Funktionshinder på arbetsmarknaden

Fru talman! Kerstin Nilsson har frågat mig vad jag avser att göra för att personer som bedöms ha ett funktionshinder på arbetsmarknaden ska få en chans till ett arbete och egen försörjning. Jag vill börja med att säga att den grundläggande utgångspunkten för regeringens politik är att alla människors kompetens ska tas till vara. Regeringen har därför genomfört en rad reformer för att öka både arbetsutbudet och efterfrågan på arbetskraft och särskilt bland grupper som har en svag förankring på arbetsmarknaden. Personer med funktionsnedsättning, och i synnerhet personer med nedsatt arbetsförmåga, har många gånger svårt att hävda sig i konkurrensen på arbetsmarknaden. Det är en särskild utmaning att bryta långtidsarbetslösheten för denna grupp. Regeringen har tagit fram en generell strategi för genomförande av funktionshinderspolitiken som omfattar flera politikområden, inklusive arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att arbeta enligt de delmål som slagits fast för myndigheten. Dessa är bland annat inriktade mot att en större andel arbetssökande med funktionsnedsättning ska få anställning eller utbildning. Insatserna för personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga utgör i dag en betydande del av Arbetsförmedlingens åtgärder. Under 2012 hade till exempel i genomsnitt närmare 89 000 personer en subventionerad anställning som var särskilt riktad till personer med funktionsnedsättning. Utöver detta får många stöd via nystartsjobb eller andra anställningsstöd och insatser. Regeringen har både skjutit till resurser och ökat möjligheterna för Arbetsförmedlingen att mer flexibelt använda stödformerna, så att dessa bättre kan möta individuella behov. Detta har medfört att fler personer får del av de särskilda insatser som finns för arbetssökande med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Även antalet personer som går till arbete eller utbildning har ökat de senare åren. Arbetet med att underlätta övergång till arbete och utbildning pågår kontinuerligt. I budgetpropositionen för 2014 presenterade regeringen dels generella satsningar för att bryta långtidsarbetslösheten, dels en riktad satsning på utvecklingsanställningar inom Samhall AB. Satsningen på anställningar inom Samhall AB syftar till att möjliggöra fler anställningar för personer i sysselsättningsfasen som har en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Avslutningsvis vill jag även säga att det är viktigt att komma ihåg att stöden ska grundas på en individuell och sammantagen bedömning av arbetsförmågan vid funktionsnedsättning. Arbetssökande ska så tidigt som möjligt få korrekt stöd, och stöden ska utgå ifrån individens behov.

Fru talman! Min interpellation till arbetsmarknadsministern gäller de personer som av Arbetsförmedlingen bedöms ha ett funktionshinder på arbetsmarknaden. För 20 år sedan var det 10 procent av de arbetssökande som klassades med en kod för arbetshinder. I dag är det 25 procent. Det är en betydande ökning. Det finns flera förklaringar. Den ena är att arbetslivet i dag ställer ökade krav. En annan förklaring kan vara att det är en direkt följd av att många har utförsäkrats ur sjukförsäkringen och nu går rundgång i Arbetsförmedlingens system med sina dokumenterade medicinska arbetshinder. I en artikel i våras i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv beskrivs det bedömningsarbete som ligger till grund för funktionsnedsättningskoden. Två arbetslivsforskare har intervjuat specialister inom Arbetsförmedlingen, specialister som just arbetar med funktionshinderskodning. Deras analys ger en tredje förklaring till varför antalet personer med funktionshinderskod ökar. Det visar sig att allt fler arbetssökande får en kod som står för ett socialmedicinskt funktionshinder. Det är en kod som egentligen inte finns enligt WHO:s internationella funktionshinderslista. Det har man själv skapat på Arbetsmarknadsverket för att kunna hjälpa allt fler att ta del av de öronmärkta pengar som går till människor med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Det kan gälla lönebidrag, lönestöd och andra skyddade anställningar. Jag förstår verkligen att man gör så. Men det som bedöms vara ett socialmedicinskt hinder på arbetsmarknaden går numera mycket utanför vad vi anser att det egentligen är. Alkohol, missbruk och stora brister i den sociala kompetensen har vi köpt under lång tid. Men problemet är att det nu är saker som att ha ett avvikande utseende, att man är lite mysko, överviktig, piercad och så vidare. Är man på något sätt synligt olik den stora massan kan man numera få funktionshinderskod. Det handlar inte längre om sjukdomar eller skador som bedöms påverka arbetsförmågan och möjligheten till arbete. Det får mig att undra vem eller vad det är som sätter normen för normalitet. Naturligtvis har arbetsgivaren en stor del i det, och tyvärr har vi medmänniskor också det. I allt tuffare tider i kombination med en arbetsmarknadspolitik som inte fungerar är det naturligt att arbetsgivare vill ha dem som förutom att de har rätt yrkeskompetens kan jobba i 120 och är flexibla och användbara i många andra sysslor. Allt fler hamnar alltså utanför. Min fråga till ministern är: Tycker ministern verkligen att de åtgärder och resurser som står till buds räcker för att stötta individer som står utanför och knackar på dörren till arbetsmarknaden?

