Finansiering av klimatåtgärder under Durbanmötet

Fru talman! Jacob Johnson har frågat om miljöministern och regeringen är beredda att genomföra något eller några av de förslag som presenterats i rapporten från FN:s högnivåarbetsgrupp för klimatfinansieringsåtgärder i november 2010. Jacob Johnson har även frågat vilka åtgärder miljöministern avser att vidta för att åtgärder mot klimatförändringar finansieras genom så kallade additionella medel och i enlighet med klimatkonventionen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på denna interpellation. Till att börja med anser jag att klimatfinansiering är en av de centrala frågorna i klimatarbetet. Regeringen tycker att högnivåarbetsgruppens rapport utgör ett viktigt bidrag till den internationella diskussionen om klimatfinansiering. Sverige har dessutom aktivt verkat för att G20 ska diskutera klimatfinansiering, med bland annat rapporten som utgångspunkt. Rapporten konstaterar att klimatfinansiering behöver komma från många olika källor, både offentliga och privata. Auktionering av utsläppsrätter och nya koldioxidskatter bedöms i rapporten vara de källor som har potential att generera störst intäkter. Utsläppshandel sker redan inom EU och kommer framöver att få större inslag av auktionering. Den svenska koldioxidskatten infördes redan 1991 och ligger i ett internationellt perspektiv på en mycket hög nivå. Sverige är dessutom drivande i internationella sammanhang när det gäller betydelsen av ekonomiska styrmedel i allmänhet och prissättning av koldioxidutsläpp i synnerhet. Jag vill dock poängtera att Sveriges klimatfinansiering inte bör vara upphängd på att en speciell finansieringskälla används utan snarare på att finansieringen sker på det mest effektiva sättet. Regeringens stöd till finansiering av klimatinsatser i utvecklingsländer ligger över det internationella åtagandet i FN om 0,7 procent av bni i bistånd. Insatserna finansieras inte genom omfördelning av andra biståndsmedel. Finansieringen tränger därmed inte ut andra insatser för minskad fattigdom utan sker utöver vad som görs för att bidra till fattigdomsminskning i världen.

Fru talman! I dag när hela Europa, eller åtminstone EU, är helt upptagna av eurokrisen ska finansministern och jag, och även Per Bolund, debattera en annan och allvarligare kris för mänskligheten, nämligen hotet av ett skenande klimat, och mer specifikt hur de nödvändiga klimatåtgärderna för utvecklingsländerna ska finansieras. I min interpellation ställde jag, som Anders Borg redogjorde för, två frågor. Det var en fråga om regeringens hållning till de förslag som kom från FN:s högnivågrupp för ett år sedan samt en fråga om så kallade additionella medel till dessa klimatåtgärder, utöver det ordinarie biståndet. Jag kan börja med att tacka för svaret, även om det var ett kort svar. Jag tror, fru talman, att jag ska ta upp en frågeställning i taget och börjar detta inlägg med förslagen från FN:s högnivågrupp. Högnivågruppen föreslår olika möjligheter, som auktionering av utsläppsrätter, avgifter och intäkter från internationella luft- och sjötransporter, koldioxidskatter och borttagande av subventioner från fossila bränslen men även en skatt på finansiella transaktioner. Alla dessa förslag är enligt min åsikt möjliga och intressanta. Jag tycker kanske personligen att beskattning av flygbränsle borde vara en första självklar åtgärd, eftersom flygbränsle i dag är befriat från skatt genom internationella avtal. Det är ett gammalt beslut som fattades efter andra världskriget. Det är verkligen dags nu, snart 70 år senare, att ompröva detta. Det är enligt min åsikt orimligt att den internationella flygtrafiken är befriad från sitt ansvar enligt PPP-principen, nämligen att förorenaren ska betala för sin miljö- och klimatpåverkan. En skatt på flygbränsle skulle också generera stora summor som skulle kunna gå till att stödja utvecklingsländerna i deras klimatanpassning. Även den nu inom EU aktuella frågan om skatt på finansiella transaktioner är intressant. Det är en intressant finansieringskälla. Den