Fler aktörer inom arbetsförmedling för att bryta utanförskapet
Interpellationsdebatt 22 april 2008
Protokoll från debatten
Anföranden: 11
Anf. 119 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Désirée Pethrus Engström har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att ytterligare stimulera tillkomsten av alternativa arbetsförmedlare utöver de åtgärder regeringen redan genomfört.
Inledningsvis vill jag påminna om att Arbetsförmedlingens monopol avskaffades redan 1993. Då upphörde kravet på tillstånd från dåvarande Arbetsmarknadsstyrelsen för att bedriva privat arbetsförmedling. Det finns alltså sedan dess inga hinder i regelverken för den som vill bedriva arbetsförmedling. Ett aktuellt exempel är Sveriges Akademikerförmedling, som är ett samägt företag mellan Manpower och Salus Ansvar. De jobbar med att förmedla jobb åt medlemmar i fyra akademikerförbund. Ett annat exempel är de jobbtorg som finns i Stockholm och som bedrivs av kommunen.
Det torde vara bekant att regeringen mycket starkt betonar prioriteringen av insatser för dem som står långt från arbetsmarknaden. Kompletterande aktörer har en viktig uppgift för att minska utanförskapet. Jag menar att det är nödvändigt att använda även andra kontaktnät och arbetsformer än dem den offentliga arbetsförmedlingen har. Inga vägar ska vara oprövade. Jag välkomnar alla initiativ till privat arbetsförmedling, inte minst sådana som vill hjälpa dem som har svårast att få arbete. Regeringens uppdrag till Arbetsförmedlingen är också att fler aktörers kunnande och kompetens ska tas till vara inom till exempel jobb- och utvecklingsgarantin.
Inom den offentliga arbetsförmedlingen pågår stora förändringar. Den 1 januari i år gick startskottet för den nya sammanhållna myndigheten Arbetsförmedlingen. Den offentliga arbetsförmedlingen ska finnas kvar och fyller en viktig funktion, men samtidigt måste förmedlingsverksamheten bli mer diversifierad. Med detta menar jag att den offentliga arbetsförmedlingen ska kompletteras med andra aktörer. Det kan vara olika privata företag men också fackliga organisationer eller andra ideella organisationer har en viktig roll i detta sammanhang. Jag vill särskilt understryka vikten av att sociala företag medverkar till att fler kommer tillbaka till arbetslivet.
Redan 2007 fick dåvarande Ams i uppdrag att mer aktivt använda kompletterande aktörer i förmedlingsarbetet, och Ams valde att starta en försöksverksamhet på tre olika platser i landet. Verksamheten utvärderas av IFAU. Ett senare uppdrag, där Arbetsförmedlingen precis avslutat sin upphandling, gäller insatser för deltagare i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för ungdomar. Uppdraget är att under 2008 erbjuda upphandlade tjänster från kompletterande aktörer åt en tredjedel eller minst 10 000 personer av deltagarna i dessa garantier.
Ytterligare ett uppdrag gäller genomförandet av försöksverksamhet med alternativa insatser för långtidssjukskrivna, som regeringen beslutade om i januari 2008. Försöksverksamheten ska omfatta minst 1 500 personer under 2008 och 2009 och bedrivas i Stockholm, Göteborg, Dalarna och Västerbotten. Försäkringskassan ska svara för urvalet av deltagare och Arbetsförmedlingen sköta upphandlingen av de kompletterande aktörerna. Utvärdering kommer även här att ske genom IFAU.
Några ytterligare initiativ är inte aktuella just nu, men regeringen återkommer i samband med 2008 års budgetproposition med formerna för jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas.
Anf. 120 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Jag förstår att statsrådet ser positivt på min fråga om behovet av komplement till Arbetsförmedlingen i syfte att bryta det vi kallar för utanförskapet. Personer med funktionshinder, personer med invandrarbakgrund, personer med långtidssjukskrivningar och arbetslösa behöver ibland ett särskilt stöd för att komma in på arbetsmarknaden. Jag tror att Arbetsförmedlingen behöver konkurrens i sitt uppdrag.
Statistiken visar att alliansregeringen har klarat av att bryta utanförskapet bättre än tidigare regering. Under 2007 har utanförskapet minskat med 145 000 personer, och det är bra. Men vi kan bli ännu bättre, och då tänker jag särskilt på personer med funktionshinder.
