Förankring av Vattenfalls försäljningsprocess av tyskt brunkol

Herr talman! Ann-Charlotte Hammar Johnsson har frågat mig hur jag och regeringen avser att i riksdagen förankra försäljningen av de av Vattenfalls tillgångar som berörs av försäljningsprocessen, om Vattenfall hittar en köpare och går vidare i försäljningen.

Styrelsen för Vattenfall AB har tagit initiativ till att undersöka olika möjligheter att skapa en ny ägarstruktur för brunkolsverksamheten. Som sägs i interpellationen har bolaget nu erbjudit marknaden dessa tillgångar. Processen med en ny ägarstruktur för brunkolsverksamheten bedrivs av Vattenfall och är ett ansvar för bolagets styrelse och ledning. Som företrädare för ägaren kommer jag att hålla mig noga informerad om processen, med utgångspunkt i att aktivt förvalta statens ägande i Vattenfall så att den långsiktiga värdeutvecklingen blir den bästa möjliga och bolaget når sina hållbarhetsmål.

Om och när det blir aktuellt för Vattenfall att genomföra en avyttring som omfattar stora värden, är det rimligt att bolagets styrelse tar initiativ till en så kallad ägarsamordning. Det innebär ett utbyte av information och synpunkter för att i frågor av avgörande betydelse nå ställningstaganden som såväl styrelse som ägare kan ställa sig bakom. Ägarsamordningen sker med ansvarigt statsråd som företrädare för ägaren, och om det blir aktuellt är det rimligt att vi informerar riksdagens berörda utskott i samband med detta.

Herr talman! Jag tackar näringsministern för svaret.

I våras sa näringsministern i en interpellationsdebatt att det där och då var för tidigt att svara på om riksdagen var en del av den process som kommer att ligga på bordet vid ett beslut och att bolaget fattat beslut om att undersöka olika möjligheter att skapa en ny ägarstruktur för brunkolsverksamheten till dess att beslut har tagits och något nytt händer. Och det är ungefär samma sak i dag.

Näringsministern sa då också att han trodde att frågan skulle komma att diskuteras igen, vilket den gör och kommer att göra, om det skulle bli aktuellt att Vattenfalls styrelse kommer tillbaka med resultatet av sonderingarna inför en förändrad ägarstruktur.

Den 22 september gav Vattenfall via ett pressmeddelande beskedet att de kommer att ta ytterligare steg i processen för försäljning av tyskt brunkol - detta som ett steg i att ställa om energiportföljen. Avsikten är att sälja gruv- och produktionstillgångar i Tyskland, lät man meddela. I det sammanhanget har man ändå kommit en bra bit på vägen från i våras med försäljningen, även om man inte är framme vid köpare.

Även om det inte är klart att det blir en affär och inte heller att det finns en exakt köpare som är aktuell är ju inte en affär en affär förrän man vet att det är en affär - för att ta upp det här med att spekulera.

Med detta sagt vill jag fråga näringsministern om han och regeringen nu har kommit till klarhet med regelverket, huruvida det statuerar att regeringen ska gå till riksdagen och om det eventuellt kommande läget, det vill säga försäljning, kräver eller inte kräver att man gör så. Den frågan kan ju belysas utifrån exempel på fallbeskrivning, oaktat affär eller ej.

Det står så här: Enligt statens ägarpolicy ska regeringen vända sig till riksdagen för beslut som rör statliga bolag om det innebär väsentliga ändringar av verksamheten.

Jag tänker mig att jurister arbetar för regeringen och att ni gör en analys utifrån vilka vägar ni har att gå och att ni då också gjort bedömningen att en så stor förändring som den affär Vattenfall planerar med försäljning av brunkolsverksamheten i Tyskland är eller inte är i ett läge där det föreligger att regeringen ska komma till riksdagen. Frågan är hur vi ska tolka det.

Näringsministern säger också i sitt svar att om det blir aktuellt med en affär kommer riksdagens berörda utskott att informeras. På vilket sätt tänker sig då näringsministern att informationen ska ske? Är det försäljningsinformation enbart till utskott, som nämns i svaret, eller är det mer? Eller är det så att ministern också avser en process där kammaren informeras om ett sådant beslut? I så fall: Hur gör man det till folkets främsta företrädare?

