Fru talman! Kurt Kvarnström har frågat mig vad jag avser att göra för att tillförsäkra att den finansiella samordningen blir viktig och kan utvecklas och att resurser medföljer för detta. Låt mig inledningsvis slå fast att finansiell samordning är en viktig verksamhet för att minska utanförskapet och ge fler människor möjlighet att återgå i arbete. Samtidigt är det angeläget att förbättra samarbetet mellan olika huvudmän och göra den finansiella samordningen mer flexibel. Redan i våras lämnade regeringen en proposition med förslag som förenklar revisionen av finansiell samordning. I budgetpropositionen för 2008 har regeringen aviserat ytterligare förenklingar av regelverket för finansiell samordning. Den så kallade Finsamlagen bör ändras så att det inte är nödvändigt att parterna bidrar med lika mycket av resurserna till de finansiella samordningsförbunden. Det bör underlätta för parterna att komma överens och möjliggöra mer kraftfulla satsningar utifrån lokala förutsättningar. Regeringen vill dessutom möjliggöra finansiell samordning mellan sjukförsäkringen och hälso- och sjukvården. Försäkringskassan och landstingen ska kunna göra regionala satsningar för att förbättra behandling och rehabilitering. Det är särskilt viktigt med förstärkta insatser för personer med psykiska besvär eller smärtor i rörelseorganen. Regeringen har prioriterat dessa båda former av finansiell samordning när det gäller hur de tillgängliga medlen ska kunna användas för 2008. Denna prioritering är viktig för att tillräckligt med resurser ska kunna avsättas för att kunna bedriva finansiell samordning. Kurt Kvarnström kritiserar att merparten av medlen för finansiell samordning används för utredningar och arbetsförmågebedömningar. Detta är dock inte korrekt. Medel för sådana utredningar och bedömningar finansieras via Försäkringskassans medel för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster. Finansiell samordning förutsätter också att det ges legitimitet för insatser som kräver samarbete över sektorsgränserna. De centrala myndigheterna har därför i uppdrag att stödja utvecklingen av finansiell samordning. I detta uppdrag ingår till exempel att informera och sprida erfarenheter samt vara ett stöd i administrativa, ekonomiska och juridiska frågor. Detta betonar regeringen i budgetpropositionen för 2008. Detta är också en prioriterad fråga i dialogen med bland annat Försäkringskassan. Avslutningsvis kan jag således konstatera att regeringen har vidtagit en rad åtgärder som kommer att bidra till att stödja och utveckla finansiell samordning. Det är min fasta övertygelse att dessa åtgärder, i kombination med regeringens övriga åtgärder, kommer att bryta det utanförskap som alltför länge har präglat alltför många människors liv.

Fru talman! Jag vill tacka ministern så mycket för svaret. Jag delar inte alla förslag till åtgärder som du presenterar. Min utgångspunkt är det riksdagsbeslut som fattades om finansiell samordning. Det gäller den grupp som man bedömde utgör 5 procent av befolkningen och som behöver extra mycket hjälp och stöd för att finnas på ett bra sätt på en arbetsmarknad i framtiden. Pengarna var mot den bakgrunden riktade till den grupp som verkligen är i ett långt utanförskap. Det är bakgrunden som är viktig att hålla sig fast vid när det gäller den finansiella samordningen. Regeringen och ministern säger här i sitt svar att alla parter inte ska behöva vara med i den fortsatta finansiella samordningen, utan det räcker om färre är med. Jag delar inte riktigt den uppfattningen. Jag har en praktisk erfarenhet sedan något år tillbaka med att jobba med de här frågorna. När man på det lokala planet talar om detta intygar många att det är viktigt att alla fyra parterna finns med och att samhällets olika gemensamma resurser samordnas på ett bättre sätt i det utanförskap jag talar om. Jag tror att det är fel väg att gå. Det hörde vi inte minst vid den förra utfrågningen som vi hade om rehabiliteringen. Vid den utfrågningen blev landstingen svartepetter eftersom de inte fanns med i rehabiliteringsdiskussionen. Risken är att de blir det också i fortsättningen. Jag är därför lite tveksam på den punkten. Jag har en fråga i sammanhanget. Ministern säger att man