Förslaget om nya förmånsregler för tjänstebilar

Fru talman! Thomas Morell har frågat mig varför förmånsvärdet höjs för vissa bilar och sänks för andra till följd av regeringens förslag om en justerad beräkning av bilförmån. Han undrar vidare vilken effekt förslaget kommer att få för människor som bor och är verksamma i glesbygd.

Med nuvarande regelverk underskattas förmånsvärdet för de flesta bilar i förhållande till den faktiska kostnaden av ett bilinnehav. Regeringen har därför lämnat en proposition till riksdagen med ett förslag på en justerad beräkning av bilförmån. Syftet med förslaget är att förmånsvärdet bättre ska spegla kostnaden för innehav av en privatägd bil och att neutralitet mellan inkomst i form av kontant lön och bilförmån uppnås i enlighet med lagstiftningens intentioner. Förslaget går alltså ut på att komma till rätta med den felaktiga värderingen av bilförmån, som bland annat innebär att skattesystemet gynnar fossildrivna bilar i förhållande till andra varor och tjänster.

Hur mycket förmånsvärdet ändras till följd av förslaget beror helt och hållet på hur stor undervärdering respektive övervärdering nuvarande regler ger vid en viss prisnivå. En relativt stor ökning av förmånsvärdet för en viss bil betyder att undervärderingen vid bilens prisnivå i dag är relativt stor. Av samma anledning beror minskningen av förmånsvärdet vid nybilspriser över 650 000 kronor på att förmånsvärdet överskattas i dessa prisnivåer. Ett förslag som syftar till att uppnå en korrekt värdering av bilförmån ska naturligtvis inte enbart rätta till undervärderade förmånsvärden utan även övervärderade värden. Det ska dock sägas att det endast är ungefär 1 procent av förmånsbilarna som har ett nybilspris över 650 000 kronor.

När det gäller förslagets effekter för personer som bor på landsbygden är bilförmånsinnehavare överrepresenterade i storstadsregioner medan personer som bor i landsbygdskommuner i genomsnitt är de som påverkas minst av förslaget. Förslaget är vidare en del av en grön skatteväxling, vilken hittills inneburit att skatten på jobb och företagande kunnat sänkas i hela landet och dessutom genom en riktad skattesänkning för boende i vissa glest befolkade områden.

Fru talman! Tack för svaret, finansminister Magdalena Andersson!

Det här förslaget får en kontraproduktiv effekt i förhållande till det man vill uppnå. Skatteväxlingen, eller förändringen av förmånsvärdet på bilarna, gör att kostnaden för en vanlig löntagare ökar med 34 procent, medan de som bor på Östermalm i Stockholm, för att ta ett exempel, får lägre kostnader för sin förmånsbil. Det blir väldigt konstigt.

Jag satt och lyssnade på forskare från Lunds universitet häromdagen. Där tittar man på effekterna av olika typer av bilar och hur vi ska uppnå de klimatmål som vi faktiskt har antagit här i Sveriges riksdag. Visst, elbilen är ett steg framåt, men i en livscykelanalys är inte elbilen det alternativ som kommer att leda fram till målet. I stället ska man försöka använda sig av hybridbilar. Varför? Jo, delvis för att man inte har elnätet utbyggt i den omfattning som behövs för att kunna försörja med laddstolpar. Det är ett skäl. Det andra är att överföringen och utbytet av bilparken inte kommer att hinna med i omfattning när det gäller just elbilar.

Med en hybridbil skulle det vara en snabbare väg att gå, speciellt om denna hybridbil drevs av en kompressionständ motor. Då kan man nämligen använda sig av exempelvis HVO eller andra liknande typer av bränslen. Då har man även under den fas då bilen används ett biodrivmedel som gör att utsläppen minskar.

Med det här förslaget riskerar i stället bilparken att bli äldre. Vi har i dagsläget en utbytestakt på ungefär 17 år för bilparken. Det här förslaget kommer att göra att det tar ännu längre tid. Det kommer att bromsa upp utvecklingen och försäljningen av elbilar ut på marknaden - och hybridbilar, för hybridbilar har man ju i princip satt stopp för i de förslag som har kommit.

Bara i år har det varit fyra förändringar när det gäller beskattningen av bilar. Det gör att det blir ryckigt. Man vet inte vad som gäller från den ena stunden till den andra.

Regeringens klimatpolitik präglas av att regeringen egentligen inte vet hur den ska göra för att nå målet. Den slutsatsen kan man dra när regeringen gör sådana här förändringar ständigt och jämt. Den har ingen långsiktighet i vad den gör, och man får ingen känsla av att regeringen har någon konsekvensanalys: Om man vidtar den här åtgärden, vad får det för effekt framåt? Regeringen går mer på hjärta i sina beslut, utan att bygga på vetenskap.