Fru talman! Den här interpellationen handlar om att personer med funktionsnedsättning ska kunna få en chans på arbetsmarknaden och en chans till arbete och egen försörjning. Att se till att fler personer med funktionsnedsättning får en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden är en viktig uppgift. Att ha ett arbete att gå till är något väldigt viktigt och för de allra flesta någonting som är positivt, möjligheten till egen försörjning, gemenskap, en arbetsplats och så vidare. Vi vill ha en arbetsmarknad där alla får plats och ingen lämnas utanför. Regeringens arbetslinje handlar just om att kunna delta i arbetslivet utifrån sin förmåga och sina förutsättningar. Därför prövas arbetsförmågan. Arbetsförmedlingen har en viktig roll i att utröna de möjligheter som finns. Apropå det här med koder används koder för att registrera och göra en kontroll så tidigt som möjligt för att man ska kunna göra en adekvat bedömning och sätta in insatser tidigt i processen för den arbetssökande. Detta ska förhoppningsvis leda till att man tidigare får ett arbete och att söktiden kan förkortas. I den här processen finns det många aktörer. Man ska komma ihåg att det också ska till ett läkarutlåtande. Det är viktigt att påpeka att även Arbetsförmedlingen har möjlighet att göra arbetslivsinriktad rehabilitering - man har många specialister inom en rad olika områden. Det är viktigt att individen får rätt stöd och rätt insatser från början. Vi tror alltså inte på att gå tillbaka till det gamla, då man i ett tidigt skede förtidspensionerade bort människor från arbetsmarknaden. Vi ska i stället se vilka möjligheter som kan finnas och försöka utgå från dem. Det finns möjligheter till tidiga insatser eller rehabilitering och att delta i olika program och insatser. Det kan vara det första steget till att göra ett inträde på arbetsmarknaden. Utöver alla generella arbetsmarknadspolitiska program och insatser finns det ett stort antal arbetsmarknadspolitiska insatser som riktar sig till arbetssökande med en funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga. Det är anställningsstöd, arbetslivsinriktad rehabilitering, subventionerad sysselsättning, lönebidrag, utvecklingsanställning, trygghetsanställning och stöd till hjälpmedel. Arbetsgivare kan få stöd till att anpassa arbetsplatser. Det finns syokonsulenter och så vidare för dem som har omfattande behov. Man kan få ett personligt biträde. Det finns en rad olika insatser och stöd som man kan få om man har en funktionsnedsättning. Arbetsförmedlingen har fått i uppdrag att implementera ett praktikprogram i staten för personer med funktionsnedsättning. Fru talman! Man tycker att det rimligtvis borde vara så att de offentliga arbetsgivarna är ett föredöme i att anställa personer med funktionsnedsättning, men så är det inte. Stat, kommuner och landsting kan bli mycket bättre. Ofta är det privata företag som är bäst på att anställa personer med funktionsnedsättning. Detta är en huvudfråga, som har diskuterats tidigare i dag: Hur ska vi nu kunna se till att fler arbetsgivare anställer personer med funktionsnedsättning? Erfarenheten visar att om man bara har anställt en blir det ofta fler. Det handlar också om en attitydförändring i samhället, att se möjligheterna i stället för att ensidigt fokusera på svårigheterna.