Frågan är: Vad kan vi göra? Vad är det som behövs? Jag tror att vi behöver en ökad mångfald av arbetsförmedlare för att få in flera med specialkunskaper. I min interpellation till ministern ställde jag därför frågan: Vilka ytterligare åtgärder avser ministern att vidta för att stimulera tillkomsten av alternativa arbetsförmedlare utöver de åtgärder som regeringen redan genomfört?
Min fråga kommer sig av att jag har gjort en internationell utblick och tittat på förhållandena i Norge, Holland, Australien och England och läst mig till lite grann vilka förändringar man där har föreslagit. Det visar att vår arbetsförmedling inte fungerar optimalt i dag.
Riksrevisionen har sagt i sin kritik 2006 att arbetsförmedlingarna prioriterade arbetet med arbetsmarknadspolitiska program. Varje arbetsförmedlare förmedlade fem gånger så många Amsprojekt som riktiga jobb. Man prioriterade inte kontakten med arbetsgivare.
Mot den bakgrunden är det naturligtvis välkommet att regeringen har sjösatt en ny organisation för Arbetsförmedlingen i syfte att få till stånd en effektivare matchning och en ökad kundorientering. Regeringen har också satt i gång nya projekt för att få fler aktörer vid sidan av Arbetsförmedlingen. Men jag tror inte att de här projekten räcker, utan vi behöver en ökad mångfald av arbetsförmedlare.
Vad har man då gjort i de andra länderna som är intressant? Ja, bland annat har man gjort sammanslagningar eller samorganisation mellan arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa. Man har gjort en gemensam ingång för alla som av någon anledning är beroende av bidrag eller ersättning för sin försörjning.
Vad man också har gjort är att man infört olika former av poäng-, rating- och prestationssystem. Den här formen av klassificeringssystem efterfrågas nu här i Sverige av flera aktörer. Man vill kunna konkurrera på lika villkor. Tyvärr får vi nog konstatera att det inte är någon bra konkurrenssituation i dag för andra aktörer som vill komma in på den här marknaden. Det behövs därför bättre spelregler.
För att den arbetssökande ska kunna välja rätt förmedling - om man nu öppnar för ett system med fler aktörer - och göra jämförelser behövs en öppen betygssättning. Det är jämförelser som den arbetssökande själv ska kunna se. Hur fungerar olika arbetsförmedlare?
En viktig fråga som jag tar upp i min interpellation och som jag gärna skulle vilja få svar på i dag är hur ministern ser på att ta fram någon form av klassificeringsinstrument för att få en likvärdig bedömning av de personer som ska få hjälp av arbetsförmedlare, såväl statliga som privata aktörer. Kan ministern tänka sig ett öppet jämförelsesystem där arbetsförmedlingar av olika slag blir tillgängliga för de arbetssökande?
Anf. 121 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Att hitta nya lösningar för att människor ska komma i arbete är viktigt. Därför måste vi skapa förändringar som ger snabbare vägar till fler riktiga jobb.
Tidigare i dag har vi i kammaren diskuterat regelförenklingar när det gäller företagande och konstaterat att de regelförenklingsåtgärder som regeringen hittills genomfört eller aviserat innebär besparingar med upp till 10 miljarder per år för företagen. Det blir lättare att starta och driva företag. Det innebär att det också blir fler jobb att förmedla.
Nu handlar det om att göra arbetsförmedlingsprocessen enklare. Jag vill instämma i interpellantens ord om hur viktigt det är att stimulera tillkomsten av alternativa arbetsförmedlare.
Arbetsförmedlingen ska vara vägen till jobb, inte till passivitet. Från Centerpartiets sida har vi länge pratat om vikten av en vitalisering av förmedlingsverksamheten där privata aktörer ges ett tydligt mandat att förmedla arbete till arbetssökande. Att få in duktiga coachande entreprenörer i arbetsförmedlingsverksamheten är nödvändigt. Alla goda krafter behövs för att ge ökade möjligheter för arbetssökande att få arbete. Privata företag, organisationer, fackföreningar, utbildningsföretag och bemanningsföretag är exempel på aktörer med goda erfarenheter som skulle kunna bidra i förmedlingsarbetet.
Med ett system där privata förmedlingsalternativ erbjuder hjälp till arbetslösa får vi en mångfald av olika aktörer och ger ökade valmöjligheter till den arbetssökande. En rörmontör kanske behöver en annan form av förmedling och coachning än en biokemist, och förmedlingsverksamheten behöver inte se likadan ut i alla delar av landet. Arbetsmarknaderna ser olika ut, och därför bör förmedlingsverksamheten anpassas till de lokala förhållandena.
