Fungerande snöröjning

Herr talman! Gunilla Svantorp har frågat mig om jag avser att se över hur det system med upphandling som råder runt snöröjning fungerar i praktiken och vid behov ändra det med fokus på funktion och inte marknad.

Det är prioriterat för regeringen att forma ett robust och effektivt system för transportinfrastrukturen där varje trafikslags fördelar kan utnyttjas på bästa sätt och komplettera varandra. Både underhåll och investeringar i transportinfrastruktur behöver göras på ett kostnadseffektivt sätt där så stor samhällsnytta som möjligt skapas inom en given ekonomisk ram. Stora delar av Trafikverkets verksamhet utförs av upphandlade leverantörer sedan en lång tid tillbaka.

En av förutsättningarna för att långsiktigt skapa produktivitet, ökad tillväxt, ekonomiskt välstånd och konkurrenskraft är att det råder en effektiv konkurrens på de marknader där företagen bedriver verksamhet. För att säkerställa detta behöver verksamheten styras och följas upp så att upphandlade leverantörer uppfyller sina åtaganden. Trafikverket har utvecklat moderna metoder och arbetssätt för uppföljning. Bland annat används gps i de fordon som snöröjer, vilket gör det möjligt att följa upp det utförda arbetet på en detaljerad nivå. Trafikverket anlitar även en tredje part som följer entreprenörernas arbete och kontrollerar att insatser både startar och blir slutförda i rätt tid och av rätt kvalitet. Det är viktigt att säkerställa att entreprenörerna uppfyller sina åtaganden.

Regeringen har vidtagit åtgärder. Trafikverket arbetar nu med genomförande av den handlingsplan som upprättats utifrån det regeringsuppdrag som myndigheten haft och nyligen redovisat. Uppdraget omfattade att redogöra för förbättringsåtgärder i vinterväghållningen som syftar till att säkerställa framkomligheten, tillförlitligheten och trafiksäkerheten i vägtrafiken.

Avslutningsvis vill jag också lyfta fram betydelsen av att vara väl förberedd och planera sina resor vintertid, inte minst vid oväder. Om snön faller tungt, särskilt i kombination med vind, är förutsättningarna för att bedriva en fungerande vinterväghållning utmanande. Snödrev kan sätta igen vägar mycket fort och skapa framkomlighetsproblem. Givetvis måste var och en också ta ett personligt ansvar och överväga om det är lämpligt att ge sig ut, i synnerhet om fordonet inte är utrustat med vinterdäck.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Jag tänkte uppehålla mig lite grann vid det som min fråga handlade om, nämligen den marknad som råder kring trafiken - och, skulle jag ändå vilja säga, det marknadsmisslyckande som vi ser.

Om vi backar lite och tittar på hur det såg ut före 1992 ser vi att vi hade ett vägverk. År 1992 delades det upp i två delar: dels en myndighetsdel, dels en produktionsdel. Produktionsdelen blev Vägverket Produktion, vilket i dag är Svevia. Tanken med Vägverket Produktion var att det skulle konkurrensutsättas.

I januari i år, det vill säga för snart ett år sedan, citerades Tomas Blomqvist, före detta avdelningschef i Umeå, i en krönika i Aftonbladet efter det snökaos vi såg då. Det var Peter Kadhammar som skrev krönikan, och Tomas Blomqvist hade i ett brev till Peter Kadhammar skrivit: "Ett av de första beslut vi tog var att avhända oss nästan tusen väghyvlar, lastbilar, plogutrustningar, sandnings- och saltningsutrustningar utomlands för att de inte skulle komma till våra konkurrenter."

De såldes till Ryssland och Baltikum, och i kontrakten med dem som köpte utrustningen stod det att den inte fick säljas tillbaka till Vägverket Produktion. Peter Kadhammar konstaterar i krönikan att detta var en massiv förstörelse av kapital och att personalorganisationen slogs sönder. Det går ju inte att göra annat än att hålla med; det var precis vad som hände.

