Ett svenskt erkännande av Västsahara

Fru talman! Jonas Sjöstedt har frågat mig när regeringen avser att erkänna Västsahara, hur regeringen avser att verka inom EU för ett erkännande av Västsahara samt vilka initiativ jag avser att ta för att få till stånd ett utökat mandat för FN:s övervakningsstyrkor Minurso. Regeringen anser inte att de folkrättsliga förutsättningarna för att erkänna den sahariska arabiska demokratiska republiken, Västsahara, som självständig stat är uppfyllda. Det finns ingen västsaharisk stat som kan sägas utöva en effektiv kontroll över vare sig huvuddelen av territoriet eller den befolkning som bor där. Därmed uppfylls inte de folkrättsligt grundade kriterier på erkännande av en stat som Sveriges utrikespolitik i detta avseende vilar på. Det kan noteras att Västsahara fortfarande står på FN:s lista över självstyrande områden. Inget annat EU-land har erkänt Västsahara som en egen stat. År 2007 lade Marocko fram ett förslag till autonomi för Västsahara. Samtidigt lade Polisario fram ett förslag som innefattade en folkomröstning med självständighet som ett av alternativen. Förhandlingarna mellan parterna leds av FN:s generalsekreterares personliga sändebud Christopher Ross. Regeringen stöder fullt ut FN:s ansträngningar i syfte att finna en rättvis, varaktig och ömsesidigt acceptabel politisk lösning som ger Västsaharas folk självbestämmande i enlighet med de principer som har beslutats av FN:s säkerhetsråd. Rätten till självbestämmande behöver dock inte nödvändigtvis innebära självständighet. Ett erkännande av sahariska arabiska demokratiska republiken i detta skede skulle kunna underminera FN:s ansträngningar att finna en lösning i enlighet med folkrättens principer. Med detta torde Jonas Sjöstedts första två frågor vara besvarade. Minursos mandat beslutas som bekant av FN:s säkerhetsråd, där Sverige inte är medlem och därför inte kan påverka en sådan utökning av mandatet som Jonas Sjöstedt efterfrågar. Regeringen betonar vikten av att de mänskliga rättigheterna respekteras både i Västsahara och i flyktinglägren i Tindouf. Regeringen ser allvarligt på situationen i Västsahara och Tindouf och tar regelbundet upp frågorna. Då Jonas Sjöstedt, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Jens Holm fick delta i överläggningen.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för detta svar och vill hälsa från Jonas Sjöstedt att han ber om ursäkt för att han inte kan vara på plats. Han blev sittande på ett tåg i Karlstad som inte gick i tid. Nu närmar han sig sakta men säkert Stockholm, men han är tyvärr ännu inte här. Jag tycker att detta svar, Carl Bildt, innehåller ett antal brister och har därför ett antal frågor som jag skulle vilja ha svar på. Du säger att de folkrättsliga förutsättningarna för ett erkännande av Västsahara inte finns och att man inte har kontroll över sitt territorium. Då vill jag påminna om att det finns ungefär 80 länder i världen som redan har erkänt Västsahara som en stat, bland andra Sydafrika, Uruguay och Mexiko. Västsahara är en del av Afrikanska unionen. Men självklart är det så att Polisario, som är den legitima ledningen för Västsahara, inte har kontroll över hela Västsahara. Västsahara är ockuperat av Marocko. Men vi kan inte låta ockupationsmakterna diktera vår utrikespolitik. Jag tänker till exempel på hur Carl Bildt ser på Palestina. Det känns som om den svenska regeringens politik visavi åtminstone den palestinska ledningen går åt rätt håll. Den svenska regeringen ger den palestinska ledningen ett allt större erkännande, till exempel vid omröstningen i FN ganska nyligen. Då vill jag ställa följande fråga till Carl Bildt: Innebär regeringens hållning att Sverige som land aldrig skulle kunna erkänna Palestina som ett suveränt land så länge någon del av det som vi kallar Palestina är ockuperat av Israel? Detta är en viktig principiell fråga att svara på. Jag skulle också vilja veta vad Carl Bildt menar med att ett erkännande av Västsahara skulle kunna underminera FN:s ansträngningar att finna en lösning i enlighet med folkrättens principer. Innebär det att tidigare erkännanden av Västsahara från till exempel Sydafrika, Uruguay och Mexiko har underminerat en vettig lösning av konflikten och Marockos ockupation i Västsahara? Eftersom du framför det som argument borde du också kunna förklara hur andra erkännanden på ett negativt sätt har spelat in. Dessutom skulle jag vilja veta vad regeringen över lag gör för att verka för en lösning av konflikten och för att Marockos ockupation ska upphöra. Jag tänker till exempel på domarna som kom i Rabat i Marocko för några dagar sedan mot 24 västsahariska människorättsaktivister. Nästan hälften av dem dömdes till livstids fängelse. Resterande fick fängelsestraff på mellan och 20 och 30 år. Detta har fördömts stort av Human Rights Watch, Amnesty, Internationella Juristkommissionen och så vidare. Men vad har du, Carl Bildt, gjort efter dessa domar? Vad har den svenska regeringen gjort? För några dagar sedan var Marockos talman här i Sverige och träffade representanter från regeringen. På vilket sätt protesterade då regeringen mot domarna mot dessa människorättsaktivister och mot Marockos ockupation?