skulle även hjälpa till att minska skadliga finansiella spekulationer. I Sverige presenterade Forum Syd, Svenska kyrkan och Diakonia i våras en sammanställning av olika finansieringsalternativ, delvis utgående från högnivågruppens förslag. De har granskat hur olika alternativ uppfyller kriterier som pålitlighet, rättvisa, omställning och transparens. De har också gjort en egen bedömning av potentiella intäkter från de olika alternativen och kommit fram till att tre källor kan generera mest pengar, nämligen auktionering av utsläppsrätter, utfasning av subventioner för fossila bränslen samt en skatt på finansiella transaktioner. Det är alltså en delvis annorlunda bedömning än den från FN:s högnivågrupp. I sitt svar berör finansministern främst auktionering av utsläppsrätter och koldioxidskatter. Men han säger att klimatfinansiering inte bör vara upphängd på en speciell finansieringskälla utan ske på det mest effektiva sättet. Men, finansminister Borg, vad betyder det? Vilka av de olika alternativen anser finansministern och regeringen trots allt är bäst? Och vilka åtgärder tänker regeringen vidta för att kunna sätta dessa bästa alternativ i sjön?

Fru talman! Vi ser med oro rapporteringen från toppmöten på flera platser i världen, men toppmötet i Durban, som handlar om klimatavtal i framtiden, har speciellt dystra utsikter som det ser ut just nu. Det verkar inte gå framåt över huvud taget. Klimatförhandlingarna står och stampar. En av de stora knäckfrågorna är att förtroendet mellan de rika länderna och de fattiga länderna allvarligt har försvagats. Det samarbete som man kunde se när Kyotoprotokollet kom till tycks det nu inte finnas förutsättningar för. En av de absolut viktigaste förutsättningarna för att ett sådant samförstånd ska kunna uppnås och att det ska kunna bli ett större förtroende mellan parterna handlar just om frågan om klimatfinansiering. Vi är verkligen besvikna över att den svenska regeringen inte har kommit med några öppningar över huvud taget på det här området för att komma fram till en bättre överenskommelse på Durbanmötet. Det hade varit en gest som hade kunnat få stor effekt. Det är länge sedan Sverige spelade en konstruktiv och ansvarstagande roll i klimatförhandlingarna. Det är någonting som vi bara kan beklaga. När det gäller klimatfinansiering har det efterfrågats vilka initiativ som man skulle kunna komma med från regeringen och från regeringspartierna. Det gjordes till exempel en enkät från Svenska kyrkan inför Köpenhamnsmötet där man frågade partierna om de kunde tänka sig att finansieringen skulle vara utöver biståndet på 1 procent av bruttonationalinkomsten. Man frågade också om de kunde tänka sig alternativa finansieringsformer. Tre av regeringspartierna, de mindre partierna, svarade ganska tydligt att de tyckte att det skulle vara utöver biståndet, och de var intresserade av att ha alternativa finansieringskällor. Men Moderaterna, som finansministern företräder, valde att inte svara på frågorna över huvud taget. Tyvärr kan vi se nu att det är Moderaternas hållning som har slagit igenom i regeringens arbete när det gäller klimatfinansiering. Det kommer nämligen inga förslag över huvud taget. Det kommer inga initiativ. Det händer ingenting på det området. Det är väldigt beklagligt. Finansiering av klimatåtgärder i fattiga länder är ju inte frivilligt. Det är ingenting som vi kan välja att inte göra. Sverige har åtagit sig att stå för klimatfinansiering genom Kyotoprotokollet, där det tydligt slås fast att det är de rika ländernas ansvar att bidra med finansiering, och genom Köpenhamnsöverenskommelsen, där det slogs fast en nivå på 100 miljarder amerikanska dollar varje år från 2020. Ändå kommer det inga initiativ och inga förslag. Sverige är snarare en bromskloss i diskussionerna om hur man ska komma fram med den typen av pengar. När det kommer förslag på alternativa finansieringsformer från olika parter, enskilda länder eller EU är Sveriges roll tyvärr nu snarare att säga nej och inte att föreslå någonting nytt. Man bara