FN-resolution om HBT-personers mänskliga rättigheter

Fru talman! Som brukligt är vill jag naturligtvis tacka utrikesministern för svaret på min interpellation. Jag vill också passa på att tala om hur förvånad jag blir över det besked som utrikesministern ger. Utrikesministern tar ju tillfället i akt att inte bara svara på den specifika fråga som jag ställt i min interpellation utan också, tycks det, lägga fast en mer allmän princip för hur Sverige avser att agera i frågor om HBT-personers mänskliga rättigheter. Utrikesministern säger att Sverige kommer att gå försiktigare fram. Utrikesministern säger också att Sverige bör gå försiktigare fram och anser att det är en mer framgångsrik strategi för att nå framgång i FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Vidare sägs det att detta gör Sverige därför att det skulle vara otaktiskt att driva frågorna för hårt; det måste först till en attitydförändring bland FN:s länder. Men hur ska denna attitydförändring komma till stånd ifall det inte finns länder som tydligt och aktivt för upp frågorna på FN:s dagordning och utnyttjar varje tillfälle till att konkret driva frågorna framåt? Och hur ska Sverige bidra till att en attitydförändring kommer till stånd ifall man från svensk sida har en så avvaktande hållning som man har vad gäller hur man avser att agera i fråga om det brasilianska resolutionsförslaget? I kampen om de mänskliga rättigheterna har det alltid hetat att vi först måste invänta en attitydförändring, att världen inte är mogen, att Rom inte byggdes på en dag. Men frågor som rör mänskliga rättigheter och kampen för att förbättra dem är inte någonting som mognar fram. Bakom varje steg som tas för att hävda de mänskliga rättigheterna ligger en hård kamp, inte ett överdrivet försiktigt agerande. Vi vet att motståndarna till denna resolution är synnerligen aktiva. Utrikesministern nämnde själv Vatikanen och olika muslimska länder bland motståndarländerna. Sedan resolutionsförslaget lades fram har påven utfärdat en skrivelse till världens katolska politiker där han uppmanar dem att ta varje tillfälle att motsätta sig erkännande av homosexuellas rättigheter. Då är frågan: Hur kommer Sverige att bidra till att den brasilianska resolutionen möter stöd med denna kursändring? Det är oerhört viktigt att till exempel Europeiska unionens medlemsländer har en gemensam linje. Vi vet att Tyskland är mycket aktivt för att samla stöd för det här resolutionsförslaget. Hur kommer Sverige att bidra till att detta resolutionsförslag får en framgångsrik behandling om man här signalerar att man vill gå försiktigare och mer taktiskt fram? Jag måste säga att utrikesministerns svar lämnar fler frågetecken än vad som fanns när jag ursprungligen ställde interpellationen. Jag vill därför uppmana utrikesministern att i den följande debatten tydligare redovisa på vilket sätt man tror att detta kommer att leda till en mer framgångsrik behandling än med det aktiva stöd som Sverige tidigare gett.

Fru talman! Vi har frågan på FN:s dagordning, men som jag tidigare nämnt är frågan väldigt svår att ens nämna i FN. Det är därför viktigt att skapa en solid plattform att arbeta ifrån. En resolution i MR-kommissionen är ett bra sätt att behålla frågan på FN:s dagordning. Men alla stater delar inte den uppfattning som Sverige, EU och Brasilien har i den här frågan. Risken för ett nederlag med negativa konsekvenser är stor. Det är därför vi tror att det är viktigt att gå taktiskt fram, för att inte förlora på sikt. Att inledningsvis driva frågan i MR-kommissionen, som består av 53 stater, är ett klokt beslut. Det är det som vi stöder. Det mindre antalet stater i MR-kommissionen är dock ingen garanti för framgång. Alla världens regioner är representerade bland MR-kommissionens 53 medlemsstater. Motståndarna till lika rättigheter för alla oavsett sexuell läggning finns representerade även där. Det är därför vi går fram den vägen. Vi tror att det är ett klokt sätt att hantera frågan.

