försörjningen av IT-kompetens

Fru talman! Yvonne Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkra tillgång- en på framtida IT-kompetens i Sverige. Universiteten och högskolorna har en viktig upp- gift att utbilda studenter för en framtida arbetsmark- nad. För IT-området gäller att dimensioneringen av platser bör fortsätta att öka, vilket också sker. En god tillgång på IT-kompetens är av stor betydelse för Sveriges konkurrenskraft. Yvonne Andersson hänvi- sar till statistik som gäller söktrycket för olika utbild- ningar. Men viktigare är att studera antalet antagna till utbildningarna, eftersom det ju trots allt är dessa siffror som avgör hur vi klarar av att möta arbets- marknadens efterfrågan. Uppgifter från Verket för högskoleservice avseende vårterminen 2002 visar att antalet antagna till datautbildningarna har ökat med 8 % jämfört med vårterminen 2001. Under senare år har regeringen successivt byggt ut och förstärkt den högre utbildningen. Under perioden 1997-2003 tillförs högskolan resurser motsvarande 100 000 nya högskoleplatser. Trots att rekryterings- underlaget till följd av demografiska förändringar har minskat under några år har utbyggnaden av universi- tets- och högskoleutbildningarna kunnat fortsätta. Ett resultat av regeringens expansiva utbildnings- politik är att antalet utexaminerade civilingenjörer och högskoleingenjörer ökat med mer än 50 % sedan början av 90-talet. Framväxten av kraftfulla utbild- nings- och forskningscentrum som KTH:s IT- universitet i Kista och dess motsvarighet i Göteborg förstärker Sveriges ledande ställning inom IT- området och lägger grunden för en hög kvalitet på datautbildningarna. Regeringen har ett stort engagemang för frågor som rör IT inom hela utbildningsväsendet, från för- skolan upp till högre utbildning, och stora insatser görs på detta område. Regeringen satsar under perio- den 1999-2002 ca 1,7 miljarder kronor i en kompe- tensutvecklingsinsats för lärare inom ungdomsskolan. Satsningen syftar till utveckla lärarnas kompetens i att använda IT som ett pedagogiskt hjälpmedel i sko- lan. Detta är en av de största enskilda kompetensut- vecklingsinsatserna som någonsin gjorts inom svensk skola. Framtidens arbetsmarknad kommer sannolikt att i allt högre grad efterfråga personer med högskoleut- bildning eller annan eftergymnasial utbildning. Sär- skilt gäller detta för olika tekniska och naturveten- skapliga utbildningar. Att dagens ungdomar finner dessa utbildningar attraktiva är en förutsättning för att Sverige även i framtiden ska attrahera företagsetable- ringar och ha en hög ekonomisk tillväxt. Det innebär att vi redan på ett tidigt stadium måste öka barns och ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap och utveckla utbildningen i grundskolan och på gymnasi- et. För att uppnå detta har regeringen redan vidtagit ett flertal åtgärder. Sedan i höstas arbetar lärarhög- skolorna med en ny lärarutbildning som vi tror ska generera fler NT-lärare med ett större pedagogiskt kunnande. Regeringen har också inrättat resurscent- rum för kompetensutveckling av lärare inom de tek- niska, matematiska och naturvetenskapliga utbild- ningsområdena. Teknik- och naturvetenskapscentrum i Sverige får ett årligt statligt stöd från regeringen. En annan viktig faktor såväl för svensk företag- samhet som för enskilda medborgarna är förekomsten av fortbildning och vidareutbildning. Regeringen arbetar mycket aktivt med att förbättra möjligheterna i detta avseende. Här kan bl.a. nämnas det nyinrättade nätuniversitetet, magisterexamen med ämnesbredd och validering av reell kompetens. Regeringens utbildningspolitiska mål är att 50 % av en årskull ska ha påbörjat högskolestudier vid 25 års ålder. I kombination med intresseskapande åtgär- der bör en sådan omfattning av den högre utbildning- en kunna bidra till att säkra den framtida tillgången på IT-kompetens i Sverige.