motverkar alla de förslag som kommer. De förslag som vi har väckt här i kammaren, till exempel om en flygskatt, säger regeringen nej till. Det vill man inte ha. Man vill inte pröva det sättet. Det har kommit förslag om en skatt på bunkerolja för internationell sjöfart, som i dag är obeskattad. Även där säger regeringen nej. Det är man inte intresserad av. Skatt på finansiella transaktioner har EU-kommissionen nu lyft upp som en möjlighet. Vi har sagt att vi tycker att det är intressant att införa det. Vi tycker inte att pengarna ska gå till EU:s budget, utan vi tycker att de ska användas just till klimatfinansiering. Men regeringen, med Anders Borg i spetsen, säger nej. Det är inte intressant. Vi har pratat om inkomsterna från handelssystemet för utsläppsrätter i EU - när man auktionerar ut dem. De skulle kunna användas som finansiering. Men regeringen säger nej. Det räcker inte med vackra ord. Det räcker inte att säga att man tycker att klimatfinansiering är viktigt. Någonstans måste man också komma med initiativen, komma med åtgärderna och komma med förslagen. Då vill jag fråga Anders Borg: Vad är det för förslag som ni har drivit? När har ni drivit förslag för att få fram de pengar som det handlar om, 100 miljarder amerikanska dollar varje år? Nu ser vi i Durban hur Tyskland och Danmark har gått in på mötet och lagt pengar på bordet och sagt: Det här är vi beredda att bistå med för att man ska kunna lösa den konflikt som finns. Sverige har även där varit passivt. Man kommer inte med några åtgärder. När kommer de pengar som Sverige har utfäst sig att komma fram med? Och vilka former är det som regeringen aktivt föreslår?

Fru talman! Låt oss till att börja med slå fast tre saker! För det första är Sverige världens ledande klimatfinansieringsland. Sverige är det land som per capita ger störst klimatfinansieringsbidrag. Det framgår med all önskvärd tydlighet i de genomgångar som har gjorts av EU:s bidrag till den gemensamma klimatfinansieringen. Inget land ger mer per capita än Sverige. Eftersom vi har hållit i det arbetet kan jag också slå fast en annan sak. Vi har nämligen redan lagt fast att pengarna ska betalas. Nu har vi inte någon offentlig redovisning över hur det ser ut för alla andra länder. Men jag kan garantera - och jag tror inte att någon kommer att ifrågasätta det - att det är rätt många länder som inte har lagt fast de pengar som de har utlovat. Sverige ger mest per capita. Det är den första utgångspunkten. Den andra är att de flesta undersökningar visar att Sverige också är världsledande när det gäller att minska koldioxidutsläppen och förena det med god tillväxt. Det är vi därför att vi är de som har mest förnybar energi och mest klimatskatter, och vi är de som allra tydligast har gått in i handels- och omställningssystem. Vi är pionjärer när det gäller koldioxidskatt, gröna certifikat, andra marknadsbaserade lösningar och för den delen flexibla mekanismer. Det tredje vi ska slå fast vid sidan av att vi är ledande i världen när det gäller klimatfinansiering och att minska koldioxidutsläpp är att vi också är ledande i arbetet. Sverige har hållit i finansieringsarbetet inom EU. Där har det svenska Finansdepartementet haft ordförandeskapet. Det är därför jag med stor tydlighet kan säga att vi har en ledande roll i detta. Det var under det svenska ordförandeskapet vi drev de här frågorna framåt på EU-sidan. Klimatfrågan är naturligtvis central. Det är därför som vi har lagt så mycket energi på den och jobbat så mycket med den, och det är därför som vi tillför så mycket medel till den. Vi ser nu i de rapporter vi får om issmältning i Arktis, ökenspridning och ökad väderoro att klimatfrågan är akut och att det är nödvändigt att vi åtgärdar den. Och det gör vi i Sverige. Vi kan vara stolta över Sverige. Vi ska inte ge intryck av att Sverige halkar efter här. Vi har en CO2-skatt som är högre än i något annat land. Vi är med i handelssystemen. Vi har inte minst under förra mandatperioden plockat bort stora undantag, till exempel det mest bisarra, nämligen