Jag har en fortsättningsfråga på temat analys av möjliga vägar och om de juridiska bedömningarna utifrån ställningstaganden från er regeringspartner Miljöpartiet. Det har i samhällsdebatten framkommit att Miljöpartiet vill behålla verksamhet men säger att de inte har majoritet i kammaren för det. Hur går detta ihop?

Med anledning av detta följer frågan om Mikael Damberg som ansvarig minister har kommit fram till slutsatsen att kolbrytning kan fortsätta vid ett sådant bolagsstämmobeslut.

Herr talman! Vattenfall är ett väldigt viktigt statligt företag men också ett företag med ett väldigt tydligt uppdrag att vara ett av de ledande bolagen i energiomställningen och agera marknadsmässigt. Det är viktigt både för Sverige och för verksamheten internationellt.

Verksamheten expanderades ganska tydligt under den tidigare S-regeringen med stöd av Miljöpartiet för drygt tio år sedan, och så har det fortsatt under alliansregeringen med köp av olika verksamheter - kärnkraft, kolkraft men också gaskraft - i olika länder. Vi kan också se att det sker en stor omdaning av de europeiska energimarknaderna just nu som påverkar Vattenfall såväl som alla andra aktörer på energimarknaderna i Europa.

För några år sedan inleddes en översyn av Vattenfalls verksamhet och en uppdelning av bolaget i en nordisk och en europeisk del. Vid olika tillfällen, däribland i denna kammare, herr talman, vid frågestunder och annat, har frågan varit uppe om Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet.

Jag tänker inte ta upp en diskussion om pris, vem som kan köpa och vilket land som är aktuellt, för det tycker jag att näringsministern med rätta säger är spekulativt och inte politiskt relevant i diskussionen här och nu.

Däremot finns det ett antal viktiga formfrågor, vilket Ann-Charlotte Hammar också har pekat på i sin interpellation, som går tillbaka till våra lagar och regleringen mellan riksdagens uppgifter och regeringens uppgifter: Regeringen styr riket och handhar förvaltningen av statliga bolag, men där finns även en del trådar och kopplingar till riksdagen som folkets främsta företrädare.

Herr talman! Det finns åtminstone tre intressanta frågor att ställa om Vattenfalls brunkolsverksamhet. Den första är den som också Ann-Charlotte Hammar ställer: Är denna eventuella förändring så pass omfattande att den skulle kräva riksdagens godkännande? Mikael Damberg antyder att den inte är det, för han talar om att informera. Ska jag tolka det som att statsrådet och regeringen gör den juridiska bedömningen att denna förändring inte är så omfattande att den kräver riksdagens godkännande?

Den andra frågan handlar om på vilket sätt riksdagen i så fall kommer att informeras och beslutet förankras. Ann-Charlotte Hammar ställde ett antal frågor om detta.

Den tredje frågan, som är ganska viktig i sammanhanget, är: Vad har regeringen för styrmån för detta bolag? Regeringen kan till exempel ändra på vilka människor som sitter i styrelsen i Vattenfall och andra statliga bolag. Man har redan bytt ut ett antal styrelseledamöter. Man skulle kunna ge dem ett direktiv och fatta ett beslut på en bolagsstämma och säga att bolaget ska bedriva en viss typ av verksamhet eller inte göra annat utan att det kräver en sväng om riksdagen.

Herr talman! I debatten har det förts fram att regeringen inte skulle kunna välja att behålla brunkolsverksamheten och göra en helt annan inriktning. Det har hänvisats till det parlamentariska läget och majoritetsförhållandet och spekulerats kring att det inte finns något stöd för att ändra Vattenfalls uppdrag.

Jag delar inte denna åsikt och tycker därför att det är viktigt att fråga statsrådet Damberg hur han ser på det. Låt oss anta att regeringen skulle vilja göra det strategiska vägvalet att behålla den tyska brunkolsverksamheten för att senare lägga ned. Delar statsrådet åsikten att regeringen har denna möjlighet om bara viljan finns?