Någon form av ersättnings- eller bonussystem kan också kopplas till förmedlingsverksamheten för att ge incitament till att mer effektivt förmedla jobb. För att då undvika att förmedlingar endast förmedlar arbeten åt förhållandevis lättanställda personer kan ersättningssystemet utformas på ett sätt som särskilt gynnar dem som under lång tid stått utanför arbetsmarknaden.
Jag undrar hur arbetsmarknadsministern ser på ett sådant ersättnings- eller bonussystem.
Anf. 122 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Under valrörelsen diskuterades det mycket kring utanförskapet och de en och en halv miljon som inte fick vara på arbetsmarknaden, som devisen lät. Nu slår regeringsföreträdarna sig för bröstet och säger att antalet minskat med 145 000. Det var den siffran vi nyss hörde. Det gäller i den högsta av konjunkturer på kanske flera decennier - på 40 år, sägs det; jag vet inte vad exakt som är sanningen. Oavsett detta har det i varje fall varit en kraftig högkonjunktur.
Däremot är det inte sant att den riktiga långtidsarbetslösheten sjunkit. Den är ganska konstant. Det gäller både generellt och framför allt på ungdomssidan där det till och med finns en ökning. Nu har man gömt undan en del av ungdomarna i ungdomsjobbgarantin, och de räknas inte längre som stående utanför. Man kan säga att den politiken inte varit lyckad. Det är ganska enkelt att förstå. Det har inte gjorts några riktade insatser. Den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna gör att man inte ändrar kösystemet på arbetsmarknaden. De som står närmast är de som först får jobb, och de som står längst bak står kvar där. Det är de som arbetsmarknadsministern nu hanterar i den jobb- och utvecklingsgaranti som det ska komma förslag om i höst, när tiden börjar rinna ut för dem i det system som varit.
Jag har ingenting emot att det finns andra som går in och hjälper till med grupper och så vidare, men om man inte styr det ordentligt finns risken att resurserna inte sätts in på dem som mest behöver dem. I stället kan det bli en förmedling av dem som redan har ganska lätt att få jobb. Det är den utveckling vi sett.
Problemet är väl kanske inte förmedlingen för dem som står längst ifrån. Jag såg en siffra på alla som fått jobb under 2007. Endast 1 procent av dem saknade gymnasieutbildning. De som har dålig utbildning, bland annat äldre, och står långt från arbetsmarknaden har inte fått jobb fastän det är brinnande högkonjunktur. Det hjälper inte med högkonjunktur för den gruppen. De behöver andra insatser, riktade sådana. Det har vi inte hört ett ord om. Nu har man dessutom missat tåget i tilläggsbudgeten. Där finns inga extra insatser. Samtidigt spår regeringen att konjunkturen går ned och att arbetslösheten till och med kommer att öka under nästa år. Tror arbetsmarknadsministern att de som står längst ifrån är de som i det läget först får jobb? Nej, de står ännu längre ifrån.
Slutligen vill jag skjuta in mig på en annan fråga. Arbetsmarknadsministern sparkade nyligen generaldirektören för Arbetsförmedlingen. Vi har aldrig fått något ordentligt svar på vad som var anledningen till det. I december fick generaldirektören fortsatt förordnande. Några månader senare är han rätt man på fel plats. Är det för att han inte varit tillräckligt aktiv i omställningsarbetet? Har han inte jobbat tillräckligt mycket för andra aktörer? Nu finns det möjlighet för arbetsmarknadsministern att tala om vad som var skälet till att generaldirektören inte passade in.
Jag vet mycket väl att en regering har rätt att byta chefer och så vidare, men det finns också en rättighet för både oppositionen och svenska folket att få en ordentlig förklaring till varför man byter ut en chef som man nyss gett ett förlängt förordnande. Det vore på sin plats att ge ett besked här och nu. Var inte generaldirektören tillräckligt tydlig när det gällde privatiseringen av Arbetsförmedlingen, som nu ska ta fart? Jag ser, eller i alla fall anar, en koppling till det. Man vill ha en annan aktör där. Ge det beskedet så att vi vet hur det är! Det råder fortfarande viss dimma kring det som skett. Jag tycker att arbetsmarknadsministern nu borde ge besked om hur det förhåller sig.
Anf. 123 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska svara på interpellationen.
