Fas 3

Herr talman! Lotta Finstorp har frågat mig vad jag avser att göra för att komma till rätta med den oroande ökningen av den psykiska arbetsrelaterade ohälsan i kontaktyrken, där offentlig sektor är överrepresenterad.

Uppgången i sjukfrånvaron påbörjades 2010. Därefter har sjukfrånvaron ökat årligen under hela alliansregeringens senaste mandatperiod. I december 2010 uppgick sjukpenningtalet till 6,0. Fyra år senare i september 2014 när alliansen lämnade regeringsmakten uppgick sjuktalet till 9,1. Detta är en ökning med 51 procent. Utgifterna för sjukpenning har under denna period ökat med 12 miljarder kronor. Att bryta denna utveckling är en av regeringens viktigaste frågor.

Det behövs en bred mobilisering kring sjukfrånvarofrågan. Det är nödvändigt att alla berörda aktörer bidrar till att bryta den negativa utvecklingen. Särskilt viktiga är Försäkringskassan, arbetsgivare och hälso- och sjukvården. Regeringen avser att återkomma inom kort med ett brett paket med åtgärder i alla dessa områden.

Så som Lotta Finstorp påpekar ökar sjukfrånvaron särskilt bland kvinnor som ofta har anställning i de så kallade kontaktyrkena inom den offentliga sektorn. Det är framför allt de psykiatriska diagnoserna som ökar. Den kunskapsöversikt avseende psykisk ohälsa i arbetslivet som Forte har arbetat fram visar tydligt att arbetsplatsen måste vara involverad för att medarbetaren ska komma tillbaka i arbete på ett bra sätt. Därför är samtalen som jag har påbörjat med arbetsmarknadens parter särskilt viktiga. Syftet är att skapa bättre förutsättningar för rehabilitering och omställning.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Socialförsäkringsministern konstaterar i sitt svar att en av regeringens viktigaste frågor är att bryta den kraftiga ökningen av sjukfrånvaron. Det är en nödvändig och mycket god ambition. Men har regeringen förslag som kan antas hejda denna negativa utveckling? Inte vet jag.

Nu har den rödgröna regeringen haft ansvaret i Sverige i ett år, och de konkreta förslagen är få. Därför är det anmärkningsvärt att till exempel borttagandet av den bortre tidsgränsen kommer att genomföras trots ett stort antal remissyttranden där negativa effekter påvisas.

Min fråga till ministern är vilka åtgärder som ministern avser att vidta för att komma till rätta med den oroande ökningen av den psykiska ohälsan i kontaktyrken. Jag instämmer helt med ministern att alla inblandade parter måste samverka för att den som har drabbats av utbrändhet ska komma tillbaka i arbete. Men jag saknar förslag om hur det förebyggande arbetet ska bedrivas för att människor inte ska bli utbrända över huvud taget.

En känd psykiater har sagt: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Att hitta svaret på den frågan kanske är det som är nyckeln.

Det är viktigt med tidiga åtgärder vid sjukskrivning, men det förutsätter ett antal faktorer. Till exempel måste läkarintygen vara så grundliga att patienten, arbetsgivaren och Försäkringskassan tillsammans kan arbeta aktivt för en återgång till arbete. Jag hörde i dag att man på en del ställen i Sverige, men inte överallt, kallar de läkarintyg som nu finns anorektiska, för det står nästan ingenting i dem. Då blir det mycket svårare för de samverkande parterna att hjälpa till så att den sjuke kan komma tillbaka så fort som möjligt.

Dessutom saknar många arbetsgivare i dag en kontaktperson vid Försäkringskassan. Jag tror att det är nödvändigt att en sådan återinförs, så att man har ett ansikte och ett namn på den som man som arbetsgivare tillsammans med arbetstagaren kan vända sig till. Vilka förslag har regeringen för det? Hur ser ministern på det?

Nyligen kom Arbetsmiljöverket med en rapport som Akademikerförbundet lyft fram i sin tidskrift Akademikern. Där konstateras att kvinnor i offentlig sektor drabbas mest av psykosomatiska besvär vid hög arbetsbelastning. Man tittade på just kvinnor. Då ser vi att organisatoriska eller sociala orsaker bland anmälda arbetssjukdomar har ökat markant, framför allt i offentlig sektor, vilket togs upp i den tidigare interpellationsdebatten. Men också i försvaret finns det höga antalet anmälningar av arbetssjukdomar som gäller psykisk ohälsa. Höga krav, att uppleva att man inte har kontroll över sin arbetssituation och bristande stöd är riskfaktorer, framgår det av rapporten från Arbetsmiljöverket. Man skulle önska att arbetsgivarna, framför allt i offentlig sektor - det är där vi ser att det sticker i väg, det är där numerären finns - tittade på det här.

