Fängelsestraff för personer med allvarliga psykiska diagnoser

Herr talman! Heléne Björklund har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder med anledning av att personer med dokumenterad allvarlig psykisk sjukdom döms till fängelse i stället för att få vård och rätt behandling. Heléne Björklund har också frågat om jag har en aktuell bild av hur många personer med konstaterad allvarlig psykisk sjukdom som i dag sitter i fängelse, och om jag i sådant fall kan redogöra för resultatet.

Utgångspunkten i dagens system är att personer som har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning ska dömas till en annan påföljd än fängelse, exempelvis rättspsykiatrisk vård. Det är bara i mycket speciella fall som fängelse får väljas som påföljd. Så kan till exempel vara fallet om brottet begicks under påverkan av en tillfällig psykos men gärningspersonen fram till rättegången har tillfrisknat och inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.

Ett viktigt syfte med regleringen är att rättspsykiatrisk vård bara ska få användas som påföljd när gärningspersonen verkligen har behov av vård. Det pågår för närvarande inget arbete med att ändra lagstiftningen på dessa punkter.

Bland Kriminalvårdens klienter är såväl fysisk som psykisk ohälsa vanligt förekommande. Att bemöta klienter med psykisk ohälsa ingår därför i flera av Kriminalvårdens utbildningar. Kriminalvårdens klienter har samma rätt till god vård enligt hälso- och sjukvårdslagstiftningen som andra medborgare. På grund av sjukvårdssekretess går det däremot inte att få en fullständig bild av hur många intagna på svenska anstalter som i dag lider av en psykisk sjukdom.

Hösten 2024 tog regeringen emot den så kallade Trygghetsberedningens slutbetänkande (Vägar till ett tryggare samhälle, SOU 2024:54). Denna beredning uppmärksammar att flera av Kriminalvårdens klienter inte nås av rätt insatser när det gäller i synnerhet hälso- och sjukvård som förebygger återfall i brott. Därför lämnade beredningen också en lång rad bedömningar och förslag.

Ett av förslagen syftar till att hälso- och sjukvård som är effektiv ur ett återfallsförebyggande perspektiv ska tillhandahållas av Kriminalvården i större utsträckning än i dag. Dessa viktiga förslag bereder vi just nu i Regeringskansliet.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret!

Jag är helt övertygad om att justitieministern och jag har samma ambition om att Sverige ska bli tryggare och ett bättre land för oss alla att leva i. Min fråga i detta fall gäller naturligtvis till viss del omsorg om dem som möjligen inte får rätt vård och behandling inom kriminalvården och om deras anhöriga. Det gäller också rädslan för att människor som befinner sig inom kriminalvården och är väldigt sjuka möjligen är både sjukare och farligare när de har avtjänat sitt straff och kommer ut – och därmed inte bidrar till att göra vårt samhälle tryggare. Det är bakgrunden till min fråga. Ministern svarar att regeringen inte har för avsikt att göra någonting just nu men att Trygghetsberedningens betänkande bereds.

Trygghetsberedningen föreslår ju i sitt betänkande att kriminalvården ska kunna tillhandahålla återfallsförebyggande hälso- och sjukvård. Den säger också, precis som ministern tog upp, att det finns flera fall då klienter som sitter i våra fängelser inte får den vård de har rätt till och som de för samhällets skull kanske skulle behöva.

Den föreslår också utökad användning av kontraktsvård. Vad jag förstår, efter samtal med exempelvis rättspsykiatrin, är det kanske inte alltid de klienter på fängelser som gör mest väsen av sig som är de sjukaste. Det kommer väldigt få remisser från kriminalvården till rättspsykiatrin, där man kanske har rätt kompetens för att vårda och med rätt behandling trygga att det inte sker återfallsförbrytelser.

Min fråga till justitieministern är dels om det finns någon tidsplan för när regeringen ska behandla Trygghetsberedningens betänkande, dels om det finns några konkreta initiativ redan nu för att få bättre koll på det här – även om de kanske inte avser förändrad lagstiftning.

Herr talman! Vi är naturligtvis helt överens om vikten av att använda tiden i fängelse på rätt sätt. Detta gäller oavsett om man lider av fysiska eller psykiska sjukdomar, fysisk eller psykisk ohälsa eller om man för den delen är frisk. Tiden i fängelse ska användas på ett sådant sätt att man har goda förutsättningar att komma ut på andra sidan i bättre skick och med goda – bättre – förutsättningar att ta sig an ett hederligt leverne när man väl har avtjänat sitt straff.

