EU:s riktlinjer om människorättsförsvarare

Herr talman! Jan Lindholm har frågat mig om jag avser att verka för att ge funktionen människorättsförsvarare en tydligare plats i Sveriges policy för mänskliga rättigheter. Målet för regeringens arbete för mänskliga rättigheter är att alla människor ska åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Stater har ansvaret för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det arbete som enskilda organisationer och individer gör för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna är av mycket stor vikt, på lokal, nationell och internationell nivå. Som Jan Lindholm påpekar arbetar dessa ibland med risk för sin egen säkerhet och under mycket svåra förhållanden. Jag känner den största respekt för deras insatser. Samarbete med och stöd till MR-försvarare är därför en nödvändig och självklar del av Sveriges utrikespolitik. Sverige söker på olika sätt bidra till stöd och skydd för MR-försvarare. Situationen för MR-försvarare uppmärksammas årligen i Utrikesdepartementets rapporter om de mänskliga rättigheterna i enskilda länder. Våra utlandsmyndigheter har en nära kontakt med enskilda organisationer och andra MR-försvarare i respektive verksamhetsland. Sverige för kontinuerligt en aktiv bilateral dialog med andra länders regeringar om dessa frågor. Vi agerar också inom EU, inom FN och i andra samverkansorgan. EU:s riktlinjer om MR-försvarare utgör en gemensam plattform för EU:s agerande. Riktlinjerna underlättar samordningen mellan EU-länderna vad gäller stöd till individer och organisationer som arbetar för ökad respekt för MR. Sedan riktlinjerna antogs år 2004 har EU intensifierat sina insatser till stöd för enskilda MR-försvarare. EU:s medlemsländer har tagit till sig den kritik som framfördes vid EU:s forum för mänskliga rättigheter 2005 om efterlevnad av riktlinjerna. Under det brittiska EU-ordförandeskapet hösten 2005 genomfördes en särskild EU-kampanj till stöd för MR-försvarare. Det nuvarande österrikiska ordförandeskapet har tagit initiativ till en ny kampanj under 2006 till stöd för kvinnliga människorättsförsvarare, som inte sällan är särskilt utsatta i sitt arbete. Under våren 2006 genomförs en utvärdering och uppföljning av riktlinjerna för att se hur väl dessa har genomförts och för att identifiera sätt att ytterligare förbättra genomförandet. Sverige är aktivt engagerat i detta arbete och har ansvar för utvärderingen i Botswana och Nordkorea. Sverige kommer att fortsätta bidra till att EU:s riktlinjer blir styrande för vårt gemensamma agerande i alla länder där situationen kräver det. Samtliga svenska utlandsmyndigheter har instruerats att aktivt delta i detta arbete och att sprida information om riktlinjerna till MR-försvarare i verksamhetslandet. Den svenska regeringen verkar också för att arbetet med de mänskliga rättigheterna ska genomsyra FN:s arbete. I mars i år tog FN:s generalförsamling ett historiskt beslut att inrätta ett nytt råd för mänskliga rättigheter. Det nya MR-rådet innebär en nystart för FN:s MR-arbete. Sverige ska i det nya rådets verksamhet, liksom i övriga FN-organ, fortsätta att med kraft understryka vikten av respekt för MR som en nödvändig förutsättning för säkerhet och utveckling. Vi ska också driva frågan om stöd till dem som arbetar för samma mål. Jag kan försäkra att Sverige och övriga EU inom ramen för MR-rådet kommer att uppmärksamma MR-försvarares situation. Jan Lindholm lyfter avslutningsvis fram den risk som MR-försvarare löper att utsättas för våld och förföljelse i sitt MR-arbete och nämner som ett exempel Colombia. Jag håller med om att det är helt oacceptabelt att MR-försvarare utsätts för förföljelse och våld i de länder där detta inträffar. De som arbetar för att uppmärksamma MR-kränkningar och därigenom också motverkar en kultur av straffrihet har rätt till stöd och skydd. Sverige söker på olika sätt bidra till stöd och skydd för MR-försvarare i Colombia. Vi gör detta i kontinuerliga dialoger med regeringen, genom en nära kontakt med svenska och colombianska enskilda organisationer och genom EU. Sverige deltar exempelvis i den särskilda studie om övergrepp mot kvinnliga MR-försvarare i Colombia som nu genomförs inom ramen för implementeringen av EU:s riktlinjer. Även seminarier och andra projekt planeras för opinionsbildande verksamhet om riktlinjerna.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för ett mycket genomarbetat och på många sätt klargörande svar på min interpellation. Utrikesministern säger i svaret, som jag har fått i förväg: "De som arbetar för att uppmärksamma MR-kränkningar och därigenom också motverkar en kultur av straffrihet har rätt till stöd och skydd." Många människorättsförsvarare kommer från det vi kan kalla tryggare västerländska länder, men det stora flertalet är sådana som arbetar i sina hemländer där övergreppen pågår. Eftersom det då oftast är den egna regeringen som står för kränkningarna och hoten, antar jag att ministern med det uttalandet menar att människorättsförsvararna har rätt att kräva stöd och skydd av en part utanför det egna landet, exempelvis från enskilda länder, från internationella NGO:er och från internationella organisationer, som FN och EU. Om man anser att människorättsförvararna har rätt till hjälp och stöd har väl också vi från övriga världen, det