De remissinstanser som haft synpunkter på detta sågar förslaget helt och hållet eftersom det inte kommer att leda till något positivt.

Jag kan ärligt talat inte förstå hur regeringen tänker. Om man nu avser att nå de mål vi har satt upp, varför kommer man då med förslag som får den rakt motsatta effekten? Vi får inte den utbytestakt för bilparken som vi behöver för att nå klimatmålen. Vi får i stället en bromsande effekt av det förslag som ligger just nu.

Fru talman! Syftet med förmånsskatteomläggningen är att det ska vara neutralt mellan att ta ut pengar som lön och att ha en förmånsbil. Det har hela tiden varit utgångspunkten för hela systemet med förmånsbil. Dock har det visat sig att det över åren har blivit en underfinansiering i systemet så att förmånsbeskattningen av bilar har varit 2 miljarder lägre än vad den skulle vara om man hade neutralitet. Det innebär alltså att vanliga löntagare som inte har förmånsbil - undersköterskor och lagerarbetare runt om i hela landet - har varit med och betalat till dem som har förmånsbil.

Det finns förstås en del mer vanliga löntagare som har förmånsbil, men i genomsnitt är det personer med högre inkomster som har det. Den genomsnittliga inkomsten för dem som har förmånsbil är 51 000 kronor. Det är inga vanliga löntagare. De bor också företrädesvis i våra storstäder. Sedan finns det vanliga löntagare i glesbygd som också har förmånsbil, men de stora pengarna, den stora delen av dessa 2 miljarder, har alltså gått till dem i företrädesvis våra storstäder som har bra löner.

Det tycker jag är svårt att försvara, särskilt som syftet med förmånsbil ju inte är att vi ska subventionera höginkomsttagares bilinköp. Jag tycker alltså att det finns goda motiv till att man gjorde den här omläggningen.

Samtidigt är det naturligtvis viktigt att vi ser till att bilparken släpper ut mindre fossilt, och där finns en lång rad stöd. Bland annat har man en nedsättning av förmånsvärdet om man har en miljöbil. Vi har därutöver bonus-malus, med å ena sidan en särskild beskattning för dem som släpper ut väldigt mycket och å andra sidan en bonus för dem som köper miljöbilar. Vi har också fordonsskatten och en bränsleskatt.

Det finns alltså en tydlig miljöstyrning vad gäller fordonsflottan i Sverige.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Förmånsbil är inte någon lyxkonsumtion. Det är väldigt många människor som är beroende av sin bil i arbetet, och så använder man den även på fritiden. Det får man betala för genom löneavdrag, och sedan kommer förmånsbeskattningen ovanpå det. Detta kommer att innebära att många väljer bort förmånsbilen.

Den snabba utvecklingen när det gäller att få in laddbara bilar på marknaden går oftast via företagen eftersom de bilarna sedan kommer ut på begagnatmarknaden. Bil Sweden radar upp ett antal effekter och konsekvenser av den här beskattningen som alla, kan man sammanfatta det, kommer att påverka utbytet av bilparken negativt.

Bil Sweden skriver att det skapar en stor osäkerhet i branschen och hos kunderna och ger fel signalvärde. Vidare skriver man att det skapar stor ryckighet med olika införandetidpunkter och svårigheter att härleda effekterna och att det bromsar upp förnyelsen av fordonsflottan och fördröjer omställningen. Den positiva trenden gällande koldioxidutsläpp från nya bilar bryts, vilket försvårar möjligheterna att nå 70-procentsmålet, menar man.

Man skriver vidare att Sveriges relativa attraktionskraft minskar eftersom det i dag finns en större efterfrågan än utbud av laddbara fordon, och då riskerar fordonstillverkarna att välja andra länder framför Sverige, vilket påverkar mobilitet och transportkostnader negativt.

Lyssnar man på vad forskarna säger - och det måste man göra, för det är där kunskapen om vägen framåt finns - och försöker skapa sig en bild av hur regeringen försöker lösa det här med klimatfrågan och transporternas utsläpp känns det lite som om regeringen sitter i en båt som läcker in vatten. Där sitter regeringen med ett decilitermått och försöker ösa ur båten. I stället borde man ha ett litermått eller möjligen ett öskar. Men man letar inte ens rätt på öskaret, utan man envisas med att sitta med decilitermåttet och ösa.

Lite grann så kan man beskriva regeringens strategier och målsättning för att nå målen. Det här som nu införs den 1 juli är direkt förödande i arbetet med att nå klimatmålen.