Fru talman! Det är mycket vänligt att utrikesministern redovisar att det finns motståndare till denna resolution bland FN:s medlemsländer och bland de länder som är representerade i MR-kommissionen. Det var ärligt talat ingen nyhet, men det som är en nyhet är den linje som utrikesministern nu redovisar om hur man tänker gå till väga för att driva frågan framåt inom kommissionen. Där säger utrikesministern att det är lämpligt att gå försiktigare och mer taktiskt fram. Detta ska ses i relation till de aktiva insatser som Sverige gjorde vid förra sessionen, och som också redovisas i interpellationssvaret, när man tog upp frågan om sexuell läggning i det nationella anförandet, när man ordnade seminarier om mänskliga rättigheter och diskriminering på grund av sexuell läggning och när man också lät Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning ingå i den officiella svenska delegationen. Nu säger alltså utrikesministern att det är lämpligare att i fortsättningen gå mer taktiskt fram. Betyder detta att det var ett strategiskt misstag att lyfta frågorna så tydligt som man gjorde vid det senaste sessionstillfället? Vad är det för signal som Sverige ger till Brasilien när man i det här interpellationssvaret framhåller risken för ett bakslag ifall resolutionen avfärdas. Givetvis är det en stor risk att resolutionsförslaget inte kommer att vinna gehör, inte minst därför att motståndarländerna är synnerligen aktiva och utövar hårda påtryckningar på de länder som man tror att man kan vinna över på sin sida. Vad ger Sverige för signal till Brasilien när man i ett sådant här interpellationssvar uppehåller sig så mycket vid risken för att frågan skulle kunna hamna i bakvattnet ifall resolutionsförslaget inte får gehör och menar att det skulle vara oklokt att gå alltför hårt fram? Det är för mig mycket förvånande att utrikesministern väljer att uttrycka sig på det här sättet. Risken är att det kommer att uppfattas som att Sverige nu kommer att tala tystare i de här frågorna. Fru talman! Det är naturligtvis inte bara frågor om sexuell läggning som är djupt kontroversiella inom FN. Det finns en lång rad frågor om fundamentala mänskliga rättigheter som har varit djupt kontroversiella när de har förts upp på agendan och som i många fall fortsätter att vara ytterst kontroversiella. Det gäller diskriminering på grund av religion, kvinnlig omskärelse och en lång rad andra frågor som jag här inte ska gå in på. Ifall Sverige i de frågorna efter en session i FN:s kommission för mänskliga rättigheter skulle ha sagt att det nog är klokare att gå lite försiktigare och lite mer strategiskt fram hade det nog uppfattats som en mycket förvånande signal. Fru talman! Det är många MR-organisationer runtom i världen som med mycket stort intresse följer hur olika länder behandlar och kommer att agera inför behandlingen av detta brasilianska resolutionsförslag i nästa session för FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Fru talman! Låt mig verkligen understryka att vi tar den här frågan på absolut största allvar, och vi bedriver den med den största ambition. I det ligger också med den största klokskap som vi kan uppbåda. Vi kommer inte att vara mindre aktiva, tvärtom. Vi kommer inte att vara tystare, men vi kommer att driva frågan på det sätt som vi tror ger största möjligheter att nå den största framgången. Vi kommer att vara medförslagsställare till resolutionen och bedriva aktiv lobbying för dess antagande om Brasilien lägger fram det. Jag vill verkligen tillbakavisa det som ligger i något slags undertext, Martin Andreasson, att vi på något vis skulle ha mindre ambitioner i dag än tidigare. Det är tvärtom. Det är därför vi har övervägt: Vad är det klokaste sättet att på ett aktivt sätt komma fram i den här frågan? Det är så vi bedriver arbetet.

Fru talman! I sitt senaste svar gav utrikesministern ett välkommet klargörande, nämligen att Sverige är berett att vara medförslagsställare. Det beskedet hälsar jag med stor tillfredsställelse. Men låt mig samtidigt säga att de organisationer som arbetar för homo- och bisexuellas och transpersoners mänskliga rättigheter världen över naturligtvis är oerhört oroliga för att det resolutionsförslag som Brasilien lade fram och som nu är bordlagt till nästa kommissionssession inte kommer att kunna gå igenom. Man ser hur motståndarsidan aktivt mobiliserar och utövar mycket hårda påtryckningar på de länder som skulle kunna tänkas rösta åt antingen det ena eller det andra hållet. Jag vidhåller att Sverige, med det interpellationssvar som utrikesministern tidigare gav, sänt ut oklara signaler om hur man kommer att agera när man säger att man i fortsättningen kommer att gå försiktigare fram. Jag tror, fru talman, att det är nödvändigt att Sverige i dessa frågor, som i många länder är kringgärdade av ett mycket stort socialt tabu, fortsätter att tala högt och tydligt och driva frågorna med största kraft. Där tror jag att det skulle vara mycket olyckligt om Sverige valde att gå försiktigare fram än vad man gjort hittills.

Fru talman! Låt mig bara understryka att vi kommer att gå fram på det sätt som vi bedömer är det klokaste för att uppnå de resultat som vi är ense om att vi vill uppnå.