Naturligtvis är utmaningarna större när det gäller personer som av olika skäl inte mår bra eller som till och med är sjuka. Som jag sa inledningsvis är det också viktigt att understryka att kriminalvården bedriver ett väldigt omfattande arbete när det gäller att behandla både fysiska åkommor och sjukdomar och psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Trygghetsberedningen pekar också mycket riktigt på att det är en realitet att det finns både utvecklingsbehov och utvecklingsmöjligheter. Jag nämnde några av de saker – och Heléne Björklund nämnde ytterligare några – som tas upp i Trygghetsberedningens betänkande, som för övrigt alla partier i riksdagen ställde sig bakom.

I det betänkandet behandlades allt från det återfallsförebyggande arbetet till olika insatser när det gäller just psykisk ohälsa. Det är en välkänd problematik att det också i kriminalvården, precis som i det omgivande samhället, finns många med psykisk ohälsa som inte diagnostiseras och får rätt behandling. Även kontraktsvården nämndes här, och det är också en sak som Trygghetsberedningen pekar på. Jag är i grund och botten mycket positivt inställd till alla de delar som lyfts fram där.

Vad gäller tidsplan brukar jag säga att det är bättre att skjuta björnen först och sälja skinnet sedan, så jag kommer tillbaka när vi verkligen är klara med arbetet. Min ambition är dock att alla de punkter som tas upp av Trygghetsberedningen ska vara hanterade på ett lämpligt sätt under mandatperioden.

Gör vi eller Kriminalvården något annat för att utveckla arbetet i väntan på detta? Ja, så är det. Kriminalvården har också haft ett regeringsuppdrag att med kunskapshöjande insatser stärka och utveckla kompetensen bland myndighetens personal om psykisk hälsa och psykisk ohälsa, suicidalitet och annat.

Det uppdraget slutredovisade Kriminalvården tidigare i år, och i redovisningen framgår att myndigheten har gjort stora utbildningsinsatser bland personal som arbetar nära de intagna. Den utvärdering som har gjorts visar också att personalen har fått fördjupade kunskaper om psykisk ohälsa och att personalen genom de här insatserna har kunnat anpassa sitt bemötande och förhållningssätt gentemot klienter som har olika typer av psykisk ohälsa.

Det sker alltså ett ständigt utvecklingsarbete i kriminalvården på det här området. Men med det sagt finns det mer saker som kan göras från politiskt håll, och jag tycker att det bästa underlaget vi nu har tillgång till är Trygghetsberedningens förslag. Jag avser att återkomma till hur vi tar oss an vart och ett av de förslagen längre fram.

Herr talman! Tack, justitieminister Strömmer! Det låter väldigt bra att vi delar engagemanget för ett tryggare och bättre Sverige. Det kanske även gäller omsorgen om att de som är sjuka ska få rätt vård, oavsett om de finns innanför eller utanför murarna, och att man ska få rätt vård på rätt ställe.

Nu säger justitieministern att det inte går att få en samlad bild av hur många i våra fängelser som möjligen är svårt psykiskt sjuka eftersom det begränsas av sjukvårdssekretess. Jag känner att det är svårt att veta vad man ska göra om man inte vet hur många det rör sig om. Vi kan inte formulera lösningar för en grupp som vi inte kan räkna och därmed inte följa upp eller förstå.

Därför blir en följdfråga: Avser regeringen att göra något nationellt för att förbättra statistiken över psykisk ohälsa inom kriminalvården? Jag är inte tillräckligt insatt – det förstår jag – men det känns som att man på ett ganska enkelt sätt skulle kunna göra det utan att bryta sjukvårdssekretessen.

Det känns också som en väldigt angelägen fråga, och därmed kanske man – medvetet eller omedvetet – lyfter frågan om fler remisser från kriminalvården till exempelvis rättspsykiatrin om det här blir mer tydligt. Regeringen kanske har en ambition om det. Det är också välkänt att vi behöver fler platser i kriminalvården och att rättspsykiatrin har sträckt ut en hand och sagt: Här har vi både kompetens och plats.

Den konkreta frågan är alltså om regeringen kan tänka sig att göra någon nationell samling eller ta något initiativ för att förbättra statistiken över psykisk ohälsa inom kriminalvården.