Herr talman! Det ställs ett antal frågor i interpellationen och i den efterföljande debatten.

De som lyssnar på debatten och inte har hört om detta förut bör få klart för sig att det vi diskuterar är att det finns skillnader mellan rollerna här. Det handlar om ett viktigt statligt bolag som har stora tillgångar som vi i Sverige förvisso äger tillsammans, men i detta fall är det styrelsen och ledningen för bolaget som har ett ansvar i denna del av processen. Bolaget har meddelat att man ser över ägarstrukturen av den tyska brunkolsverksamheten, vilket regeringen har välkomnat.

Regeringen och det politiska systemet blir först på allvar involverade i processen om det skulle bli aktuellt med en försäljning. Om bolaget säger att man vill genomföra en försäljning som är omfattande och påverkar bolaget i stor utsträckning är det, enligt de direktiv som finns, påkallat för styrelsen att ta initiativ till en ägarsamordning. Det sker med regeringen och med undertecknad som regeringens ägarstyrningsminister, och det är viktigt att den sker skriftligt.

Detta har vi skärpt i det nuvarande regelverket. Förut var det otydligt hur en ägarsamordning skulle påkallas och vad som skulle finnas med. Det blev inte minst tydligt efter Nuonaffären, där det fortfarande inte är klarlagt vem som visste vad och vem som fattade vilket beslut i en affär som än så länge har kostat skattebetalarna 52 miljarder kronor i nedskrivningar.

En sådan situation kan vi inte ha igen. Statliga företag som gör stora affärer som påverkar verksamheten ska vara föremål för ägarstyrning. Då är det styrelsens ansvar att komma till oss och regeringens ansvar att svara i en sådan ägarsamordning.

Det är det formella.

Ska riksdagen besluta om detta?

Om bolaget ska ändra inriktning på sin verksamhet ska riksdagen, enligt de regelverk som finns, besluta om det. Om vi bestämmer att Vattenfall inte längre ska bedriva affärsmässig verksamhet utan ha ett samhällsuppdrag som syftar till att göra A eller B och alltså vill ändra inriktningen på Vattenfalls verksamhetsidé måste det bli föremål för riksdagsbehandling.

Om det däremot är en stor affär på gång, som påverkar stora värden, är det styrelsens ansvar att göra en ägarsamordning. Den sker med regeringen.

Här vill jag vara öppen och transparent för att undvika den situation vi hamnade i med Nuonskandalen. Kommunikationen ska vara skriftlig och tydlig för eftervärlden. Vid en ägarsamordning vill jag också ha ett informationstillfälle med näringsutskottet. Det har jag sagt till näringsutskottet. Jag tror att jag i tidigare interpellationsdebatter också har sagt att det är så jag anser att det ska skötas för att bringa tydlighet i hur en sådan här process faktiskt går till.

Kommer hela riksdagen att diskutera denna fråga? Det är jag helt säker på. Det här är inte sista gången jag talar om Vattenfall i talarstolen. Det kommer att ske många gånger framöver eftersom det är ett stort och viktigt bolag och det är stora frågor som diskuteras. Jag är säker på att Vattenfalls kommande inriktning och framtid kommer att diskuteras i interpellationsdebatter, på frågestunder och annat.

Jag återkommer till frågan om styrningen i nästa inlägg.

Herr talman! Låt mig börja med Nuonaffären eftersom den kom upp. Under dåvarande regering begärdes papper ut på hur det gick till. Medierna hittade inte ett enda papper, och regeringen skulle lämna ut dem. Det betyder att det gjordes muntliga avtal före alliansregeringen.

Man kan önska mer av processen, men det har tagits många steg framåt. Det har gått från muntliga avtal under regeringen Perssons tid till nya etiska och moraliska regler för detta.

Mikael Damberg säger i sitt svar att han som företrädare för ägaren kommer att hålla sig noga informerad om processen för att förvalta den långsiktiga värdeutvecklingen så att den blir bästa möjliga och så att man når sina hållbarhetsmål.

