Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

film på svenskt språk

Interpellation 2003/04:291 av Holma, Siv (v)

Interpellationen är besvarad

Händelser

Inlämnad
2004-02-10
Anmäld
2004-02-10
Fördröjd
Ärendet var fördröjt
Svar fördröjt anmält
2004-03-01
Sista svarsdatum
2004-03-02
Besvarad
2004-03-23

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.

Interpellationen

den 10 februari

Interpellation 2003/04:291

 av Siv Holma (v) till kulturminister Marita Ulvskog om film på svenskt språk

Kulturministern har tidigare på en fråga från undertecknad svarat att det inte finns något i 2000-års filmavtal eller i Svenska Filminstitutets tillämpningsföreskrifter som utesluter att en svensk film som är inspelad på annat språk än svenska kan erhålla produktionsstöd. Vår oro för att film på de inhemska nationella minoriteternas språk därmed skulle kunna komma i skymundan finner hon därför obefogad.

Hur ser det då ut i praktiken? I det nuvarande filmavtalet står "En film anses som svensk under förutsättning att filmen har en svensk producent och att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse. Med svensk producent avses en person som är bosatt här i landet, ett bolag, ett utländskt företags filial eller annan juridisk person som är registrerad här i landet. En film som inte har en svensk producent är ändå att anse som svensk under förutsättning att dels den svenska kapitalinsatsen uppgår till 20 % av produktionskostnaden, dels den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse."

I mina öron låter detta väldigt mycket som ett gammalt skämt från den tiden, då man fick servera alkohol endast till matgäster: "All mat räknas som mat utom fisk. Skulle fisk ändå serveras räknas även den som mat om den inte serveras på torsdagar. Skulle fisk mot förmodan serveras på torsdagar räknas även den som mat."

Men vad man än får för associationer av den här definitionen av "svensk film", så har den naturligtvis en bakgrund. Det verkar uppenbart att definitionen (som för övrigt överensstämmer med den man tillämpar för dansk film) är konstruerad som den är för att möjliggöra stöd till film som spelas in på engelska. Att filmindustrin som avtalspart är intresserad av att producera film som går att sälja på en stor världsmarknad utan dubbning är föga förvånande. Men den fråga vi då måste ställa oss är om det är rätt att prioritera svenska skattemedel till den produktionen samtidigt som det råder en skriande brist på film med exempelvis samiskt eller romskt tal. Det gäller allt från dubbningar och textningar till nyproduktion.

Vänsterpartiet vill påpeka att staten i och med att man antagit minoritetslagarna iklätt sig ett ansvar för att främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Forskarna är helt överens om att ska man lyckas vidmakthålla och stärka ett språk som länge varit på tillbakagång (historiskt på grund av svenska statens politik gentemot minoriteterna) så måste man nå fram till barn och ungdomar. Och film är det medium som verkligen når den gruppen. Men enligt filmare som vi talat med är det mycket svårare att få bidrag till filmproduktion på samiska i Sverige än vad det är i Finland och Norge.

Orsaken till att vi inte är nöjda med kulturministerns svar är alltså att det i praktiken visar sig att definitionen av "svensk film" i filmavtalet inte alls används så att film på minoritetsspråken släpps fram. Det går givetvis lätt att anse att det beror på att de projekt som föreslagits inte hållit måttet, kvalitativt. Jag har dock svårt att tro att så skulle vara fallet. Så märkvärdigt hög kvalitet håller inte genomsnittet av de filmer som får produktionsstöd, medan en del minoritetsspråksfilmer som, i brist på svenskt stöd, har producerats i Norge eller Finland har visat sig mycket väl kunna konkurrera även internationellt.

I 1993-års finansieringsavtal för Filminstitutet finns samma definition av svensk film som ovan. Dock finns ett tillägg som lyder: "För att räknas som svensk skall filmen vara i huvudsak inspelad på ett svenskt språk. Styrelsen kan bevilja undantag från denna bestämmelse." En sådan formulering visar givetvis mycket tydligare att det gäller alla de inhemska språken @ i dag de nationella minoritetsspråken @ och inte enbart svenskan.