Fru talman! Tack för svaret. Trots alla diskussio- ner om spruckna IT-bubblor finns det i Sverige en expanderande IT-verksamhet och IT-infrastruktur. Den långsiktiga tillgången på IT-kompetens är en nyckelfråga för hela näringslivet för att stärka kon- kurrenskraften och minska sårbarheten i vårt land. Enligt SCB sänktes sökandetrycket när det gäller civilingenjörsprogrammet och högskoleingenjörspro- grammet med 7-8 % mellan 1999 och 2000. Antalet sökande till datautbildningar har också sjunkit dra- matiskt. De förstahandssökande till data- och system- vetenskapliga utbildningar sjönk enligt VHS med 28 % mellan 2000 och 2001. Inför antagningarna våren 2002 har söktrycket halverats jämfört med våren 2001. Mer än fyra av tio studenter inom teknis- ka IT-utbildningar påbörjade 1991-1992 har inte tagit ut någon examen efter sju år. En studie från EICTA visar att efterfrågan på IT- specialister kommer att öka ytterligare under de när- maste åren. I dag finns det arbetstillfällen för ca 10 miljoner IT-specialister inom EU, vilket förväntas öka till 13 miljoner 2003. I kontrast till detta står SCB:s trendprognos som pekar på att Sverige från 2000 står inför en successivt ökande brist på IT- specialister som troligen inte kan kompenseras fullt ut av personer med examen från andra områden. Detta är en omvärldsbild av hur det ser ut. Jag tycker kanske att ministern i sitt svar verkar alltför nöjd med de åtgärder som har vidtagits. När jag använder begreppet söktrycket i stället för begreppet antagna är det just därför att det är sök- trycket som trots allt bestämmer hur många som vill genomgå en utbildning. Det är ingen som antas utan att det har funnits ett söktryck. Det är alltså ungdo- marnas intresse för dessa utbildningar som måste stå i fokus. Hur kommer det sig att unga människor i den generation som är mest intresserad av IT inte väljer denna utbildning? Kan det finnas förhållanden i vår barn- och ungdomsskola som gör att det inte läggs någon grund för det som gör att man blir intresserad av denna kompetens och detta kunskapsområde? Går vi tillbaka och ser allmänt på lärarfortbild- ningar och kompetensutveckling blir det tyvärr ofta mycket reproduktionsartad kunskap. En fortbildare lär lärarna hur de ska göra, och lärarna gör likadant som fortbildaren. Men de har kanske aldrig själva varit engagerade i eller intresserade av detta. Jag tror att vi måste hitta nya vägar för grundskolan för att man ska nå ut och fånga intresset. Det är lite grann av det som jag skulle vilja upp- märksamma ministern på. Är det rimligt att ta in folk till skolan från näringslivet som är vana vid att arbeta med det här och som kan visa hur intressant och spännande det är? Är det rimligt att hitta nya vägar för dem som ska anställas i grundskolan inom infor- mationsteknik? Kan man hitta ett IT-projekt som bygger på andra utgångspunkter?

