Förvaringen av städers privilegiebrev

Fru talman! Mats Green har frågat mig om jag är beredd att vidta några åtgärder, initiativ eller diskussioner med anledning av att Riksarkivet har tillskrivit Jönköpings kommun och meddelat att de avser att återkalla de till kommunen utlånade privilegiebreven för Jönköping och Gränna.

För regeringen är det viktigt att vi har ett levande kulturliv i hela landet. I detta ingår att värna kulturarvets lokala förankring och inte minst att kulturföremål kan bevaras på platser de har en historisk anknytning till.

Jag som kulturminister ska dock inte ingripa i ett enskilt förvaltningsärende. Riksarkivet är regeringens expertmyndighet för arkiv. Myndighetens uppgift är både att säkerställa hanteringen av allmänna handlingar vid dagens myndigheter och att förvalta det kulturarv som äldre tiders myndighetsutövning har skapat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Riksarkivets arbete är i stor utsträckning författningsstyrt. Men myndighetens arbete med kulturarvet gäller även de kulturpolitiska målen, bland annat målet att främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas.

Jag har förtroende för att Riksarkivet kan göra de avvägningar som mot bakgrund av detta krävs och hoppas att Riksarkivet och Jönköpings kommun tillsammans ska kunna komma fram till en bra lösning.

Fru talman! Bakgrunden till interpellationen om Riksarkivets försök till konfiskering av Jönköpings och Gränna stads båda privilegiebrev är följande.

År 1284 utfärdade Magnus Ladulås det privilegiebrev som gav Jönköping stadsprivilegier. Det är inte bara det äldsta bevarade privilegiebrevet i Sverige, utan det är ett av de äldsta bevarade privilegiebreven i hela världen. År 1652 utfärdade drottning Kristina Gränna stads privilegiebrev.

Båda dessa unika och enastående vackra dokument har alltid rent fysiskt funnits i Jönköping. Med tanke på att Jönköpings privilegiebrev är både det äldsta och bland de bäst bevarade är det minsta man kan säga att förvarandet har varit förstklassigt på alla sätt. Breven har regelbundet visats upp och hållits levande och relevanta för allmänhet, besökare och forskare och i övrigt varit tillgängliga på ett ärligt talat föredömligt sätt av Jönköpings stadsarkiv.

Dokumenten är en viktig och avgörande del av vår lokala historia och vår lokala identitet och ska inte ligga och samla damm tillsammans med miljoner andra anonyma dokument i ett otillgängligt nationellt arkiv.

Nu har Riksarkivet tillskrivit Jönköpings kommun och klargjort att man ämnar beslagta och bortföra båda privilegiebreven från deras månghundraåriga, nästan tusenåriga, förvaringsplats. Man hänvisar till en intern förändring av Riksarkivets utlåningsregler.

Nuvarande Jönköpings kommun har för övrigt inte bara varit förvaringsplats för dessa privilegiebrev i flera hundra, och snart tusen, år utan är ju också själva mottagaren och föremålet för dessa handlingar till att börja med.

Jag kan tillägga att ägarskapet av dessa privilegiebrev inte på något sätt är utrett, så det saknas dessutom lagligt stöd för att säga att de tillhör Riksarkivet. Jönköpings kommun har i tydliga och bra formulerade skrivelser klargjort att man inte ämnar medverka till ett överlämnande så länge inte den rättsliga frågan har avgjorts.

Ett antal uppenbara frågor inställer sig här, exempelvis: Vilken respekt för historien visar Riksarkivets ambitioner och förfaringssätt? Vilken respekt för själva föremålen för dessa privilegiebrev till att börja med, det vill säga Jönköping och Gränna, och vår rätt till vår egen historia visar Riksarkivets förfaringssätt? Och vad önskar då Riksarkivet uppnå med detta? Om man ska vara ärlig görs det uppenbarligen inte i något konstruktivt syfte.

Med anledning av detta ställde jag ett antal frågor till kulturministern som gällde om hon var beredd att vidta några åtgärder för att hantera detta. Ministern konstaterar egentligen att Riksarkivets förfaringssätt strider mot de kulturpolitiska målen om att värna kulturarvets lokala förankring. Jag citerar det ministern uttryckligen säger: "Kulturföremål kan bevaras på platser de har en historisk anknytning till." Hon säger också att det lokala kulturarvet ska hållas tillgängligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ministern slår fast att de kulturpolitiska målen ska vara styrande för Riksarkivets verksamhet och att dessa ska följas. Men hon vill ändå inte agera när Riksarkivet agerar tvärsemot dessa.