Vad hände då efter att man faktiskt hade genomfört omorganisationen? Jo, Vägverket - som sedan blev Trafikverket - upphandlar drift av vägnätet i ett grundpaket där dimensioneringen baseras på en vinter med normalnederbörd. Vi kan gå tillbaka till Vägverket och se vad Tomas Blomqvist skriver i sitt brev till Peter Kadhammar: "På Vägverket kunde vi styra resurser dit de behövdes på en minuts varsel. I dag gör man flerårsupphandlingar i en gigantisk organisation. Beställarna sitter och styr utan möjlighet att leda verksamheten man beställt."

Lägsta anbud vinner. Vad händer när nederbörden inte är normal? Jo, då ser vi det kaos vi såg i januari i år och som vi såg nere i Skåne alldeles nyss. Tycker statsrådet att nuvarande system fungerar?

Herr talman! Det första jag vill göra är att tacka infrastrukturministern för att han är här i dag och tar den här debatten. Vi var många som redan i januari, efter det stora kaoset på E22:an, önskade delta i debatten om den interpellation som min kollega Adrian Magnusson hade lämnat in för att prata om situationen. Den interpellationen lämnades dock över till ett annat statsråd, så det är trevligt att få chansen i dag.

Det är nämligen så, herr talman, att vi nu i ännu en debatt måste prata om den situation som gång på gång riskerar att uppstå på E22:an när vintern gör entré. I januari satt tusentals människor fast i upp till ett dygn. Människor frös, människor var utan mat och vatten och människor oroade sig för sina liv. Senast nu i november upplevde vi en repris av den händelsen, även om det tack och lov inte blev lika kaotiskt. Det var en mildare variant då det inte var ett lika stort snökaos. Men även denna gång rörde det sig om människor som inte kunde ta sig till och från jobbet, om barn som blev kvar i skolor och om en total avsaknad av information.

För många är E22:an inte bara en väg utan den enda möjlighet de har att få vardagen att gå ihop. I Skåne - och framför allt i de östra delarna, som jag bland annat representerar - existerar knappt järnvägen. Bilen är det enda alternativet för att ta sig till och från jobbet, skolan och fritidsaktiviteter och för att ta sig till familj och vänner, och när E22:an korkar igen blir vardagen omöjlig.

Precis som jag nämnde i debatten för snart ett år sedan kan en regering såklart inte påverka vädret, men det här handlar om så mycket mer än bara vädret. Vi har ett system där snöröjningen är en tjänst på en marknad som uppenbarligen inte fungerar. Vi vet också att underhållet inte prioriteras, och vi vet att allt färre plogbilar ska täcka större områden än tidigare. Konsekvensen av detta blir ju förödande.

En bärgare som arbetade under den senaste krisen på E22:an nu i november beskrev underhållet som en katastrof, och det stämmer tyvärr. Kaoset visar tydligt att marknaden inte kan hantera samhällets behov när det verkligen gäller.

Ministern nämnde i sitt svar att det är viktigt att människor planerar sina resor, och självklart är det så. Men för många är det en lyx de inte kan unna sig. I dessa ekonomiskt tuffa tider måste vi förstå att långt ifrån alla människor har lyxen att kunna jobba hemifrån. Människor måste kunna ta sig till jobbet, framför allt om de ska kunna betala dyra elräkningar, sätta mat på bordet och köpa julklappar till sina barn. Människor har inte alltid lyxen att kunna stanna hemma från jobbet.

Därför vill jag fråga statsrådet Andreas Carlson: När tänker regeringen säkerställa att både vägunderhållet och snöröjningen är en funktion där tillförlitligheten sätts i första rummet? Vi kan nämligen inte fortsätta som det är nu. Vägarna måste fungera oavsett väder.

Herr talman! Jag vill tacka Gunilla Svantorp för att hon lyfter den här viktiga frågan och statsrådet för att han är här och tar debatten.