Fru talman! Jag tror att Yvonne Andersson har alldeles rätt i att det går att göra mycket mer på grundskolan och gymnasieskolan, t.o.m. också på förskolan, för att stimulera barnens intresse för natur- vetenskap och teknik i allmänhet men informations- teknik i synnerhet. Jag tror att det är mycket bra att vi får en ökad samverkan mellan skola och näringsliv. Det tycker jag är väldigt positivt. Skolan har ett klart och tydligt uppdrag från oss att se till att barnen får möjlighet till kunskaper som är av långsiktig karaktär och som hjälper dem att bli starka och kritiskt granskande medborgare. Det behö- ver skolorna ha hjälp med. Då behöver de ha goda kontakter med omvärlden, och näringslivet är alldeles utmärkt att samarbeta med också i skolan. Det unge- fär som vi har arbetat inom högskolevärlden, där vi har öppnat upp högskolan för det omgivande sam- hället. Jag skulle vilja se något motsvarande inom grundskolan och gymnasieskolan. Det är viktigt också att känna en viss stolthet över att vi gör så mycket inom utbildningarna på IT- området. Risken är annars, precis som Yvonne An- dersson påpekar, att det blir en alldeles för dyster bild. Vi har sett en bubbla spricka. Det är naturligtvis på lång sikt bra att sådana bubblor spricker. Men det är klart att Sveriges framtid på många sätt är av- hängigt just vår kompetens inom informationstekno- login. Vi har en infrastruktur i landet som gör att våra medborgare är vana vid att använda ny teknik. Vi har också specialister på området som verkligen kan driva teknikutvecklingen. Det är vi mycket beroende av, och vår ekonomi och vår samhällsutveckling är beroende av detta. Därför har flera av de riktigt långsiktiga projekten just nu kommit i gång på riktigt allvar. Kista är ett sådant som mer formellt invigs under våren. Göte- borg och de satsningar som görs på IT-universitetet där är också ett sådant exempel. Man gör det på ett mycket intressant sätt, för man försöker att bredda i nya möten mellan ämnesområden. Man försöker också att få en samverkan mellan högskola och gym- nasieskola. Det är ett väldigt bra arbetssätt, tror jag, för att också locka framtidens studenter. Ute i Kista i norra Stockholm har man en strävan efter både akademisk excellens och ett socialt enga- gemang för att locka unga människor till KTH i Kis- ta. I Göteborg kan man ibland arbeta direkt med ett tekniskt basår ute på gymnasieskolorna, så att man får en kontakt och en rörelse mellan gymnasiestudenter- na och högskolan. Detta är mycket spännande och intressant. I detta läge med en sprucken bubbla ökar vi an- tagningen till de så viktiga datautbildningarna med 8 %. Det är viktigt att säga det. Jag tror nämligen att de allra flesta tror att det sker en minskning, för det har blivit bilden. De allra flesta tror att alla flyr områ- det, men så är det ju inte. Det sker en omstrukture- ring, men vi kommer att behöva väldigt mycket kom- petens på det här området också i framtiden. Sedan är det inte konstigt om unga människor blir lite skrämda när de ser vad som sker efter en sådan här bubbla. Det var väl kanske inte alltid så att ar- betsgivarna inom detta område, som tidigare talade om att de stod för framtiden, plötsligt lämnade många i sticket som arbetslösa. När vi ser den nya mer lång- siktigt inriktade industrin växa fram, kommer vi ock- så att se en mycket attraktiv arbetsmarknad växa fram. Då behövs all IT-kompetens som vi kan få tag på. Jag menar att vi gör stora insatser. Vi får både ökade antagningar och ökade examinationer. Vi läg- ger grunden för en fortsatt framgång på det här områ- det. Men det är klart att det går att göra ännu mycket mer.

Fru talman! Den bild som ministern speglar av vad som görs delar vi. Det görs väldigt mycket på högskoleområdet. Det görs mycket för att anta elever och få fler platser, men det faktum att vi antar fler innebär inte att det är tillräckligt. Vi ska också veta - jag besökte Ericsson hemma i Linköping i går - att det är många färdigutbildade som lämnar våra hög- skoleorter och också landet. Det kan naturligtvis ha positiva effekter på olika sätt. Det är inte det som är problemet. Jag tror att vi är överens om att det görs väldigt mycket inom högskolan och inom forskningen på området. Det som jag tror att vi borde fokusera på nu är sö- kandebilden. Varför söker inte fler ungdomar? Vad är det vi kan göra i skolan och kanske även i förskolan? ITIS-projektet, som är avsett att arbeta med utveck- lingen på det här området, gäller ju över huvud taget inte förskolan i dag. Många förskollärare kämpar för att få pengar för att kunna utveckla kunskaperna på området. Men kanske skulle det kunna finnas möjlig- heter att ta hjälp av föräldrar, kanske skulle man kun- na hitta vägar lägre ned i åldrarna så att de som ung- domar blir intresserade på ett annat sätt. Möjligtvis kan jag tycka att det är viktigt att vi nu alltmer uppmärksammar hur det ser ut i grundskola och gymnasium när det gäller att locka till sig förmå- gorna och locka intresset. Då tänker jag inte minst på den individuella undervisningen. Ett av de värsta gisslen på det här området är ju när eleverna måste sitta och undervisa varandra. Man har helt enkelt olika lätt att ta till sig kunskaper om informationstek- niken. Kanske vi ska börja fokusera våra satsningar på att få sökandetrycket från ungdomarna att öka och bredda intresset.