dieselnedsättningen, som både Vänsterpartiet och Miljöpartiet stödde, för jordbruket. Vi har också satsat på flexibla mekanismer för att underlätta för utvecklingsländerna att bygga om sina system. Under den tid jag har varit finansminister har biståndsutgifterna ökat från 28 miljarder till 35,8 miljarder nästa år, en ökning med nästan 8 miljarder. Under de ekonomiska krisåren har vi alltså ökat biståndet kraftigt. Det är mycket få länder i världen som kan säga det. Det finns inte något land som uppfyller enprocentsmålet vid sidan av Sverige. Det är därför uppenbart att vi har kunnat tillföra resurser i klimatarbetet utan att ta av det befintliga biståndet. I ett land med den goda ekonomiska politik som vi har, med starka offentliga finanser och god tillväxt, växer bruttonationalinkomsten, och på det sättet tillför vi medel till biståndsarbete och klimatarbete. Det är få saker jag är så stolt över som att vi har kunnat öka biståndsanslagen när nästan alla andra har skurit ned dem. När man sitter på de internationella mötena, om det så gäller klimatfinansiering eller fattigdom och akut svält på Afrikas horn, är det nästan alltid Sverige som står längst fram tillsammans med de övriga nordiska länderna. Det ska vi vara stolta över! Vi ska inte ge intrycket av att Sverige drar benen efter sig, för så är det inte. I världsbankssammanhang, i fondsammanhang och i klimatarbetet är Sverige alltid bland dem som satsar mest per capita och som har störst vilja att agera. Sverige tillsammans med Danmark, Norge och Finland har all anledning att vara stolta över att vi kan kombinera välfärd, tillväxt och ansvar för klimatutvecklingen.

Fru talman! Finansministern är engagerad och slår sig för bröstet över hur bra den svenska regeringen är och att vi är världsledande i olika avseenden. Men han svarar inte på frågan om han kan precisera vilka av de åtgärder som FN:s högnivågrupp har lyft upp som han tycker är viktigast och på vilket sätt han vill verka för att de genomförs. Jag hoppades att finansministern skulle kunna vara lite tydligare när det gäller detta. Förhoppningsvis kan regeringen bli tydligare när miljöminister Lena Ek kommer tillbaka från klimatmötet i Durban. Kanske kan det bli ett ämne för en ny interpellation i den här frågan. Den andra delen i min interpellation handlade om att klimatbiståndet skulle vara additionellt, det vill säga inte tas från det ordinarie biståndet. Det framgår av Anders Borgs svar, menar jag, att regeringen tummar på detta synsätt eftersom det utgår från FN:s rekommendation om minst 0,7 procent av bni i bistånd i stället för det egna åtagande som Sverige gjort om 1 procent. Det tycker jag faktiskt är svagt. Sverige, som i dessa eurokristider berömmer sig av att ha EU:s starkaste finanser, borde kunna avhålla sig från sådan bokföring. Jag har också fått tillgång till en beräkning gjord på Regeringskansliet som anger att av de 8 miljarder kronor som regeringen avsatt under perioden 2010-2012 kommer drygt 5 miljarder från det ordinarie biståndet. Endast knappt 3 miljarder, eller drygt en tredjedel, är reella så kallade additionella medel. Det borde vara 100 procent, finansministern. Jag vill återkomma till min fråga om skatt på flygbränsle som Anders Borg inte svarade på. Håller inte Anders Borg med mig om att det är alldeles orimligt att flygbränsle inte beskattas? Flyget måste naturligtvis bära sina miljö- och klimatkostnader, och en beskattning av flygbränsle åtminstone på samma nivå som för vanliga bränslen för fordon borde vara en självklarhet och generera stora intäkter. För några år sedan lät jag riksdagens utredningstjänst göra en beräkning av effekterna på biljettpriserna på flyget om flygbränslet vore beskattat som vanlig bensin till bilar. Om jag kommer ihåg rätt skulle det innebära en prishöjning på ca 25 procent eller kanske en tusenlapp på en vanlig flygresa till Paris eller Rom tur och retur - kännbart men inte helt orimligt, enligt mig. Hur ser finansministern på skattefribrevet på flygbränsle? Är Anders Borg beredd att verka för en ändring?