Jag har skrivit på en rapport om psykisk ohälsa bland kvinnor och gjort djupintervjuer med ett antal kvinnor som blivit utbrända, bland annat mellanchefer i kommuner och landsting. Det är en skrämmande bild som har målats upp. Det ges helt enkelt inte bra förutsättningar för att kunna göra ett gott arbete. Många ambitiösa kvinnor vill vara chefer, och ska också vara det, men då måste de få möjlighet till det framför allt från politiker på lokal och regional nivå.

Herr talman! Lotta Finstorp tar upp en mycket viktig fråga. Anledningen till att jag går upp i debatten är framför allt att vi använder begreppet psykisk ohälsa och så gömmer vi hela problematiken under en väldigt bred förklaringsmodell. Om man tittar närmare på det handlar det om stressrelaterade sjukdomar i vård- och omsorgsyrken. Det handlar om vår dagispersonal. Det handlar om dem som tar hand om våra äldre. Det handlar om människor inom sjukvården. Det handlar om våra rektorer och lärare och så vidare.

Det som de har gemensamt är att de har politiker som ytterst ansvariga för sina verksamheter. Om det någon gång är viktigt att inte fastna i olika system och använda slagträn mot varandra så är det nu. Det gäller att verkligen hjälpas åt för att komma till rätta med en mycket svår situation som har en oerhört dramatisk utveckling om vi inte gör någonting tillsammans. Att då polemisera mot varandra om att den ene eller den andre ingenting gör leder inte framåt. Det leder heller inte framåt för de människor som nu sitter i dessa system.

Om vi vet att det är fråga om stressrelaterade sjukdomar måste vi i rimlighetens namn ta reda på varför dessa människor stressar. Vad har de för förutsättningar i sin arbetsmiljö att göra ett bra jobb? Vad finns det för förutsättningar i kommunerna, rent ekonomiskt, att se till att arbetsplatserna inom offentlig verksamhet kommer att bli bra? Det är verksamheter som vi alla är beroende av för att vi alla över huvud taget ska kunna gå till våra arbeten.

Det här är en viktig fråga, och den förtjänar verkligen att debatteras. Men den förtjänar också att vi tillsammans tittar på vad vi kan göra för att komma till rätta med en väldigt dramatisk utveckling. Den utvecklingen är svar på någonting - svar på slimmade organisationer, svar på färre personal på golvet, svar på att man har mycket dokumentation. Dokumentationen är något som ofta nämns när man är ute på arbetsplatsbesök och när man frågar: Varför stressar ni? Jo, vi har fått så mycket dokumentation. Varför har de fått dokumentation? Jo, för att de ska bevisa att de har gjort det som de ska göra.

Jag tror i ärlighetens namn att vi borde ha en debatt där vi tillsammans tittar på dessa frågor. Det handlar om politikerstyrda verksamheter, och det behöver vi ta på största allvar.

Herr talman! Tack för två väldigt bra inlägg! Den utveckling som vi sett över tid och som vi ser är mycket bekymmersam. Jag brukar säga att när vi tittar på hur sjukfrånvaron fluktuerat under lång tid i Sverige får vi fram en jättekomplex bild över vad det beror på. Men det som är signifikant i Sverige sedan mer än två decennier är att kvinnor är överrepresenterade i sjukfrånvarostatistiken, och de fortsätter att vara det.

Det handlar i stor utsträckning om psykiatriska diagnoser. Sedan 2006 dominerar de facto psykiatriska diagnoser sjukskrivningarna i Sverige för både kvinnor och män, vilket är jätteintressant när man funderar på hur vi allokerar resurser och hur vi stöttar människor, inte minst inom hälso- och sjukvården. Här finns verkligen någonting att ta på.

Precis som har sagts i debatten är kontaktyrkena starkt överrepresenterade, och de finns främst i den offentliga sektorn. Det som Lotta Finstorp tar upp om försvaret tycker jag också är mycket intressant.

Återigen till detta med krav och kontroll. Det vi tydligt ser, och som är väldigt signifikant för de lärare, socialsekreterare, mellanchefer och undersköterskor inom äldreomsorgen som nu befinner sig i vår sjukförsäkring i stället för på arbetsmarknaden, är att det finns bekymmer när det handlar om kraven i jobbet. Det är krav rent belastningsmässigt i form av arbetsuppgifter och krav i form av emotionell belastning eftersom man arbetar med människor som av en eller annan anledning har det svårt, eller arbetar med barn där man har ett stort ansvar på sina axlar, samtidigt som man inte får tillgång till det stöd eller kanske den uppskattning man behöver för att klara av den belastningen. Det är väldigt signifikant.