Det går också att argumentera för att de särskilda kostnader som erkännandet av minoriteterna innebär, eller bör innebära, tills vidare får bekostas av särskilda anslag. Minoritetskulturanslaget är i dag på 7 miljoner kronor sammanlagt, för alla konstarter och för alla de fem nationella minoriteterna. Detta är givetvis närmast ett hån, om man tänker sig att även filmen som konstart ska rymmas inom det anslaget. Kulturrådet och departementet brukar också hävda att det inte är meningen, att filmanslaget hanteras av Filminstitutet, punkt och slut. Och på Filminstitutet säger de att om de ska ansvara för minoritetsspråkig film också, då måste det till mer pengar och dessutom måste regleringsbrev och tillämpningsföreskrifter skrivas om.

Ibland hänvisas från regeringens sida @ beträffande samiska @ till Samerådets kulturanslag. Men också det är givetvis redan fulltecknat med andra åtaganden, och samiska är dessutom bara ett av fem minoritetsspråk.

Jag ställer mig frågan hur många filmer inspelade på eller dubbade till minoritetsspråk har de senaste tre åren fått produktions-, lanserings- eller distributionsstöd av Filminstitutet eller eljest av statliga medel.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga kulturministern:

Vad avser ministern att göra för att möjliggöra nödvändiga satsningar på minoritetsspråksfilm?

Om filminstitutets anslag inte får motsvarande höjning och om filmavtalet inte kan anpassas till minoritetsspråksbehoven @ kommer ministern då att söka andra vägar att få fram pengar till dessa?

Debatt

(7 Anföranden)
Stillbild från Interpellationsdebatt 2003/04:291, film på svenskt språk