Det som är viktigt att understryka när det gäller händelsen i Skåne den 3 januari är att vi behöver lära oss av den händelsen - och av andra händelser under senvintern - för att inte hamna i samma situation igen. Tyvärr blev det, precis som min partikamrat Anna Wallentheim beskrev, väldigt problematiskt även nu i höst. Det är ju så att vintern kommer varje år och att den kan se olika ut beroende på var i landet vi befinner oss.

Händelsen med snökaoset i Skåne blev extremt besvärlig; många blev sittande i upp till ett dygn. Lyckligtvis klarade sig de drabbade utan jätteallvarliga konsekvenser. Men det som var och är extremt allvarligt är att delar av samhället är totalt oförmöget att komma de drabbade till undsättning. Det tog oacceptabelt lång tid för Trafikverket att agera.

Visst kan man tala om det egna ansvaret för att inte ge sig ut på vägarna, men frågan är betydligt större än så. Händelsen på E22:an visar hur sårbart samhället är men kanske även att människors förväntningar och krav på fungerande infrastruktur och transportmöjligheter har ökat - naturligtvis också beroende på var i landet man befinner sig. Det går alltså inte att bara tala om ett eget ansvar när samhället fallerar.

Flera utredningar har gjorts sedan snökaoset, bland annat av Trafikverket, Länsstyrelsen Skåne och MSB. Det kanske även finns fler som jag inte har hittat. Trafikverkets organisation och funktion är en fråga som ofta diskuteras i trafikutskottet. Så sent som i veckans debatter om budgeten och infrastrukturpropositionen luftade flera talare sin kritik mot Trafikverkets brister, och jag uppskattade att de tydligaste kritikerna är de som nu har både ansvar för och möjlighet att göra någonting åt det som inte fungerar.

I höst presenterade Trafikverket på uppdrag av regeringen en handlingsplan för en förbättrad väghållning. Handlingsplanen pekar ut nio delar som ska säkerställa en bättre snöröjning. Insatserna där bedöms kosta 12-20 miljoner för 2024 och 2025, och ytterligare resurser krävs framöver.

Jag vet att regeringen i sina direktiv gav Trafikverket i uppdrag att beskriva kostnaderna i handlingsplanen, men jag måste ändå fråga statsrådet: Hur kan det komma sig att det kostar mer resurser att genomföra något som jag tror att alla tycker med självklarhet ingår i myndighetens grunduppdrag? Hur kan det kosta mer pengar att tydliggöra ansvar och mandat inom Trafikverket vid hantering av störning på väg, eller för den delen att tydliggöra ansvar och mandat för samverkan? Borde inte detta med självklarhet vara något som ingår i myndighetens grunduppdrag?

Herr talman! Jag tackar ledamöterna för engagemanget.

Detta är en fråga som jag har haft återkommande diskussioner om både här i kammaren och i trafikutskottet. Jag har även i konstitutionsutskottet svarat på frågor om regeringens agerande i samband med situationen på E22:an och kan konstatera att konstitutionsutskottet inte har pekat på några brister i regeringens agerande i frågan. Det handlade dock om ganska stora brister i myndigheternas arbete, vilket har blivit väl omhändertaget i de utredningar som har gjorts. Varje myndighet vidtar åtgärder. Jag förväntar mig också att man gör det, för det som hände på E22:an i början av året kan inte ses som något annat än ett stort misslyckande.

Det var också därför regeringen gav ett mycket tydligt uppdrag till Trafikverket att ta fram en handlingsplan för förbättrad vinterväghållning, som presenterades i höstas. Den innehåller mycket tydliga delar som handlar om att stärka den egna förmågan, samarbetet med andra aktörer och informationen till samhället samt om att ha en bättre lägesbild för att kunna ge välgrundad information. Det är inte så, som någon av ledamöterna menade, att vi bara pekar på det personliga ansvaret. Tvärtom har vi verkligen pekat på myndigheternas ansvar och med dessa åtgärder visat att vi tar detta på fullt allvar.