Det var intressant att höra om de samtal som du, Lotta, hade haft med mellanchefer. Det är en tydlig sådan grupp. Vid de inspektioner som Arbetsmiljöverket för inte så länge sedan gjorde i 52 kommuner - där finns också en rapport - tittade de på kvinno- respektive mansdominerade delar av kommunerna. Du kan skära sjukfrånvarostatistiken där. Då ser du hur det ser ut med sjukfrånvaron i äldreomsorgen och hur den ser ut i den tekniska förvaltningen. Det är klockrent.

Men man måste också gå in och titta djupare på det. Hur många underställda har mellanchefen att ansvara för? Hur mycket administrativ belastning är lagd på mellanchefen, för att mellanchefen, som Phia Andersson tog upp, ska bevisa vad hon eller han gör? Vilket ansvar har mellanchefen?

Arbetsmiljöverket tog också upp att de som arbetar i den kvinnodominerade delen upplever, rätt eller icke rätt, att de har längre till beslutsfattarna, det vill säga till politikerna. Man är mer ensam i det uppdrag man har. Man kläms uppifrån men också nedifrån av kraven från medarbetarna, som inte heller mår bra.

Jag håller med om det som Phia sa, att det här är otroligt viktigt för oss. Om vi vill ha en låg och stabil sjukfrånvaro i Sverige måste vi våga ta tag i problemet och se det i vitögat.

Herr talman! Vi har en samstämmig bild av hur det ser ut. Det är dock komplext att komma till rätta med det här, för jag tror att man måste skruva på vissa delar. Många av de kvinnor som jag har intervjuat har sagt: Jag hade velat byta jobb. Jag borde ha gjort det för att inte hamna i denna utbrändhet, men jag vågade inte ta steget.

Det är en liten vädjan till regeringen: Låt alternativa och privata vårdgivare finnas kvar, så att man inte bara går från en kommun till en annan! Det ska finnas andra alternativ att välja på. Det vi ser i kontaktyrken är precis det som det handlar om: man använder sig själv som verktyg, och det är det som gör att man blir utmattad till slut.

Jag håller med Phia Andersson i inlägget om politikerna lokalt och regionalt och det ansvar som de har i detta. Resurser och krav måste stämma överens. Man har de resurser man har, men då kan man inte heller lägga på mer krav på verksamheten och på chefen. Då går det inte. Jag tycker också att politikers klåfingrighet - när man går ned på detaljnivå och börjar styra utan att tillföra resurser i motsvarande mängd - är en fara för den psykiska hälsan i en organisation.

Jag tror att Phia Andersson också tog upp detta: Vad menar vi när vi säger utmattningssyndrom och stressrelaterade sjukdomar? Det Arbetsmiljöverket använder avseende ohälsosam arbetsbelastning tycker jag är ganska bra. Det är när kraven i arbetet mer än tillfälligt överskrider de resurser som finns att tillgå och när belastningen leder till ohälsa. Det tycker jag är en klok och sund sak.

När det handlar om att byta arbete har vi moderater föreslagit en sorts omställningsstöd för detta. Ibland går det inte att reparera på samma arbetsplats som den där man gick in i väggen, om vi ska vara helt ärliga. Då måste man våga gå vidare och gå över till en annan arbetsgivare.

Jag tycker ibland att vi fokuserar väldigt mycket på ohälsosamma arbetsplatser. Men vad är kriteriet för en hälsosam arbetsplats? Vad är det vi ska sträva efter för att ingen ska behöva bli utbränd? Det kanske är det vi skulle ha med i den där debatten som vi funderar på!

Jag har som sagt talat med många kvinnor, och jag vill ta upp ett exempel från offentlig sektor. Det handlar om en mellanchef med 70 anställda under sig, som dessutom ska ha ansvar för all daglig verksamhet. Hon sa till mig: Det man har tagit bort i kommuner och landsting är kringresurserna. Jag som chef måste åtgärda när it-systemet brakar ihop, jag ska dokumentera, jag ska boka tider och jag ska göra allt det där, ni vet. Men högre upp i hierarkin, om man är en högre chef, finns ofta de här resurserna kvar.

Jag tror att det är viktigt för oss politiker som är verksamma också lokalt och regionalt att tänka på detta. Man ska inte ta bort det här så fort det börjar tryta med pengarna och resurserna. Det är så enkelt att stryka ett streck över assistenten eller medarbetaren till mellanchefen. Jag tror att det är en varningssignal.

Jag läste att EU:s arbetsmiljöbyrå precis nyligen har kommit med en rapport om psykosocial arbetsmiljö. Sverige och Finland ligger i en ohälsosam topp avseende psykisk ohälsa medan andra länder ligger lägre. Det kan man också fundera på.

Herr talman! Vi är verkligen överens om att vi vill göra någonting bra och förändra situationen. Det är jag alldeles övertygad om att vi kan göra tillsammans, för vi har mycket kunskap.