Fru talman! Yvonne Andersson har frågat mig vad jag avser att göra för att en omprövning av Naprapat- högskolans möjlighet att utfärda examen kommer till stånd. Naprapathögskolans situation har diskuterats flera gånger här i kammaren. För drygt ett och ett halvt år sedan ställde Yvonne Andersson en fråga till mig om Naprapathögskolans situation. Låt mig först göra en kort sammanfattning av ut- vecklingen de senaste åren för denna skola. Skandinaviska Naprapathögskolan ansökte redan 1993 om att få tillstånd att utfärda naprapatexamen som regeringen med stöd av högskolelagen, 1992:1434, meddelar föreskrifter om. Dåvarande Kanslersämbetet, som anmodades av regeringen att yttra sig över ansökan, bedömde att utbildningen i huvudämnet inte vilade på vetenskaplig grund och att undervisningen därmed saknade nära samband med forskning. Kanslersämbetet ansåg också att det fanns vissa andra brister som innebar att den inte kunde anses vara likvärdig med närmast jämförbara utbild- ningar i den statliga högskolan och att den därmed inte kunde betecknas som högskoleutbildning. Naprapathögskolans utbildning har prövats ytter- ligare en gång, nämligen i samband med att regering- en gav Högskoleverket i uppdrag att undersöka om utbildningarna till kiropraktor och naprapat kunde inordnas i den statliga högskolan. Anledningen till att regeringen då gav Högskoleverket detta uppdrag var att det bedömdes angeläget att finna former för statlig kontroll över en utbildning som leder till legitimation. I likhet med Kanslersämbetets yttrande tre år tidi- gare ansåg Högskoleverket att utbildningen inte vila- de på vetenskaplig grund och bedömde att utbild- ningen därför inte kunde bedrivas inom den statliga högskolan. Naprapathögskolan ställdes emellertid under Högskoleverkets tillsyn till utgången av de- cember 2001, men något examenstillstånd gavs inte. Högskoleverket menade att utbildningen skulle kunna inordnas i den statliga högskolan om man på ett ve- tenskapligt betryggande sätt kan bekräfta den manu- ella medicinens och manipulationsbehandlingens medicinska allmännytta och användbarhet inom häl- so- och sjukvården. Efter en sådan utvärdering kan enligt verket en ny bedömning göras. I januari 2001 beslutade regeringen att de stude- rande på den fyraåriga naprapatutbildningen vid Skandinaviska Naprapathögskolan ska ges rätt till studiemedel. Samtidigt fick Högskoleverket i uppdrag att tillsammans med Socialstyrelsen följa upp utbild- ningen och dess förhållande till utbildningsväsendet i övrigt och till yrkesverksamhet på hälso- och sjuk- vårdens område. Uppdraget ska redovisas till Rege- ringskansliet senast den 15 december 2004. Yvonne Andersson anför i sin interpellation att det är rimligt att en högskoleutbildning som behövs för ett av Socialstyrelsen legitimerat yrke också ska kunna ge en examen och anser att Högskoleverket snarast bör ompröva möjligheten till examensrätt. Jag skulle vilja göra några kommentarer till detta. Naprapathögskolan kallar sig själva för högskola men är inte en högskoleutbildning i den meningen att den är jämställd med högskoleutbildning enligt högsko- lelagen. Det ska här påpekas att beteckningen hög- skola inte är skyddad i lag. Skälet till att utbildningen vid Naprapathögskolan inte kan jämställas med en högskoleutbildning enligt högskolelagen är, som framgår av det ovan refererade yttrandet från Högskoleverket, att skolan inte har kunnat visa den manuella medicinens och manipula- tionsbehandlingens medicinska allmännytta och an- vändbarhet inom hälso- och sjukvården. Även om en stor del av utbildningen omfattar kurser i olika s.k. skolmedicinska ämnen, utgör manipulationsbehand- ling utbildningens huvudämne, och detta ämne anses inte bygga på vetenskaplig grund eller beprövad erfa- renhet. Jag vill också tillägga att redan 1994 års behörig- hetskommitté angav detta i sitt betänkande, SOU 1996:138, Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område. Jag vill dock samtidigt betona att jag anser att naprapaterna fyller en viktig funktion i dagens hälso- och sjukvård. Detta var skälet till att regeringen 1994 föreslog riksdagen att naparapaterna skulle omfattas av legitimationsbestämmelser och att regeringen beslutat att utbildningen ska ge rätt till studiestöd.