Fru talman! Det är en viktig interpellation som Kerstin Nilsson har ställt, och arbetsmarknadsministerns svar innehåller många vackra ord. Problemet är verkligheten. Sysselsättningsgraden för personer med funktionshinder fortsätter att sjunka. Jag ska ärligt säga att den sjönk och var låg också under socialdemokratisk regering. Det är ett mycket allvarligt problem. När det gäller personer med funktionsnedsättning som söker sig till Arbetsförmedlingen därför att de vill ha arbete, och tar upp diskussionen om de här problemen, är det lite grann som att man nästan dränks i välvilja, men lämnas i sticket när det gäller konkreta åtgärder. Det är oerhört många människor som vittnar om att de aldrig kommer först i kön på Arbetsförmedlingen och att det alltid är fokus på funktionshindret och koden, inte på kompetensen och människan. Det är oerhört många som vittnar om att det aldrig finns resurser när det verkligen kommer till kritan i fråga om det som behöver göras. Vi vet att resurserna finns, men det verkar alltid så svårt att använda dem till det som faktiskt kan lösa problemen. Vi vet också att de insatser som görs för personer med funktionsnedsättning på arbetsmarknaden är könsuppdelade. Kvinnor får tillgång till billigare insatser än vad män får. Det finns ingen rimlig förklaring till denna könsdiskriminering inom myndigheten Arbetsförmedlingen. Jag vill bara vädja till statsrådet att göra allvar av de vackra orden. Jag vill också ställa en fråga som har stark koppling till möjligheterna på arbetsmarknaden: När kommer regeringen med en proposition som gör bristande tillgänglighet till en diskrimineringsgrund?

Fru talman! Som jag sade inledningsvis är utgångspunkten för regeringens politik att alla människors kompetens ska tas till vara. Regeringens mål har varit och är fortsatt full sysselsättning. Alla som kan och vill arbeta ska också ha möjlighet att göra det utifrån sina förutsättningar. En av anledningarna till att antalet personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har ökat är en kraftig nedgång i ekonomin i samband med finanskrisen. Det innebar att många personer, både med och utan funktionsnedsättning, förlorade sina jobb och har det svårare i konkurrensen på väg tillbaka. Ytterligare en anledning till att antalet personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga har ökat är att fler personer som tidigare var långtidssjukskrivna men som har en arbetsförmåga nu finns inskrivna hos Arbetsförmedlingen. Det är i grunden någonting positivt att sjukförsäkringsreformen har medfört att personer nu står närmare arbetsmarknaden. Inte desto mindre är utmaningen väldigt stor. Antalet personer som tar del av stöd inriktade på denna grupp har ökat under senare år. Senast den 1 oktober kom Arbetsförmedlingen med ett pressmeddelande som löd: "Vanligare att personer med funktionsnedsättning får jobb. - - - Under perioden maj-augusti 2013 i år gick totalt 19 700 personer med en dokumenterad funktionsnedsättning till arbete med eller utan stöd, nystartsjobb eller reguljär utbildning." Jag tycker att det är gott, men vi behöver se ännu mer av detta. För att öka möjligheterna för dessa personer att få anställning föreslår regeringen ytterligare reformer i budgetpropositionen för nästa år. Bland annat handlar det om den särskilda satsningen på utvecklingsanställningar. Vi permanentar det förstärkta handledarstödet inom det särskilda anställningsstödet, men vi förlänger också det stödets längd från ett till längst två år. Sedan har Arbetsförmedlingen fått ett uppdrag att genomföra ett praktikantprogram för personer med funktionsnedsättning inom de statliga myndigheterna. Vi har också skjutit till medel och ökat möjligheterna för Arbetsförmedlingen att mer flexibelt använda stödformerna för att minska arbetslösheten för denna grupp. Mycket måste göras. Jag ska säga någonting kort om kodningen. Det är Arbetsförmedlingen som sköter den delen. Det är viktigt att komma ihåg att en funktionsnedsättning ska styrkas genom ett läkarutlåtande eller underlag från andra myndigheter eller specialister. Det är en av grunderna för kodningen - det är viktigt att ha med sig. Det är också viktigt att det tillämpas.