kan ge olika former av stöd. Om det nu förhåller sig så att det är väldigt angeläget att komma i gång med detta, skulle man kunna tänka sig att staten - Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen - ensamma finansierar en sådan verksamhet i fortsättningen när kommuner och landsting av ekonomiska skäl inte ser en möjlighet till det? Det är väldigt viktigt, precis som man pekar på här, att psykiska sjukdomar och belastningssjukdomar är sådant som ska prioriteras. Då är vi tillbaka på arbetsplatserna. Vi har på förmiddagen hört mycket om att det är väldigt viktigt att arbetsplatserna tar hand om dem som finns där. De här insatserna hamnar väldigt mycket hos dem som är utanför staketet. De finns naturligtvis med. Min erfarenhet är att det inte är sjukvården som är den trånga sektorn i de här sammanhangen, utan många av dessa människor behöver ett stöd i vardagen. De behöver inte ha de djupa bedömningarna. Inte alla i den här gruppen har ens en diagnos. När man har socialt bistånd blir man inte sjukskriven av sjukvården. Jag påstår fortfarande när det gäller utredningar att en väldigt liten del av de 5 procenten har använts för finansiell samordning. Det är mindre än 1 procent av de 5 procenten som använts. Om jag ska vara väldigt tydlig lägger Pilaprojektet väldigt mycket pengar av de 5 procenten just på att köpa utredningar. Där har jag uppfattningen att det svar jag har fått inte stämmer. Jag skulle vilja ställa en konkret fråga. Vi är snart framme i en tid där regeringen kommer att påverka detta med ett regleringsbrev. Man ska ta ställning mellan en fortsatt Finsamutbyggnad och resurser till Pila. Vilket kommer att vara prioriterat i det regleringsbrev som kassan kommer att få?

Fru talman! För bara en timme sedan avslutade vi hearingen om rehabiliteringen. Där sade statsrådet Husmark Pehrsson att vi måste välkomna alla i arbetslivet. Fru talman! Jag ställer upp på den retoriken. Jag kan tänka mig att gå några steg längre än så och göra någonting konkret åt det. Riksdagen har redan fattat beslut om Finsam, finansiell samordning. Alla samhällsresurser från Försäkringskassan, arbetsförmedlingen, landstinget och kommunen ska samordnas så att ingen ska behöva hamna mellan stolarna. Det ska omfatta alla. I dag har vi 550 000 förtidspensionärer. Den siffran är känd. När man tittar på vilka behov de har ser man att de kan passa in i Finsammodellen. De har inte längre någon arbetsgivare utan ofta är det är samhällets ansvar. Frågan är varför regeringen inte följer det beslut som riksdagen har fattat om 5 procent. Varför skriver regeringen inte in i regleringsbrevet att man ska avsätta 5 procent till Finsam? Därmed skulle fler få en chans att komma in i arbetslivet. Fler förtidspensionerade och fler sjukskrivna ungdomar skulle få chans att komma tillbaka. Om man tittar bara på förtidspensionärerna ser man att av 550 000 är det nästan 35 procent som har grundskola eller lägre utbildning. Vad är det då som krävs? Statsrådet påpekar när det gäller de åtgärder som man har vidtagit för Finsam att andra åtgärder som regeringen vidtar kommer att leda till fler in i arbete. Om man tittar på de här personerna kan man undra vad de kan behöva. Vad kan de här 35 procenten behöva? De kanske kan behöva en utbildning på komvux. Där är det färre platser. De kanske kan behöva en arbetsmarknadsutbildning. Det finns färre sådana utbildningar. Hur ska regeringen få ihop det här? Det är en fråga. Statsrådet nämner också rehabiliteringsinsatser. Det man har gjort är att i budgeten beskriva så jättefint att det är 3,4 miljarder som man satsar under de kommande tre åren. Men egentligen ommöblerar man i budgeten så att man flyttar 1,5 miljarder från Försäkringskassan till företagshälsovården. Återigen är det så att de här personerna inte omfattas av företagshälsovården. Det är ingen företagare som kommer att ta ansvar för de här personerna. Det är en samhällsförpliktelse att satsa för att få tillbaka de individerna i jobb om vi ska vara överens om detta inte bara retoriskt utan också praktiskt och i praktiskt arbete. Vi måste välkomna alla in i arbetslivet. Därför är frågan: Tänker regeringen satsa de 5 procent som riksdagen beslutar om till finansiell samordning?

