkemedlen. Detsamma gäller de gemensamma beredskapslagren. Jag hoppas på en positiv utveckling där.

Avslutningsvis vill jag återkomma till högkostnadsskyddet. Det gör ju ont i hjärtat. Det är jättemånga människor som har det otroligt tufft, och detta skulle särskilt drabba dem som redan har det tufft. Det vill vi inte medverka till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Nej, Socialdemokraterna vill inte medverka. Men ni har lagt fram ett sådant budgetförslag, och det är väl trots allt rimligt att man står för de budgetförslag man lämnar till riksdagen. Det blir lite märkligt annars - då får vi ju ta bort allt som ni föreslår inom socialutskottets område, för i så fall gäller väl inte något av det.

När det gäller sällsynta läkemedel är det ett speciellt område. För Sveriges del kommer TLV snart med en rapport om hur vi bättre ska kunna tillhandahålla sällsynta läkemedel.

Det är också en del läkemedel som är väldigt regionala. Därför har vi just nu uppdrag på gång för att se över hur det är fördelat i landet. En del regioner får ta ett större ansvar därför att de har befolkning som har en viss svår sjukdom som faktiskt är geografiskt betingad. Det finns fler sådana än man kan tro - inte bara skelleftesjukan utan fler. Därför tittar vi på hur vi kan ta ett större gemensamt ansvar inom landet men också hitta ett system.

Har man utvecklat ett läkemedel som är till för väldigt få förstår vi intuitivt att det blir lite dyrare, och vi är beredda att betala mer. Vi gör ju det redan i dag. Men hur kan vi säkerställa att det inte blir för dyrt så att det tränger undan andra läkemedel som andra patienter också behöver? TLV har det uppdraget och återkommer i januari, tror jag, med sin rapport om att hitta en metod för att klara av det.

Hittar man en bra metod är det, som ledamoten tar upp, absolut möjligt att samverka också inom Norden. TLV har ett gott samarbete med sina kollegor. Men, återigen, det är inte TLV som beställer läkemedel. Det gör varje region, och där ligger utmaningen för oss framöver.

Jag tycker att ledamoten med sin fråga lyfter fram alla de frågor som hänger ihop med den - beredskap och upphandling så att man har tillräckligt med läkemedel som patienter behöver. Den frågan blir allt större därför att läkemedel kan åstadkomma så mycket i dag. För tio år sedan var det ganska sällsynt att vi pratade om läkemedel. Nu behöver det ta större plats i debatten.

Ledamoten väcker alltså en synnerligen aktuell fråga där vi gemensamt behöver hitta långsiktiga förslag som gör att vi klarar att tillhandahålla de läkemedel som patienter behöver, både i Sverige och i Norden.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.