Fru talman! Jo, den här kodningen består av två delar. Visst ska det finnas ett läkarutlåtande, Gustav, men inte för alla. Det gäller medicinsk funktionsnedsättning, sjukdom, skador eller psykiska sjukdomar. Men det gäller inte dem som betraktas som lite mysko eller har ett udda utseende. Det visar utredningen, som har haft kontakt med handläggare på Arbetsförmedlingen. Ökningen är oroväckande, eftersom det är just dessa personer som slussas runt i olika arbetslivsinriktade projekt och korttidsanställningar. Allt fler fastnar hos Arbetsförmedlingen, och risken är stor att de hamnar i ett långvarigt utanförskap. Det har blivit en rundgång i systemet, där personer som inte anses anställbara klassas som funktionshindrade och funktionshindrade anses som inte anställbara. Det som beskrivs som ett avvikande utseende, lite mysko, vad kan det vara? Är det övervikt eller piercning? Kan det bedömas som funktionshinder? Ja, jag kan förstå det, men jag funderar: Var går gränsen, och hur kommer den att förflytta sig över tid? Finns det risk för att beskrivningen av normalitet hela tiden flyttas framåt, eller bakåt? Ett avvikande utseende, vad är det? Och motsatsen: Vad är ett icke avvikande utseende? Hur många kilos övervikt gör att en person verkligen är funktionshindrad och har svårt att röra sig? Eller är det det faktum att personen ser ut fet ut som gör att arbetsgivaren inte vill ha den? Jag kan ge många exempel. En annan aspekt är att fler som bedöms vara funktionshindrade i arbetet i sin tur hamnar i så kallad egen konkurrens, där fler och fler funktionshindrade av olika slag ställs mot varandra. Det ena slaget är de rent medicinska bedömningarna. Det andra är de här lite mystiska, mysko bedömningarna. De hamnar hela tidens längst bak i möjligheternas kösystem. Till Gustav Nilsson vill jag säga att jag inte tycker att det är fel med kodning om det är nödvändigt för att få adekvat hjälp. Men jag blir lite orolig när vi gör bedömningar som "mysko, "udda utseende" och sådant. Då undrar jag vart vi är på väg att flytta oss. Min fråga till ministern är: Ser ministern någon fara i att det blir allt större konkurrens i den här gruppen av personer som har funktionshinder i arbetslivet, och vad avser ministern i så fall att göra åt detta?