Interpellationsdebatt 2003/04:291

Webb-tv: film på svenskt språk

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Marita Ulvskog (S)
Anf. 20 Marita Ulvskog (S)
Herr talman! Siv Holma har frågat mig vad jag avser att göra för att möjliggöra satsningar på minoritetsspråksfilm. Låt mig först klargöra några saker med anledning av Holmas i mitt tycke delvis missvisande och missriktade diskussion kring definitionen av "svensk film" i 2000 års filmavtal. Definitionen i 2000 års filmavtal är i sin helhet exakt densamma som i 1993 års filmavtal. Ingenting har ändrats, lagts till eller tagits bort. Centralt i avtalets definition av "svensk film" är som framgått att "den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse". Däremot sägs ingenting vare sig i förra avtalet eller i det nuvarande om vilket språk som kan talas i en film som erhåller stöd. I samband med EU-notifieringen av 2000 års filmavtal gjorde Svenska Filminstitutet en översyn av de tillämpningsföreskrifter eller stödbestämmelser som utgår från avtalets definition av "svensk film". I sak förändrades dock ingenting när det gäller frågan om språket i filmer som kan erhålla stöd. Nu liksom tidigare kan en film som är inspelad på annat språk än svenska få stöd av Svenska Filminstitutet. Att reglerna är öppna i detta avseende har till en del sin bakgrund i att många av de filmer som görs i dag är samproduktioner över nationsgränserna. I Sverige har vi sedan flera år tillbaka haft ett väl utvecklat produktionssamarbete med framför allt övriga nordiska länder. Detta samarbete är i många fall nödvändigt för att filmer - ofta filmer av stort konstnärligt värde - över huvud taget ska komma till stånd, vare sig de spelas in på svenska, danska, norska, finska, isländska, nationella minoritetsspråk eller andra språk. Det är oerhört viktigt att detta samarbete kan bestå och utvecklas även i framtiden. Men det finns givetvis fler skäl att inte i detalj reglera stödgivningen utifrån språkkriterier. En film som Lukas Moodyssons Lilja 4-ever exempelvis, där skådespelarna talar ryska, hade inte kunnat göras med svenskt stöd utan nuvarande regler. Vill vi ge förutsättningar för mångfald och kreativitet i svensk film måste också reglerna för filmstödet vara öppna i vissa avseenden. Siv Holma utgår från att det krävs särskilda, riktade satsningar för att det ska göras fler filmer på minoritetsspråk. Jag är nog mer optimistisk än Holma på den punkten. Det finns ett tydligt samband mellan de satsningar på filmproduktion som gjorts i flera regioner, inom ramen för främst Film i Väst, Filmpool Nord och Film i Skåne, och den kraftigt ökade mångfald vi sett i svensk film på senare år. De regionala satsningarna, som stöds av det svenska filmavtalet, har skapat fler ingångar och öppnat upp stödsystemet än mer. Vi har nu börjat se resultatet av detta. Även när det gäller filmer där det talas minoritetsspråk eller som handlar om språkminoriteters villkor börjar vi nu se en lovande utveckling. Både förra årets prisbelönta film Elina - som om jag inte fanns och filmatiseringen av Populärmusik från Vittula , med premiär i höst, utspelar sig i Tornedalen och tar på olika sätt upp språkfrågan. I filmerna talas svenska, finska och meänkieli. Vid årets upplaga av Göteborg Film Festival visades filmen Bázo i regi av svenske Lars Göran Petterson, enligt uppgift den första långfilmen som producerats av ett samiskt produktionsbolag. Här talas samiska, finska och svenska. I alla nämnda filmer har Filmpool Nord varit medfinansiär.
Siv Holma (V)
Anf. 21 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag tackar för svaret. Det är viktigt att ha i åtanke att Sveriges ratificering av Europarådets minoritetsspråkstadga trädde i kraft den 1 juni 2000. Samma sak gällde för Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter. Regeringens proposition Nationella minoriteter i Sverige låg till grund för dessa ratificeringar. Lagen började gälla den 1 april 2000. I propositionen understryks att de nationella minoritetsspråken ska "ges det stöd som behövs för att de skall hållas levande". Har då detta uttalande fått genomslag i filmavtalet? I filmavtalet som tecknades 2000 hann man kanske inte