Fru talman! När vi stod här och debatterade Finsam förra gången, Kurt Kvarnström, pratade vi om ett besök i Dalarna. Jag har nu kollat upp i almanackan, och om jag inte har helt fel står där ett datum utsatt redan nu i januari. Vi kan väl återkomma till detta; det ser jag verkligen fram emot. Jag tror nämligen att vi allihop som deltar i diskussionen är besjälade av att se till att vi ska ta vara på arbetsförmågan hos människor som har någon arbetsförmåga. Vi ska göra det i tid, och vi ska samla samhällets resurser och olika aktörer för att få de bästa möjligheterna att ge de människorna ett redskap så att de kan gå tillbaka till så god hälsa som möjligt, men förhoppningsvis också arbete. Vi har olika lösningar på detta. När det gäller det senaste inlägget om ifall Finsam skulle kunna vara en lösning för alla förstår jag intentionerna. Men jag tror inte att alla behöver en samordnad insats av alla aktörer. Det står ju också att Finsam ska arbeta med samordnade insatser. En del kommer att behöva detta, men inte alla. En del behöver ha rent medicinska insatser och rehabilitering. Andra kommer att behöva stöd och hjälp för utbildning och så vidare. Jag tror att Finsam är en viktig aktör. De 5 procenten av sjukpenningkostnaden ska naturligtvis användas på allra bästa sätt. Nu ser vi att ohälsan minskar dramatiskt. Folk blir mycket friskare. Långtidssjukfrånvaron, korttidsfrånvaron och även förtidspensionerna minskar. Då minskar naturligtvis även de 5 procenten av det anslaget. Jag tror att vi kan hitta många olika lösningar för att se till att alla ska vara med. När det gäller de fyra aktörerna finns det naturligtvis farhågor. Det är därför regeringen har sagt att vi helst ser att alla fyra aktörerna är med. Men det vi har gjort innebär en möjlighet att satsa olika mycket pengar i samordningsförbunden beroende på vilka projekt som ska göras. Vi har också lagt fram ett förslag om att underlätta revisionen, som har varit en mycket irriterande del i samordningsförbundens vardag eftersom de har behövt ha olika revisorer. Nu gör vi det enklare, och det applåderas också från samordningsförbunden. Av de pengar som har varit avsatta till rehabiliteringstjänster på Försäkringskassan har en allt mindre andel använts för aktiva insatser. Men det handlar om att Pilaprojektet, som startades under den förra regeringens tid som försöksprojekt, har tagit en stor del av de kostnaderna för att göra arbetsförmågebedömningar. I takt med att Pilaprojektet nästa år avvecklas som projekt och ingår i den ordinarie verksamheten på Försäkringskassan blir det också mer pengar över till arbetslivsinriktade utredningar. Däremot kommer själva rehabiliteringsinsatserna att läggas över på rehabiliteringsgarantin på 3,4 miljarder. Det är därför vi ser att en del av summan går från Försäkringskassan in i rehabiliteringsgarantin. Trots allt handlar det om en försumbart liten del som tas av Försäkringskassan. Nettot blir ändå plus 3,2 miljarder kronor. Det är bara 200 miljoner kronor som går över av Försäkringskassans medel. Det är alltså väldigt lite pengar. Den stora potten av rehabiliteringsgarantin kommer att innehålla långt över 3 miljarder kronor. Det handlar också om sjukvårdsmiljarden och sjukvårdens insatser. Sjukvården får del av den kostnadsbesparingen från samhället i takt med att den gör goda insatser så att människor blir friska. Det är kopplat till rehabiliteringsansvar också för sjukvården. Det görs alltså mycket. Regleringsbreven ska börja diskuteras. Låt oss återkomma till den diskussionen med myndigheterna.