Fru talman! Vad gäller kodning är i de allra flesta fall läkare inkopplad; det ska vara ett läkarutlåtande. Men jag vill också erinra om att Arbetsförmedlingen har tillgång till specialister inom hela det socialmedicinska området - psykologer, kuratorer och sjukgymnaster. Det finns väldigt mycket expertis som ska finnas runt den enskilda individen. Det är viktigt att man kommer rätt. Sedan kan jag tycka att det ibland kan ta lång tid innan man är klar med just detta, men vi ska ha respekt för att många aktörer är inblandade. Försäkringskassan ska säga sitt och Arbetsförmedlingen har huvudansvaret, men allt ska ju bli så bra som möjligt för att man ska få adekvat vård och rätt insatser. Attitydförändringen vill jag gärna säga någonting mer om. Det handlar mycket om att man gärna ser problem och svårigheter men sällan vad en person med funktionsnedsättning kan utföra. Jag har sett många bra exempel på vad man kan göra om har en funktionsnedsättning. Det finns också bra exempel på arbetsgivare, framför allt privata. Många är småföretagare. Det finns också exempel på kommuner och även något landsting som har tagit det här på stort allvar. Med rätt insatser och en attitydförändring i samhället och om vi kan få fler att anställa tror jag nog att det ska kunna bli en bättre situation för personer med funktionsnedsättning. Det hänger naturligtvis mycket på att det förs en politik för jobb och tillväxt. Det är det som är grunden för vår välfärd, och det är också grunden för att det kommer till fler arbetstillfällen som också, det är jag övertygad om, kan gynna personer som har en funktionsnedsättning. Jag ser just de människorna som en väldigt stor resurs när man nu talar om behov av arbetskraft i framtiden.

Fru talman! Jag glömde svara på Ylva Johanssons fråga. Svaret på den är att en proposition väntas nästa år. Arbetsförmedlingen har en viktig roll i arbetet med att ge personer med funktionsnedsättning som medför en nedsatt arbetsförmåga möjlighet att få ett arbete med eller utan stöd. Kerstin Nilsson frågade om jag ser någon fara i konkurrensen. Men faran är ju, Kerstin Nilsson, att inte tillräckligt många arbetsgivare tar del av de här stöden, öppnar dörren för fler personer och ser mångfalden. Det är den stora utmaningen. Som i flera av frågorna i kväll handlar det om att arbetsgivarna är de som öppnar dörren. Det är de som anställer. Där kan vi göra - och vi gör - mycket för att stöden ska finnas och för att sänka trösklarna. Arbetsförmedlingen måste vara ute och stärka arbetsgivarkontakterna. Men Arbetsförmedlingen kan inte själv lösa uppdraget om det inte samtidigt i samhället i stort finns ett mer inkluderande synsätt som leder till att fler personer med funktionsnedsättning får anställning. För att lyckas med det behöver man bland annat god och tillgänglig information om de stöd som Arbetsförmedlingen erbjuder den här målgruppen. Men som jag har varit inne på många gånger tidigare behöver också Arbetsförmedlingen jobba mer med sina arbetsgivarkontakter. Vi vet att det fokus man haft det senaste året på ökade kontakter med arbetsgivarna har gett resultat, men för att stödja de här personerna, som har en svag förankring på arbetsmarknaden, behöver Arbetsförmedlingen ständigt jobba med de här frågorna och utveckla dem.

Fru talman! Ja, det finns som du beskriver, Gustav Nilsson, det här med läkarutlåtanden. Men det finns också de här luddiga situationerna där inte läkare är iblandad. Ja, Gustav, det finns många bra exempel, men gruppen ökar hela tiden. Jag håller med Gustav Nilsson om att fler statliga arbetsgivare bör anställa personer med funktionsnedsättning i arbetslivet. Jag vill avsluta med en fråga till ministern om vad som har hänt eller händer med betänkandet Sänkta trösklar, högt i tak , alltså Funkautredningen. Den presenterades redan våren 2012. Tilläggsutredningen som har tittat på arbetstekniska hjälpmedel och försäkringslösningar är också klar, och jag väntar. Har ministern någon avsikt att komma med någon proposition när det gäller någon av dessa utredningars förslag under denna mandatperiod?

Fru talman! Jag vill avslutningsvis tacka Kerstin Nilsson för denna viktiga interpellation. Att få in fler personer med en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga är en viktig fråga. Vi har skjutit till mer resurser och prioriterat om de resurserna till just de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden. Samtidigt är vi, som jag tidigare sade, i behov av att fler både privata och offentliga arbetsgivare är beredda att öppna dörren för den här målgruppen. Den så kallade Funkautredningen bereds i Regeringskansliet. Det får avsluta mitt svar den här gången.