Herr talman! Som jag sa, och som Heléne Björklund också är inne på, är det förstås en begränsning här att sjukvårdssekretessen gör att det inte går att få en fullständig bild på exakt individnivå eller av hur många intagna på anstalterna som lider av psykisk sjukdom här och nu. Det är förstås också en ganska rörlig materia beroende på hur långa straff de intagna har fått; det är ändå en rätt stor omsättning av klienter i anstalterna.

Vi kan återigen titta på Trygghetsberedningen. De förslag som lämnas där lämnas ändå i ljuset av en ganska gedigen probleminventering. Det finns en relativt god bild av att alla de frågor som Heléne Björklund lyfter upp är berättigade och har en förankring i verkliga problem i kriminalvården. Jag tycker också att den problembeskrivning som finns i betänkandet räcker väldigt långt för att dra en del systematiska slutsatser om vad som krävs för att ytterligare utveckla verksamheten på det här området.

Som vi har varit inne på finns ett behov av att utveckla det återfallsförebyggande arbetet i kriminalvården generellt sett men inte minst i relation till personer som lider av psykisk ohälsa eller psykiska sjukdomar. Man behöver allmänt sett arbeta med psykisk ohälsa. Trygghetsberedningen pekar som sagt på den grupp personer, som bedöms vara ganska stor, som lider av psykisk ohälsa men inte har diagnostiserats på rätt sätt och därmed inte kan få rätt behandling.

Det finns alltså problem som måste lösas. Som sagt handlar det också om samspelet med kommuner om kontraktsvård. Det finns en rad olika saker vi kan göra redan på den kunskapsgrund om problemet vi har i dag.

När det gäller rättspsykiatrin finns det naturligtvis ett väldigt nära och gott samarbete med kriminalvården, och är det så att rättspsykiatrin anser sig kunna bidra ytterligare utgår jag förstås ifrån att kriminalvården välkomnar de insatserna. Jag tycker att det är bra att vi diskuterar frågorna, och jag känner mig trygg i att det inom kriminalvården redan finns ett offensivt utvecklingsarbete i de här frågorna.

Jag är också förvissad om att vi från politikens sida med en rad förändringar, inte minst grundat på de förslag som lämnats av Trygghetsberedningen, kan skapa ännu bättre förutsättningar för att möta intagna med de här behoven.

Herr talman! Tack till justitieministern!

Avslutningsvis noterar jag att justitieministern har bra koll på de förslag som Trygghetsberedningen har lämnat i sitt betänkande. Ändå hör jag en vag inställning till när de möjligen kan komma som förslag från regeringen. Det tycker jag är synd, och jag vill uppmana ministern att ta tag i frågan omgående.

Jag vill också sträcka ut en hand från oss socialdemokrater. Vi är gärna med och samarbetar om de här förslagen. Vi har behandlat många andra förslag snabbt i riksdagen, på förekommen anledning, och det här är ytterligare en sådan fråga. Vi finns alltså här när regeringen och justitieministern vill diskutera fler förslag – även från Trygghetsberedningen.

Frågan är som sagt angelägen. Människor som har begått väldigt farliga handlingar men som också är väldigt sjuka ska ju få vård, inte bara för sin egen skull och för anhörigas skull utan också för samhällets skull. Det finns en risk att de kommer ut efter många års fängelsestraff och är både sjukare och farligare, och det är inte vår ambition.

Tack för debatten, justitieministern!

Herr talman! Tack till Heléne Björklund för möjligheten att diskutera de här viktiga frågorna i dag!

Jag uppfattar att vi är överens om det mesta; möjligen är det en punkt där jag ändå har en lite avvikande uppfattning, och det är att jag skulle vara vag när det gäller tidsplanen. Jag upprepar gärna att min avsikt är att vi ska behandla alla förslag som Trygghetsberedningen har lämnat under mandatperioden, vilket med andra ord blir någon gång mellan i dag och sensommaren nästa år.

Eftersom det var en parlamentariskt sammansatt beredning är det också min avsikt att komma tillbaka till alla partier i riksdagen med vår bedömning av hur vi bäst tar vidare innehållet i beredningen. Jag kan inte säga om det sker på den här sidan sommaren eller efter sommaren, men för mig är nästa steg att återkomma till alla partier och redovisa hur vi ser på att vi bäst tar hand om det här materialet. Och det kan jag i alla fall säga: Vi befinner oss i slutet av april, och inom loppet av ett halvår kommer vi att ha samtalet, partierna emellan, om hur de här frågorna bäst ska tas om hand framåt samt vår bedömning av det.

Tusen tack för diskussionen i dag, Heléne Björklund!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.