Fördröjt svenskt medlemskap i Stratcom

Herr talman! Hans Wallmark fick inte tala för utrikesministern men väl för inrikesministern. Det kan väl så här i pollentider ändå vara ett acceptabelt byte.

Stig Henriksson har frågat försvarsministern när vi kan vänta oss ett förslag från ministern om att formellt gå med i Natos strategiska kommunikationscentrum. Hans Wallmark har frågat försvarsministern vad anledningen är till att beslutet om medlemskap i centrumet dragit ut på tiden, hur han ser på betydelsen av samarbetet med Nato när det gäller att utveckla Sveriges förmåga att möta psykologisk krigföring och hur han ser på åsikten att det vore önskvärt att Sverige bidrog till att andra aktörer än Nato utvecklade sin kompetens på området. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationerna.

I försvarsbeslutet framgår att Sverige bör vidmakthålla och fortsätta utveckla en hög samarbetsnivå i internationell krishantering samt öka svensk närvaro i Natos militära och civila strukturer som är av relevans för Sverige. Vidare framgår i beslutet att det försämrade omvärldsläget har aktualiserat behovet av ett psykologiskt försvar anpassat efter dagens förhållanden.

Arbetet som bedrivs av Natos strategiska kommunikationscentrum syftar till att höja den strategiska kommunikationsförmågan hos allierade, partnerländer och Natoinstitutioner. Det sker genom studier, analyser, konceptutveckling, utbildningar och övningar. Fokus för verksamheten är att studera hur man kan identifiera och möta påverkanskampanjer. Centrumet ingår inte i Natos kommandostruktur och har ingen operativ verksamhet.

MSB och några andra svenska aktörer har det senaste året aktivt samarbetat med centrumet, till exempel genom deltagande vid olika konferenser och seminarier samt workshops anordnade av centrumet.

Frågan om hur Sveriges samarbete med centrumet ska se ut i framtiden bereds nu inom Regeringskansliet.

Även EU är en viktig aktör när det gäller strategisk kommunikation. Inom ramen för EU-samarbetet stöder Sverige EU:s utrikestjänsts arbete med strategisk kommunikation som genomförs av East Stratcom.

Herr talman! Tack för svaret, inrikesministern! Jag har alltså frågat om vi även formellt ska söka medlemskap i Nato Stratcom eftersom vi - i vanlig ordning, höll jag på att säga - redan verkar vara med rent praktiskt. Svaret är att frågan fortfarande bereds.

En liknande fråga med samma svar har även den ärade ledamoten Wallmark ställt. Men till skillnad från ledamoten Wallmark anser jag att Sverige varken faktiskt eller formellt bör söka medlemskap i Nato Stratcom. Det finns flera skäl till det, men de jag räknade upp i interpellationen kan man återerinra sig här.

Visst finns det oerhört mycket att lära av Natos sätt att klara av desinformation. Tyvärr är det inte i fokus för Stratcoms arbete. Man har ju firat stora triumfer på det området. Jag pekar i interpellationen på tre.

Invasionen av Irak föregicks av en av historiens största desinformationskampanjer om massförstörelsevapen.

Historien som legitimerade Gulfkriget 1991 och handlade om att Iraks armé skulle ha gått in i ett sjukhus i Kuwait och dödat barn i kuvöser avslöjades som en bluff långt efteråt när kriget redan var ett faktum.

Ett tredje exempel är när man sa att regeringen i Libyen beordrade massvåldtäkter. Man citerade till och med en libysk psykolog som påstod sig ha sänt ut 70 000 frågeformulär och fått 69 000 svar i ett land i kaos. Nato förmedlade uppgifterna om den påhittade enkäten som internationella medier spred vidare. Både Amnesty och en FN-rapport visade några veckor senare att det inte fanns några som helst belägg för detta, men det ignorerades helt. Visst finns det alltså mycket att lära av Nato på det här området.