Fru talman! Anders Borg är bra på att slänga sig med siffror för att få det att låta som att allt är frid och fröjd och precis som det ska vara. Att säga att inget land ger mer är kanske inget överbetyg åt Sverige, eftersom det är alldeles för dålig nivå på de andra länderna. Sedan är det uppenbarligen så att alla som sätter sig in i den här diskussionen vet att pengar tas från biståndet med den borgerliga regeringen. Vi från Miljöpartiet ägnade enormt stor kraft under det samarbete vi hade med den socialdemokratiska regeringen att få upp biståndsnivåerna just till 1 procent. Det var aktiva beslut som vi fick kämpa för i varje budget. Den sittande regeringen har inte fattat några sådana beslut. Den ökning Anders Borg talar om är bara en ökning för den generella tillväxt som varit. Därav följer att man får en ökning av biståndsbudgeten, eftersom vi har satt det som en viss procent av bruttonationalinkomsten. Men de aktiva besluten som regeringen har fattat handlar snarare om att urholka biståndet. Det handlar om att ta biståndspengar och använda dem till diverse olika saker, till exempel flyktingmottagning och också klimatinsatser i andra länder. Tror Anders Borg på allvar att det är ett sätt att få de fattiga länderna att gå med på bindande avtal att säga att vi tar bort biståndspengar från er men ger i form av klimatinsatser i era länder? Då ska alltså alla vara lyckliga och glada och beredda att gå in och ta på sig utsläppsminskningar. Det är nog få bedömare som delar Anders Borgs optimism i den frågan. Anders Borg slår sig också för bröstet över att vi har minskat utsläppen i Sverige. Det har vi gjort tidigare, och det är väldigt glädjande, men de flesta bedömare säger att det beror på de insatser som gjordes i form av till exempel höjda miljöskatter. Det här har jag och Anders Borg debatterat här i kammaren förut. Han kritiserar oss nu för att vi föreslår miljöskattehöjningar, men han tar gärna åt sig äran av att vi har minskat utsläppen i Sverige. Nu ser vi dessutom hur koldioxidutsläppen i Sverige med all sannolikhet ökar under det här året, så det kanske är ett farligt argument som Anders Borg ska fundera på att inte använda sig av. Det är intressant att Anders Borg inte svarar på frågan. Vi ser att man har tagit på sig ett löfte i Köpenhamn, men man kommer inte med något svar på hur det ska finansieras. Vilka åtgärder är det Anders Borg föreslår för att få fram dessa pengar? Jag vill gärna ha svar på den frågan.