Jag tycker att Lotta Finstorp sammanfattar alla de arbetsplatsbesök som jag har ägnat mig åt i sommar. Jag har verkligen försökt att vara ute så mycket som möjligt och tala med personal för att ta reda på vad det är de upplever som stress. Din sammanfattning - höga krav, bristande stöd och inget inflytande - är precis vad det handlar om. Det är precis där vi måste gå in och åtgärda. Om man efterfrågar åtgärder tror jag att vi med den kunskap vi har ser det ganska klart.

Jag ser att de små enheter som vi har byggt upp för att ha små gruppboenden i äldreomsorg och så vidare inte skapar förutsättningar för några få personer att få ihop ett bra schema. Man börjar i stället tumma på arbetsmiljön. Man börjar med delade turer mitt i veckan för att få en ledig helg med familjen eftersom vi har så små enheter. Jag tror att det finns många olika delar där vi skulle kunna öka inflytandet för personal. Då skulle de säkert också få ett större välbefinnande på sin arbetsplats.

Herr talman! Tack så mycket för kloka inspel! Nu känns de fyra minuter som jag har som talartid mycket korta. Jag ska också försöka adressera några av de frågor som Lotta Finstorp ställde i sitt första inlägg: Vad kan vi nu göra?

Låt mig även lite grann beröra det som Phia Andersson var inne på här på slutet. Jag är helt övertygad om att vi har väldigt mycket kunskap om denna problematik. Jag vet att Sveriges Kommuner och Landsting har mycket kunskap om denna problematik och att det ser ut som det gör. Det handlar om att se till att omsätta denna kunskap i åtgärder för att skapa anständiga arbetsmiljöer även i de kvinnodominerade delarna ute i Sveriges kommuner och landsting.

Sedan behöver vi mer forskning och mer kunskap om till exempel det som vi diskuterar här i dag - emotionell belastning. Hur mycket sådant klarar man i sitt arbete när man jobbar 40 timmar i veckan och ska hålla ett helt arbetsliv och kanske jobba ännu längre?

Jag inser att det finns områden där vi behöver mer kunskap, men vi vet ganska mycket när det handlar om krav och kontroll. Det handlar om det utmärkta exempel som Lotta Finstorp tog upp och som många kvinnor som jobbar i denna position beskriver: det bristande administrativa stödet. Det är inte bara det att denna kvinna har 70 medarbetare som hon dagligen ska arbetsleda. Hon ska också hålla utvecklings- och lönesamtal med 70 medarbetare och veta vad de presterar i sitt arbete och vad hon behöver göra som arbetsledare för att se till att de utvecklas, mår bra på sin arbetsplats och kan prestera. Jag tror att vi alla inser att man knappt ens själv skulle komma ihåg namnen på alla.

Jag vill adressera bland annat det som ni lyfter upp om möjligheten till omställning när man inte orkar komma tillbaka till sin arbetsplats igen. Detta är en av de frågor som jag specifikt har lyft med arbetsmarknadens parter i de partssamtal som jag har haft under våren. Det handlar om vilka möjligheter som finns när man på grund av ohälsa av en eller annan anledning inte kan vara kvar på sin arbetsplats.

Jag menar att arbetsmarknadens parter i dag är oerhört duktiga på omställning när det gäller omställning på grund av arbetsbrist. De är fantastiskt duktiga! Trygghetsfonden, som är en av de partsägda fonderna, lyckas ställa om 80 procent av dem som ianspråktar deras tjänster på grund av arbetsbrist till nya arbeten. Jag vet också att det i de dialoger som finns mellan en del av parterna på arbetsmarknaden finns tankar på hur man skulle kunna utveckla detta för att ta hänsyn till och utnyttja denna kunskap, denna kompetens och dessa nätverk även vid ohälsa. Jag håller med om att det behövs; det tror jag verkligen.

Även TCO har lyft upp detta, och jag vet att också Svenskt Näringsliv har varit positivt till en sådan utveckling. Däremot är man inte lika långt framme på Sveriges Kommuner och Landsting när det gäller denna diskussion, vilket vi kanske kan ta med oss politiskt på lite olika sätt. Man har sedan ett par år tillbaka som sista del på arbetsmarknaden tecknat ett omställningsavtal, men det hanterar bara arbetsbrist än så länge. Jag ser att det finns möjligheter där.

Jag skulle också vilja komma tillbaka till det här med läkarintygen som Lotta Finstorp lyfte upp. Även många arbetsgivarföreträdare lyfter detta med mig och säger: För att vi ska kunna göra ett bra jobb som arbetsgivare måste läkarintygen utgöra en grund att stå på så att vi ska kunna vidta rätt åtgärder.

Där finns det brister i dag. Jag håller med om det, och vi kommer att gå vidare med detta.