Nato och Natoländer har orsakat tre krig under 2000-talet - i Afghanistan, Irak och Libyen - och underblåst det i Syrien. Allt har varit möjligt därför att man har denna ideologiska hegemoni. Det är alltså den organisationen som vi ytterst ska lära oss av. Det här är ju inte det enda Stratcom som finns, utan det finns även US Stratcom etcetera.

Jag undrar bara: Skaver det inte lite i en socialdemokratisk själ - eller för all del en miljöpartistisk, om man inte pantsatt den helt och hållet - att vi ska ge oss in i det här?

Herr talman! Jag har förstått att den rödgröna regeringen inom andra områden propagerar för återanvändning. Detta är väl en fråga där man verkligen ägnar sig åt politisk recycling.

Jag tror att försvarsminister Peter Hultqvist redan den 26 oktober 2015, alltså för ungefär ett halvt år sedan, meddelade att det fanns ett intresse av att se om inte Sverige kunde skaffa sig en relation med Natos center för strategisk kommunikation i Riga. Sedan har detta upprepats med jämna mellanrum. Bland annat sas det på Folk och försvar. Det har förekommit i intervjuer. Jag har ställt några skriftliga frågor. Och avslutningsvis var det för tre fyra veckor sedan en stort upplagd artikel med en stor färgbild på inrikesminister Ygeman och försvarsminister Hultqvist, där de än en gång meddelade att Sverige nog ska ansluta sig till Stratcom.

Därför är min enkla fråga till inrikesminister Ygeman: När man nu har sagt detta så många gånger, varför har man ännu inte gjort det? Varför inte gå från ord till handling?

Naturligtvis är det bra att ledamoten Henriksson från Vänsterpartiet är med i den här interpellationsdebatten. Den misstänksamhet, den aversion och det bubblande Amerikahat som ligger i hans frågeställningar är naturligtvis sådant som finns företrätt hos den svenska politiska vänstern - hos Vänsterpartiet, hos Miljöpartiet och säkerligen också hos socialdemokrater.

Vi som tycker att det är en bra idé att Sverige ska ansluta sig till Natos center för strategisk kommunikation undrar ju varför det tar sådan tid. Då är naturligtvis ett rimligt svar att detta är eftergifter som får ges till de interna vänsterkrafterna, till Vänsterpartiet och till Miljöpartiet. Det vore därför bra om inrikesministern kunde svara på varför det råder sådan brist på tempo i den här frågan.

Sedan vill jag kommentera den andra interpellationen. Herr talman, jag tycker att det är allvarligt att man betecknar detta strategiska center som en propagandacentral. Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att inrikesministern inte markerar mot det ordvalet, inte minst eftersom regeringen ändå uttrycker ambitionen att vi ska vara med.

Vad Stig Henriksson gör är att vilseleda. Om man ser var vi befinner oss i Östersjöområdet kan vi konstatera att det har etablerats en ny, kraftigt försämrad normalbild. Vi ser det i form av provokationer och incidenter och i form av desinformation, propaganda och ren historieförfalskning. Då gäller det att hålla rätt i korten. Vi ska beteckna propaganda som just propaganda, och vi ska se hur det ser ut i vårt östersjöområde. Detta är styrkan med Natos center för strategisk kommunikation i Riga.

När vi har att göra med desinformation och historieförfalskning är det inte egna lögner eller egen propaganda som vi ska fabricera, utan vi ska underlätta för sanning och fakta att komma fram. När lögnen är vapen är sanningen motmedel.

Jag skulle därför återigen vilja ställa mina frågor till inrikesministern:

Varför drar man benen efter sig?

När kommer Sveriges anslutning till Stratcom?

Är detta med Stratcom något som ska hjälpa till att utveckla vår förmåga, eller ska det ha mer av en stödjande funktion?

Herr talman! Meningsutbytet mellan ledamöterna Henriksson och Wallmark är förvisso intressant. I en något rökigare lokal och över andra drycker skulle det vara kul att höra om de kunde enas om synen på USA, Nato och andra länder i vår omvärld. Men när vi här diskuterar svensk säkerhetspolitik, svenskt civilförsvar och vårt förhållande till Stratcom är den debatten något överflödig, och jag tänker inte blanda mig i den.