Varför kostar det mer, frågade Carina Ödebrink. En av de åtgärder Trafikverket vidtar är att man nu har beredskap för att ha tungbärgare redo i olika delar av landet och kunna flytta dem dit där det väntas bli väldigt besvärliga väderförutsättningar, så att man är förberedd och kan agera proaktivt. Det är klart att detta kostar mer pengar, men det är någonting som bedöms vara värt insatsen och som också fanns på plats under hösten.

Jag tycker att man ska vara lite försiktig med att säga att det är en exakt repris och att det vi såg på E22:an för några veckor sedan, i början av vintern, är samma sak som hände på E22:an i början av året. Så är det ju inte. Nu såg vi att myndigheterna arbetade mycket närmare. Även i samband med situationen vid E4:an, som jag tror att Carina Ödebrink känner till väl, såg vi att myndigheterna arbetade mycket mer proaktivt och att de dragit lärdom av det som hänt.

Grundfrågan handlar också om hur man organiserar underhållet på väg. Här är det väldigt viktigt att stärka beställarkompetensen och att varje skattekrona går till det som den är avsedd för. Det handlar dock också om prioritering. Anna Wallentheim sa att man vet att underhållet inte prioriteras, men det är ju detta vi ändrar på nu. Vi ändrar på vägunderhållet och gör en historiskt stor satsning på det - så stor att Socialdemokraterna inte mäktar med att vara med hela vägen utan gör en neddragning med hela 45 miljarder under den kommande tolvårsperioden i jämförelse med regeringens historiskt stora vägunderhållssatsning. Det är därifrån pengarna till vinterväghållningen tas.

Menar man allvar med att underhållet behöver prioriteras upp och med att vinterväghållningen och snöröjningen behöver bli bättre? Hur ska man få ihop det de kommande tolv åren när man samtidigt minskar budgeten för vinterväghållningen med hela 45 miljarder kronor? Den totala underhållsskulden på vägsidan bedöms ju vara 35 miljarder, herr talman, så Socialdemokraterna tar alltså bort ännu mer än den totala skulden.

Jag har gärna en bra och konstruktiv diskussion om detta. Jag vädjar dock till ledamöterna att ta ansvar för de fina orden här i kammaren i de egna budgetförslagen på infrastrukturområdet, där man faktiskt gör drakoniska nedskärningar på vinterväghållningen som får direkta effekter för dem som ska färdas på vägarna i vårt avlånga land.

Herr talman! Jag fick såklart inget svar på min fråga, som handlade om systemet och marknadsmisslyckanden. Det vill statsrådet inte prata om. Det är mycket lättare att prata om andra och framför allt om vad vi socialdemokrater gör eller inte gör.

Jag tänkte fortsätta med Peter Kadhammars utmärkta artikel från januari i år. Han skriver i den hur han fått brev från Sven Lindh, tidigare biträdande vägmästare i Dalsland, som beskriver hur katastrofen 1980, då Tjörnbron rasade, hanterades inom dåvarande Vägverket. Klockan tre på natten ringde driftschefen till vägdirektören, och klockan sex samlades alla chefer till möte. Därefter fanns generaldirektören på plats för att svara på frågor från medier och andra. Då var det en organisation med tydliga ansvarsområden, konstaterar Kadhammar.

Lindh beskriver vidare i sitt brev hur 5 vägmästare hade ansvar för 160 mil väg i Dalsland och hur de med hjälp av 20-25 personer, 3 egna lastbilar, 3 väghyvlar, lastmaskiner med mera hade stenkoll på alla vägar. Vid behov lejdes lastbilar in vintertid för att ploga och sanda. Vägarna inspekterades dagligen, och på vintern åkte man ut och tittade till vägarna på natten.

Vi kan såklart göra väldigt mycket annorlunda i dag, med tanke på teknisk utveckling och så vidare, men vem är det i dag som vet vad som ska göras? Vem bestämmer vad, och - framför allt - vem ansvarar för vad?