Herr talman! Tack för en väldigt bra debatt i ett oerhört viktigt ämne! Det är precis som ministern säger: Vi ser bristerna, men lösningarna finns på olika nivåer. De stora arbetsgivarna på lokal och regional nivå måste gå till botten med sin del i det, och regeringen och vi som finns i den här kammaren måste också se hur vi ska jobba från vår nivå.

Jag tänkte koppla på där ministern avslutade. Vi har från moderat håll lyft fram att man till exempel borde sänka kravet på aktiekapital så att kvinnor lättare ska kunna starta eget. En del känner kanske att nej, det här går inte längre och vill kanske bli kombinatörer som har kvar sin anställning men samtidigt jobbar med någonting annat i ett eget företag. Vi har också föreslagit att tjänstledigheten ska förlängas från sex månader till minst ett år för att man ska våga prova på att arbeta någon annanstans.

Jag vill också lyfta fram ytterligare en aspekt helt snabbt. Det är en jättebra sak att man kan gå ned i arbetstid till 75 procent medan barnen är små. Men många kvinnor vittnar också om att man då förväntas utföra 100 procents arbete på sin arbetstid på 75 procent. Det är nämligen ingen som gör jobbet på de 25 procenten som man i stället är hemma med barnen, och det är det ju ofta kvinnor som är. Det här kan också leda till en inre stress som ger en psykisk ohälsa.

Detta är också någonting för arbetsgivarna, kanske framför allt i offentlig sektor. Arbetsgivaren måste verkligen se till att man avlastas de 25 procenten så att det inte blir en jättetung sak att hantera. Jag skulle vilja att ministern ordade någonting kring detta.

Herr talman! Tack för en bra debatt! Det är spännande förslag, och jag tror att vi alla är väldigt medvetna om att möjligheten att ställa om under arbetslivet ökar i takt med att arbetsmarknaden förändras. Vi måste naturligtvis också rigga våra system, både politiskt och på andra sätt, för att skapa möjligheter för människor att under trygghet våga prova annat och ställa om under arbetslivet. Detta tror jag verkligen kommer att vara en av de stora frågorna framåt, och det kommer också att vara oerhört viktigt för att man ska orka arbeta ett helt arbetsliv och dessutom ha sin hälsa kvar.

Om man tittar på just arbetsmiljöinsatser för kvinnor i offentlig sektor kan man konstatera att vi har haft ganska få verktyg. Jag tror att det kommer en föreskrift från Arbetsmiljöverket inom en inte alltför lång tid som kommer att stödja ett arbete i den offentliga sektorn som just handlar om att jobba mer systematiskt även med den psykiska eller psykosociala arbetsmiljön ute på arbetsplatserna.

Det tror jag är bra, och förhoppningsvis kan det göra att man även systematiserar uppföljningen av just psykosocial arbetsmiljö och emotionell belastning i kvinnodominerade yrken.

Jag aviserade inledningsvis i mitt svar i dag att vi har för avsikt att komma tillbaka med ett brett åtgärdspaket. Jag tycker ändå att det är skönt att vi i den här debatten i dag är flera som säger och förstår att det här är komplext, att det handlar om resurser och hur hälso- och sjukvård fungerar när det handlar om psykisk ohälsa. Det handlar om hur arbetsgivarens förutsättningar att kunna hantera ohälsan tidigt ser ut, och det handlar om Försäkringskassans möjligheter att på ett bra sätt handlägga och göra de prövningar som man behöver göra och också förutsättningar för att kunna ta de kontakter som behövs för att stötta människor tillbaka till arbetsmarknaden igen.

Det är alltså flera olika saker som vi behöver göra, och jag ser fram emot att komma tillbaka.

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Först vill jag bemöta Patrik Björcks klassiska manliga härskarteknik. Jag skriver alla mina uttalanden och tal själv och har ingen politisk sekreterare som gör det åt mig. Men vill man inte diskutera sakpolitik är det lätt att ta till härskarteknik. Det kvarstår väl bara för Patrik Björck att kritisera att jag är kvinna.

Ylva Johansson nämner arbetsgivaravgifterna. De ökade kostnaderna för höjningen av arbetsgivaravgifterna motsvarar 50 000 heltidstjänster. Det är alltså tusentals jobb som riskerar att försvinna till följd av er politik. Det är lite magstarkt att bara vifta bort det som en åtgärd som inte fungerar.

Regeringens lösningar på dagens och framtidens utmaningar präglas av en stor dos nostalgi. Till exempel gör regeringens eget expertorgan, Finanspolitiska rådet, bedömningen att regeringens politik leder till ca 37 000 färre jobb än vad som annars hade skapats. När ni gör det dyrare att anställa blir det färre jobb, inte fler. Det vet regeringen. Varför skulle man annars kompensera kommunerna för de höjda arbetsgivaravgifterna?