Jag skulle vilja att kulturministern tydliggör sitt något motsägelsefulla svar.

Fru talman! Först och främst: Rent principiellt är det här ett enskilt förvaltningsärende, där jag som minister inte ska uttala mig i den enskilda frågan.

Principiellt är det precis som jag sa och som även Mats Green lyfter: Det är viktigt att vi har ett kulturarv som är tillgängligt och som så många som möjligt ska kunna ta del av. Detta är något som jag och vi i regeringen har jobbat med, till exempel på museiområdet. Där har vi den ganska nya museilagen som säger att vi ska klargöra att föremål ska kunna ställas till olika museers förfogande. Man ska till exempel utöka utlåningsmöjligheterna.

Inom ramen för kulturarvspolitiken har också en arkivutredning jobbat. Jag fick ta emot förslagen från utredningen så sent som häromdagen, och de har som syfte att öppna upp, tillgängliggöra och säkerställa allmänhetens tillgång till kulturarvet.

I den här frågan är det uppenbart att det finns flera principer för hur de offentliga arkiven sköts och hur hanteringen av de handlingar som ingår i dem går till. En av dessa principer är den som jag har talat om och som är viktig: Kulturföremål kan bevaras på platser där de har en historisk anknytning. Men det finns också en annan princip om att de även ska kunna bevaras tillsammans med andra handlingar som har skapats i samma verksamhet. Det handlar alltså om värdet av att ha sammanhållande arkiv. Med detta vill jag lyfta att det finns olika principer, och vad som väger tyngst måste vara en professionell avvägning.

Med detta sagt har jag förståelse för de anspråk som Jönköpings kommun gör. Man har förvaltat privilegiebreven under lång tid. Kommunen och dess invånare sätter stort värde på dem. Vad jag har förstått har inte heller Riksarkivet något att anmärka på när det gäller hur kommunen har förvaltat privilegiebreven, utan såvitt jag har uppfattat saken har kommunen skött förvaltningen väl.

Men återigen: Riksarkivet har att självständigt fatta beslut i den här typen av ärenden, och jag har förtroende för att Riksarkivet sköter den uppgiften på ett bra sätt. Jag hoppas såklart att det också ska finnas möjlighet till dialog och att komma fram till en lösning.

Jag har också förstått att Jönköpings kommun efter att interpellationen inlämnades har meddelat att man överväger en rättslig prövning av äganderätten för privilegiebreven. Om det finns oklarheter kan jag tycka att det är bra att detta klarläggs genom en rättslig prövning. Det är samma sak där; det vore olämpligt av mig att på något sätt uttala mig om och föregripa en sådan prövning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill ta upp tre saker. Det är ingen som har påstått att ministern ska gå in i det enskilda ärende som gäller just de här båda privilegiebreven. Vi vet hur ministerstyre fungerar.

Det jag efterfrågar är att man gör generella förändringar när man ser att Riksarkivet går tvärsemot den generella politik och den huvudsakliga kulturpolitik som den här regeringen har ansett sig föra. Då skulle jag uppskatta om ministern kunde öppna upp för någon form av utredning eller hantering i regleringsbrev eller övrigt när det gäller den generella frågeställningen.

I och med att ministern hänvisar till den politik som regeringen har fört vad gäller museer kan jag bara konstatera att den enskilt största kulturpolitiska reformen de senaste fem åren har varit fri entré på statliga museer. Nästan alla dessa ligger i Stockholm. De ca 2 300 övriga museerna i Sverige har inte fått någon fri entré. Med detta vill jag påpeka att det i kulturpolitiken finns ett ganska uppenbart fokus på Stockholm men inte på den övriga delen av landet.

Då är vi inne på min tredje och sista punkt.

Kulturministern säger ju själv i sitt svar att det är viktigt att det lokala kulturarvet ska finnas tillgängligt lokalt och också ska kunna förvaras lokalt. Jag har lite svårt att se något kulturarv som skulle kunna vara viktigare än just privilegiebrev. Det kan inte vara så att man menar att bara för att runstenar, ruiner och övriga minnesmärken inte kan flyttas ska de förvaras lokalt, men om något möjligtvis går att dra in till en central myndighet ska det också göras. Det går precis på tvärs mot den politik som regeringen påstår sig föra.