Jag tycker att detta är en sorglig krönika att läsa, men den är väldigt viktig. Den har legat på mitt skrivbord ända sedan i januari, när vi senast debatterade E22:an. Detta och andra vittnesmål stärker mig mer för varje dag i min övertygelse vad gäller systemet med att lägsta pris vinner och att vi hela tiden håller på med avhjälpande i stället för förebyggande underhåll. Alla vet att avhjälpande underhåll är betydligt dyrare än förebyggande underhåll. Alla vet egentligen också att det här systemet inte fungerar.

Ändå vill inte statsrådet när vi debatterar detta - och det gör vi ju från och till, eftersom vi håller till inom samma område - diskutera den så viktiga frågan vad som är samhällsviktig infrastruktur och hur den ska hanteras. Kan vi ge bort rådigheten när det handlar om samhällsviktig infrastruktur? Jag tycker verkligen att statsrådet borde svara på den frågan, med tanke på att han är ansvarig för just den samhällsviktiga infrastrukturen.

Herr talman! Jag skulle vilja börja med att rikta ett stort tack till Gunilla Svantorp för denna interpellationsdebatt och för att hon så tydligt pekar på några av de saker som vi socialdemokrater försöker påpeka inom många områden, nämligen misslyckanden när marknaden får vara med och styra.

Det kommer kanske inte som någon större chock att jag som socialdemokrat är väldigt skeptisk till högerregeringens och Sverigedemokraternas tilltro till marknaden. Däremot blir jag uppriktigt chockad, och ibland också både besviken och arg, över att högerpartierna och Sverigedemokraterna så tydligt blundar för marknadsmisslyckanden på område efter område, exempelvis när det gäller skolan, HVB-hemmen, vården och snöröjningen.

Detta kommer både jag och mitt parti att fajtas för tills regeringen och Sverigedemokraterna inser att det är Sverige och alla medborgare som bor här som måste sättas främst, inte företag som plockar ut skattepengar i vinst, gör det dyrare och farligare att bo här eller gör det farligare på våra vägar.

Herr talman! Det finns också andra uppenbara problem. Eftersom jag sitter i justitieutskottet vill jag snabbt nämna att det såklart är ett problem att vi gång på gång när vintern kommer har alldeles för många utländska lastbilar utan vinterdäck som blockerar våra vägar. Polisen har inte tillräckliga resurser för att utföra de kontroller som skulle göra att lagen efterlevs, utan den blir i praktiken tandlös.

Det finns inget systematiskt arbete för hur vi ska följa upp den här lagen. Jag anser att regeringen måste ta ansvar för marknadsmisslyckanden men också för att införa fler kontroller vid våra gränser och se till att kravet på vinterdäck faktiskt upprätthålls. Det krävs för att våra vägar ska vara säkra för alla trafikanter, oavsett väder.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret, men jag måste ändå säga att jag tycker att statsrådet lite grann talar emot sig själv.

I debatten vi hade här i veckan om infrastrukturpropositionen betonade statsrådet ett flertal gånger vikten av att få mer infrastruktur för pengarna och mer pengar för infrastruktur. Vi behöver mer pang för de pengar vi avsätter.

Statsrådet poängterade också vikten av att verkligen se till att öka trycket på Trafikverket för att hålla kostnaderna nere. Då tycker jag att det är anmärkningsvärt att det ska kosta mer att vidta åtgärder och köpa in maskiner för att genomföra ett uppdrag som rimligtvis borde vara det mest prioriterade för Trafikverket. Det kan man ju höra när man lyssnar på främst regeringens samarbetspartier när det gäller kritiken av hur Trafikverket har utvecklats sedan 2010.