Fru talman! Sveriges erkännandepolitik grundar sig på Sveriges politik och på de folkrättsliga kriterier som har varit tydliga i samtliga de fall som jag har varit medveten om under överskådlig tid, och det är vid det här laget en relativ lång tid. Detta gäller även Palestina. Jag har fört ett antal debatter i denna kammare där jag har förklarat att vi icke kan erkänna Palestina som en självständig stat därför att man inte kontrollerar territoriet. Svensk erkännandepolitik utgår från - man kan säga att det är småstatens politik - att vi erkänner realiteterna. Andra länder har en annan erkännandepolitik, där man ser erkännandet mer som ett politiskt uttalande om vad man skulle vilja. Vi har en erkännandepolitik som grundar sig på världen såsom den faktiskt är. Det faktum att vi erkänner en stat betyder inte att vi anser att den regim som finns där är speciellt aptitlig. Det inträffar också, som sagt, att vi då hamnar i situationer som kan vara moraliskt lite besvärliga att hantera. Men vi utgår i alla fall från denna princip. Låt mig som ett konkret exempel bara nämna att Sverige hela tiden erkände - rätt eller fel, men jag tror inte att Vänsterpartiet tillhörde dem som stod i opposition mot det - att Estland, Lettland och Litauen var ockuperade av Sovjetunionen och vägrade acceptera dem som självständiga stater. Det utgick från denna erkännandepolitik som är Sveriges och har varit det sedan länge. Västsaharasituationen följer naturligt av detta liksom för övrigt Palestinasituationen. Skulle ett erkännande underminera FN:s ansträngningar? Ja, det tror jag. Men framför allt skulle det försvåra för Sverige. Vi har i dag till exempel inom Europeiska unionen en viss röst i Västsaharafrågorna. Skulle vi då avvika från det som är EU:s linje ställer vi oss utanför EU:s diskussioner i denna fråga. Om detta anses vara gynnsamt eller inte från Jonas Sjöstedts, Jens Holms eller Vänsterpartiets utgångspunkt är mer diskutabelt. Men det skulle få denna effekt. Det skulle självfallet också underminera FN-sändebudets möjligheter att föra de mycket svåra och komplicerade förhandlingarna framåt mot någon typ av lösning som är acceptabel för samtliga. Det är faktiskt så att när man försöker skapa fred måste man försöka åstadkomma någonting som ytterst kan accepteras av alla de olika parterna. Det måste, som jag har sagt i andra sammanhang, möta minimibehoven hos samtliga parter utan att möta maximikraven hos någon, då det i så fall är lätt att det inte accepteras av den andra sidan. Därför är det viktigt att vi respekterar det som säkerhetsrådet har sagt, att vi respekterar mandatet för FN-medlaren och att vi inte genom ensidiga åtgärder försöker att på ett eller annat sätt rycka undan grunden för honom utan ger ett så starkt stöd som möjligt för FN:s ansträngningar. Vår erkännandepolitik, som jag har formulerat den här, är starkt grundad i folkrätten och vår tro på folkrätten, och vårt stöd till FN:s insatser här är grundat på vår starka tro på FN som det främsta instrumentet för fred i besvärliga situationer som denna. Vi vill inte att denna politik ska rubbas i något hänseende.