Ylva Johansson säger att ingen ung ska gå arbetslös. Det är jättebra. Men det är många fagra ord och inte så mycket konkret. När kommer ni att genomföra det ni har lovat?

Vi kommer att följa upp detta noga eftersom det är en mycket viktig fråga, inte minst för den unga generationen.

Herr talman! Nu får väl ändå Tina Ghasemi lyssna. Det var det att hon skrev replikerna själv som var problemet. Det var det jag påpekade. Problemet var att hon skrev dem före debatten och därför inte kunde ta in arbetsmarknadsministerns svar i den fortsatta debatten. Då blev debatten lite haltande. Att hon skriver dem själv är jag helt övertygad om. Problemet är att hon skriver dem före debatten, och då blir debatten lite märklig att lyssna på.

Jag sa inte att det var en talskrivare som hade skrivit hennes inlägg. Jag sa att det är en fara att bygga sin argumentation på illa underbyggda så kallade stopprepliker från mindre begåvade talskrivare på det moderata partikansliet. Det var exakt så jag uttryckte mig.

Så till sakfrågan. Vi har gått igenom det att socialavgifterna för unga inte har fungerat. Jobbgarantin för ungdomar som Tina Ghasemis moderata regering genomförde en gång i tiden, vad ledde den till? Det kan vara lite intressant att ha som perspektiv. Det enda den ledde till var att man stängde ute ungdomar från det som forskningen säger är det viktigaste: tidiga insatser. Man satte in en stor käpp i maskineriet och förstörde många ungdomars möjlighet att bryta arbetslösheten genom att stänga ute dem från insatser. Det var vad den borgerliga garantin egentligen stod för.

Herr talman! Jag fick inget riktigt svar av Tina, men det kanske berodde på att hon hade lite kortare talartid och behövde svara arbetsmarknadsministern.

Men det svar hon ändå gav tolkar jag som att hon ger mig rätt. Dessa arbetsgivare är bara intresserade av billig arbetskraft, och de unga får sluta när arbetsgivarna inte längre får bidrag. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Dessa jobb skulle försvinna per automatik när de unga fyllde ett visst antal år om man inte tog in någon ny som var under åldersgränsen.

Det är orimligt att bygga ett samhälle på att sortera ut människor utifrån ålder. Det är åldersdiskriminering. Det är också viktigt att säkerställa att ungdomar får vara kvar på sin arbetsplats trots att de fyllt ett visst antal år. Den sänkta arbetsgivaravgiften var ju begränsad till en viss ålder.

Många av de arbetsgivare som Tina Ghasemi nämner har som system att ha bara unga arbetstagare. Då subventionerar man bara en bransch som inte har för avsikt att anställa över denna åldersgräns.

Frågan är: Är äldreomsorg samma sak som hotellverksamhet? Nej, jag tycker inte det.

Herr talman! Tina Ghasemi väljer att referera till Finanspolitiska rådet men gör det lite ohederligt. Hon tar upp enbart den del där Finanspolitiska rådet beräknar vad regeringens finansiering av politiken kommer att få för effekt, inte där man tittar på effekten av regeringens satsningar.

Finanspolitiska rådet är dessutom en av de instanser som starkt stöder att sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är en mycket ineffektiv och dyr åtgärd.

Herr talman! Man kan föra teoretiska resonemang. Det gjorde den gamla regeringen. Man sa: Om vi försämrar a-kassan tillräckligt mycket löser vi arbetslösheten. Om vi hotar folk med fas 3 löser vi arbetslösheten. Om vi sänker arbetsgivaravgiften för ungdomar löser vi arbetslösheten.

Problemet var att det inte funkade i verkligheten.

Låt oss komma ihåg när vi ska utvärdera olika regeringars politik vilka det var som skapade situationen med rekordhög ungdomsarbetslöshet, som sa att satsningar på utbildning och riktiga jobb inte skulle fungera och som sa att sänkt arbetsgivaravgift var enda vägen.

Väljarna kan välja en regering som gör fantastiska prognoser men som misslyckas med verkligheten eller en regering som tar problemen på allvar och som kommer att kunna visa resultat. Jag räds inte att möta väljarna 2018 när det gäller ungdomsarbetslösheten.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

Herr talman! Lars Tysklind har frågat mig vilka argument jag har haft för att göra en överenskommelse som, enligt honom, vår egen fiskarkår är hundraprocentigt emot, som kommer att undergräva dess ekonomi på ett drastiskt sätt och som innefattar att beståndet av havskräfta kommer att pressas nedåt.

