Fängslade strejkande arbetare i Iran

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att förmå den iranska regeringen att upphäva lagar som begränsar kvinnors fysiska rörelsefrihet i Iran och om jag och regeringen avser att genom FN förmå Iran att upphäva lagar som diskriminerar kvinnor.

Amineh Kakabaveh har i en annan interpellation frågat mig vad jag avser att göra för att stödja de iranska arbetarnas kamp för fria fackliga organisationer och för att förmå Iran att upphäva domar mot strejkande arbetare. Vidare har Amineh Kakabaveh frågat mig vad jag avser att göra för att stödja iranska journalisters rätt till yttrandefrihet, för att förmå den iranska regimen att avskaffa spöstraffet och för att förmå den iranska regimen att skilja på beslutande och verkställande makt i förhållande till dömande makt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran är fortsatt mycket allvarlig, vilket också gäller diskriminering av kvinnor och flickor. Den iranska fotbollssupportern Sahar Khodayaris tragiska död påminner om att kvinnor och flickor fortfarande saknar tillträde och lika rättigheter på många områden.

Situationen för fackliga representanter och journalister är också mycket allvarlig. Detsamma gäller att spöstraff är en vanlig påföljd vid vissa brott och att Iran saknar politiskt oberoende rättsväsen.

Samtliga dessa aspekter tas upp i UD:s rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Iran som publicerades 2017.

Situationen för fackliga representanter togs upp på nytt när statsministern - och jag - var på besök i Iran i februari 2017. Då överlämnades också en lista över fängslade aktivister. Flera av dessa har sedan dess frigivits.

Diskriminering av kvinnor och flickor är exempel på frågor som regelbundet tas upp i vår dialog med Iran. Ett konkret resultat av dialogen är det bilaterala samförståndsavtal om samarbete för ökat kvinnligt deltagande som jag undertecknade 2017. Avtalet, som följs upp av Svenska institutet, omfattar såväl arbetsmarknaden som samhällslivet.

Frågor om skyddet av och respekten för mänskliga rättigheter är centrala i Sveriges relation med Iran. Vi arbetar löpande med dessa frågor och tar upp ett brett spektrum av mänskliga rättigheter i alla våra politiska kontakter med landet.

Vikten av mänskliga rättigheter var också en viktig del av de möten jag och min företrädare Margot Wallström hade med Irans utrikesminister Javad Zarif under hans besök i Sverige den 20-21 augusti. Regeringen framförde tydligt sin kritik över situationen för mänskliga rättigheter i Iran.

Utöver den bilaterala dialogen arbetar Sverige också aktivt och löpande med dessa frågor genom EU och i FN för att på så sätt stärka respekten för de mänskliga rättigheterna i Iran. Ett exempel på detta är att Sverige är med i kärngruppen som i Genève årligen lägger fram resolutionen för FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Iran.

För att kunna påverka andra är det ytterst viktigt med dialog, inte minst med länder som har ett annat synsätt än vad Sveriges regering har. Att isolera länder som inte delar våra värderingar är inte någon lösning.

Den svenska regeringen kommer att fortsätta att ha en tydlig dialog med iranska företrädare i frågan om MR-situationen i landet, inklusive diskriminering av kvinnor och flickor, fackliga rättigheter, yttrandefrihet, tillämpningen av spöstraff och vikten av ett självständigt rättsväsen. Sverige kommer också att fortsätta att vara en drivande och tydlig röst för allas lika värde inom EU och FN.

Fru talman! Jag skulle vilja tacka utrikesministern för ett uttömmande svar om vad regeringen har gjort, även om svaren består av allmänna ordalag om att tillståndet för mänskliga rättigheter är dåligt i Iran och att regeringen lyfter frågorna i dialog och kommittéer inom FN och EU. Det är viktigt, men att få den iranska regimen att inse och ändra sina apartheid och sharialagar är också väldigt viktigt, och jag hoppas att regeringen kommer att fortsätta med detta.

Regimens repression och förföljelser har fortsatt under alla dessa år även om man har haft dialog med dem. Kvinnor fängslas. Vi har här många gånger lyft de iranska kvinnornas situation. Vi har här i kammaren många gånger lyft situationen för arbetare, journalister, kurder, andra minoriteter och så vidare. Det måste vi fortsätta att göra tills vi förmår den iranska regimen att ändra sina lagar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Irans fängelser är fyllda av människorättskämpar och socialister. Kvinnorättsaktivisten Nasrin Sotoudeh har vi många gånger lyft fram här i kammaren. Hon är advokat och ville företräda kvinnor som tog av sig slöjan. Hon fick 38 års fängelse och 148 piskrapp, bara för att hon företräder kvinnor som inte vill ha sharialagar. Jag vill att regeringen kämpar på med detta och i dialogen med Iran kräver avskaffande av sharialagar.