Fru talman! Det är som Carl Bildt är inne på: Hur man erkänner ett land är ingenting som är ristat i sten. Det finns ingen internationell konsensus om hur man gör, utan de enskilda länderna bestämmer själva när de tycker att det finns politiska och andra förutsättningar för att ett land ska erkännas som suverän stat. Jag tycker att vår nuvarande EU-minister Birgitta Ohlsson var inne på rätt spår när hon 2009 skrev i tidskriften Västsahara att Sverige bör driva frågan om ett erkännande av Sahariska arabiska demokratiska republiken, SADR, inom EU-kretsen. Det är alltså Västsahara. Hon skrev att ett sådant erkännande förmodligen skulle vara nyckeln till Västsaharas frihet. Jag tror precis som Birgitta Ohlsson att ett svenskt erkännande av Västsahara skulle driva på för att Marocko till slut måste häva sin ockupation. Det skulle vara en del av en mer aktiv svensk politik för Västsaharas frihet. Jag tycker att det är lite symtomatiskt att Carl Bildt inte svarade på min fråga hur regeringen har agerat efter de hårda domarna mot människorättsaktivisterna. Nästan hälften av de 24 människorättsaktivisterna fick livstids fängelse. De andra fick fängelsedomar på 20-30 år. Varför? Därför att de hade utövat det vi tycker är deras fullt legitima rätt, nämligen att kämpa för frihet i sitt land. Nyligen var Marockos talman här på besök och träffade representanter för den svenska regeringen. Jag vill då veta på vilket sätt den svenska regeringen protesterade mot dessa domar och på vilket sätt den svenska regeringen använde detta tillfälle för att överlag protestera mot Marockos brutala ockupation av Västsahara. Det måste Carl Bildt svara på här i kammaren. Jag tror inte alls att det är så att ett erkännande av Västsahara skulle underminera FN-processen. Som jag var inne på skulle det tvärtom visa på att vi i Sverige inte accepterar den marockanska ockupationen. Jag vill också påminna om att det finns ett riksdagsbeslut om att erkänna Västsahara. Jag tror att det var den 5 december i fjol som en majoritet i denna kammare uppmanade den svenska regeringen att erkänna Västsahara och på EU-nivå verka för ett erkännande av Västsahara. Vi fattade också beslut om att den svenska regeringen ska verka för att FN-styrkan Minursos mandat ska utsträckas till att även gälla övervakning av situationen för de mänskliga rättigheterna i det ockuperade Västsahara. Det är också en av frågorna från Jonas Sjöstedt. Då svarar utrikesministern att vi eftersom vi inte är medlemmar av FN:s säkerhetsråd inte kan påverka frågan. Men det är väl klart att vi måste kunna påverka frågan ändå! Menar Carl Bildt verkligen att man måste vara medlem i FN:s säkerhetsråd för att kunna driva på för ett utökat mandat för Minurso? När jag ändå pratar om säkerhetsrådet vill jag påminna om att jag blev väldigt besviken när vår svenska regering röstade för att Marocko skulle få en plats i FN:s säkerhetsråd. Det är verkligen att belöna en brutal ockupationsmakt. Vi ska inte ge dem sådana viktiga strategiska positioner i världen.

Fru talman! Om det skulle vara som Jens Holm säger att FN skulle anse att erkännandet skulle stärka FN:s ansträngningar skulle FN såklart ha bett om det. Det har de dock inte gjort - tvärtom. Säkerhetsrådet säger att man ska försöka komma fram med detta mellan parterna och få en kompromiss. Då vill man såklart inte att det internationella samfundet ska ställa sig ensidigt på vare sig den ena eller den andra sidan. Det säger sig självt att det skulle underminera medlingsansträngningarna. Som sagt: Hade Jens Holm rätt hade väl FN sagt det. FN vet väl möjligtvis något bättre än Vänsterpartiet vad som ligger i FN:s intresse. Det är rätt uppenbart att det skulle underminera FN-ansträngningarna. Däremot är det självfallet en fråga om vad som är Sveriges politik. Ja, det är aktivt stöd för FN-dialogen. Det är inte unikt i detta fall, utan det finns ett antal mycket besvärliga konflikter där Världssamfundet genom säkerhetsrådet har försökt att genom FN-medling få en lösning till stånd. Det är inte alltid det går speciellt enkelt, och i detta fall är det mycket svårt. Olika medlare har försökt, och det pågår samtal. Ännu har ingen lösning kommit, men man får inte ge upp och tro att det bara är genom ensidiga diktat åt det ena eller andra hållet som man kan lösa det hela. Det är fel väg. Vi tror på att hålla på svensk politik vad gäller erkännandefrågor, och vi tror på att hålla på svensk politik vad gäller stödet till FN:s försök att genom förhandlingar skapa fred. Sedan har Jens Holm rätt; jag svarade inte på frågan om domarna nyligen. Det var en försummelse på grund av tid. Dessa domar fälldes i en militärdomstol, och vi och andra har sagt att så bör det inte vara. Dessa rättegångar borde i stället ha ägt rum i en vanlig civil domstol, med de regler som gäller för detta. Sedan kan man alldeles uppenbart klassificera dessa personer på lite olika sätt. De anklagades för vad som även i Sverige skulle ha varit väldigt grova våldsbrott. Vi ska inte ta ställning till vare sig arten av brott eller om de är skyldiga eller oskyldiga, men vi har framfört synpunkten att rättegångarna borde ha skett i en normal civil domstol och inte i en militärdomstol. Såvitt jag förstår skedde det i militär domstol därför att det var mord som utfördes på, enligt uppgift, militära representanter.

