Fred och demokratisk ordning i Irak efter Isis

Herr talman! Robert Hannah har frågat mig om jag avser att verka för att Iraks minoriteter får vara en del av den framtida politiska lösningen i Irak och i så fall på vilket sätt, om det är mitt ställningstagande att minoriteterna bör få egna självstyren i Irak, vilka eventuella initiativ eller åtgärder från min sida som Massoud Barzanis uttalanden om att ta över mark som vunnits från Isis/Daish föranleder, om jag och regeringen vidtagit åtgärder efter Amnestys rapporter om etniska rensningar från KRG:s sida och huruvida jag och regeringen arbetar för att Iraks centralregering inte ska hamna i politisk konflikt eller vapenkonflikt med det kurdiska självstyret KRG, och i så fall på vilket sätt.

Jag delar Robert Hannahs oro över den långsiktiga utvecklingen i Irak och risken för förnyad konflikt efter att den globala koalitionen uppnått sina mål i kampen mot Daish. Vägen framåt måste utgöras av en inkluderande politisk process som innefattar nationell försoning, reform, dialog, respekt för folkrätten, rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna. Detta är nödvändigt för att inte riskera instabilitet och konflikter mellan olika religiösa och etniska grupper, och för att lösa tvistefrågor på ett fredligt och demokratiskt sätt. Det gäller även frågan om framtida kontroll över de omtvistade områdena.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

På sikt är det denna breda politiska process som är avgörande för att upprätta ett lagligt styre och skydd för Iraks minoriteter och att lösa frågan om självstyre för minoriteter i Irak. Regeringen anser att det är upp till Iraks folk att avgöra hur denna process ska se ut. Det internationella samfundet kan stödja processen. Regeringen har en löpande dialog med företrädare för olika minoritetsgrupper såväl i Sverige som i Irak. Jag träffade till exempel själv företrädare för yazidier, assyrier, kaldéer och syrianer i Irak under mitt senaste besök i landet. Det har också mina kollegor och statsministern gjort.

Rapporter om övergrepp mot civila i kampen mot Daish är givetvis något som regeringen tar på stort allvar. Vikten av att respektera internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter förs konsekvent fram i den politiska dialog som vi har med våra motparter i Bagdad och Erbil. De svenska militära utbildarna i Kurdistanregionen har även som en av sina uppgifter att utbilda de lokala försvarsstyrkorna i folkrätt och mänskliga rättigheter. Sverige arbetar för att främja en inkluderande politisk process i Irak i alla forum, inklusive EU, FN och den globala koalitionen mot Daish, och vi tar kontinuerligt upp detta i våra kontakter med företrädare för regeringen i Bagdad och Kurdistans regionala regering, KRG, senast under statsministerns resa till Bagdad och Erbil i oktober. Statsministern uttryckte då även sin oro över de övergrepp som skett mot etniska och religiösa minoriteter.

Herr talman! Regeringen uppmanar kontinuerligt både centralregeringen i Bagdad och KRG till dialog och samarbete. FN:s insats i Irak, Unami, spelar en viktig roll i att på olika sätt stödja den politiska processen och nationell försoning. Sverige stöder Unami i dessa ansträngningar och har nära kontakter med FN på plats i Irak.

Regeringen arbetar även konfliktförebyggande genom biståndet till Irak. I den nya bilaterala utvecklingssamarbetesstrategi med Irak som regeringen har tagit fram kommer fokus att ligga på just freds- och statsbyggande samt jämställdhet. Regeringen har även gett nytt stöd till FN:s utvecklingsprograms, UNDP:s, stabiliseringsfond som syftar till att återupprusta områden som befriats från Daish och möjliggöra för människor att återvända till sina hem. Detta arbete är centralt i regeringens arbete för att undvika fortsatta konflikter mellan olika grupper i Irak. Sverige verkar även för ökat EU-engagemang för långsiktiga stabiliseringsinsatser i Irak.