Varför är det bra med kompletterande aktörer? Där delar jag naturligtvis interpellantens utgångspunkt. Det är bra för att man får specialkompetenser och erfarenheter som jag tror i princip är omöjliga att anställa på eller att hitta på annat ställe. Man får också ett bemötande som för den enskilde är oerhört centralt. De som varit på exempelvis Basta i Nykvarn vet precis vad det handlar om. Det handlar om att känna den erfarenhet som kommer av det egna ursprunget. De egna erfarenheterna är oerhört betydelsefulla för den person som länge varit borta från arbetsmarknaden och inte sällan har flera olika typer av problem.
Det finns många goda exempel. Basta är ett sådant. Mica i Östersund är kommunens initiativ för att hjälpa personer med grava psykiska funktionshinder. Fontänhusen finns runt om i landet. Left is Right är ett privat företag i Kristinehamn som arbetar med personer med Aspergers. Det finns en lång rad mycket bra exempel. De har aldrig tidigare fått komma in. De har aldrig tidigare fått vara en del av hur vi arbetar för att få tillbaka människor som länge varit borta från arbetsmarknaden att komma in och känna delaktighet, få en lön att leva på och vara med.
Vi har dragit ned på arbetsmarknadspolitiska programinsatser för dem som har kort tid i arbetslöshet och i stället lagt mer resurser på de långtidsarbetslösa - 12,6 miljarder i jobb- och utvecklingsgarantin och i jobbgarantin för unga. Det har varit ett fullt medvetet val, och det av två skäl. Det första är att vi i goda tider med högkonjunktur på arbetsmarknaden naturligtvis inte ska låsa fast personer med kort tid i arbetslöshet i olika typer av arbetsmarknadspolitiska program utan i stället se till att de får ett jobb att gå till. Då ska vi också ha en arbetsförmedling som fokuserar på att förmedla arbete, inte en massa onödiga saker som friår och sådant.
Det andra är att vi vet att de vi nu pratar om, de som i flera år varit borta från arbetsmarknaden, sett både en och flera högkonjunkturer passera utan att de känt att någon brytt sig om dem. Precis som Désirée Pethrus Engström och andra säger har man helt enkelt lagt resurserna på annat, slutat bry sig om dem och inte sällan väntat in en förtidspension. Därmed har de varit ute ur statistiken. Jag delar helt Désirées utgångspunkt att det är ett omänskligt förfarande.
När vi gör detta säger vi olika saker. Det första är att det är i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga som vi har de svåra fallen. Det är också där vi behöver de kompletterande aktörernas specialerfarenheter, kompetenser och bemötande för att arbeta. Vi kommer att handla upp en tredjedel av dessa platser i år och tittar naturligtvis mycket noggrant på hur det hanteras.
I arbetet används vissa begrepp,
targeting, profiling
och
coaching
, som är sätt att lägga upp den individuella handlingsplanen och bedöma vad som kan vara den vettiga mixen av åtgärder för att hitta rätt profil på personerna. Vid
coaching
ska det vara 15-20 personer per coach i jobb- och utvecklingsgarantin för att man ska få det rätta stödet för att kunna komma tillbaka.
Det vi inte kommer att göra är att upphandla det rena förmedlingsuppdraget för dem som har varit arbetslösa en kort tid, kommer in på arbetsförmedlingen och vill hitta ett annat arbete. Där finns det inget monopol. Det har inte funnits det sedan 1993. Vi menar att det vore ett felaktigt sätt att prioritera de knappa resurser som finns. Vi vill i stället se till att de finns för Arbetsförmedlingen och kompletterande aktörer när det gäller dem som har varit borta väldigt länge från arbetsmarknaden.
Anf. 124 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Fru talman! Först skulle jag bara vilja säga att Sven-Erik Österberg lägger sig i diskussionen, men verkar ha en helt annan utgångspunkt än det som är frågan. Jag blir så förvånad, för de frågor som Sven-Erik Österberg tar upp gör att man känner att det är en gammaldags socialdemokratisk politik. Jag förstår inte hur ni ska kunna förnya er. Man känner att ni vänder er om, tittar efter det gamla och blir som en saltstod. Jag förstår inte hur ni ska kunna komma tillbaka till en framtidsinriktad politik.
De siffror som Sven-Erik Österberg tar upp är helt felaktiga. Vi vet att det i alla grupper har blivit en stor förbättring under det senaste året. Men det finns en grupp som fortfarande står lite och stampar. Det är de funktionshindrade, fru talman. Det är därför jag ställt denna interpellation. Det behövs särskilda insatser för den gruppen. Jag tror att det finns flera aktörer som skulle kunna göra så mycket mer. Vi lägger runt 30 miljarder på arbetsförmedlingsarbete. Det är enorma summor. Om vi bara skulle använda lite av dessa pengar till att satsa på fler aktörer skulle vi komma så mycket längre.