Fru talman! Låt mig till att börja med påpeka för Jacob Johnson att jag inte har slagit mig för bröstet å regeringens vägnar utan å Sveriges vägnar. Det är naturligtvis så att en del av klimatpolitiken är det som tidigare regeringar har gjort. Regeringen Bildt, regeringen Carlsson, regeringen Persson och regeringen Reinfeldt har ett samlat ansvar för att vi under lång tid har byggt upp de här systemen. CO2-skatten går tillbaka till 90-talet. Handelssystemet har vi kommit in i via EU. Gröna certifikat är ett utmärkt system som ofta framhålls i de internationella sammanhangen som ett marknadsbaserat system för att driva fram omställning i energiproduktionen. Jag använder ofta det som ett utomordentligt bra exempel för andra att följa. Men den här regeringen har också fortsatt att förstärka klimatpolitiken. Det är nu vi ser vindkraftsexplosionen. Det har varit en dramatisk ökning av energiproduktionen via vindkraft under den här regeringens år. Det tycker jag är jättebra. Ju mer vindkraftsel vi kan producera desto bättre, när den är samhällsekonomiskt lönsam. När det gäller klimatfinansieringen vill jag ändå säga att vi ger mest per capita. Vi har lett arbetet med att ta fram klimatfinansieringen i EU. Det är svenska tjänstemän som har lett de arbetsgrupperna. Vi har dessutom gett de pengar som vi har lovat, vilket i det sammanhanget är rätt häpnadsväckande när man ser hur en del andra agerar. Vi gör det vi säger att vi ska göra. Ska vi leverera pengar så gör vi det. Då fattar vi riksdagsbeslut om detta. På samma sätt har vi faktiskt tagit bort de märkliga undantagen för CO2-skatten på bland annat dieseln inom jordbruket. Det var jättemärkligt att man under den förra regeringen införde ett undantag gällande CO2-skatten för just diesel. Det har vi börjat trappa av, och det kommer naturligtvis att fortsätta de kommande åren. Det är inte så att Sverige är bra för att den här regeringen har gjort allt rätt. Sverige är bra för att vi under lång tid konsekvent har bedrivit klimatpolitik. Men den här regeringen har också tillfört viktiga saker som gör att vi till exempel nu ser en vindkraftsexpansion. Vi har tagit fram klimatfinansiering, och vi har plockat ned de här undantagen. Låt mig ta det här med biståndet igen. Jag förstår att Miljöpartiet hade tuffa förhandlingarna med Socialdemokraterna om biståndet. Jag kan berätta exakt hur många minuter jag har förhandlat med Gunilla Carlsson under de snart sex år jag har varit finansminister. Inte en minut! Vi har aldrig haft en förhandling om biståndsmedlen oss emellan, för vi håller oss till att det ska vara 1 procent av bruttonationalinkomsten. Det har vi satsat varje år, och det kommer vi att fortsätta att satsa varje år, för det är en bra ambition att vi ska ha pengar till bistånd. Jag tycker att det är jättebra att jag kan åka till världsbanksmöten och andra sammanhang och vara en av de finansministrar som har mest pengar i plånboken att satsa på bistånd och klimatutveckling. Det är jag stolt över. Det tycker jag är jättebra. Låt oss då prata om några av alternativen till finansiering. Det är helt uppenbart när det gäller två saker som Jacob Johnson nämner att vi rimligen så småningom måste hitta internationella överenskommelser. Det ena är sjöfarten. I Sverige är sjöfarten den kanske mest underbeskattade av alla sektorer. Trots det finns det partier som till och med talar om tonnageskatt. Men låt oss konstatera att vi inte har inkomstskatt, vi har inte arbetsgivaravgifter och vi har ingen energi- och koldioxidbeskattning på sjöfartssidan. Det där liknar många andra länder. Vi skulle naturligtvis göra saken värre om vi införde ett tonnageskattesystem. Då skulle man också kunna flagga ut alla skatteskulder ur Sverige. Men så länge vi har det nuvarande systemet är sjöfarten skattemässigt väldigt gynnad. Det är klart att en bred uppgörelse, så att även den olja man kör båtar med belastas med koldioxidbeskattning, vore väldigt bra. Det är inte rimligt att vi har skattebefriade sjötransporter. Samma sak gäller naturligtvis flygbränsle. Men det måste bygga på en bred internationell överenskommelse. Annars skattar vi bara bort verksamheter från Sverige. Skulle man kunna nå en bred överenskommelse kring sjöfarts- och flygbränsle vore det naturligtvis ett steg framåt. Det är vi ju, om vi ska vara realistiska, väldigt långt ifrån.