med. Men inför kommande filmavtal finns det gott om tid om bara den politiska viljan finns. I interpellationssvaret sägs att definitionen av svensk film är densamma sedan 1993. Vad jag förstår är utgångspunkten för regeringen att avtal och tillämpningsföreskrifter även i framtiden ska förbli oförändrade på denna punkt. Borde inte lagen om de nationella minoriteterna och uttalandet om det stöd som behövs för att minoritetsspråken ska hållas levande få genomslag i kommande filmavtal och tillämpningsföreskrifter? Jag vill i detta sammanhang göra ett förtydligande när det gäller att jag i interpellationen har skrivit att det i 1993 års finansieringsavtal för Filminstitutet finns ett tillägg som lyder: "För att räknas som svenska skall filmen vara i huvudsak inspelad på ett svenskt språk. Styrelsen kan bevilja undantag för denna bestämmelse." Detta tillägg fanns i bestämmelserna för Filminstitutets produktionsstöd för film och var fastställt av styrelsen för Filminstitutet den 8 mars 1993. Vissa exempel som ministern tar upp i sitt interpellationssvar har jag ingenting att erinra mot, till exempel Lilja 4-ever . Men det var inte det jag frågade om. Jag kan konstatera att jag inte har fått något svar på hur många filmer det är som är inspelade på eller dubbade till minoritetsspråk och som de senaste åren har fått produktions- eller lanserings- och distributionsstöd av Filminstitutet. På min andra fråga, om vad ministern avser att göra för att möjliggöra nödvändiga satsningar på minoritetsspråksfilm, är svaret - ingenting. Man ska bara vara optimistisk så ordnar det sig i en framtid. Den tredje frågan gällde om det, om inte Filminstitutet får pengar för minoritetsspråksbehoven, finns andra vägar att få statliga pengar. Den lämnar ministern obesvarad. Herr talman! I Statens kulturråds rapport De nationella minoriteterna och kulturlivet kan man läsa att filmen innebär en effektiv språköverföring till nya generationer. Det står: "Att tillhandahålla barn- och ungdomsfilm på det egna språket är erfarenhetsmässigt en strategiskt viktig insats för ett minoritetsspråks bevarande." Jag vill i det här sammanhanget också citera Mona Mörtlund, som i utredningen Film i sameland och Tornedalen skrev följande i förordet: "Små språk är ständigt hotade. Det behövs så oändligt mycket för att hålla språk vid liv. Litteratur, teater, musik, radioproduktion, undervisning, och så detta medium som betyder så mycket och som så starkt kan bidra till språkets överlevnad: filmen . och vi måste berätta för varandra. Om livet, om vad som är rätt och vad som är fel, om kärleken, sorgen, besvikelserna, sveken. Filmen är ett pågående samtal. Ett samtal som vi behöver för att kunna förstå, för att kunna förändras, för att kanske bli lite, lite klokare."
Marita Ulvskog (S)
Anf. 22 Marita Ulvskog (S)
Herr talman! Statliga medel har under lång tid utgått för att främja minoriteters språk och kultur inom en rad olika områden, detta långt innan vi fick minoritetsspråkspropositionen, som började gälla år 2000. Det handlar om ett långvarigt stöd på till exempel litteraturområdet. Det finns ett särskilt utgivningsstöd för litteratur på invandrar- och minoritetsspråk sedan 80-talet. Sedan dess har det statliga utgivningsstödet för litteratur fyllts på för att man ska kunna öronmärka insatser för nationella minoriteters litteratur. Det här innebär samtidigt, med det distributionsstöd vi har, att böcker kommer ut till biblioteken. Vi har dessutom öronmärkta pengar för minoriteten när det gäller kulturtidskrifter. Vi har givit särskilda pengar för så kallad print on demand -verksamhet för utgivning av litteratur på minoritets- och invandrarspråk. Vi har satsat pengar, och satsar pengar, på Barents litteraturcentrum och Nordkalottbibliotektet. Sametingen får kulturstöd på sammanlagt närmare 20 miljoner kronor. Vi har också en rad insatser som rör den finskspråkiga utvecklingen i Sverige, inte bara meänkieli utan också samiskan förstås. Detsamma gäller kraven på public service och satsningen på Språk- och folkminnesinstitutet, som nu också får fokusera mer på den tornedalsfinska språkkulturen. Jag skulle kunna fortsätta på det här viset för att visa vad som har gjorts