Vi ska samarbeta med länder i vårt närområde, även på det civila området, också med länder som är med i Nato och i strukturer knutna till Nato. Det har vi, som jag berättade i mitt interpellationssvar, kommit överens om brett över partigränserna i försvarsöverenskommelsen. Jag tror att vi har mycket att lära av andra, men vi kan också vara med och bidra till att lära andra saker om hur man hanterar de här frågorna.

Detta är dock en process som måste vara ordnad och som måste göras på ett sådant sätt att den har störst nytta för Sverige. Därför pågår beredning inom Regeringskansliet. Jag kan möjligtvis glädja den ena ledamoten och ge den andra ledamoten ett något mer sorgset besked och tala om att denna beredningsprocess kommer att vara klar inom kort.

Som jag uppfattat ställdes det fyra frågor till mig, en av ledamoten Henriksson och tre av ledamoten Wallmark. Henriksson frågade mig: Skär inte detta i ett socialdemokratiskt eller ett miljöpartistiskt hjärta? Det senare har jag svårt att svara på, men på det tidigare kan jag svara: Nej, det gör det inte. Det är bra att vi utvecklar den här typen av samarbeten i vårt närområde. Jag föreställer mig att detsamma gäller för det andra partiet i samarbetsregeringen.

Hans Wallmark frågade när. Svaret blir: inom kort. Han frågade också på vilken nivå och på vilket sätt samarbetet ska ske. Vi får väl invänta att beredningen blir klar. Då kommer vi att kunna svara på alla de detaljerna och även kunna diskutera tjänster och bidrag från svensk sida.

Hans Wallmarks sista fråga var möjligen av mer retorisk karaktär: Varför har regeringen dragit benen efter sig? Svaret på den frågan är helt enkelt att det har vi inte gjort. För att detta ska bli bra, för att alla aspekter ska bli utredda och för att vi ska ha ett så bra resultat som möjligt i vår relation till Stratcom har det fått ta dessa veckor, några månader.

Herr talman! Jag har tyvärr lite bekymmer med ett dåligt knä, så jag kan tyvärr inte sänka mig till ledamoten Wallmarks nivå i debatten, med diskussionen om Amerikahat och den naivistiska synen på Nato.

Jag skulle vilja ta upp en annan tråd, för det finns ju också andra skäl att ifrågasätta Natos Stratcom. Det heter att det är ett centre of excellence, och då förväntar man sig normalt att det ska vara starkt forskningsbaserat, och Stratcom försöker leva upp till förväntningarna genom en akademisk tidskrift som presenteras med det sedvanliga honnörsordet "peer-reviewed", det vill säga vetenskapligt förhandsgranskad. Den har i och för sig bara utkommit med ett enda nummer hittills, men någonstans måste man ju börja.

Det intressanta är att detta första nummer inte inleds med något tungt akademiskt bidrag från något aktat internationellt universitet. I stället är det en mr Timothy Thomas som skriver under rubriken "Russia's 21st Century Information War". Det visar sig sedan att mr Thomas är en pensionerad överstelöjtnant som numera arbetar för den amerikanska militären.

De flesta andra författare i detta nummer verkar inte heller ha några betydande forskningsmeriter. En listas som "Entrepreneur & Executive Coach", en annan leder företaget Applied Futures och en tredje är "Psychological Operations Specialist with the US Army". Det ni! Av bidragen är det tre av åtta som står på något slags vetenskaplig grund. Det är inte vad man väntar sig av ett internationellt centre of excellence. Visst kan det vara bra att få nyheter och besked från praktiker, men det stämmer inte med verksamhetsbeskrivningen.

Man måste alltid väga kostnaden mot nyttan när man ger sig in i olika affärer, särskilt när man spenderar skattebetalarnas pengar. I det ingår också alternativanvändningen av medel till förfogande. Jag vill påstå att vilket svenskt universitet som helst skulle kunna producera en bättre och mer stringent tidskrift. Då vill man fråga som västgöten gör: Kostar det något?

