film på svenskt språk
Anförandelista
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 20 Marita Ulvskog (S)
Anf. 21 Siv Holma (V)
Anf. 22 Marita Ulvskog (S)
Anf. 23 Siv Holma (V)
Anf. 24 Marita Ulvskog (S)
Anf. 25 Siv Holma (V)
Anf. 26 Marita Ulvskog (S)
den 10 februari
Interpellation 2003/04:291
av Siv Holma (v) till kulturminister Marita Ulvskog om film på svenskt språkKulturministern har tidigare på en fråga från undertecknad svarat att det inte finns något i 2000-års filmavtal eller i Svenska Filminstitutets tillämpningsföreskrifter som utesluter att en svensk film som är inspelad på annat språk än svenska kan erhålla produktionsstöd. Vår oro för att film på de inhemska nationella minoriteternas språk därmed skulle kunna komma i skymundan finner hon därför obefogad.
Hur ser det då ut i praktiken? I det nuvarande filmavtalet står "En film anses som svensk under förutsättning att filmen har en svensk producent och att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse. Med svensk producent avses en person som är bosatt här i landet, ett bolag, ett utländskt företags filial eller annan juridisk person som är registrerad här i landet. En film som inte har en svensk producent är ändå att anse som svensk under förutsättning att dels den svenska kapitalinsatsen uppgår till 20 % av produktionskostnaden, dels den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse."
I mina öron låter detta väldigt mycket som ett gammalt skämt från den tiden, då man fick servera alkohol endast till matgäster: "All mat räknas som mat utom fisk. Skulle fisk ändå serveras räknas även den som mat om den inte serveras på torsdagar. Skulle fisk mot förmodan serveras på torsdagar räknas även den som mat."
Men vad man än får för associationer av den här definitionen av "svensk film", så har den naturligtvis en bakgrund. Det verkar uppenbart att definitionen (som för övrigt överensstämmer med den man tillämpar för dansk film) är konstruerad som den är för att möjliggöra stöd till film som spelas in på engelska. Att filmindustrin som avtalspart är intresserad av att producera film som går att sälja på en stor världsmarknad utan dubbning är föga förvånande. Men den fråga vi då måste ställa oss är om det är rätt att prioritera svenska skattemedel till den produktionen samtidigt som det råder en skriande brist på film med exempelvis samiskt eller romskt tal. Det gäller allt från dubbningar och textningar till nyproduktion.
Vänsterpartiet vill påpeka att staten i och med att man antagit minoritetslagarna iklätt sig ett ansvar för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Forskarna är helt överens om att ska man lyckas vidmakthålla och stärka ett språk som länge varit på tillbakagång (historiskt på grund av svenska statens politik gentemot minoriteterna) så måste man nå fram till barn och ungdomar. Och film är det medium som verkligen når den gruppen. Men enligt filmare som vi talat med är det mycket svårare att få bidrag till filmproduktion på samiska i Sverige än vad det är i Finland och Norge.
Orsaken till att vi inte är nöjda med kulturministerns svar är alltså att det i praktiken visar sig att definitionen av "svensk film" i filmavtalet inte alls används så att film på minoritetsspråken släpps fram. Det går givetvis lätt att anse att det beror på att de projekt som föreslagits inte hållit måttet, kvalitativt. Jag har dock svårt att tro att så skulle vara fallet. Så märkvärdigt hög kvalitet håller inte genomsnittet av de filmer som får produktionsstöd, medan en del minoritetsspråksfilmer som, i brist på svenskt stöd, har producerats i Norge eller Finland har visat sig mycket väl kunna konkurrera även internationellt.
I 1993-års finansieringsavtal för Filminstitutet finns samma definition av svensk film som ovan. Dock finns ett tillägg som lyder: "För att räknas som svensk skall filmen vara i huvudsak inspelad på ett svenskt språk. Styrelsen kan bevilja undantag från denna bestämmelse." En sådan formulering visar givetvis mycket tydligare att det gäller alla de inhemska språken @ i dag de nationella minoritetsspråken @ och inte enbart svenskan.
Det går också att argumentera för att de särskilda kostnader som erkännandet av minoriteterna innebär, eller bör innebära, tills vidare får bekostas av särskilda anslag. Minoritetskulturanslaget är i dag på 7 miljoner kronor sammanlagt, för alla konstarter och för alla de fem nationella minoriteterna. Detta är givetvis närmast ett hån, om man tänker sig att även filmen som konstart ska rymmas inom det anslaget. Kulturrådet och departementet brukar också hävda att det inte är meningen, att filmanslaget hanteras av Filminstitutet, punkt och slut. Och på Filminstitutet säger de att om de ska ansvara för minoritetsspråkig film också, då måste det till mer pengar och dessutom måste regleringsbrev och tillämpningsföreskrifter skrivas om.
Ibland hänvisas från regeringens sida @ beträffande samiska @ till Samerådets kulturanslag. Men också det är givetvis redan fulltecknat med andra åtaganden, och samiska är dessutom bara ett av fem minoritetsspråk.
Jag ställer mig frågan hur många filmer inspelade på eller dubbade till minoritetsspråk har de senaste tre åren fått produktions-, lanserings- eller distributionsstöd av Filminstitutet eller eljest av statliga medel.
Med anledning av ovanstående vill jag fråga kulturministern:
Vad avser ministern att göra för att möjliggöra nödvändiga satsningar på minoritetsspråksfilm?
Om filminstitutets anslag inte får motsvarande höjning och om filmavtalet inte kan anpassas till minoritetsspråksbehoven @ kommer ministern då att söka andra vägar att få fram pengar till dessa?