Bemanningsföretagen tror jag kommer att spela en allt viktigare roll på en mer flexibel arbetsmarknad. Bemanningsföretagens omsättning ökar, och det märks bland annat av att branschen nästan har fördubblat sin omsättning på tre år. I går besökte jag flera aktörer som arbetar med att få personer med funktionshinder ut i arbetslivet. Ett sådant företag var Iris Bemanning. De har startat en verksamhet i syfte att hitta arbete åt personer med synskada och/eller rörelsehinder. Det är ett bra exempel på specialinriktat stöd till särskilda grupper. De blir arbetsförmedlare som kan just den här gruppens behov av stöd, och de ser möjligheter, inte hinder. Men vi skulle kunna göra detta i mycket större skala än vad som sker i dag om man hittar de rätta incitamenten.
Jag tror att vi behöver se oss omkring och hitta nya vägar för att få fram de nya jobben och de jobb som funktionshindrade också kan vara med och utföra. Vi behöver se till att fånga upp de företag och arbetsgivare som vill ta ett större samhällsansvar. Ikea visade i går på ett av mina studiebesök att de särskilt välkomnar Samhalls personal att jobba för dem på intern entreprenad. De vill ge personer med funktionshinder arbete. De vill jobba med det som heter
corporate social responsibility
, alltså samhällsansvar. Det blir allt viktigare för olika företag.
Nu gäller det att fånga den goda trenden. Det finns företag som vill anställa personer med funktionshinder. Jag tror att Arbetsförmedlingen tyvärr inte riktigt klarar av uppdraget. Det är bråttom nu om vi ska få hjälp av högkonjunkturen. Vi ska få hjälp att förmedla jobben. Jag tror att vi behöver någon typ av klassificeringssystem för olika personer med olika behov. Därmed kan vi hitta olika aktörer.
Jag hoppas och ser fram emot en mångfald av arbetsförmedlingar i framtiden, och jag hoppas och tror att även statsrådet vill vara med och utveckla detta. Arbetsförmedlingen kommer naturligtvis att finnas kvar som en aktör, men precis som inom många andra områden tror jag att konkurrens gör att vi får en förbättring av innehåll, kvalitet och metodutveckling.
Frågan till statsrådet är vad det finns för hinder för att vi får ännu fler aktörer än de som finns i dag i upphandling. Vad är det som begränsar ministern vad gäller alternativa aktörer som komplement till det som nu finns i projektarbete?
Anf. 125 Lars-Ivar Ericson (C)
Fru talman! Vid tidigare debatter och även här i kväll har jag lagt märke till att arbetsmarknadsministern har uttryckt sitt stora förtroende för de sociala företagen. Det är bra, för det synsättet vittnar om en insikt om att många personer med funktionsnedsättning genom de sociala företagen kan få möjlighet till jobb. De sociala företagen blir i många fall också något av en arbetsförmedling genom sina kontaktnät med företag och kommuner. Genom dem slussas många ut i arbetslivet.
Jag vill här i kväll lyfta fram ett gott exempel nedifrån Skåne. Jag tänker på det sociala företaget Medvind i Glimåkra utanför Kristianstad. De har lyckats mycket bra med att få personer att gå vidare till jobb i närområdet.
Att bli respekterad för den man är, bli bemött på ett korrekt sätt och få träffa en person och inte bara hänvisas till en jobbsökardator betyder mycket för varje arbetssökande. Det är på samma sätt med den arbetsgivare som kontaktar Arbetsförmedlingen när han eller hon söker lämplig arbetskraft. Det är viktigt med korrekt bemötande.
Det känns väldigt bra att vår nuvarande regering har insett vikten av mångfald när det gäller att förmedla arbeten. Att få ha ett arbete, känna sig behövd på en arbetsplats och uppleva gemenskap med arbetskamrater är någonting som vi önskar alla människor.
Anf. 126 Sven-Erik Österberg (S)
Fru talman! Det är intressant att höra den här debatten och även arbetsmarknadsministerns svar om alla insatser som ska göras och hur alla ska bemötas. Arbetsmarknadsministern slår sig för bröstet och talar om på vilket sätt han har gjort de riktigt långtidsarbetslösa synliga. Det har varit mycket prat om det i denna kammare. Det har ägnats mycket tid åt denna grupp.