I kampen mot apartheid i Sydafrika var det många som offrade livet. Så har också skett i Iran. I vanmakt över att inte få rätt att röra sig fritt och besöka en fotbollsmatch tände åtalade Sahar Khodayari eld på sig själv och brändes till döds. Hon ville ha samma rätt som männen att se en fotbollsmatch. Hon valde ett liknande öde som suffragetten Emily Davison gjorde då hon kastade sig framför den engelske kungens häst och dog 1913.

Vi vill inte se ett oräkneligt antal kvinnor och flickor få fleråriga fängelsestraff och piskrapp enbart för att de vill ha sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.

I dag ser vi i Iran ett massivt, vardagligt könsförtryck av kvinnor av samma typ som den svarta befolkningen utsattes för i Sydafrika. Könsapartheid och könsförtryck rättfärdigas ideologiskt i Iran utifrån religiösa föreställningar.

Världssamfundet förmådde efter många år tvinga Sydafrika att ändra sin hållning. Den svenska regeringen spelade då en viktig roll mot apartheid. I dag måste Sverige spela samma roll när det gäller apartheidlagar som har varat i 40 år mot kvinnor i Iran.

Därför skulle jag vilja fråga: Kommer Sverige att kräva frigivning av Nasrin Sotoudeh och den svenska KI-forskaren Ahmadreza? Kommer Sverige att kräva frigivning av arbetaraktivisterna vid Haft Tapeh, som jag nämnde i min interpellation? Flera av dem har fått 18 års fängelse endast på grund av att de har strejkat för att få sina löner utbetalda. De journalister som skrev om strejken har också fått fängelsestraff.

Fru talman! Först och främst vill jag gratulera utrikesministern till det nya uppdraget. Jag har länge följt utrikesministerns arbete när det gäller mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter och hbt-rättigheter. Inte minst träffades vi i första ledet på pride i somras.

Jag vet också att utrikesministern är oerhört skarp när hon talar med olika organisationer och företrädare för olika länder, något som jag har haft förmånen att kunna följa i vissa sammanhang.

Jag vill också tacka Amineh Kakabaveh för att hon konsekvent lyfter mänskliga rättigheter i Iran med en stringens som få andra. En av de frågor som hon ställer handlar om journalister, och vi har kunnat se att även de som försvarar dem som är utsatta för förföljelser blir förföljda.

Ett exempel är Nasrin Sotoudeh. Hon har bland annat försvarat bahaier i Iran, den största icke-muslimska minoriteten i landet. I förra veckan kom en FN-rapport om bahaiernas situation i Iran, och det står så här: De mest flagranta former av förtryck, förföljelse och trakasserande har följt bahaierna de senaste 40 åren. Räder, arresteringar, häktningar eller fängslande är konstanta hot och fortsätter huvudsakligen att känneteckna förföljelsen av landets bahaier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Avsaknaden av konstitutionellt och juridiskt erkännande av icke erkända minoriteter medför att deras anhängare nekas grundläggande mänskliga rättigheter. Eftersom de faller utanför landets juridiska ramar blir icke erkända religiösa minoriteter såsom bahaier, kristna konvertiter och sufier måltavlor för diskriminerande lagstiftning och praxis. Det gäller även dem som försvarar dem och deras rättigheter.

Det är djupt problematiskt med förföljelserna av fackliga arbetare, och om jag inte minns helt fel tror jag att utrikesministern har tagit upp fackliga rättigheter med företrädare för Iran och även nått viss framgång i detta. Det handlar också om journalister, advokater och minoriteter. Bahaier är en av minoriteterna, men även balucher, kurder och en massa andra minoriteter blir förföljda enbart för att de är minoriteter.

Jag undrar därför: Kommer utrikesministern också att lyfta exempelvis bahaier i sina fortsatta möten med företrädare för Iran?

Fru talman! Jag ska försöka besvara frågorna från både Amineh Kakabaveh och Anders Österberg.