Vi hade en debatt den 27 augusti om ett annat bolag, Telia Sonera. Ministern avslutade då med att säga: "Frågan om man ska vara kvar på eller lämna en marknad handlar ytterst om att hantera tillgångarna ansvarsfullt så att svenska folkets tillgångar sköts på ett bra sätt."

Det är ju ett antal faktorer som ska tas i beaktande. Också Lars Hjälmered var inne på vad som händer i ett läge där man beslutar sig för att behålla kolkraften i Tyskland.

Vattenfall har sedan 2010 ett uppdrag från riksdagen att affärsmässigt bedriva energiverksamhet på ett sådant sätt att bolaget leder utvecklingen mot miljömässigt hållbar energiproduktion. Det innebär att regeringen som ägare i sin styrning av Vattenfall inte ska vidta några åtgärder som strider mot det av riksdagen beslutade uppdraget att Vattenfall ska vara och agera affärsmässigt.

Hur ser ministern och juristerna på att det kan uppkomma ett läge och en situation där man inte får sålt brunkolsverksamheten? Då behöver regeringen ta ställning till affärsmässigheten. Finns det något läge då man kan känna sig tvungen att behålla denna verksamhet?

Herr talman! Jag tänkte ta fasta på ett par saker. Det första är att det är viktigt med en klok process. Statsrådet Damberg pekar på vikten av en strukturerad och bra process. Att det har skett uppskärpningar efter hand är klokt och bra.

Det andra är att statsrådet Damberg som ansvarig för dessa frågor tecknar firma för hela regeringen och utgår från att det är det som gäller. Vi andra möter dock ibland nyanser i uppfattningen hos olika regeringsföreträdare om vad som är görligt och möjligt. Det är ljuset av det man ska se mina frågor.

I mitt första inlägg ställde jag tre konkreta frågor. Den första var om statsrådet Damberg anser att riksdagen måste vara med och fatta ett beslut. Jag tolkar svaret som ett nej enligt den bedömningen han och regeringen gör just nu.

Den andra frågan var om man tänker förankra detta på ett klokt sätt både informellt och formellt, via riksdagens näringsutskott och på andra sätt. Det antyder statsrådet att man ska.

Kvar är den tredje och avslutande frågan jag skulle vilja hänga upp detta på. I debatten har det förts fram från regeringsföreträdare att även om regeringen skulle önska att man behöll den tyska brunkolsverksamheten i Vattenfalls regi kan man inte göra det på grund av att uppdraget som Vattenfall har som det har fattats beslut om i riksdagen omöjliggör detta.

Det är detta jag lite ifrågasätter. Regeringen kan byta ut styrelseledamöter. Den skulle från ägarenheten på Näringsdepartementet kunna ge direktiv eller fatta ett beslut på en extra bolagsstämma. Den skulle till exempel kunna säga att Vattenfall ska bedriva tysk brunkolsverksamhet.

Jag vill därför upprepa frågan. Anser statsrådet Damberg att om regeringen skulle önska och vilja, kan man då besluta sig för att behålla Vattenfall ska ha i uppdrag att behålla den tyska brunkolsverksamheten?

Herr talman! Detta är lite som ett teoretiskt experiment. Vi leker med alla olika möjliga utfall, och så ska vi tala om vad vi kan göra och inte göra. Det är en juridisk övning som jag tror att det är en utmaning för åhörarna att hänga med i.

Det första är att regeringen måste gå till riksdagen om vi ska ändra uppdraget för Vattenfall. Det betyder att vi måste gå till riksdagen om vi bestämmer oss för att styra Vattenfall i en riktning som inte är affärsmässig.

Kan vi i dag veta att Vattenfalls styrelse inte efter den processen bestämmer sig för: Det finns ingen köpare, vi behåller kolkraften? Det är klart att det kan hända. Vattenfalls styrelse kanske får ett så dåligt bud att den bestämmer sig för: Vi behåller kolkraften.

Det är inte en fråga på bordet över huvud taget. Moderaterna ställer frågan, och antyder: Kan regeringen styra bolaget på ett sätt som inte är i enlighet med riksdagens uppdrag? Nej, det kan vi inte göra.