Jag skulle avslutningsvis vilja peka lite på en annan sak i statsrådets svar. Han sa så här: "En av förutsättningarna för att långsiktigt skapa produktivitet, ökad tillväxt, ekonomiskt välstånd och konkurrenskraft är att det råder en effektiv konkurrens på de marknader där företagen bedriver verksamhet."

Man kan ställa sig frågan: Vad är en marknad? Och finns det verksamheter som är så samhällsviktiga att samhället behöver större rådighet över dem för att säkerställa att de verkligen fungerar?

Frågan jag har är om marknaden är tjänare eller herre i statsrådets värld. Jag upplever faktiskt att det handlar om att marknaden är viktigare än att samhället fungerar.

Herr talman! Inget kan vara mer fel.

Carina Ödebrink! Jag bara påkallar ledamotens uppmärksamhet, herr talman. Jag vill svara på ledamotens direkta fråga. Syftet är inte marknaden i sig, utan det är funktionen.

Ledamoten talar själv om mer pang för pengarna här, och som jag slagit fast många gånger behöver vi mycket mer pengar till infrastruktur men också mer infrastrukturunderhåll för pengarna. Då är det viktigt att se kraften i alla de aktörer som kan vara med och bidra, men det är förstås också viktigt att Trafikverkets arbete med upphandlingar stärks och att beställarkompetensen och den operativa förmågan stärks. Allt det arbetar vi med.

Detta är också ett svar på Gunilla Svantorps fråga. Jag kommer att utveckla svaret ytterligare något. Jag förväntar mig då också svar på hur man har mage att stå och tala om vikten av vägunderhåll och samtidigt skära bort 45 miljarder kronor. Det förväntar jag mig också svar på, herr talman.

Det är ju förebyggande underhåll och innovativa metoder vi behöver få in så att det blir betydligt bättre funktion i underhållet på både vägsidan och järnvägssidan. Då finns det företag som kan vara med och bidra. De ska inte stängas ute av något ideologiskt skäl eller för att man tycker att det man själv varit med och faciliterat när man suttit i regeringsställning nu är ett misslyckande. Det handlar om att rätta till de brister vi ser, och det är där regeringen nu vidtar åtgärder för att stärka Trafikverkets arbete.

Inför vintern ändrar Trafikverket ett antal arbetssätt för att stärka just den proaktiva förmågan i händelse av extrema vädersituationer eller besvärliga vädersituationer.

Åtgärderna stärker möjligheten att tillsammans med entreprenörerna agera proaktivt. Det kan handla om omfördelning av resurser och om resursförstärkningar som finansieras av Trafikverket. Det kan också handla om att ta in mer information och ha bättre dialog med de entreprenörer som är ute på vägarna och underhåller både vinter- och sommartid. Det ger bra underlag för de beslut som ska fattas, framför allt på vintern.

Det finns också ett arbete med att ta in data från fordon som färdas på vägarna där man kan få in bättre och mer träffsäkra åtgärder.

Allt detta är viktigt att stärka i det system för vägunderhåll som vi haft sedan 90-talet. Regeringens ambition är att stärka funktionen i detta, och marknaden och de aktörer som finns är förstås ett medel för att vi ska få bättre fungerande vägar.

En risk med att återkommande tala om detta som ett hot och marknaden i sig som ett av problemen och sedan inte göra någonting åt det när man sitter i regeringsställning är att de aktörer som faktiskt skulle kunna gå in och investera i att stärka underhållet drar sig för det eftersom de ser en risk att de inte får fortsätta att utveckla sin verksamhet långsiktigt.

Det är viktigt att se värdet av upphandling och konkurrens. Men det är inte bara lägsta pris, som ledamöterna är inne på, som ska vara vägledande. Det är också effektiva åtgärder så att man får hög framkomlighet, stärkt arbete med trafiksäkerhet och även så liten påverkan som möjligt på den trafik som är beroende av att färdas på väg - eller för den delen järnväg, som vi också arbetar mycket med att stärka underhållsarbetet på.