Irans rättsväsen är, som Amineh Kakabaveh påpekade, inte oberoende. Rättsväsendets arbetssätt är inte transparent, och det är vedertaget att politisk inblandning förekommer. Rättsstatens principer respekteras inte i Iran. Exempelvis frihetsberövas personer utan att informeras om vad de står åtalade för, och personer sitter frihetsberövade utan rättegång. Dessa aspekter lyfts upp i våra kontakter med Iran.

Den isoleringspolitik som riktats mot Iran det senaste decenniet har inte lett till några positiva framsteg när det gäller det iranska rättsväsendet och situationen för de mänskliga rättigheterna. Det är viktigt att vi fortsätter med en väg framåt där dialog och möten sätts i fokus.

MR-situationen i Iran är utan tvivel mycket allvarlig, även med en reformvänlig regering på plats. Men att förbättra situationen kan ta lång tid, särskilt i ett land där det finns starka konservativa krafter inom regeringen som försöker motarbeta framsteg när det gäller mänskliga rättigheter. Det är dock bättre med en sådan regering än en ännu mer konservativ regering.

Diskrimineringen av kvinnor och flickor är ett exempel på frågor som regelbundet tas upp i regeringens dialog med Iran. Att skydda, främja och stödja ett brett spektrum av människorättsförsvarare är en annan tydlig prioritering i svensk utrikespolitik. Den hårda domen mot Nasrin Sotoudeh är ett exempel på hur den iranska regimen inte respekterar rättsstatens principer. Utrikesdepartementet i Stockholm tog därför omgående upp fallet Sotoudeh under samtal med seniora iranska företrädare på hög nivå, inklusive den iranska ambassadören. Fallet Sotoudeh togs också upp under utrikesminister Zarifs besök i Sverige.

Jag vill också till Anders Österberg svara att regeringen delar hans oro över bahaiernas svåra situation i Iran. Bahaierna är särskilt utsatta för diskriminering och hindras från att utöva sin religion. Regeringen tar återkommande upp minoriteternas, inklusive bahaiernas, situation i Iran. Detta skedde senast under utrikesminister Zarifs besök i Sverige i augusti.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hade också själv möjligheten att besöka Babs helgedom i Haifa i somras. Jag är glad över att denna vackra och inspirerande plats är upptagen på Unescos världsarvslista.

Situationen för minoriteter i Iran har också lyfts upp i UD:s rapport Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Iran från april 2017. Utöver bilaterala kontakter och dialog arbetar vi systematiskt och löpande med situationen för Irans minoriteter genom EU, i FN och i kontakter med iranska företrädare. Detsamma gäller situationen för fackligt aktiva journalister och advokater i Iran.

FN:s specialrapportör för MR-situationen i Iran, vars mandat Sverige har varit drivande i att förnya varje år, uppmärksammar minoriteternas, i synnerhet bahaiernas, situation. Specialrapportörens senaste rapport över situationen för MR i Iran lyfter också, som Anders Österberg påpekar, ingående fram diskrimineringen av bahaierna.

I november 2019 granskas Iran i FN:s universella granskningsmekanism, the Universal Periodic Review. UPR är en återkommande granskning av situationen för de mänskliga rättigheterna i samtliga FN:s medlemsstater. Senast Iran granskades, 2014, gav Sverige bland annat en rekommendation om att vidta åtgärder mot diskriminering av etniska och religiösa minoriteter.

Fru talman! Vi är helt överens om hur eländig och fruktansvärd situationen är för mänskliga rättigheter i Iran.

Jag sa att det är viktigt med dialog, och det är bra att Sverige driver frågorna. Jag tror verkligen på dig, ministern, och jag trodde på Margot. Jag glömde i mitt första inlägg att gratulera ministern till posten.

Jag saknar svar på konkreta frågor. När det handlade om fartyget Stena Impero kunde man ställa motkrav. Fartyget släpptes fritt eftersom det handlade om handel och business, men så fort det handlar om mänskliga rättigheter går det inte att förmå Iran att förändra sig. Landet har fört Sveriges regering och andra regeringar bakom ljuset, till exempel att det under Khatami och Rohani har blivit bättre. Men det har varit som att välja mellan pest och kolera.

Jag håller med om att Irans rättssystem bygger på att väktarrådet bestämmer, inte presidenten eller en utrikesminister. Men väktarrådet har varit deras följare. Under både Khatami och Rohani har det skett summariska avrättningar, och många människorättskämpar har hängts i lyftkranar på offentliga platser. Detta har jag lyft upp många gånger; det är ett ofattbart barbari.