Går det att förena affärsmässighet med hållbarhet? Ja, det går att göra. Det går att jobba klokt med investeringar för mer av förnybart. Vi har försökt att stärka kompetensen i styrelsen för Vattenfall med två ytterligare styrelseledamöter som har en väldig kompetens inte minst i hållbarhetsfrågorna.

Vi ser att energimarknaden har förändrats väldigt mycket. Vi vill att bolaget ska vara ledande i omställningen av energisystemet. Vi vill att man ska gå mot 100 procent förnybar energi. Med den strategin för ögonen måste man ha kompetens i bolaget, kunna göra kloka avvägningar och kunna se vad som är bäst för bolaget på lång sikt.

Skulle det vara så att en regering bestämmer sig för att styra bolaget på ett sätt som inte är i enlighet med riksdagens beslutade uppdrag måste den gå till riksdagen. Det är vad jag har försökt svara vid flera upprepade tillfällen.

Herr talman! Tack, ministern. Ministern började med att säga nej till att gå till riksdagen här och nu. Så tolkade i varje fall jag och Lars Hjälmered det.

Sedan har man detta med affären och omvärlden. Jag glömde i mitt förra anförande att säga detta om Nuon. Det hände saker och ting på världsmarknaden som gjorde att gaspriser blev helt annorlunda.

Nu ser man olika möjligheter. Det kan tänkas att man kan kalla det för att leka med olika teorier. Men man måste ändå ta hänsyn till och fundera på: A händer eller A inte händer blir det B. Om inte B händer blir det C. Sådana kalkyler måste man göra som en regering och även som ett bolag.

Jag kommer till riksdagen om det blir ett dåligt bud, säger ministern. När är det ett dåligt bud, kan man fråga sig? Det kan vi igen spekulera i. Regeringen har inom ramen för sin affärsmässighet möjlighet att säga saker och ting, tänker jag. Den kan säga: Ni ska göra detta utifrån aspekten att man antingen får ett för lågt pris eller är tvungen att behålla en verksamhet.

Vad är er önskan? Vad vill ni göra? Hur tänker ni om detta?

Herr talman! Jag märker att jag inte är tillräckligt tydlig i mina svar eftersom de frågor jag får fortfarande inte riktigt speglar det jag försöker säga.

Det jag säger är att brunkolen är en del av Vattenfalls verksamhet i dag, eller hur? Det gör att inom ramen för det uppdrag som Vattenfall har i dag är det inte per automatik så att om Vattenfalls styrelse inte hittar en köpare och det inte blir en affär måste vi gå till riksdagen och ändra uppdraget för Vattenfall, nej.

Det är på annat sätt om regeringen på egen hand skulle bestämma: Vi frångår affärsmässigheten i Vattenfall. Vi vill att ni bara sysslar med solceller i framtiden, därför att vi tycker att det är politiskt korrekt att bara jobba med solceller. Då skulle Vattenfalls styrelse kunna hävda: Det är inte affärsmässigt. Den skulle kunna säga till oss: Det är inte korrekt, för det är inte vårt uppdrag. Det blir då en diskussion. Har vi i regeringen överträtt våra befogenheter som ägare och representant för ägaren?

Det handlar om när vi måste ändra inriktningen på uppdraget och ge tydliga direktiv att de ska frångå affärsmässigheten. Det gäller sådana lägen. Det har förekommit diskussioner om att vi skulle ge bort tillgångarna. Våra jurister gör bedömningen att vi inte kan ge bort statens tillgångar utan att frångå affärsmässigheten.

Däremot finns det stora möjligheter inom ramen för ett affärsmässigt uppdrag för Vattenfall att göra kloka framtidsinvesteringar för 100 procent förnybara energikällor. Vattenfall säger både till näringsutskottet och till mig när jag träffar dem: Våra nya investeringar är till 100 procent inom förnybara energikällor. Det är så vi vill positionera bolaget framöver. Det är så vi ser att framtidens marknad påverkar och där vi har störst möjligheter att nå avkastning i framtiden.

Det går att förena politiska uppfattningar och målsättningar för verksamheten inom ramen för affärsmässigheten. Vill vi frångå det måste vi gå till riksdagen, inte annars.

Överläggningen var härmed avslutad.