Fru talman! Det är många frågor i det här som vi behöver ha betydligt längre tid för att diskutera. Jag ska försöka lösa det här med den 14 januari. Vi har faktiskt satt av en dag för Finsam i Dalarna tillsammans med ett viktigt ungdomsprojekt i Hedemora, men det går säkert att flytta på. Det löser vi! Min oro gäller - och det är också anledningen till diskussionen - att vi har sett ett ännu större behov hos grupper som står utanför i dag. Därför började jag tidigt, under försommaren, att arbeta för att utveckla detta ytterligare. Vi har i första hand jobbat med personer mellan 20 och 40 år som står helt utanför arbetsmarknaden. Men vi ser ett stort behov av att vi lyfter blicken mot grupper som är över 40 år och upp emot pensionsåldern. Kanske 40-55 år är en grupp att jobba med. Det kommer sådana signaler från de olika verksamheterna. Då måste vi jobba på ett annorlunda sätt. I den första diskussionen var man positiv i den styrelse som vi har i Avesta-Hedemora från Försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Sedermera har vi fått ett formellt brev som svar där man säger att man är tveksam till om det finns resurser för att gå vidare och möta de här nya grupperna. Man måste avvakta och se hur regeringen prioriterar, säger man. Trots att det är skrivet någorlunda tydligt, som jag uppfattar det, i budgeten uppfattar man från myndigheterna att också Pila måste ha ett utrymme. I första hand måste man klara den verksamheten och de personer som jobbar där från arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, tycker man. Jag ser kanske detta i ett bredare perspektiv. När det gäller pengarna är det klart att jag är orolig när jag ser summeringen. Vi flyttar pengar här; det är en fantastisk beräkning på hur man flyttar pengar. Landstingsmiljarden är på väg att försvinna. Vi är på väg att gå ur med Pila. Men egentligen använder man pengarna och säger att det blir 3,4 miljarder. Det är inte direkt några nya pengar som jag hittar när jag tittar på den ekvationen. Det oroar mig lite grann att det är på det sättet med tanke på de behov som finns. Jag känner att det kommer att vara en rätt så trög övergång. Pila har ju inte gett det resultat som alla vi förväntade oss. Det har inte blivit den inriktningen, utan det har handlat mycket om köpta tjänster. Jag ställde några frågor. När vi kommer i den här brydsamma situationen och vill gå vidare - är ministern då beredd att säga ja till en fortsättning där bara staten går in med pengar för en ytterligare grupp när kommuner och landsting säger nej? Det var en av mina konkreta frågor. Nu ligger prioriteringen rätt så nära. Hur ser man egentligen på prioriteringen när man ska ställa Pila mot Finsam? Det är ju praktiskt det som händer ute i vårt län. Hur ser det ut då? Kommer regeringen att vara så tydlig att man ser en mycket bredare samverkan som viktig i förhållande till att två parter försöker hitta varandra när det gäller de här viktiga frågorna? Jag tycker fortfarande att det finns en grupp som behöver mer hjälp och stöd än flertalet. Då pratar jag inte om projekt, utan om långsiktighet. Jag tror att det är det som vi behöver och som många av de här människorna behöver. Det handlar om långsiktighet, och inte om projekt som en del har valt att köpa. Jag tror att det är fel väg. Jag tror att de enskilda individerna i många av de här fallen behöver ett långsiktigt stöd för att hitta sin tillvaro. När vi har tittat på detta har vi sett att det handlar väldigt mycket om ett stöd i vardagen. Sunt bondförnuft och stöd i vardagen är kanske det allra viktigaste för många av de här människorna. Det gäller att hitta en tillvaro i vardagen så att de faktiskt har förutsättningar att komma tillbaka. Det handlar om att hitta sin egen identitet, och man måste se individerna för att kunna hjälpa dem vidare. Det är oerhört viktigt att man har det som utgångspunkt.

Fru talman! Statsrådet sade att jag har sagt att jag vill att alla ska omfattas av Finsam. Jag vill att alla ska komma tillbaka till arbetslivet även om de har en restförmåga på 10 procent, men vi har inte en arbetsmarknad som tar emot dem. Där finns det en del problem. Men låt oss fokusera på finansiell samordning. Oavsett om det är tre eller fyra parter som är inblandade finns det ett behov av rehabilitering. Om man konstaterar att det finns färre kan man gå vidare i den riktning där man kan söka vidare hjälp eftersom behoven ligger inom det området. Nu har vi 550 000 förtidspensionärer och många ungdomar som inte har klarat av gymnasieskolan som har fått svårigheter. De hittar inget jobb eller är långtidssjukskrivna. Där behöver vi få in resurser. Därför vill jag få ett svar från ministern. Kommer regeringen att anslå dessa 5 procent till Finsam? Och hur kommer regeringen i så fall att förhålla sig till riksdagsbeslutet om 5 procent? När det gäller att möblera om i budgeten för företagshälsovården nämner statsrådet att det bara är 200 miljoner. Ja, det är 200 miljoner nästa år, men under treårsperioden handlar det om 3,4 miljarder. Det blir 1,5 miljarder från Försäkringskassan.