Herr talman! Min gode kollega i försvarsutskottet, Stig Henriksson, sa att han skulle försöka undvika att sänka sin nivå. Jag tycker att han ändå lyckades rätt bra.

När det gäller det strategiska centret för kommunikation i Riga har man från regeringens håll återkommande sagt att frågan bereds och att det kommer att ske i närtid. Jag får väl tro inrikesministern den här gången, inte minst av det skälet att jag själv har gjort vissa efterforskningar. Jag har träffat företrädare för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Det känns något fastare och tillförlitligare.

Vad jag förstår har MSB också erbjudit rätt kvalificerad kompetens och kunskap som skulle kunna fogas in väldigt väl i Stratcom.

Herr talman! Det gör att det finns skäl, trots allt, att tro att inrikesministern den här gången möjligtvis är mycket nära sanningen, nämligen att det bereds i Regeringskansliet och att det är på väg att fattas beslut.

Man kan ändå be inrikesministern att med lite tydlighet ta ledamoten Henrikssons fråga på allvar. Är det bara som någon form av associerad? Eller ska man bara ha något slags korresponderat medlemskap? Eller ska man verkligen gå med i Stratcom? Jag tycker att det är en viktig skillnad. Sedan drar Henriksson och jag helt olika slutsatser av det. Henriksson vill att man ska undvika det. Själv vill jag att vi fullt ut ska gå med och markera den samhörighet som vi har.

Jag tror dessutom att det finns all anledning för oss att seriöst se på den hotbild som finns i Östersjöområdet. Utöver provokationerna, incidenterna, flygkränkningarna och undervattensverksamheten handlar det om det påtagliga underrättelsehotet men också om hotet när det gäller propaganda, desinformation och historieförfalskning.

Jag besökte själv centret i Riga för ett par månader sedan och fick då information om olika former av lögner - det är oklart exakt vilken akademisk nivå personen i fråga hade, men jag tror att det var tillförlitlig information. Det fanns brev som till och med bar den svenska försvarsministerns namnteckning. Det gör att vi inte ska vara aningslösa. Det här är rätt allvarligt. Därför är det viktigt att Sverige har kompetens och förmåga att hantera även det bataljfältet.

Lögnen är ett av många verktyg i den kamp som just nu förs i Östersjöområdet. Det är därför, herr talman, som jag personligen och Moderaterna har varit angelägna om att vi rätt tydligt ska visa vårt intresse och också vår delaktighet i detta.

Jag vill understryka att jag tycker att det är viktigt och värdefullt att Sverige kommer med i centret. Och jag tror faktiskt att inrikesministern är sanningen på spåret: Det närmar sig den minut då man är framme. Men då har det gått, tycker jag, rätt lång tid sedan den första proklamationen kom, sent i oktober 2015. Jag tycker att den här typen av viktiga frågor skulle kunna hanteras med en större snabbhet.

Herr talman! Om ett kvartal är lång eller kort tid kan man ha olika uppfattningar om. Jag skulle nog hävda att det, på svenska, är lagom tid för att se till att få ett väl underbyggt underlag och ett bra sätt att ansluta sig.

Om man har ont i knäna ska man enligt doktorns rekommendation cykla. Jag ska avstå från att recensera någon av debattörerna när det gäller om de är just ute och cyklar. Men Stig Henriksson ställde en fråga till mig. Frågan var om det kostar något. Ja, det kostar. Det finns en medlemsavgift. Men det kostar också i form av att vi i Sverige bidrar med sekonderad personal till centret när vi är medlemmar, liksom andra. Ska vi vara med i Stratcom vill vi naturligtvis ha en ledande befattning inom Stratcom för att på det sättet kunna bidra efter bästa förmåga men också för att på bästa sätt kunna ta del av centrets arbete.

Jag tror att Hans Wallmark också är sanningen på spåren när han säger att detta besked kommer att komma inom kort.

Herr talman! Ja, lögn är ett av många verktyg, som Hans Wallmark säger. Några av dem räknade jag upp här, de som Hans Wallmark och hans parti sällan kan ta upp, trots att de har inneburit hundratusentals döda i olika länder.