för att hålla minoritetsspråken levande på kultur- och medieområdet i decennier, alltså långt innan vi fick propositionen om minoritetsspråken. Det betyder inte att det inte går att göra mer på de här områdena, precis som det naturligtvis behövs insatser inom utbildningsområdet, som jag inte ansvarar för, och kanske också när det gäller allmänna informationsinsatser och samhällsservice. Men jag vill inte hålla med om att det inte har gjorts saker på minoritetsspråksområdet. Att detta inte avspeglar sig i, så att säga, den stora kulturpolitiken, där det inte finns några öronmärkta pengar, betyder inte att man inte ska satsa på minoritetsspråk där också. Det är därför det är viktigt för oss att ha formuleringen "värdefull svensk film" som det som ska prioriteras i det svenska filmavtalet när vi samtidigt definierar att det inte behöver vara film på svenska språket utan att det, alldeles självklart, kan vara på andra språk och också minoritetsspråk. Jag tycker att den här långsiktiga satsningen nu börjar ge resultat även på filmområdet. Jag tror att det spelar stor roll att Filmpool Nord tillsammans med de andra filmpoolerna helt har vänt om kartan för filmproduktionen i Sverige. Förut gjordes nästan all film i Stockholmsområdet. Nu görs väldigt mycket film i andra delar av landet, inte minst i Norrbotten och i norra delen av Sverige. Det spelar roll för de språkliga minoriteternas möjligheter att avspegla sig i produktioner som görs, både kortfilmer och långfilmer. Jag tror att det kommer att fortsätta att vara så. Jag tycker inte att jag är optimistisk rakt ut i luften, utan jag tycker faktiskt att vi ser konkreta resultat. Samtidigt behövs det också öronmärkta pengar. Det är därför som vi satsar på till exempel Tornedalsteatern som spelar på meänkieli. Där har man en blandning av proffs och amatörer. Det blir film av det till slut också. Det är klart att det spelar roll för filminspelningen som just nu pågår i Pajala - Populärmusik från Vittula - att det finns en Tornedalsteater med en massa duktiga människor som kan delta på ett eller annat sätt i denna filmproduktion.
Siv Holma (V)
Anf. 23 Siv Holma (V)
Herr talman! Det var en rad åtgärder som Marita Ulvskog radade upp, och det är väl ingen som säger att det är något negativt med det. Men det var inte det som min fråga gällde. Den gällde just filmens område. Jag uppfattar som att ministern vidhåller att allt fungerar bra och att hon är mer optimistisk än jag inför framtiden. Men jag undrar om ministern har lyssnat på representanter från de nationella minoriteterna. Jag har lyssnat, och jag har hört att de inte delar ministerns uppfattning. När det gäller jämförelsen med de nordiska länderna hävdar de som jag talat med att reglerna i Norge och Finland är bättre. Det är lättare att få stöd i dessa länder. Kanske det vore något för ministern att ta till sig. Ett annat exempel som jag vill lyfta fram är projektet Film i Sameland och Tornedalen som inte blev förverkligat. Det innehöll ett förslag om samiskt och tornedalsfinskt filmresurscentrum som skulle finansieras till hälften av staten och i övrigt av berörda kommuner och landsting. Det var ett välbehövligt samarbete mellan två minoritetsgrupper, något som är ganska sällsynt och som borde vara extra intressant. Filminstitutet sade ja och äskade pengar till det i sin budget. Men det samarbetsprojektet var inte tillräckligt intressant tyckte tydligen ministern eftersom man inte fick pengar till det. Vad jag kan förstå finns det hinder i de befintliga regelverken. De statliga och regionala filmpengarna får användas endast till att stödja regionala centrum, inte till verksamhet som sträcker sig över samiskt och tornedalskt område, det vill säga över länsgränserna. Kulturrådet får enligt regleringsbrev inte syssla med medier. Filminstitutet hänvisar till att minoritetsgruppernas förslag inte ryms inom filmavtalet och att institutets regleringsbrev endast tillåter att regionala filmmedel fördelas till befintliga regionala filmresurscentrum. Enligt uppgift har Sametinget engagerat sig genom att skicka ett brev till Kulturdepartementet där man begär att få delta i förhandlingarna om det nya filmavtalet för att säkra