Men i praktiken och ute på fältet har det inte hänt någonting. Långtidsarbetslösheten ligger stadigt kvar på en väldigt hög nivå. Det har hänt väldigt lite på den punkten. Det beror på att insatserna inte har nått dem över huvud taget. Det går an att tala om allt man ska göra, men man tillför inga resurser. Det spelar ingen roll om det är Arbetsförmedlingen eller en privat aktör som ska jobba med det här; de ska ändå ha betalt. Arbetsförmedlingens tjänster bekostas via anslag. Privata aktörer kommer inte att göra detta gratis utan kommer att vilja ha betalt för de tjänster de utför. Då måste det fram resurser som är riktade till detta. Där har man inte gett någon indikation på vad man ska göra. Vi går in i en lågkonjunktur. Jag behöver inte överdriva på något sätt, det räcker med att ta regeringens siffror för att se hur det ser ut.
När det gäller arbetsmarknadspolitiken kan vi se att Riksrevisionen just nu kommer med ett betänkande som ger en svidande kritik, som i princip säger att regeringens arbetsmarknadspolitik inte har haft någon effekt alls. När regeringen i vårmotionen ska visa vilken bra jobbutveckling man har haft måste man gå tillbaka och ta in hela 2006, då nuvarande regering över huvud taget inte hade någonting med politiken att göra. Då var det en annan regering, som man nu dömer ut som gammalmodig, värdelös och oförmögen att blicka framåt. Ändå tillkom det så mycket jobb under 2006, trots denna regering. Man borde hyfsa språket lite grann på det området.
Till sist: Jag förstår att Littorin inte vill svara när det gäller generaldirektören. Jag vet inte; kanske talar det rykte sanning som säger att Littorin är överkörd av Finansdepartementet, att det var en beställning därifrån att generaldirektören skulle bort.
Anf. 127 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Vi ska hålla oss till interpellationen. Det vore trevligt.
Arbetsförmedlingen förmedlade 830 000 jobb förra året. Det var ungefär hälften av de jobb som bytte händer. Det är i både svensk och internationell jämförelse en väldigt hög och bra siffra. Det får mig att tycka att Arbetsförmedlingen gör ett bra jobb, framför allt när den inte har 40 olika delmål och en konstig organisationsstruktur, utan är
en
myndighet med
ett
tydligt mål: att förmedla arbeten. Arbetsförmedlingen gör ett väldigt bra arbete.
Problemet är just dem vi diskuterar. Det är de som har varit borta länge och har multiproblem och inte känner sig sedda eller bemötta på det sätt de förtjänar. Min slutsats blir att vi måste öka möjligheterna just inom ramen för jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga så att de blir bemötta på rätt sätt och får de erfarenheter de behöver.
Det går inte att anställa sig till, kommendera fram eller ens utbilda de duktiga arbetsförmedlarna till. Det tror jag att man får genom dem vi nyss har talat om, de sociala företagen, ideella organisationer och också bemanningsföretag.
Jag kan just nu höra och läsa mig till att bemanningsföretagen är i intensiva diskussioner med de sociala företagen för att kunna erbjuda väldigt väl skräddarsydda upphandlingsuppdrag till Arbetsförmedlingen. Det känns väldigt bra.
Désirée frågar mig om det finns några hinder när det gäller detta. Det gör det faktiskt inte. Monopolet är borta, och på det viset finns inga hinder. Det är bara att köra på. Jag välkomnar alla som vill arbeta. Men det blir inga statliga pengar för det rena förmedlingsuppdraget. Det kommer inte att ske.
Vi lägger de resurser vi har i jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga. Där gör vi så att minst en tredjedel ska handlas upp av de kompletterande aktörerna. Det är den komplettering vi gör.
Utanförskapet har minskat med 150 000 personer sedan valet, Sven-Erik Österberg. Det är en person var fjärde minut. Det är rätt stor skillnad mot förut under den regering som Sven-Erik Österberg satt i när det var en ohygglig massa personer som hamnade rakt ut i förtidspension.
Det är för det första den största minskningen av utanförskapet någonsin i svensk historia. För det andra är det internationellt sett så att det bara går att jämföra med Clintonåren i mitten på 90-talet i USA. De gjorde ungefär samma sak med inkomstskattesänkningar för dem som tjänade lite i kombination med andra motsvarande åtgärder.
Detta motsvarar, som vi har sagt förut, tre Borlänge, tolv Söderhamn eller varför inte 970 Färna i Västmanland där Sven-Erik Österberg bor. Det är mycket med 970 Färna. Det är väldigt mycket.