Herr talman! Tack, utrikesministern, för ett utförligt svar på min interpellation.

Jag delar helt och hållet utrikesministerns syn på vad den svenska insatsen i Irak är till för. Det är glädjande att våra militärer har i uppdrag att utbilda även i folkrätt och mänskliga rättigheter. Medlen till UNDP och insatsen av Unami är otroligt bra insatser. Sverige gör mycket för Irak, och det ska vi vara stolta över.

Det är också glädjande att höra att regeringen och utrikesministern i sina bilaterala kontakter har framfört kritik mot centralregeringen i Irak och det kurdiska självstyret för begångna övergrepp, särskilt vad gäller den välkända Amnestyrapporten.

Vi som vill Irak väl måste också vara de som är snabbast och tydligast med vår kritik när man begår brott mot folkrätten och andra typer av brott, särskilt när vi stöder militären.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Min bild är att det största hotet mot fred och stabilitet i Irak är den extremt hårda sekterismen i landet. Om omvärlden tillåter hämndaktioner mot Iraks sunnimuslimer för Isis aktioner riskerar vi att skicka många unga grabbar och tjejer rakt i händerna på Isis eller andra terroristorganisationer. Om Iraks andra folkgrupper skickar signaler att det är Isis som kan skydda människorna kommer de att vända sig dit. Det är viktigt att vi visar motsatsen. Många av landets minoriteter upplever sig själva som skyddslösa. Det är de som får ta den största smällen när saker och ting händer. Jag har träffat en parlamentariker i Irak som beskrev det som att man är fotbollen som skjuts mellan olika starka folkgrupper i landet, det vill säga kurderna, sunnimuslimerna och shiamuslimerna. Det får inte fortsätta att vara så.

Utrikesministern har svarat väl på frågorna, men jag skulle vilja ha tre förtydliganden.

Det första förtydligandet gäller att KRG:s president Massoud Barzani uttalar att han inte tänker lämna tillbaka mark som han har återtagit från Daish som inte tillhör KRG. På vilket sätt har utrikesministern offentligt riktat kritik mot dessa uttalanden? Det framgick ingen sådan kritik i svaret.

Det andra förtydligandet gäller stöd till landets minoriteter. Jag undrar vad regeringen specifikt kan göra för att säkerställa att UNDP:s medel faktiskt når fram. Vi är båda fullt medvetna om hur otroligt korrupt landet Irak är, och även KRG har stora problem med korruption. När jag har varit på plats och pratat med både den yazidiska gruppen och den assyriska gruppen har de sagt att de upplever att hjälpen inte når fram.

UNDP:s medel slussas via centralregimerna. När det sker måste man vara otroligt tydlig med att pengarna faktiskt kommer fram, och det måste finnas en stark återkoppling. Korruptionen är helt otrolig. Mig veterligen har knappt någon yazidier återvänt till Sinjarområdet. Det beror på att de måste ha något att återvända till. Om det inte finns el, skolor eller vägar hjälper det inte att bygga hus. Medlen har inte nått fram på ett tillräckligt tydligt sätt. Givaren måste vara mycket tydlig med pengarna.

Det tredje förtydligandet gäller att Iraks centralregering meddelade den 21 januari 2014, alltså före IS/Daishs invasion, att man avsåg att skapa provinser för minoriteterna, bland annat på Nineveslätten. Det är helt tydligt att Iraks minoriteter är på utdöende. De kommer inte att finnas kvar om inte tydligare åtgärder vidtas.

Det går att prata om fred och stabilitet, men om inte minoriteterna känner att så sker i deras vardag kommer de inte att finnas kvar. Folkgruppen mandéer, som omfattade 200 000 människor vid USA:s invasion av Irak, finns knappt kvar i landet. Andra folkgrupper - minoritetsfolk - är på utdöende. Utan självstyre kommer de inte att finnas kvar i framtiden.