Herr talman! Det är ett svar på frågan till Gunilla Svantorp, som är interpellant. Jag förväntar mig ett svar på frågan hur man kan dra ned 45 miljarder och samtidigt stå här i kammaren i dag och tala om vikten av att satsa på vägunderhåll.

Herr talman! Statsrådet ska få svar på sin fråga. Det handlar såklart om prioriteringar.

I infrastrukturpropositionen har statsrådet och regeringen en väldigt skev fördelning mellan väg och järnväg. Samtidigt säger statsrådet i varenda debatt vi har att man inte får ställa trafikslag mot varandra. Det gör inte den här regeringen, säger han - underförstått till skillnad från alla andra regeringar, som har gjort det. Det har de inte, men det är en sådan där talepunkt som upprepas hela tiden.

Den här regeringen lägger 5 procent på järnväg, vilket innebär att man kommer att klara av 10-15 procent av underhållsskulden. Det är inte rimligt. Det var anledningen till att vi omprioriterade. Vi tycker nämligen att bägge trafikslagen är lika viktiga. Med den omprioriteringen kommer det ändå att bli 28-29 procent mer underhåll på väg än det är i dag. Det är svaret på den frågan.

Det är viktigt att man får mer pengar till underhåll, sa statsrådet. Med tanke på att det står i handlingsplanen som Trafikverket har tagit fram att man ska ha en tredje part som ska kontrollera vad entreprenörerna gör, om de gör det som de är upphandlade att göra, undrar jag verkligen om statsrådet menar att man får mer underhåll för pengarna när man lägger pengar på en kontrollfunktion. Varför det?

Jag måste också få säga någonting om det statsrådet sa i slutet av sitt svar - att var och en måste fundera på om man behöver ta sig ut. Det var Anna Wallentheim inne på tidigare.

Det finns människor som inte kan välja att jobba hemifrån utan måste ut på vägarna. De kanske ska jobba på sjukhus, köra buss eller göra någonting annat. Hur menar statsrådet att de ska ta sig till och från jobbet?

(Applåder)

Herr talman! Det är ju för dessa människors skull - de som är beroende av att ta sig fram på vägarna för att ta sig till jobbet eller som arbetar på väg - som andra som kan avstå från att ta bilen om det är väldigt dåligt väglag faktiskt ska göra det. Det är min rekommendation. Det är just för de personer som är beroende av att kunna färdas på vägarna som andra som kanske kan avstå resan eller vänta en dag ska göra det om de kan. Det är det som är min vädjan, helt enkelt.

Herr talman! Det var väldigt bra att vi fick ett tydligt svar på frågan varför Socialdemokraterna i sin följdmotion på infrastrukturpropositionen och i sin reservation föreslår en neddragning med 45 miljarder kronor på väg. De säger att det såklart handlar om prioriteringar. Det är ett bra besked till den som riskerar att fastna i ett potthål på väg till jobbet eller att behöva köra på en väg som inte kunnat repareras i den takt regeringen vill.

Regeringen lägger nu för första gången fram en plan för att åtgärda hela underhållsskulden på vägsidan. Med Socialdemokraternas politik skulle det inte vara möjligt. Den satsning vi gör på vägsidan gäller alltså hela underhållsskulden. Den satsning vi gör på järnvägssidan är maximalt av vad Trafikverket bedömer att de kan omsätta. Om man räknar på samma sätt som i den gällande planen, som den förra regeringen tog fram, ökas järnvägsunderhållet med 18 procent. Det är en kraftig förstärkning av även järnvägsunderhållet.

Herr talman! Jag tror att frågorna kommer att fortsätta komma om hur Socialdemokraterna kunde gå fram med en så dramatisk nedskärning av vägunderhållet, men i dag i kammaren har vi fått ett svar. Det var en nedprioritering. Regeringen gör en annan prioritering. Vi maximerar underhållet på både väg- och järnvägssidan för att man ska kunna lita på vägnätet och järnvägen i hela Sverige. Tack för debatten!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.