Kulturministern säger att det är viktigt att det lokala kulturarvet ska vara tillgängligt lokalt och också kunna förvaras lokalt. Då måste man kunna se att Riksarkivet här gör precis tvärtom. Det enda man har att hänvisa till, fru talman, är interna arkiveringsrutiner. Jag konstaterar att om dessa går på tvärs mot den nationella kulturpolitiken är det någonting som är fel. Då förväntar jag mig att ministern är beredd att agera, med direktiv eller generella åtgärder, för att se till att detta helt enkelt inte blir möjligt.

Jag skulle önska att ministern utvecklade sin inställning vad gäller just detta.

Fru talman! Eftersom interpellationen handlar om de här privilegiebreven ska jag inte gå in och kommentera det Mats Green sa om fri-entré-reformen.

Däremot vill jag verkligen betona både mitt och regeringens engagemang för att vi ska ha ett levande kulturliv i hela landet och att vi värnar kulturarvets lokala förankring. Det jag försökte lyfta fram, och jag kan göra det igen, var att det är viktigt att kulturföremål kan bevaras på platser de har en historisk anknytning till. Det finns dock andra principer som myndigheten har att ta hänsyn till, och en sådan är att arkivföremål också kan bevaras tillsammans med andra handlingar som har skapats i samma verksamhet. Avvägningen mellan de principerna är något som denna myndighet behöver göra och fatta beslut om professionellt utifrån den enskilda situationen. Där kan och ska jag inte ha några synpunkter, precis som Mats Green säger.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Men återigen: Jag har förståelse för Jönköpings kommun i det här fallet och för att det finns starka känslor kopplade till dessa privilegiebrev.

Fru talman! Det var statsrådet själv som lyfte fram museipolitiken, och det var därför jag kommenterade den.

Jag köper inte argumentet att statsrådet inte ska gå in här, då det skulle vara ministerstyre. Jag kräver ju inte att man ska göra detta bara för Jönköpings stads och Gränna stads privilegiebrev utan att man ska hantera det som en generell åtgärd. Om ministrar inte är beredda att agera när de ser att statliga myndigheter agerar på tvärs mot den nationella kulturpolitikens eller den övriga politikens ambitioner skulle de inte kunna ägna sig åt någonting.

Jag konstaterar också att statsrådet i sitt svar fokuserar på att de nationella kulturpolitiska målen gäller även Riksarkivet. Att de då hänvisar till en intern arkiveringsrutin som upphäver de nationella kulturpolitiska målen kan faktiskt inte vara acceptabelt.

När det gäller att det skulle finnas ett mervärde i att detta förvaras med andra handlingar är det ju inte så att Riksarkivet tänker göra någonting med breven. Man tänker trycka ned dem i ett arkiv tillsammans med miljoner andra handlingar och inte förevisa dem på något sätt, om inte någon ber om det. Det kan jag tycka är dels felaktigt, dels djupt tragiskt.

Jag skulle vilja avsluta med att önska både talmannen och statsrådet en god jul. En av mina jultraditioner har alltid varit att dagen före julafton besöka stadsarkivet i Jönköping och fika med de mycket drivna och kompetenta medarbetarna där. Då tittar jag också regelbundet på både Jönköpings stads privilegiebrev och Gränna stads privilegiebrev. Jag vill också inbjuda ministern att tillsammans med mig eller ensam göra detta vid ett annat tillfälle. Men jag efterfrågar fortfarande agerande från ministern.

Tack och god jul!

Fru talman! Jag vill avrunda med att lyfta fram behoven och vikten av våra arkiv som tillgängliggörare av alla de fakta, all den kunskap och all den historia som finns bevarad i arkiven runt om i hela vårt land, både de offentliga och de enskilda. De står verkligen för en viktig funktion i vår demokrati. Vi ser också hur hela arkivområdet röner ett stort engagemang hos många människor i vårt land. Diskussionen om de aktuella privilegiebreven visar också hur viktigt kulturarvet är för många och hur viktigt det också är att det är möjligt att ta del av.

Det är Riksarkivet som har ansvar för våra offentliga arkiv och för de handlingar som ingår i dem. De är också ansvarig expertmyndighet för arkivsektorn i landet som helhet. Det är viktigt för mig att betona att det är de som myndighet som självständigt fattar beslut i den här sortens ärenden.

Jag vill återigen betona att kulturarvet är vår gemensamma resurs. Det är viktigt att det förvaltas väl och bevaras för framtiden, men också att det finns tillgängligt och används i samtiden.

Jag får också önska talmannen och riksdagsledamoten en god jul.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.