Jag ställer än en gång frågan: Kommer utrikesministern att konkret kräva att Iran respekterar oberoende fackliga föreningar? Det går annars att ställa ultimatum att Iran ska ställas utanför ILO. En av kärnkonventionerna är att respektera oberoende fackliga föreningar. Arbetarna vid Haft Tapeh ville få sina löner utbetalda, och för detta får de sitta i fängelse 18, 15 eller 7 år. Där finns många kvinnor. Esmail Bakhshi är en av dem som har fängslats. Han har dömts till över 70 piskrapp.

Vi måste ställa konkreta krav, till exempel frigivning av Ahmadreza Djalali. Går det att ställa krav på Iran att omvandla dödsstraff till livstid? Det handlar om att på något sätt hindra att människor avrättas på löpande band utan bevis, rättegång eller tillgång till advokat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är viktigt med dessa diskussioner, annars kommer Iran att ställa krav på Sverige och västvärlden att betala i form av att Iran kommer att tillverka vapen. På så sätt har denna regering agerat i 40 år, på bekostnad av mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, minoriteters rättigheter och arbetares rättigheter.

Det ställs krav på oss. Det är inte bara för att tusentals iranier och kurder bor i Sverige, utan det är för att frågan om mänskliga rättigheter och kvinnor förtjänar en egen debatt i kammaren. Därför är jag lite bekymrad över att vi inte har fått tala mer om kvinnors rättigheter. Det räcker inte med att under någon timme eller 20 minuter lyfta upp dessa fall, bland annat fruktansvärda, barbariska dödsdomar, piskrapp och spöstraff.

Jag hoppas att jag får svar på de frågor jag har ställt till utrikesministern.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill också rikta mitt tack till utrikesministern för svaret. Jag tycker att det var tydliggörande.

Jag vill lyfta upp ytterligare en minoritet. En av de mest brutala bilderna jag har sett från Iran är två lyftkranar. I de två lyftkranarna hänger två unga killar. De har hängts, dödats, på grund av att de älskar varandra. Det är så oerhört brutalt och barbariskt.

Jag hoppas att utrikesministern, som var den första utrikesministern som gick i ett pridetåg i Baltikum, en dag kommer att vara den första att gå i ett pridetåg i Teheran. Vägen dit kommer att vara lång, men vi vet också att historien kan skifta snabbt. Förhoppningsvis kommer folket i Iran en dag att bli fritt. Förhoppningsvis kommer vi en dag att se att även fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter, hbt-rättigheter och minoriteters rättigheter kommer att respekteras.

Jag önskar utrikesministern lycka till med den fortsatta dialogen. Det är ett oerhört viktigt arbete, och det är inte heller alltid lätt när man sitter öga mot öga att lyfta upp frågorna. Men tack så mycket för att utrikesministern gör det.

Fru talman! För att börja med Anders Österberg: Jag skulle också vara den första att gå i ett pridetåg i Teheran. Jag tog faktiskt upp - jag undrar om jag inte var den enda - hbtq-personers rättigheter i FN förra veckan eftersom jag tycker att det tas upp alldeles för lite i de multilaterala sammanhangen.

Det tål att upprepas att Sverige faktiskt tar upp mänskliga rättigheter i alla politiska kontakter med Iran. Vi fortsätter att vara tydliga och ha en väldigt skarp dialog.

Jag skulle vilja säga att det inte bara är när det gäller handel som man kan få till förändringar. Under besöket som statsministern, jag själv och en lång rad kvinnor gjorde i Iran 2017 gav vi en lång lista på fängslade fackliga företrädare. Nu vid utrikesministerns besök fick vi veta att en stor del av dessa har frigivits. Vi vill naturligtvis att samtliga ska friges, men jag menar att det spelar roll att man trycker på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller Ahmadreza Djalali tar vi upp också det. Också det specifika fallet tog vi upp när Zarif var här. Vi kräver att dödsdomen inte verkställs. Vi har tillsammans med övriga EU-länder protesterat mot ett verkställande vid flera tillfällen, och vi fortsätter att begära tillträde till honom med olika konsulära ansträngningar.

Den omfattande tillämpningen av dödsstraffet i Iran, där också minderåriga utsätts för dödsstraff, är mycket bekymmersam. Det är en av de frågor som EU driver aktivt i relationerna med Iran. Sveriges hållning när det gäller dödsstraffet är mycket väl känd: Det är omänskligt, det är grymt, det är oåterkalleligt och det strider mot de mänskliga rättigheterna. Vi fördömer dödsstraffets tillämpning i alla former.