Fru talman! Det blir mycket diskussioner med vår utbildningsminister i dag, tror jag. Tack för svaret. Jag är ju envis när det gäller nap- rapatutbildningarna. Jag skulle gärna, fru talman, vilja ge min lilla historiebeskrivning såsom jag har formulerat den. År 1994 blev naprapat ett legitimerat yrke. Det finns ungefär 700 naprapater i landet, och varje år söker omkring 200 000 nya patienter napra- patvård. Till detta kommer det antal patienter som redan har fått, och har, behandling. Det är ingen tvekan om att det i vårt samhälle fö- religger ett stort behov av naprapater. Naprapaternas verksamhet är omfattande. Naprapathögskolan starta- de 1970. Den är en förutsättning för att man ska kun- na utbilda nya naprapater och för att upprätthålla och vidareutveckla kunskap och kvalitet. Det är en fråga som har att göra med rekrytering på olika sätt. Naprapathögskolans ansökan 1993 om att få rätt att utfärda naprapatexamen som en högskola i enlig- het med lagen om tillstånd att utfärda vissa examina avslogs, som ministern nämnde. Jag tycker att det är rimligt att en högskoleutbildning som behövs i sam- hället för att upprätthålla ett legitimerat yrke också ska kunna ge en examen. Om de vetenskapliga kraven uppfylls bör exa- mensrätten ges snarast. Min önskan är att ministern ska ompröva sitt ställningstagande när det gäller att Högskoleverket ska pröva examensrätten. Nu säger ministern att "högskola" egentligen inte är ett väl definierat begrepp. Vi har inte det. Då blir det väldigt knepigt. Om inte själva begreppen "högskola" eller "högskolemässighet" står för en tydlig definition, hur kan vi då säga att Naprapathögskolan ingen högskola är? Det är min fråga. Nästa fråga handlar om att vi vet att detta med högskola bygger på beprövad erfarenhet och veten- skaplig grund. Men beprövad erfarenhet sätts ofta i skymundan till förmån för vetenskaplig grund. Jag menar att det skulle kunna finnas högskolor, det ska kunna finnas högskolor, som kanske domineras av beprövad erfarenhet och där den vetenskapliga grun- den är en del av detta. Där finns det väl egentligen två uppenbara frågor när det gäller Naprapathögskolan som högskola. Ministern nämner rapporten omkring hur kiroprakti- ker- och naprapatutbildningarna ska kunna ingå bland de statliga högskolorna. Med all rätt nämner minis- tern att det fanns skäl till att man funderade på detta. Ministern nämner dock inte att rapporten är posi- tiv till att man i den statliga högskolan inordnar de teoretiska momenten i utbildningen; humanbiologi och medicin- och sjukdomslära. Rapporten förslår dessutom att dessa utbildningsmoment överförs till Karolinska Institutet och läggs till grund för en hög- skoleexamen om 80-100 högskolepoäng som ska förbereda studenterna för fortsatt utbildning till kiro- praktor eller naprapat. I rapporten sägs också att Karolinska Institutet ställer sig positivt till att ytterligare utvärdera de ma- nuella behandlingsmetoderna. Men Utbildningsde- partementet har inte tagit notis om detta - eller?