internationella samfundet, som jag förstår det, en självklar skyldighet att bistå med den hjälpen och det stödet. Då undrar jag: Är det Sveriges uppfattning att den här rätten följs av en sådan skyldighet från exempelvis vårt eget land? Det är ett väldigt stort åtagande vi gör när vi säger att människorättsförsvararna har rätt till stöd och skydd. Sveriges och UD:s agerande, inte minst ministerns eget arbete i FN, och EU:s upprättande av riktlinjer är ett stort steg på väg mot att uppfylla det här åtagandet. Det finns naturligtvis mycket kvar att göra innan vi har kommit ända fram. Jag undrar om ministern anser att vi är på väg dit och när vi i så fall är framme. Vi kanske är där i dag, enligt regeringens uppfattning. Brott mot mänskliga rättigheter är betydligt mer än de avskyvärda missförhållanden som vi ser på platser där det pågår konflikter av större omfattning. Brott mot mänskliga rättigheter pågår i nästan alla länder, även hos oss, skulle jag vilja påstå. Inom EU finns det till exempel många länder där man regelmässigt bryter mot demonstrationsfriheten, som ska garanteras enligt FN-artikeln i EU:s egen deklaration om mänskliga rättigheter. Minoritetsgrupper, som till exempel romer och människor med annan sexuell läggning i flera EU-länder, förföljs mer eller mindre systematiskt. Många HBT-arrangemang runtom i världen, även inom EU, utsätts för trakasserier och våld, och polis i flera av dessa länder avstår från att ge något skydd när sådant inträffar, eller ger ett mycket bristfälligt skydd. I förra veckan hände det till exempel i Moskva. Det har hänt i Riga och Krakow under våren. Jag undrar hur Sverige ser på kränkning av mänskliga rättigheter och människorättsförsvarare när konflikterna sker inom EU. Hur agerar vi då? Vad kan Sverige göra i de situationerna för att stödja de utsatta grupperna inom EU?

Herr talman! Jan Lindholms fråga är väldigt klar och tydlig efter inledningen: Avser ministern att verka för att ge funktionen människorättsförsvarare en tydligare plats i Sveriges policy för mänskliga rättigheter? Jag kunde ha gjort det enkelt för mig genom att bara säga ja. Och det är vad som gäller. Vi vill ge den här funktionen en tydligare plats. Jag känner väldigt djupt för det här personligen, eftersom jag har varit biträdande generalsekreterare i FN för humanitära frågor. I början på 90-talet försökte vi mynta begreppet att solidaritet i det humanitära arbetet inte får stanna vid en gräns utan vid en människa i nöd. Den principen etablerades genom det mandat som gavs det humanitära arbetet i FN 1991, den 18 december kl. 02.00 på natten, då resolutionen slutligen blev utarbetad. Vad vi då inte kunde säga var att allvarliga kränkningar mot mänskliga rättigheter också var en situation där solidariteten inte skulle stanna vid en gräns utan vid en människa i nöd. Alltför länge har vi fått leva i en värld där det betraktas som inblandning i inre angelägenheter att ge sig in i människorättssituationer i enskilda länder. Detta är, enligt min uppfattning, i strid mot den universella deklarationen för mänskliga rättigheter. Den är universellt giltig, och det är verkligen meningen i dagens internationella politik att vi ska sätta människan i centrum. Det är svårare att göra det på området för mänskliga rättigheter än på det humanitära området. Att få in mat och medicin är en sak. Den politiska processen med en person som torteras i ett fängelse eller inte får rätt att uttrycka sin åsikt är svårare. Men jag vill säga att det görs framsteg. Jag deltog aktivt i förhandlingarna om det nya rådet för mänskliga rättigheter. Det gläder mig att vi har kvalitativa texter i det nya rådet för mänskliga rättigheter som bör uppmärksammas. Där finns till exempel nu möjligheten att medlemmar kan suspenderas om de bryter mot mänskliga rättigheter på ett allvarligt sätt. Det ställs krav på att ingå förpliktelser och ge löften till rådet för mänskliga rättigheter som man sedan ska efterleva. Och varje ny medlem i rådet för mänskliga rättigheter måste få sitt eget record för mänskliga rättigheter genomlyst. Det här är klara framsteg i den riktning som Jan Lindholm vill gå och som också regeringen vill gå. Det är bra att denna opinionsbildning fortsätter. Det är också bra att det diskuteras i politiska forum, i parlament, i medierna så att det här synsättet slår igenom så att solidaritet inte stannar vid en gräns utan vid människor i nöd. Det måste helt logiskt gälla alla stater, vare sig det är i vår omedelbara närhet eller i grupper av länder som vi själva ingår i. Det kan ibland vara ganska plågsamt att behöva ställa de frågorna, men det är viktigt att det görs för trovärdigheten i systemet. Jag kan inte heller dölja att det naturligtvis är ett svårare politiskt arbete. Det krävs mycket diplomati och mycket kontakter med likasinnade för att man ska lyckas i det här. Jag tycker till slut att vi ska komma ihåg de modiga försvarare för mänskliga rättigheter som ofta med stor risk för sin säkerhet, till och med sina liv, fört denna kamp. När vi ser tillbaka på historien kan vi vara oerhört tacksamma för att de fanns där, Havel i Europa och befrielsekämpar runtom i olika länder som förtryckts. Också ur ett historiskt och moraliskt perspektiv är det viktigt att göra det som vi nu gemensamt formulerar här i dag i Sveriges riksdag.