Enligt den gemensamma fiskeripolitiken ska en skyldighet att landa samtliga fångster i Västerhavet införas gradvis från och med 2016. Fisket efter havskräfta omfattas av landningsskyldigheten från den 1 januari 2016. Det innebär att all fångst av havskräfta ska landas oavsett storlek. För närvarande kastas närapå hälften av fångsterna av havskräfta tillbaka i havet i Skagerrak och Kattegatt. Det beror på att dessa fångster är under minsta tillåtna landningsstorlek på 13 centimeter.

Med landningsskyldigheten ska minsta landningsstorlek ersättas av en minsta referensstorlek. Syftet med denna minsta referensstorlek ska vara att skydda unga exemplar av havskräfta. Minsta referensstorlek får fastställas av Europeiska kommissionen tillsammans med andra närmare bestämmelser om landningsskyldigheten. Det ska baseras på en gemensam rekommendation från berörda medlemsstater.

Det är alltså inte Sverige som ensidigt kan avgöra den nya referensstorleken. Regeringens utgångspunkt har varit att behålla det nuvarande måttet på 13 centimeter för att, som interpellanten säger, undvika en risk för negativ påverkan på beståndet och för att säkerställa prisbilden och lönsamheten för de svenska kräftfiskarna.

Från flera andra håll framfördes att referensstorleken skulle vara 8,5 centimeter, vilket är samma som i Nordsjön. Det var något som den svenska regeringen inte kunde acceptera. Tyvärr lyckades vi inte behålla det nuvarande måttet, utan det slutliga förhandlingsresultatet innebär ett referensmått på 10,5 centimeter.

Landningsskyldigheten innebär en stor utmaning för såväl fisket som förvaltningen. Det är en stor förändring från det system vi har i dag. Regeringen arbetar tillsammans med Havs- och vattenmyndigheten och Sveriges lantbruksuniversitet i dessa frågor. Vi kommer naturligtvis att noggrant följa upp effekterna av landningsskyldigheten. Jag delar Lars Tysklinds oro för att detta annars kan få oönskade effekter för det svenska fisket, bland annat efter havskräfta.

Regeringen har även tillsammans med övriga medlemsstater lämnat ett förslag till kommissionen om ett undantag för hög överlevnad för havskräfta. Det är något som efterfrågats av det svenska fisket. Som vetenskaplig grund för detta refererar regeringen till en färsk studie från Sveriges lantbruksuniversitet.

Studien indikerar att överlevnaden i trålfisket kan vara så hög som 60-75 procent. Detta är dock högre än de siffror som Internationella havsforskningsrådet tidigare har tagit fram. Det svenska förslaget om ett undantag för överlevnad har nu granskats av kommissionens tekniska och vetenskapliga kommitté. Om kommissionen finner att ett undantag är befogat kommer fiskare att kunna återutsätta havskräfta oavsett storlek.

Med ett undantag som ger oss en möjlighet att återutsätta havskräfta som överlever finns möjligheter för det svenska yrkesfisket att fortsätta att profilera sig med högkvalitativa produkter och ett skonsamt fiske. Jag vill dock betona att det är kommissionen som gör den slutliga bedömningen av om det finns tillräckligt god vetenskaplig grund för ett sådant undantag.

Jag tror att det finns en stor samsyn i Sverige om dessa frågor och att ett undantag för hög överlevnad vore positivt. Men jag kan försäkra Lars Tysklind att vi kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för en fortsatt hållbar förvaltning av fisket efter havskräfta när landningsskyldigheten införs. Fisket kommer fortsatt också att begränsas av kvoter, som ska säkerställa att vi uppfyller målen om maximalt hållbart uttag. Regeringens utgångspunkt är att verka för ett hållbart fiske och för levande kustsamhällen.

Herr talman! Det känns väldigt tillfredsställande att få inleda det nya riksdagsåret - för egen del i talarstolen - med att diskutera fiskefrågor. Det har sin naturliga förklaring, då jag har mitt ursprung på Bohuskusten.

Jag tackar ministern för svaret. Jag tror att vi i grunden egentligen inte har så stora åsiktsskillnader, utan det är mer en procedurfråga varför saker och ting blir som de blir.

Mycket handlar om den gemensamma fiskeripolitiken, landningsskyldigheten och vilken selektivitet vi kan ha i vårt fiske. Där har Sverige och svenska fiskare visat att man kan komma ganska långt. Det handlar även om den vitala frågan om landningsskyldigheten eller utkastförbudet, vad man nu vill kalla det.

Ministern tar på ett förtjänstfullt sätt upp att Sverige driver att man ska kunna släppa tillbaka den fångst som de facto överlever. Både selektivitet och överlevnad är naturligtvis viktiga punkter i sammanhanget när det gäller havskräftan.