samernas kulturella rättigheter. Vad har man fått för svar på denna begäran? I regelverket för vad pengarna till regionala filmresurscentrum får användas till anges textning till svenska och syntolkning för barn och att synskadade ska kunna ta till sig utländska filmers innehåll. Det är jättebra. Men var finns de nationella minoriteternas barn? Det var ett behov som projektet Film i Sameland och Tornedalen särskilt lyfte fram - behovet av dubbning eller textning till minoritetsspråken. Efter min redovisning undrar jag: Har ministern fortfarande kvar uppfattningen att man lever upp till uttalandet om att de nationella minoritetsspråken ska ges det stöd som behövs för att de ska hållas levande även inom filmens område? Kan ministern i stället dela min uppfattning att en åtgärd bland andra åtgärder skulle vara att ändra kommande filmavtal och tillämpningsföreskrifter så att de nationella minoriteterna säkerställdes resurser? Avslutningsvis har min inblick i hur det fungerar visat att de nationella minoriteterna sinsemellan har olika tillgång till stöd för sitt språk. Samerna har det lite bättre, medan romerna kanske har den sämsta tillgängligheten. Här borde det finnas en rejäl politisk utmaning för kulturministern och regeringen att agera för att få en bättre tingens ordning genom att öka stödet för samtliga nationella minoritetsspråk och kultur och även på filmens område.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 24 Marita Ulvskog (S)
Herr talman! Jag måste tjata vidare om att man faktiskt inte kan se alla konstarter helt åtskilda från varandra. Det spelar roll att Mikael Niemi, säkert med hjälp av den stora kulturpolitiken i form av litteratur- och teaterstöd, har kunnat skriva en fantastisk bok som människor över hela världen läser och känner igen sig i och som nu blir film uppe i Pajala, och där vi säkert får höra meänkieli. Allt hänger ihop. Man kan inte lyfta bort filmen från den övriga kulturpolitiken. Därför är det också väldigt viktigt att man inte bara säger att minoritetsspråken ska försörjas med öronmärkta anslag. Det är faktiskt så att man behöver se till att den stora kulturpolitiken också stöder minoritetsspråken. Och det finns ingenting i det svenska filmavtalet som hindrar Filminstitutet från att ge stöd till film på meänkieli. Svensk film behöver inte betyda svenskspråkig film. Det är likadant med Filmpool Nord eller de andra filmpoolerna. De kan vara samiska eller tornedalsfinska filmpooler också. De kan klara flera uppdrag på en gång. Om vi stänger in alla minoritetsspråk med öronmärkta pengar då tror jag att det kommer att bli väldigt mycket mindre. Det behövs öronmärkta pengar. Men att bara arbeta på det viset är att skapa avskildhet i stället för att hålla minoritetsspråken levande i en miljö där faktiskt vårt gemensamma språk ändå är svenska. Siv Holma säger att det är bättre i Norge och Finland. Finsk filmpolitik har förfärligt mycket mindre pengar än svensk filmpolitik. Jag har därför väldigt svårt att tro att det är så många verksamma i Finland som tycker att resurserna där är bättre när det gäller minoritetsspråk eller finsk film. När det gäller jämförelsen med Norge kan jag säga att man där har ett språk förutom norskan, nämligen urbefolkningsspråket samiska. Här har vi fem minoritetsspråk som vi tycker är viktiga att hantera, förutom de väldigt många andra språk som människor i det här landet talar och som de ska kunna ha en kontakt med. Det ska kunna vara det språk som de fortfarande drömmer på och håller liv i. Det går alltså inte att göra den typen av jämförelser, inte om man är seriös i alla fall. När det gäller det kommande filmavtalet befinner vi oss i en situation där svensk film har stora framgångar. Periodvis ser vi väldigt mycket mer svensk film i Sverige än vad vi ser amerikansk film. Det är faktiskt där striden står. Tittar man på svenskars tittande på svensk film och jämför med hur fransmän tittar på fransk film eller hur engelsmän tittar på brittisk film ligger Sverige väldigt ofta i topp. Vi har haft enorma framgångar när det gäller svensk film. Det är viktigt att hålla liv i det. Om vi ska göra det genom ett filmavtal eller genom att staten får ta över hela