Är jag då nöjd? Nej, som jag har sagt förut. Vår målsättning är att alla som vill och kan arbeta ska ha en möjlighet att göra det. Det är därför vi måste arbeta vidare med dem som har sett en och annan högkonjunktur passera förbi i socialdemokrati regi utan att det har hänt någonting.
Det är just dem som vi med jobb- och utvecklingsgarantin och jobbgarantin för unga med kompletterande aktörer försöker att göra en starkare insats för att få tillbaka. 2,6 miljarder är mycket pengar, fru talman.
Anf. 128 Désirée Pethrus Engström (Kd)
Fru talman! Det är bra som arbetsmarknadsministern säger att Arbetsförmedlingen har fått ett nytt uppdrag och att man ökar coachningen. Jag tror inte att det kommer att räcka för att klara det uppdrag vi har när det gäller framför allt de funktionshindrades situation.
Sverige har kommit långt på vägen mot att bryta utanförskapet, men mer kan göras. Jag tycker att vi ska titta på hur andra länder har jobbat som till exempel Australien, England, Holland och Norge. Det gäller att hitta en bra ny modell för en arbetsförmedling i medborgarnas tjänst.
Det visade sig att ett av de företag jag besökte häromveckan jobbar med personer som hade 18 månaders sjukskrivning, och de hade fått ut 70 procent i arbete. Det hade de ingen subvention för. Företagen måste köpa tjänsterna åt långtidssjuk personal som behöver byta arbete.
Det är bra att dessa företag gör detta. Annars hade de personerna kanske hamnat i förtidspension eller arbetslöshet. Men de personerna hade inte kunnat få den speciella hjälpen på Arbetsförmedlingen. Det jag tycker är så tråkigt är att personer som inte klarar av arbetsuppgifter inte kan få hjälp till omställning och ett nytt jobb.
Jag ser att arbetsmarknadsministern säger i sitt svar att några ytterligare initiativ inte är aktuella just nu och att regeringen återkommer i samband med 2008 års budgetproposition mer formerna för jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas. Det är en del.
Jag tror också att det vore väldigt lyckosamt om vi öppnade för en mångfald av aktörer på arbetsförmedlingens område. Med det behövs en klassificeringsmodell. Det behövs också någon typ av ersättningsmodell så att var och en som vill ha en specialisttjänst på området själv ska kunna få en ökad makt i sin hand. Det gäller framför allt dem som står långt ifrån arbetsmarknaden.
Anf. 129 Sven Otto Littorin (M)
Fru talman! Jag ska inte förlänga debatten så mycket mer. Jag vill ta upp några erfarenheter från länder som varit lyckosamma. Det är Australien, Norge som kanske är på väg dit, Storbritannien och Holland. Det har varit en dörr in, det vill säga att man har en dörr in i systemet.
Där måste jag faktiskt berömma Socialdemokraternas utvecklingsarbete lite grann som är åt det hållet. Det är oerhört intressant. Sedan är jag kanske inte fullt så intresserad av den norska NAV-modellen eftersom den förutsätter ett par saker.
Det är att man bakom ryggen slår ihop alla myndigheter till en stor myndighet som förvaltar 60 procent av statsbudgeten. Jag tror att det skulle medföra ett fokus på organisationsförändringen i sig snarare än på den som går in genom den enda dörren.
Dessutom bygger det norska systemet på att man har en statlig a-kassa. Vi har en socialdemokrati som inte gillar att man ska ha ett obligatoriskt försäkringsskydd vid arbetslöshet, vilket förvånar mig rätt mycket.
Man har en dörr in och har en möjlighet att få en person - oavsett som det står Arbetsförmedling, Försäkringskassa eller vad det nu kan vara - som hjälper en att få den absolut bästa hjälpen. Det tror jag definitivt är någonting som kommer och som vi måste titta vidare på.
Det arbetet har påbörjats. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samlokaliserar sig i år på ett 90-tal platser runt om i landet. Det är ett första steg. Man har från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Skatteverket tagit initiativ till ett gemensamt arbete för att identifiera ett hinder i vägen för ett fördjupat samarbete. Det gäller hinder i till exempel lagstiftning, förordningar och övriga styrdokument. Det håller vi nu på att titta väldigt noggrant på. Det finns väldigt mycket mer att göra på det området.