Om man ska säga något i positiv riktning är det att antalet avrättningar i Iran föll med ungefär 50 procent under 2018. Det handlade framför allt om dödsstraff som utdömts i narkotikarelaterade fall.

EU har också sanktioner mot Iran, som Sverige naturligtvis deltar i, avseende mänskliga rättigheter sedan 2011. Det är restriktiva åtgärder, det är frysning av tillgångar och ekonomiska resurser och det är reserestriktioner. Senast i april förlängde vi dessa sanktioner mot Iran. Det är personer som är ansvariga för allvarliga kränkningar som är utsatta för dessa sanktioner från hela EU.

Jag vill bara påminna om Universal Periodic Review, som kommer att genomföras i november i år. Där kan Sverige ta upp i princip alla de frågor som både Anders Österberg och Amineh Kakabaveh tagit upp som frågor som ska granskas. Förra gången tog vi bland annat upp rekommendationer att journalisters säkerhet och yttrandefrihet skulle granskas särskilt.

Vi håller alltså med varandra om mycket. Situationen är förfärlig när det gäller mänskliga rättigheter. Men sättet är inte isolering, utan sättet är ändå dialog.

Fru talman och utrikesministern! Jag vet att Sverige har ambitioner. Jag vet att utrikesministern verkligen vill göra sitt bästa. Vad jag vill säga är att i den dialogen måste man vara konkret. Det räcker inte med allmänna ordalag om mänskliga rättigheter.

Jag vet också att de här fallen var viktiga. Vi i det iranska nätverket i riksdagen samarbetar med både LO och Transport, och LO och Transport lyfter ständigt fram dessa frågor i andra delar av världen men också här i Sverige med Sveriges regering. Därför är det viktigt att lyssna på fackföreningarna. Det är ILO:s kärnkonventioner som gäller. Iran har skrivit på. Respekterar de inte dem ska man ställa krav på att de ska ställas utanför eller utmana dem.

Jag är för dialog. Jag säger inte att vi ska stänga dörrarna. Däremot säger jag att man ska vara konkret med en regim som på löpande band avrättar sina medborgare.

Att Iran frigav arbetaraktivisterna var inte på grund av att man ville det. Det var på grund av att en massprotest av arbetare i många städer nu har pågått i över ett år. Den pågår varje dag. Dessutom var dessa arbetaraktivister utsatta för tortyr. Mångas hälsa var påverkad av umbäranden, precis som i Ahmadrezas fall, och därför var man tvungen att frige dem.

Iran avrättar också många, till exempel araber i södra delen av landet, kurder, balucher och bahaier och politiskt aktiva. Man säger att de använt droger och alkohol och är brottslingar. Detta anses normalt, och vi som vet om det vet att det sker ständigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag hoppas att utrikesministern i sitt sista inlägg säger om hon kräver frigivning av de människor jag nämnde.

Fru talman! Sveriges position när det gäller respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer är som tidigare nämnts tydlig. Vi har kritiserat Iran upprepade gånger. Vi är väldigt konkreta. Vi tar alltid upp enskilda fall, och det leder ibland till resultat.

Vi tar också upp diskriminering av kvinnor och flickor. Vi tar alltid upp fackliga rättigheter, yttrandefrihet, tillämpning av spöstraff och - det är viktigt - ett självständigt rättsväsen.

Den feministiska utrikespolitiken gör också skillnad och behövs. Vi har specifikt tagit upp fallen Nasrin Sotoudeh och Sahar Khodayari. Vi har tagit upp att systematisk diskriminering och underordning fortsätter att prägla livet för flickor och kvinnor i Iran, precis som i många andra delar av världen. Vi har bidragit till ett synsätt som anger jämställdhet som en grundläggande del för utveckling och en absolut grundläggande del när det gäller utvecklings, utrikes och handelspolitik och som en motkraft när man undergräver dessa rättigheter.

Jag vill avsluta med att understryka det allvar med vilket jag ser på situationen för mänskliga rättigheter i Iran. Vi kommer att fortsätta vara drivande för att man ska respektera de mänskliga rättigheterna. Vi kommer att fortsätta vara mycket konkreta och ta upp specifika fall.

Vi kommer också att fortsätta med dialog och inte isolering. Men som jag tolkar Amineh Kakabaveh är även hon beredd att fortsätta med dialog så länge den är konkret och med tydlig kritik.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.