finansieringen av filmpolitiken vet vi inte i dag, utan det är en fråga som branschen har att bestämma om. Ska man vara med, eller ska man välja att ställa sig utanför? I en situation där de stora amerikanska filmdistributörerna ingår i avtalet med pengar är det en sak som inte är helt fri från konflikter. I det läget kan staten inte styra och komma med olika typer av krav och kriterier. Det är någonting som vi får ta itu med när vi vet om det är filmavtalsmodellen som ska leva vidare eller om det ska bli en helstatligt finansierad filmpolitik. Då kommer också Sametinget att få svar på sitt brev. Men just nu diskuteras en förlängning av det gällande avtalet. Och i det läget är det inte möjligt att ta in nya parter att diskutera med.
Siv Holma (V)
Anf. 25 Siv Holma (V)
Herr talman! Jag kan bara konstatera, som jag uppfattar kulturministerns svar på mina frågor som i mångt och mycket icke-svar, att om man satsar på någon form av kvalitet och satsar på de nationella minoriteterna på andra områden så kommer det att lösa sig i en framtid. En kreativ miljö kommer att innebära att vi får de förändringar som jag har efterlyst. Jag skulle ändå vilja vädja till kulturministern att se till de synpunkter jag har och framför allt utgå från vad man har sagt från de nationella minoriteterna. Jag har lyssnat. Jag har uppfattat att Sametinget är intresserat av att säkra de kulturella rättigheterna för sitt vidkommande. Jag läste samma tongångar i utredningen om film i Sameland och Tornedalen. Jag har också talat med olika personer som är aktiva inom området, som framför samma saker. Jag skulle vilja uppmana kulturministern att vara mer lyhörd för de synpunkterna. Då kanske jag också kan bli optimistisk inför framtiden.
Marita Ulvskog (S)
Anf. 26 Marita Ulvskog (S)
Herr talman! Jag är ledsen om Siv Holma tycker att hon inte har fått svar. Det kan möjligen vara så att hon inte har förstått vad jag har sagt. Jag har inte hunnit räkna igenom alla felaktigheter som finns i den interpellation som Siv Holma har formulerat. Där finns åtminstone fyra eller fem rena felaktigheter, som inte är en korrekt beskrivning av hur det förhåller sig när det gäller filmpolitiken. Den grundläggande skillnaden mellan oss, om det finns någon, är att jag inte nöjer mig med att minoritetsspråken ska ha stöd genom öronmärkta bidrag medan alla andra i landet ska ha tillgång till den stora kulturpolitiken, där de stora pengarna finns. Det tycker jag inte är rimligt. Minoritetsspråk behöver lite extra stimulanser med en tydlig styrning. Sedan ska de vara med och få del av den stora kulturpolitiken också. Det är alldeles självklart. Inte ska Mikael Niemi ha särskilda pengar från ett särskilt anslag. Han ska ha del av det som alla andra författare har tillgång till, när han skriver på svenska och när han skriver på meänkieli. Jag vill inte stänga in folk i "tårtbitar". Jag tror att det är farligt. Jag tror att det är fel. Det kommer att vara svensk kulturpolitik också framöver. Det som möjligen är bekymmersamt är att det är ytterst få ansökningar som kommer till exempel till Filminstitutet om att få göra svensk film på minoritetsspråk. Där tror jag att vi kan göra mer. Det kommer ytterst få ansökningar. Det kanske är så att människor upplever att de inte kan söka utan de måste gå till minoritetsspråkspengarna. Den stora kulturpolitiken står öppen för minoritetsspråken. Det är väldigt bra om fler söker och slåss om de pengarna, för jag tror att det finns konstnärligt framstående filmare, författare och andra som kan få del av dem. Det har inte med optimism rakt ut i det blå att göra, utan det har att göra med en ordning som jag tycker är mycket rimlig. Vi betalar alla skatt i det här landet. Då ska vi inte vara hänvisade till små segment där vi söker pengar. Jag hoppas att Siv Holma och hennes parti kan kämpa för lite mer pengar till svensk film.

Intressenter

Interpellationer

Interpellationer är en typ av frågor som debatteras i kammaren nästan varje vecka. Ledamoten ställer interpellationen skriftligt till en minister i regeringen och får svar både skriftligt och muntligt av ministern som kommer till kammaren. Debatterna dokumenteras i kammarens protokoll.