Varför kan inte utrikesministern tydligare ta ställning för att grupperna borde få rätt till självstyre? Om det bara kommer att vara Iraks befolkning som ska bestämma kommer det inte att finnas några självstyren för minoriteter framöver eftersom de flesta inte vill dem väl.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, och jag tackar interpellanten för den angelägna frågan och för de perspektiv interpellanten ger uttryck för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är oerhört viktigt att värna om de minoriteter som finns i Irak. Det är ett land med stor pluralism, och det är ett land med en lång historia av förtryck gentemot olika minoriteter. Förtrycket har i olika historiska skeden tagit sig olika uttryck. Minoriteter får beroende på vad de utsatts för en paranoid inställning till vad som komma skall med tanke på de maktbalanser som finns i en stat.

Historia spelar en roll. Makt spelar en roll. Politiska uttryck spelar en roll. Det kan också bli en överanalys av vad de olika strategiska skedena kommer att innebära i framtiden.

Jag tror också att sekterismen är förödande, och jag tror att någonstans måste Sveriges fortsatta hållning, som hitintills varit oerhört bra, handla om att alla folk har rätt till självbestämmande, rätt att få beskriva hur framtiden för Irak ska bli post-Daish.

De minoriteter som i dag finns i Irak ska ha rätt att få uttrycka en vilja för framtiden och få stöd från Sverige. Det har utrikesministern uttryckt väl i alla de strategier Sverige har uppvisat i hanteringen av Irak. Vi har stöttat koalitionen och irakiska armén med peshmergastyrkorna för att bekämpa Daish. Det har varit ett oerhört viktigt arbete.

Jag saknar det som har varit bra för Syrien, Syrienstrategin, som handlar om långsiktigt uppbyggande - resiliens. Det handlar om att titta på de grupper som har förmåga att bygga upp skolor, utbildning, sjukvård och så vidare. Frågan är om Sverige skulle kunna, likt Syrienstrategin, med en tydligare insats för Irak, titta på de grupper som har den kapaciteten. Det handlar om att långsiktigt bygga upp de områden som tyvärr har blivit utsatta för Daishs framfart och övergrepp men som nu har blivit befriade. Går det att titta på liknande strategier för resiliensuppbyggande, för skola och utbildning, för minröjning och så vidare? Har Sverige strategier bortom det humanitära biståndet som skickas till Irak?

Herr talman! Jag tror att vi kan vara överens, också över partigränserna, om analysen av och synen på situationen i Irak och om vad som behöver göras framöver.

Vi har från svensk sida hela tiden betonat vikten av att vi tidigt planerar för tiden också efter det att man, med hjälp av den globala koalitionen, har uppnått militära mål i kampen mot Daish. Här behövs en inkluderande politisk process, precis som Robert Hannah säger, nationell försoning, reform, dialog, respekt för folkrätten och de mänskliga rättigheterna, rättsstatens principer och, förstås, att man ser till minoriteternas ställning.

Det här är den enda vägen framåt om vi vill ha en demokratisk utveckling och stabilitet i Irak. Det är också det enda sättet att lösa en av de svåraste frågorna om kontrollen över de omtvistade områdena.

Det vi kan göra är att ständigt i FN- och EU-sammanhang och i de bilaterala kontakterna uppmana både centralregeringen i Bagdad och i KRG till dialog och samarbete. Nu är frågan om kontrollen över de omtvistade områdena inte bara en fråga för regeringen i Bagdad och KRG, utan det är verkligen viktigt att de olika minoriteterna får sina röster hörda. Då kan vi stötta den processen.