Herr talman! Jag får tacka för kommentarerna, särskilt det tydliga att människorättsrådet överskrider nationsgränser. Det är väldigt viktigt. Jag tror att vi har en samsyn där. Min fråga bottnade egentligen i EU:s direktiv för människorättsförsvarare och implementeringen i vår egen organisation. Utan en väl fungerande implementering kanske regelverket eller de överenskommelser vi gör internationellt inte har så stort värde i praktiken. Som jag ser det är ett första steg att göra de här riktlinjerna kända för människorättsförsvarare. Ministern säger i sitt svar att man arbetar med det. Jag har signaler om att det inte fungerar så bra ännu. Jag anser att det handlar om varje land där det finns problem - det kan vara vårt eget land eller våra grannländer. Det är ett brett spektrum av människorättsförsvarare. Det finns allt från de som med risk för sina liv står i vägen för övergrepp till att det handlar om kränkningar av mänskliga rättigheter i ett mindre dramatiskt sammanhang i samband med demonstrationer och sådant. Det är det första steget, att göra det här känt. Jag har från organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter fått ett exempel som man tycker att Sverige borde följa. Xavier Solanas personliga representant när det gäller mänskliga rättigheter, Michael Mathiessen, har jobbat med att presentera de riktlinjer som EU har tagit fram för hur man ska arbeta, i Guatemala vid två tillfällen. Det uppskattar man som ett väldigt bra sätt att lyfta fram frågan. Sverige borde ta till sig det arbetssättet. Och man säger att Nederländerna har utvecklat något som de kallar för en tool-box , en verktygslåda, för implementering ute i organisationen. Då undrar jag om vi i Sverige har tagit fram något paket, någon verktygslåda, något system där Sverige finns representerat internationellt med beskickningar, ambassader och annat - där vi finns på plats - för hur vi jobbar med att göra det här känt så att de människor som jobbar som människorättsförsvarare har möjlighet att få ett stöd från de europeiska länderna, även från vårt land. Och hur jobbar man med att samordna det arbetet? Alla europeiska länder är ju inte så starkt representerade. Sverige har ju inte så stark representation i alla länder där de här konflikterna finns. Vi har inte förmåga till det. I vilken utsträckning samarbetar man då för att använda varandras kanaler och kontakter? Det skulle vara intressant att mera konkret höra hur det arbetet går till.

Herr talman! Jag ska vara väldigt konkret. Jag har framför mig vår instruktion till samtliga ambassader, delegationer och karriärkonsulat. För att besvara frågan hur vi tillämpar EU:s riktlinjer kan jag sammanfatta det i fem punkter och efteråt ge denna skrivelse till våra myndigheter till Jan Lindholm. 1. Samtliga svenska utlandsmyndigheter har fått skriftlig information om EU:s MR-riktlinjer. 2. Information om riktlinjerna ingår i all MR-utbildning inom ramen för diplomatprogrammet samt i MR-utbildningen för UD:s Sidapersonal inför utlandsstationering. 3. Svenska utlandsmyndigheter har kontinuerlig kontakt med enskilda organisationer och andra MR-försvarare, enligt instruktion. 4. Sverige ger årligen finansiellt stöd till ett antal utländska MR-organisationer och -försvarare, bland annat i Colombia - apropå det mer konkreta inslaget i Jan Lindholms interpellation. 5. För kännedom om MR-situationen i ett visst land samt för sammanställning av ambassadens årliga MR-rapporter krävs kontakter med lokala nationella MR-organisationer och -försvarare. Så vi har gjort allt vi har kunnat för att säkerställa att den här funktionen blir så meningsfull och relevant som möjligt.