Men jag är inte helt övertygad om att Sverige inte skulle ha kunnat driva den här frågan hårdare så att vi inte hade behövt sänka minimimåttet. Oberoende av om vi kallar det minimimått eller referensvärde har jag uppfattat att förslaget och rekommendationerna kommer från regionala samarbetsorgan. Här handlar det om Scheveningengruppen. I en sådan grupp rör det sig mycket om konsensusbeslut, och ministern får kanske utveckla ytterligare om Sverige hade kunnat agera på ett annat sätt.

Det som händer när man nu sänker längden är att man går längre ned i värdekedjan och får ut mindre avkastning och lönsamhet och utnyttjar de biologiska systemen hårdare utan att egentligen få betalt för det. Det är grundfrågan - att man belastar. För att få ett långsiktigt hållbart fiske ska man naturligtvis belasta systemet så att man tar ut de största mervärdena av det man gör.

Vi återkommer i en senare debatt till levande kust och skärgård. Om vi refererar till Bohuskusten igen är fiske efter kräftor och räkor och skaldjur över huvud taget en av grundpelarna för en levande kust och skärgård. Man sysslar med många andra saker också i Bohuslän, men allting hänger ihop.

När det gäller själva processen och om vi verkligen inte hade kunnat driva frågan hårdare tror jag att vi hade kunnat göra det.

Herr talman! Jag tackar Lars Tysklind och ministern för att de lyfter upp fiskefrågorna och kräftfrågan, som är viktiga för västkusten och dess framtid.

Svenskt fiske har under många år bedrivit ett mycket selektivt fiske och satsat på kvalitet i stället för kvantitet, till skillnad mot bland andra vårt grannland Danmark, som alltid haft ett fiske för att få råvaror till industrin.

Det svenska kräftfisket innebär en större selektivitet, och en stor del av kräftorna med undermålig storlek tas aldrig upp. På den del som ändå fångas blir belastningen mycket mindre. Färre kräftor kläms ihjäl och kan då sättas tillbaka.

I det svenska selektiva kräftfisket, där vi haft ett minimimått på 13 centimeter, har kräftor med undermålig storlek satts tillbaka. Av dessa klarar sig mer än 75 procent, vilket är fantastiskt.

Jag besökte häromveckan det trålbinderi som utvecklar trålarna. De har fortsatt att utveckla kräfttrålarna, vilket har fått till följd att det fångas ännu färre småkräftor. De passerar igenom trålen, och nu klarar sig upp till 90 procent av de kräftor som återsätts. Det är makalöst bra.

Det svenska fisket har ständigt arbetat med att förbättra selektiviteten i fisket, till skillnad från vissa andra länder, detta för att värna bra bestånd så att kommande generationer ska kunna få sin utkomst av fisket.

De danska fiskarna ville ha 8,5 centimeter, som man fiskar med i Nordsjön. De begärde detta i överläggningar med Sverige och drev det stenhårt. Hade de fått igenom det hade det varit en total katastrof. Nu hamnade det på 10,5 centimeter, vilket är långt ifrån bra. Det är knappt att kräftorna har uppnått könsmognad. Allt detta gjorde de för att de ska kunna bedriva ett storskaligt industrifiske där de kan få kortsiktiga vinster som hotar bestånden på lång sikt.

Minskningen av måttet på kräfta går kraftigt emot fiskarkåren och forskarna och emot vad Sveriges egen myndighet tycker. De kan ursäktas i det här fallet, för de blev inte ens tillfrågade.

Konsekvensen av överenskommelsen med Danmark blir sänkta priser på kräftan, vilket troligen slår undan benen på många företag. Beslutet kommer också att på sikt pressa bestånden.

Herr talman! Jag vet att ministern har varit och är oerhört engagerad i mjölkkrisen och att det satsas stora summor på att branschen ska kunna överleva och klara sig. Överenskommelsen med Danmark om kräftmåttet kan jämföras med mjölkkrisen. Om ministern i dag hade gått ut och sagt att vi skulle sänka avräkningspriset på mjölk för bönderna från 2:50 till 1:90, då hade nog ministern och mjölkbonden kunnat se sig om efter ett annat jobb. Konsekvensen av sänkningen av måttet på kräfta får troligen samma effekt för fiskaren - dock inte för ministern. Priset kommer att sjunka kraftigt.

Vad ska vi då göra för att återställa ordningen? Vad ska göras för att rätta till det som blev fel? Det är frågan.

Kräfta med det mått som regeringen har kommit överens med Danmark om får i dag inte landas i Sverige - det är kriminellt. Detta har inneburit att vi i Sverige har utvecklat selektiva redskap, salufört färsk kräfta av stor storlek och hög kvalitet. När beslutet nu börjar gälla kommer den mindre kräftan att pressa priset, oavsett vad svenska fiskare gör.

De argument som ministern framför i sitt svar kommer inte att hjälpa den svenska fiskaren. Det behövs fler åtgärder.