Som svar på Lawens fråga fattade vi den 14 december beslut om den nya femåriga strategin för utvecklingssamarbete med Irak. Den kommer att utgå från de behov som skapas av konfliktsituationen i landet med fokus på freds- och statsbyggande samt jämställdhet. För detta allokerar vi mellan 600 miljoner och 1 miljard kronor för perioden 2017-2021. Det blir en plattform för oss att föra diskussioner om hur arbetet ska gå till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Även om man förstår frustrationen är det svårt att säga i detalj hur processen ska se ut för de olika minoriteterna. Man måste garantera att den blir inkluderande, att de har en röst och ett inflytande i hela processen. Med goda vänner är det så att de också kan ge kritik, och det gäller också från vår sida. Man vet att vi har varit en långvarig och god partner som på alla sätt har stött Irak med medel och politiskt och humanitärt. Då kan vi också resonera om faran framöver med sekterismen och med att man inte skapar inkluderande processer.

När vi nu ger pengar till UNDP, 90 miljoner extra, är en fråga som vi alltid ställer om vi kan försäkra oss om att de når fram. Samtidigt är det alltid en kritik som kommer tillbaka att vi skulle kunna bli ännu mer målinriktade eller att vi inte når fram dit vi vill nå fram. Men vi brukar normalt sett gå via FN-organen för att kunna leverera vårt stöd.

När det gäller uttalanden försöker vi i den politiska processen att tala om att här är det inte någon hjälp om man går ut och säger sådant som sedan bara kommer att skapa ännu mer av klyftor och motsättningar. Vi försöker ständigt ha samma budskap om inkluderande processer och dialog.

Herr talman! Tack utrikesministern och tack ledamoten Redar!

Jag tror att jag delar ledamotens uppfattning att vi behöver ha en mer långsiktig syn på hur Irak ska utvecklas, för de senaste 10-15 åren har det hela tiden skett omstörtande saker, och det har inte funnits en tillräckligt långsiktig syn.

Jag vill bara ge en bild av situationen för minoriteterna i landet. När jag var i Irak förra året träffade jag till exempel många yazidiska ungdomar som kom från Mosul. De sa till mig: Ni tror att situationen i Mosul uppstod helt plötsligt, att det helt plötsligt kom folkmördare, men så var det inte. Yazidiska kvinnor kunde bli våldtagna på Mosuls universitet utan att någonting hände. Vi vände oss till domstolarna, men de hjälpte oss inte över huvud taget. Vi ansågs vara de lägsta av de lägsta.

Iraks centralregering och det kurdiska självstyret har heller inte gjort något för att göra saken bättre för de här minoriteterna. Bland annat har man stiftat lagar om giftermål för barn från nio års ålder. För någon månad sedan beslöt man sig för att förbjuda alkohol. För bara ett år sedan beslutade man om religiösa regler som innebär att om en förälder konverterar till islam tvångskonverteras också barnen.

Många lagstiftningar som har tagits fram av Iraks regering på senare år syftar inte till att minoriteterna ska kunna stanna kvar i landet och vara en del av den inkluderande processen, tvärtom. Det finns ingen rättsstat, man får inte hjälp av domstolarna, lagarna diskriminerar minoriteterna kraftigt och samhället i stort anser att de är paria.

Även om utvecklingen går framåt just nu tror jag att man som stat tydligt måste säga att de här folkgrupperna tillhör Irak, att de har lika stor rättighet att vara en del av Irak och att de ska omfattas av mänskliga rättigheter lika mycket som alla andra. Jag tror inte att dessa minoriteter kommer att finnas kvar om vi inte, som en otroligt duktig stat som vill Irak väl, är tydligare i vår kritik mot regimen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill därför ha ett förtydligande från ministern. Har ministern offentligt kritiserat Massoud Barzanis uttalande att man inte tänker återlämna mark som man har tagit tillbaka från IS?

Vad gäller korruptionen är det jättebra att man arbetar med UNDP. Men i fallet Irak tror jag att man ännu mer behöver säkerställa att pengarna når fram. KRG:s centralregering har inte betalat ut löner på hur många månader som helst till människor som måste försörja sina familjer. Vad händer då när det kommer medel från andra länder? De här pengarna har tidigare inte kommit fram på ett tillräckligt bra sätt, så man måste arbeta starkare för att de ska nå fram.