Vi kan vara ense om att ska vi nå de mål som vi har satt upp så måste det ske ett utbyte av fordonsparken. Man får dock inte låsa sig vid en enda teknik, utan man måste titta på hela paletten och hur man ska kunna nå framåt. Elbilar är en lösning, hybrider kommer att vara en annan, gasbilar en tredje och vätgas en fjärde. Tittar man sedan framåt i kristallkulan ser man även andra drivmedel eller energiformer för att driva bilar.

Det leder dock ingenvart att bromsa upp utbytestakten i Sverige och i stället skapa en situation där bilparken bli allt äldre. Då når vi inte målen. Då blir vi frånsprungna även i den här frågan, som när det gäller så mycket annat.

Fru talman! Jag uppskattar metaforen med den läckande båten och decilitermåttet. Jag menar kanske inte att regeringens politik är ett decilitermått utan snarare att vi försöker att täta skrovet. Problemet med Sverigedemokraternas politik är att man visserligen har ett litermått, men man öser in vatten i båten i stället. Sverigedemokraterna driver ju en politik som skulle öka utsläppen.

Frågan till Thomas Morell blir: Är det rimligt att undersköterskor, busschaufförer, lagerarbetare, städare, förskollärare, lärare och all annan personal och vanliga löntagare som inte har möjlighet att ha en förmånsbil ska betala skatt för att andra ska få en förmånsbil billigt?

Jag tycker att det är svårt att motivera, särskilt mot bakgrund av att de som har förmånsbil i genomsnitt är höginkomsttagare. 51 000 kronor i månaden är en hög inkomst, tycker jag i alla fall. Man är i genomsnitt en höginkomsttagare, man bor i en storstad och man är man.

Varför ska människor som bor i glesbygd runt om i Sverige betala skatt för att de här personerna ska kunna köpa sin bil billigare? Jag tycker att det är rätt att vi ska ha en miljöstyrning i detta så att man köper en miljövänligare bil när man väl köper en bil. Men att vanliga skattebetalare runt om i Sverige ska subventionera detta tycker jag är svårare att motivera.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet!

Det blir lite märkligt, det här. Det låter på finansministern som om det är gratis att ha en förmånsbil. Så är det ju inte. Jag har perspektiv från både landsbygd och stad, eftersom jag själv bor på landsbygden. Många av mina vänner som har förmånsbilar har inga höga inkomster, men de har ett arbete som kräver att de har en bil i tjänsten. Det är skillnaden.

Det finns de som bor inne i städerna och som har höga inkomster och tjänstebil - jajamän, så är det naturligtvis. Men det finns också en stor grupp människor med vanliga inkomster ute i landet, som också har förmånsbil som de behöver i sitt arbete.

Det är det här som blir så konstigt, för det är just i de prisklasser där vanligt folk har möjlighet att röra sig när det gäller bilkostnader som effekten blir mest dramatisk, med en ökning på 34 procent. De människor som har det gott ställt och som finansministern hänvisar till kommer ju att få ett sänkt förmånsvärde på bilar som ligger uppemot 1 miljon i inköpspris.

Ingen i min bekantskapskrets har råd att köpa en bil i den prisklassen. Det kan jag säga direkt. Mina vänner och bekanta håller sig i prisklasser som ligger någonstans där effekten blir som värst. Den logiken förstår inte jag, och det vill jag gärna ha en förklaring på.

Fru talman! Jag har inte heller vänner med bilar i miljonklassen, utan de flesta kör liksom jag själv en gammal bil till ett värde av kanske 40 000 kronor eller så.

Det är såklart helt korrekt att det finns människor som bor i glesbygd som har förmånsbil. Det finns också människor som inte har höga inkomster men som har förmånsbil. I genomsnitt är det ändå betydligt fler som bor i våra storstäder som har förmånsbil, och snittinkomsten för dem som har förmånsbil är 51 000 kronor i månaden.

När man då har en subvention på 2 miljarder, som det var, för att det ska vara billigare att köpa förmånsbil går en större andel av de pengarna till höginkomsttagare i våra storstäder i förhållande till vanligt folk som bor i storstäder eller i glesbygd.

Självklart är det inte gratis att ha förmånsbil. Poängen med förmånsbil har varit att det inte ska spela någon roll om man tar ut lön som bilförmån eller som lön. Det är det som är själva poängen med systemet, och det är där som det med åren har blivit en förändring som inneburit en subvention på 2 miljarder för att man ska ha förmånsbil snarare än lön.

Det betyder att alla löntagare som inte har möjlighet att ha förmånsbil, vilket är en majoritet, och i genomsnitt har lägre inkomster har fått subventionera bilköpen för dem som har förmånsbil. Det tycker jag själv är svårt att motivera.

Men Sverigedemokraterna har de senaste åren verkligen blommat ut som ett högerparti. Att Sverigedemokraterna vill gynna höginkomsttagare i våra storstäder i samarbete med moderater och kristdemokrater förvånar mig inte ett dugg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.