Fru talman! Jag välkomnar finansministerns uttalande om beskattning av sjötransporter och flyg och hoppas att finansministern också driver det här hårt i olika internationella sammanhang. Där har finansministern mitt och Vänsterpartiets stöd. När det däremot gäller den additionella klimatfinansieringen, en finansiering utöver det ordinarie biståndet, går inte finansministerns siffror ihop, tycker jag. Han försvarar ett bistånd på 1 procent, men i svaret säger han att "regeringens stöd till finansieringen av klimatinsatser . ligger över det internationella åtagandet . om 0,7 procent". Om Anders Borg anser att det som är över 0,7 procent är additionellt blir det helt klart lätt att kalla vanligt biståndsmedel för additionellt. Det tycker inte jag duger. Vi har nåtts av rapporter från Bryssel om eurokrisen i dag, där euroländer och tydligen även Sverige tänker pytsa in kanske 200 miljarder kronor som stöd till IMF i syfte att rädda bankerna i EU. Här har Sverige egentligen ett val. Vill vi avsätta riktiga additionella medel utöver enprocentsmålet till utvecklingsländernas klimatarbete för att åtgärda effekterna av den rika världens tidigare synder som nu påverkar utvecklingsländerna eller ska vi använda pengarna - det är ju ungefär samma storleksordning - för att hjälpa det kapsejsande europrojektet? Det valet tycker jag borde vara lätt i det långsiktiga perspektivet. Den här debatten skulle som sagt ha förts före Durbanmötet för att förhoppningsvis, kanske orealistiskt, påverka regeringens agerande under Durbanmötet. Det finns anledning att återkomma till de här sakerna. Lyssna noga på rapporterna från Durbanmötet, finansministern, inte bara från miljöminister Lena Ek utan även från frivilligorganisationer som Svenska kyrkan och Diakonia till exempel, så får vi återkomma en annan gång. Det måste bli slut på den internationella flygtrafikens fribrev från miljö- och klimatansvar.

Fru talman! Det är naturligtvis en självklarhet att sjöfart och flyg ska ha samma miljöansvar som andra transportnäringar. Det är inte rimligt att tänka sig att vägtransporter bär en betydligt högre börda än vad flyg eller sjöfart gör. Men det är lika uppenbart att detta måste hanteras via breda internationella uppgörelser. Det är lika orimligt att vi har skattebefrielse för sjöfart och flyg som att man hade dieselnedsättning för jordbruket. Därför är det väldigt bra att vi har börjat trappa ned de helt orimliga regelverk som den förra majoriteten införde. Additionalitet, addition och subtraktion - jag är inte någon stor matematiker men såvitt jag förstår är det så att om man har 28 miljarder och ökar dem till 36 har man adderat. Såvitt jag förstår har man adderat i storleksordningen 8 miljarder. Jag kan inte dra mig till minnes något land som under de år vi nu har haft har gjort den typen av breda satsningar på biståndsområdet. I det ligger naturligtvis att vi har följt alla de internationella konventionerna också när det gäller att tillföra mer klimatfinansiering. Det är inte så att det i de internationella rapporterna står: Särskilt vill vi framhålla att Sverige har fuskat sig till höga belopp i klimatfinansiering. Det är precis tvärtom. Det står genomgående att det är just Sverige som tillför medel, att det är just Sverige som först pledgar och att det också är Sverige som först lever upp till det vi har lovat. Det är den korrekta bilden av Sveriges klimatansvar. Jag framhåller inte detta för att säga att den här regeringen har bytt kurs från de tidigare regeringarna utan så här har Sverige agerat och så här ska Sverige agera. Vi ska vara en global solidarisk nation som hjälper till i de här sammanhangen. Låt mig påpeka att jag har lite svårt för Jacob Johnsons IMF-resonemang. De medel vi tillför IMF får vi ränta på, rätt betydande ränta. Det har vi gjort för Lettland, Brasilien, Island, Irland och en lång rad andra länder om vi går tillbaka till 1948. Det gör vi därför att vi ska vara en del av ett fritt världshandelssystem, och vi måste vara en del av dem som tar ansvar för att det systemet ska fungera. Det ska naturligtvis alltid gälla, oavsett vilka länder det är som har bekymmer. Vi får återkomma till diskussionen om euroländerna.