Fru talman! Det är riktigt som Yvonne Andersson säger att själva ordet högskola inte är lagreglerat. Det går inte att sätta stopp för en aktör som kallar sig för högskola med hänvisning till att det är skyddat i la- gen. Däremot är ju vårt högskolebegrepp, det som vi stiftar lagar om här i riksdagen, våra högskolor, ett väl definierat begrepp. Det handlar om den veten- skapliga grunden och den beprövade erfarenheten. Vi har också tillsammans i Sveriges riksdag in- stiftat ett statligt verk som är vår främsta myndighet för att vi ska kunna utvärdera om en utbildning har just denna vetenskapliga grund. Det är där vi natur- ligtvis måste göra den typen av utvärderingar. Det bör inte ske genom politiska beslut. Min enkla kommen- tar är att detta har Högskoleverket, och tidigare också Kanslersämbetet, gjort. De har inte kommit fram till att det går att ge högskoleexamensrätt för de utbild- ningar som vi nu diskuterar. Därmed är det inte aktu- ellt för regeringen att göra någon annan vetenskaplig bedömning. Jag tror varken att jag eller Yvonne An- dersson klarar av att göra den bedömningen. Där måste vi lita till den oberoende myndighetens be- dömningar med hjälp av forskare och lärare. Sedan är det naturligtvis så att en enskild hög- skola som Karolinska Institutet har alla möjligheter att inom sin verksamhet pröva om de vill ge högsko- leexamen i samarbete med någon annan aktör. Då ansvarar Karolinska Institutet för utbildningens inne- håll och den vetenskapliga grunden. Jag har stort förtroende för att de i så fall kommer att göra detta på ett utmärkt sätt. Det är så fall en möjlighet för den högskola eller de högskolor som är intresserade av detta. Jag kommer inte att genom ett politiskt beslut överpröva den vetenskapliga prövning som har gjorts.

Fru talman! Utbildningsministern vill inte pröva detta. Men är det inte märkligt att man fastställer en slutansökan redan 1994, att man fastställer att efter- som det var på det här sättet 1994 ska vi inte pröva det igen? När det har gått några år, utvecklingen fort- går, det finns allt större behov av den här skolan och utbildningen utvecklas också, då kanske det finns möjligheter att ånyo ta upp detta utifrån de definitio- ner som numera finns på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Det är ju så att också inom ramen för den statliga högskolan förändras begrepp och innebörder i sådana här delar. Där tror jag att det faktiskt finns en poäng i att lägga fast en definition. Jag har inte hittat den tydliga definition som ministern talar om, så jag är väldigt nyfiken på var den finns nedskriven. När jag har sökt definitionen på ordet högskola eller ordet högskolemässighet hittar jag inte detta. Det jag hittar är betydelsen i form av detta att en högskola ska vila på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund. Men jag har inte hittat en tydlig definition på vad beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är. Skulle vi gå in och titta på hur praxis är kan nog ministern och jag enas om att det inte är så tydligt vid alla tillfällen. Då kanske också den här debatten skulle kunna ge ett exempel på att man kan se att saker och ting för- ändras över tiden. Det kan så småningom finnas an- ledning att pröva det här igen. Jag tror nämligen, och är övertygad om, att när vi har en legitimation i en yrkesgrupp så ska det också kunna finnas en högskola i landet som ger en examen som motsvarar den legi- timationen. Sedan är jag ju jätteglad för att ministern till slut accepterade att tillerkänna den här utbildningen studi- estöd. Det tycker jag var oerhört värdefullt för dem, och det är väldigt värdefullt för alla som behöver naprapaterna. Men jag tycker också att vi borde se över dessa delar, göra ytterligare en prövning och kanske inte minst titta på definitionen av vad en hög- skola är och vad vi menar med detta. Då kan vi tala på ett annat sätt om de här företeelserna. Jag tackar för det.