Jag är väldigt glad för att det arbetet har kommit i gång. Vi kommer att fortsätta att driva på det. I kombination med att vi öppnar för kompletterande aktörer i det tredje steget i jobb- och utvecklingsgarantin och i utvecklingsgarantin totalt sett menar jag att vi får en mångfald och en möjlighet att hjälpa dem som verkligen behöver det på ett vettigt sätt.
den 13 mars
Interpellation
2007/08:510 Fler aktörer inom arbetsförmedling för att bryta utanförskapet
av Désirée Pethrus Engström (kd)
till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin (m)
I och med regeringens nya politik har arbetsförmedlingen förbättrats. Arbetsförmedlingarnas huvuduppgift ska vara att matcha arbetssökande till nya arbeten snarare än att förmedla arbetsmarknadspolitiska program. Riksrevisionen riktade i augusti 2006 hård kritik mot dåvarande Ams. Bland annat konstaterades att arbetsförmedlingarna prioriterade arbetet med arbetsmarknadspolitiska program snarare än matchningar på arbetsmarknaden. Det konstaterades att varje arbetsförmedlare förmedlade fem gånger så många Amsprojekt som riktiga jobb liksom att arbetsgivarkontakterna var för bristfälliga. Det ligger inte alltför långt ifrån att tro att den prioriteringen hade att göra med den dåvarande socialdemokratiska regeringens fokusering på att pressa tillbaka den öppna arbetslösheten snarare än att minska det totala utanförskapet.
Mot den bakgrunden var det mycket välkommet att en helt ny organisation sjösattes vid årsskiftet med syftet att bland annat få en effektivare matchning och ökad kundorientering samt ökad anpassning till lokala och regionala behov. Ännu mer kan dock göras. Det behövs fler aktörer för att öka trycket på metodutveckling inom arbetsförmedlingsområdet. Flera länder har tagit steg mot ökad mångfald inom Arbetsförmedlingens verksamhet. Vi tror att det är nödvändigt med fler aktörer i framtiden också i Sverige.
Särskilda insatser måste riktas mot funktionshindrade, människor med invandrarbakgrund samt personer som varit sjukskrivna långa perioder. Den frågan är avgörande.
Bemanningsföretagen tror jag kommer att spela en allt viktigare roll på en framtida mer flexibel arbetsmarknad. Det märks bland annat av att branschen nästan har fördubblat sin omsättning på tre år. Bemanningsbranschen själva önskar ett närmare samarbete med Ams på nationell nivå vilket jag anser vara mycket önskvärt. Bemanningsföretag har i vissa avseenden annorlunda villkor än andra företag. Det gäller bland annat a-kasseregler, regler vid tjänst i andra nordiska länder samt anställningsvillkor. Vissa av de skillnader som finns kan vara berättigade men det kan finnas behov av att se över villkoren för bemanningsföretagen så att de blir så neutrala som möjligt jämfört med andra företag.
I flera länder har man genomfört genomgripande förändringar av arbetsmarknadspolitiken; exempel på sådana länder är Norge, Storbritannien, Holland och Australien. Bland annat har sammanslagningar eller samorganisationer mellan arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa genomförts. Länderna har öppnat för fler privata förmedlare och i vissa länder har olika former av poäng‑, rating- och prestationssystem införts. Idén med en gemensam ingång för alla som av någon anledning är beroende av bidrag eller ersättning för sin försörjning är mycket intressant. En annan idé är att den arbetssökande får en peng som han eller hon kan använda och betala frivillig arbetsförmedling med. Pengens storlek bör variera beroende på personens bakgrund där högre risk för långvarigt utanförskap genererar en högre peng. För att den arbetssökande ska kunna välja rätt förmedling för just hans eller hennes behov bör varje arbetsförmedlare öppet betygsättas; dessa jämförelser ska vara lättåtkomliga för de arbetssökande. För att uppmuntra tillkomsten av fler alternativa arbetsförmedlare kan ett avknoppningsstöd liknande det som utarbetats inom hälso- och sjukvården finnas.
Sverige har kommit långt på vägen i arbetet med att bryta utanförskapet i och med regeringsskiftet 2006. Mycket mer kan dock göras för att bryta utanförskapet för de grupper som står allra längst ifrån arbetsmarknaden. Andra till Sverige likasinnade länder har genomfört mer omfattande förändringar. Jag anser att också Sverige har behov av mer genomgripande reformer för att möta framtidens behov och utmaningar.
Med anledning av vad som anförts vill jag ställa följande fråga till arbetsmarknadsministern:
Avser ministern att vidta åtgärder för att ytterligare stimulera tillkomsten av alternativa arbetsförmedlare utöver de åtgärder regeringen redan genomfört?