Vad gäller självstyrena tror jag att den svenska staten, just på grund av de anledningar som jag redogjorde för här i början, måste vara tydlig med att om de här folkgrupperna ska kunna överleva och finnas kvar måste omvärlden tydligt säga: Ja, ni har rätt till självstyre. Ni borde kunna få mer makt över er själva. De har nämligen inget som helst förtroende för omvärlden. De litar inte på att vare sig KRG:s centralregering eller den centrala regeringen i Bagdad vill dem tillräckligt väl. De vill kunna styra medel för kultur och medel för samhällsbyggnad. Områdena Sinjar, Nineveslätten och även de turkmenska områdena var otroligt eftersatta när det gäller infrastruktur redan innan IS kom in, för det är ingen som satsar pengar och investerar i de här områdena därför att de inte har någon politisk kraft.

Jag skulle vilja ha lite mer förtydliganden från ministern om det är okej.

Herr talman! Några av de mest komplexa situationerna i världen är kanske de i Irak och Syrien. De är grannländer, och parter som så tydligt är terroristorganisationer begår övergrepp och använder gränsområden till att sprida ut sina fruktansvärda ideologiska ställningstaganden. De tar också över områden där människor bor och har rätt att leva i frihet och säkerhet.

Irak är en konstitutionell federation som tydligt har sagt vilka grupper som ska få regera över olika områdena och hur man ska hantera naturresurser. Men vi vet också att det är ett land med utbredd korruption och där det råder sekterism. Just nu pågår någon form av fullskaligt inbördeskrig mellan terroristorganisationer och olika grupper som måste försvara sig mot dessa. Därför tror jag att det är ganska svårt att veta exakt hur man ska navigera för att se vad det långsiktiga ska kunna bli.

Det som regeringen gör är klokt. Man deltar i kampen mot terrorismen men hjälper också långsiktigt i form av humanitärt stöd och hjälp till sjukvård och institutioner. Det är det första och grundläggande för att få institutioner på plats och skapa någon form av antikorruption - och för möjligheten att skapa rättsstatens principer och att de ska vara gällande.

Därefter måste det fortsatta utvecklingsarbetet vara politiskt och handla om hur dessa grupper ska titta på federationen och konstitutionen, hur processen ska vara jämbördig mellan grupperna, vad det är de själva vill ge uttryck för i ett framtida Irak och hur denna process över huvud taget ska bli i framtiden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför är det viktigt att vi fortsättningsvis navigerar genom att bygga upp på grunden en stat som bärs av sin egen befolkning och där grupperna får sina rättigheter tillgodosedda. I dag är det för tidigt att uttala sig om hur marken ska se ut och vem som ska få bära rätten över det ena eller andra. Vi får fortsätta att ge stöd till dessa grupper för deras rätt till självbestämmande.

Herr talman! Jag tackar Lawen Redar och Robert Hannah.

Jag håller med om det som Lawen Redar just sa. Vi använder våra viktigaste plattformar, EU och FN, för att driva på i dessa frågor - mot kränkningar och övergrepp på mänskliga rättigheter och kränkningar av internationell humanitär rätt. Vi ska särskilt uppmärksamma minoritetsgrupper: barn, kvinnor och andra utsatta grupper och personer. Det innebär också att vi måste markera tydligt att vi inte accepterar straffrihet.

Vi har engagerat oss i alla dessa tre spår: i den politiska processen, med det humanitära stödet och med militär hjälp i stödet till koalitionen mot Daish. Jag tror att det samlade internationella stödet är nödvändigt för att vi ska kunna få till stånd ett fredligt och stabilt Irak på lång sikt.

Vi är mycket bekymrade över den utveckling som vi har sett i Irak på sistone. Därför påpekade jag i mitt anförande i FN:s generalförsamling i september vikten av att det internationella samfundet agerar gemensamt för att stödja Irak. Det är också något vi kommer att arbeta för under vårt medlemskap i FN:s säkerhetsråd.