Fru talman! Låt mig först säga till Jasenko Omanovic att från och med den 1 januari 2003 får årligen 5 procent av anslagsposten för sjukpenning användas som samverkansmedel. Sedan är det frågan om det sker fullt ut. Men det är helt riktigt att vi har det beslutet och att vi använder de pengarna. Kurt Kvarnström sade att projekt inte var bra. Många gånger börjar en bra verksamhet med ett försöksprojekt innan man går ut i hela landet och misslyckas. Pilaprojektet var ett sådant projekt som startades under den förra regeringens tid, och man bedömde att det skulle gå ut. Det handlar alltså om att uppsöka de personer som har en tidsbegränsad sjuk- och aktivitetsersättning. Inom tre år ska man uppsöka dem. Problemet är att nu lägger vi mångmiljonbelopp på att uppsöka de personer som kanske har haft en sjuk- och aktivitetsersättning under ett, två eller tre år. Den arbetsförmåga som fanns i början av deras sjukskrivningsperiod är kanske tillspillogiven nu. Vi satsar pengarna för sent så att säga, men inte för alla. En del kommer att kunna komma tillbaka, men det är ytterst få. I stället måste vi i tid använda alla medel vi kan. Det handlar om regeringens förslag om att satsa på företagshälsovård, rehabiliteringsgarantin med över 3 miljarder kronor, om att göra rätt saker under sjukskrivningstiden, om att Försäkringskassan gör rätt saker och om att vi inte förtidspensionerar personer på 64 procent på grund av att ingenting har gjorts eller på grund av att fel saker har gjorts. I stället ska vi se till att vi behåller personerna inom arbetsmarknadens, inom rehabiliteringens och inom företagshälsovårdens ramar. Kurt Kvarnström sade en sak som jag tyckte var lite fel, nämligen att landstingsmiljarden håller på att försvinna. Regeringen har tvärtom satsat inte bara en sjukvårdsmiljard i budgeten utan också sagt att landstingen inte får den om man inte garanterar att rehabiliteringsinsatser görs. Vi har kopplat ett forskningsinstitut, IFAU, till detta för att utvärdera om det faktiskt görs. Sjukvårdsmiljarden har varit mycket lyckosam. Den har resulterat i att många har fått en aktivare sjukskrivningsprocess med mer rehabilitering. Jag är också väldigt orolig för alla ungdomar. Jag har under den senaste tiden träffat två ungdomar som blev förtidspensionerade eller fick en aktivitetsersättning vid 23 års ålder. De är 30 år i dag. De har haft en lång sjukskrivningstid och ingenting gjordes. De har haft en lång tid av ungdomsarbetslöshet. De kunde inte få jobb. Tack och lov ser vi nu att jobben för ungdomar kommer. Därför har de börjat kunna komma tillbaka. Vad är det för sätt att välkomna unga människor in i vuxenlivet att ge dem en aktivitetsersättning när de är 23 år utan att de har ett reellt funktionshinder? Jag tror att alla vi som har ett ansvar och på något sätt finns som aktörer runt människor som är sjukskrivna med alla medel ska se till att rätt saker görs i rätt tid. En av de grupper som jag också tycker att vi ska jobba med - Kurt Kvarnström berättade att man satsar på olika saker nu - är kvinnor. Andelen kvinnor med ohälsa, sjukskrivningar och sjuk- och aktivitetsersättningar är mycket högre än andelen män. Därför kommer regeringen nu också att satsa dels på ett socialt råd, dels på fokusgrupper där kvinnor med utmattningssyndrom kommer att kunna tala om vad vi ska göra och vad som kunde ha hjälpt dem. Vi kommer att ha en hearing här den 11 december som handlar om kvinnor och ohälsa. Låt oss hjälpas åt att med alla medel se till att vi gör rätt saker i tid. Rehabilitering är någonting som ska börja dag ett om den över huvud taget behövs. Jag hoppas att vi ska ha goda förebyggande insatser så att man inte ens ska behöva vara sjuk.