Nej, låt oss inte vara naiva, herr talman! Wallmark gillar inte ordet propagandacentral heller. Men jag har försökt ta reda på vad målet är med Natos Stratcom, med deras egna ord. Det är dock min egen översättning. Lyssna gärna på orden för målsättningarna!

Det handlar om att för allmänheten via medierna främja Natos militära syften och mål för att öka medvetenhet om och förståelsen för militära aspekter av alliansen. Det handlar om samordning av militära informationsaktiviteter för att skapa önskad effekt på viljan, förståelsen och förmågan att stödja alliansens verksamhet, uppdrag och mål. Det handlar om planerade psykologiska aktiviteter, med hjälp av kommunikation och andra sätt, som är riktade till allmänheten för att påverka föreställningar, attityder och beteenden som påverkar politiska och militära mål. Det handlar om att i nära och varaktigt samarbete med Nato bygga allmänhetens medvetenhet om, förståelse för och stöd för särskilt Natos politik, insatser och andra aktiviteter i alla relevanta målgrupper.

Lyssna på de orden! Är det inte heller något problem för ministern att det är detta vi ska alliera oss med? Vi ska även satsa på de euro-atlantiska värdena. Jaha, är det Turkiets? Är det den nya polska regeringens? Hur definierar man de euro-atlantiska värdena i dag? Är det möjligen Donald Trumps, den verkliga chefen för det kommande Nato i värsta fall? Det är tyvärr inte Stoltenberg, utan det är USA:s president. Hur bevakar vi detta, och är det verkligen ett sällskap som det känns okej att vara med i?

Herr talman! De röd-röda utväxlingarna mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna tänker jag lämna därhän. Jag tror däremot att hela den uppräkning som Stig Henriksson gjorde skulle kunna kokas ned till: Vad handlar propagandan, desinformationen och historieförfalskningen om? Jo, det handlar om att sprida osäkerhet, oro och i vissa fall förstämning och oklarheter. Då tycker jag att det är väldigt angeläget att man deltar i arbetet med att motverka detta i vårt närområde.

Herr talman! Jag tycker inte att det finns ett motsatsförhållande mellan det vi gör tillsammans med vänner och allierade i centret i Riga och vad som måste uträttas i Sverige av svenska myndigheter. Kunskapen, erfarenhetsutbytet och även personkännedomen kan vara till fördel både i Riga och i Sverige. Men det är viktigt att också understryka betydelsen av den svenska kompetensen.

Jag tycker att det är bra att vi i närtid kommer att få detta besked, även om jag än en gång vill säga att jag tycker att man har dragit benen efter sig.

Herr talman! Inrikesministern avslöjade i sitt förra inlägg att han är ett barn av den svenska skolan. Tiden från den 26 oktober, när proklamationen kom, till i dag, den 17 maj, är inte ett kvartal. Det är nog mer än ett halvår. Ett kvartal kunde ha varit en lagom tid. Men när det går ett halvår börjar man dra benen efter sig. Det krävs större pigghet från regeringens sida än så.

Herr talman! Jag får krypa till korset och erkänna mina i det här fallet bristande kalendariska uppgifter. Ett halvår ligger närmare sanningen än ett kvartal. Rätt ska vara rätt. Jag kan inte ens skylla på att det under en del av min uppväxt var en borgerligt styrd skola, utan jag får ta fullt ansvar själv för detta misstag.

Man kan naturligtvis misstänkliggöra Stratcom och även de andra delarna i Nato som vi samarbetar med. Men vi måste samarbeta med länder i vårt närområde när det gäller frågan om civilt försvar. Man kan naturligtvis gärna ha kritik och diskussion i fråga om det samarbetet. Men frågan från Stig Henriksson var: Hur ska vi säkerställa detta? Det görs genom att ha en svensk i ledande befattning i de här organisationerna. Det är också vårt mål med det här arbetet.

Överläggningen var härmed avslutad.