Dessutom ska vi använda vår nya långsiktiga utvecklingsstrategi med just denna inriktning till att etablera en politisk process som är inkluderande och som ger röst och inflytande också åt minoritetsgrupperna.

Precis som Lawen Redar sa kan vi inte i dag rita färdigt kartan med alla linjer, men vi kan garantera att det finns en möjlighet för dessa minoritetsgrupper att existera.

Vi rörs alla djupt av yazidiernas kamp och den utsatthet som de är föremål för. Det är viktigt att detta lyfts fram och att vi fortsätter att arbeta med alla dessa spår.

Till exempel är den dialog som vi just nu har mellan EU och Irak en viktig plattform för denna typ av samtal. Då kan Irak se att vi kommer att fortsätta att stötta landet i dess reformansträngningar och i det som är nödvändigt att göra framöver.

Jag tackar för debatten. Detta arbete fortsätter förstås på alla möjliga sätt, både med uttalanden och med framför allt den dialog som vi redan har med Irak och minoritetsgrupperna.

Herr talman! Pratar man med Iraks minoriteter förekommer mycket hyllande av Saddam Hussein. Varför då? Jo, man väljer hellre pesten än döden. Man väljer hellre en diktator än att bli utsatt för folkmord. Man väljer hellre en diktator än etnisk rensning och att tvingas lämna sitt hemland.

Vad är det egentligen för signal vi har skickat? Jag är övertygad om att situationen är likadan i Syrien. Syriens minoriteter stöttar i dag Asad. Varför stöttar de Asad? Inte för att de tycker om Asad, inte för att de tycker att han är en god människa och inte för att de tycker att det han gör mot andra i befolkningen är bra. Nej, de stöttar honom för att diktatorn är den ende som ser till att de inte utrotas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det som hände i Irak har direkt inverkan på det som händer i Syrien i dag när Syriens minoriteter väljer att stötta Asad. De tar hellre diktatorn än döden i handen. Detta måste vi i omvärlden börja förstå.

Stöttar vi inte minoriteterna så att de kan överleva och visar dem att de har en framtid och en plats i världen kommer de att göra allt de kan för att bevara situationen som den är.

Situationen är likadan bland kopterna i Egypten. Varför stöttar kopterna den hemska militärregimen? Jo, för att det är rädda för döden. De är rädda för det som kommer annars.

Vi måste vara medvetna om att det som hände i Irak blev en berättelse om hur andra minoriteter har kommit och kommer att agera. Vi ser redan nu att om vi inte stöttar Iraks minoriteter och säger att de har rätt till självstyre, att de är en lika stor del av landet Irak, att Iraks centralregering och kårer inte kan hålla på med korruption och att Iraks centralregering inte kan stifta lagar som i praktiken innebär att minoriteterna kommer att behöva lämna landet, så kommer vi inte att se en demokratisk utveckling av regionen i stort.

Herr talman! Jag anser att vi gör det, Robert Hannah. Vi påtalar just risken med att inte ge en röst eller skapa en inkluderande fredsprocess. Just nu är vi dock inte redo att rita kartan färdig och säga exakt hur det ska se ut den dag man har vunnit striden mot Daish.

Vi har många gånger debatterat fredade zoner. Jag förstår argumentet för, men jag kan också se farorna. Vi får inte skapa dödsfällor eller låsa oss vid något som utsätter människor för ännu större fara.

Jag har all respekt för argumentet, och varje gång vi träffar irakiska företrädare pekar vi på risken med att inte skapa en inkluderande fredsprocess och ta precis dessa hänsyn. Jag kan bara hålla med och säga att jag anser att vi med stöd av ett brett engagemang i Sverige kan framföra detta med kraft. Vi gör det också med pengar och en plan för hur det ska se ut post-Daish i Irak. Vi ska också arbeta på alla de internationella spår som vi bedömer nödvändiga för att kunna få respekt för rättsstatens principer och mänskliga rättigheter.

Överläggningen var härmed avslutad.