Fru talman! Det görs en hel del, och det har gjorts en hel del också förresten. Men det finns mycket mer att göra. Visst startade Pilaprojektet under den förra mandatperioden. Jag är inte nöjd med det arbetssätt som Pilaprojektet har jobbat med och inte med de resultat som man har uppnått. Jag tror mer på att individen sätts i centrum när man ska vidta åtgärder. Det har gått åt alltför mycket pengar för att på något sätt uppdatera sig på människors nivå i dag och göra bedömningar av om de har rätt till ersättningar i stället för att ge hjälp och stöd. Jag hade förutsatt att dessa 5 procent i första hand skulle användas till att nå individerna. Det var min målsättning så länge jag hade ett inflytande i länet i Dalarna. Det är faktiskt människorna som måste nås av insatserna. Det ska inte vara en massa administrativa koveser och papper som produceras. Jag tycker att det tyvärr har blivit alltför mycket av den varan i hela Pilaprojektet. Det beklagar jag verkligen. Jag har fortfarande inte fått något svar på de två frågor jag har ställt som gäller statens, Försäkringskassans och arbetsförmedlingens insats i en vällovlig, behövlig verksamhet framigenom där kommuner och landsting backar. Är man beredd att gå vidare och säga att då går Försäkringskassan och arbetsförmedlingen in med pengar för att stödja och hjälpa dessa behövande grupper, de människor som faktiskt står ordentligt utanför? De flesta som vi har nått hittills och som vi kommer att jobba med fortsättningsvis är de som står allra längst ifrån när det gäller Finsamverksamheten. De som står närmare har bland annat Pilaprojektet börjat jobba med för att kunna visa ett resultat. Vi jobbar med dem som står längst ifrån. Min andra fråga handlar om den prioritering som man kommer att göra mellan Pila och Finsam. Kommer det att finnas resurser för att gå vidare med Finsam nu efter årsskiftet?

Fru talman! Jag tror att vi är överens om mycket. Jag antecknade intensivt här. Det har gjorts en hel del, men det finns mer att göra. Jag instämmer i det. Vi är helt överens om att individen ska sättas i centrum och att dessa 5 procent ska användas på ett rätt och riktigt sätt. Jag har inte svarat på Kurt Kvarnströms fråga om att ställa Pila och Finsam mot varandra därför att Pilaprojektet läggs ned nu. Det kommer att ingå i den ordinarie verksamheten. Det har varit en försöksperiod där man skulle lära sig hur vi ska göra för att inte människor som har en arbetsförmåga ska ställas utanför med 64 procent i ersättning och sedan har väldigt liten möjlighet att komma tillbaka. Jag ser Finsam som en möjlighet att arbeta aktivt, speciellt med ungdomar, och se till att personen i fråga får insatser från olika kompetenser. Där har både arbetsmarknadsministern och jag haft möten med arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och sagt att samverkan dem emellan är kollosalt viktig. Jag ser att man på många ställen nu börjar arbeta inifrån samma lokal. Det är en viktig förutsättning för att hitta varandras arbetsklimat, synsätt och sätt att umgås och prata för att sätta individen i centrum och ha de olika aktörerna runt omkring för att se vad individen behöver för stöd och hjälp. Där kommer vi att gå ännu mycket vidare. När det gäller att hjälpa personer tillbaka till arbetslivet kommer nu regeringen att lägga ett antal förslag. Vi tar bort det stelbenta med 75, 50 och 25 procents förtidspensioneringar. Låt en person med reumatism kunna arbeta heltid en dag, inte alls den andra dagen och 10 procent den tredje dagen! Vi kommer att göra det möjligt att få pröva arbete och förtidspension, inte under tre månader utan under ett år. Man ska kunna arbeta på halvfart på jobbet och ha tryggheten att ha en förtidspension. De personer som inte alls har en arbetsförmåga och som man inte räknar med ska kunna gå ut i det ordinarie arbetslivet ska kunna få möjlighet att arbeta i Röda Korsets bikupeaffär eller göra andra samhällsnyttiga insatser för att de ska känna att de ändå har en social gemenskap.