Fru talman! Vad gäller domarna i Rabat var de mot 24 människorättsaktivister eller frihetsaktivister från Västsahara som hade varit en del av ockupationslägret Gdeim Izik. Detta ockupationsläger stormades av marockansk militär, så man kan lugnt säga att det var de som började med våldsamheterna. Det var väl på sin plats att vi fick en protest från Carl Bildt och den svenska regeringen, men det känns som att man får dra ur utrikesministern alla protester mot Marockos ockupation. Jag tycker att det är så märkligt - det är en uppenbar kränkning av folkrätten, mänskliga rättigheter och allt annat. Jag vill se en mer aktiv svensk politik för att häva Marockos ockupation. Det är därför ett erkännande skulle vara så viktigt. Jag tycker inte att Carl Bildt har svarat på min fråga. På vilket sätt har Mexikos, Sydafrikas, Uruguays och en stor del av de afrikanska ländernas erkännande av Västsahara försvårat FN-processen för att få ett stopp på Marockos ockupation? Carl Bildt har ännu inte svarat på det, men du har ju ett inlägg kvar. Jag vill också understryka att detta är ett beslut som är fattat av Sveriges riksdag i december i fjol, då en majoritet av kammaren uppmanade den svenska regeringen att erkänna Västsahara, verka för detta på EU-nivå och verka för att Minursos mandat utökas till att också gälla övervakning av de mänskliga rättigheterna. Att Carl Bildt bara viftar bort detta och säger att de som regering inte tänker göra det känns som riksdagsledamot verkligen inte okej, måste jag säga.

Fru talman! Jag börjar med den fråga jag enligt Jens Holm inte har svarat tillfredsställande på. Det är korrekt; jag har inte svarat på den. Nu ska jag göra det. Hur har de andra ländernas erkännande påverkat det hela? Det finns väldigt olika uppgifter på hur många det är. Jag har sett uppgifter på allt mellan 20-30 och 80. Folk är inte riktigt klara över detta. Det är någonting man mörkar en hel del. Sedan ligger det där såvitt jag förstår i sin helhet för rätt länge sedan. Sedan 2007 är FN-förhandlingarna inne i en ny fas. Att kalla den aktiv vore kanske att föra det lite för långt, men 2007 lades ett långtgående autonomiförslag fram från Marockos sida. Nya förslag lades också fram från Polisarios sida. FN:s säkerhetsråd sade då att förhandlingarna skulle få - det kan vi kalla det - en ny start. Det skulle bli nya ansträngningar och nya förhandlingar. Sedan dess har mig veterligt inga erkännanden skett över huvud taget, utan då låter man situationen ligga still och man låter FN-processen få den möjlighet som förmodligen är den enda som över huvud taget finns att uppnå någon rimlig lösning. Det hela har komplicerats lite av att den socialdemokratiska partistyrelsen förlorade en votering på den socialdemokratiska partikongressen. Sådant inträffar. Om vi skulle gå Vänsterpartiets väg skulle vi isolera oss och självfallet förlora inflytande inom EU. Vi skulle underminera FN-processen. Vi skulle dessutom underminera principer för svensk erkännandepolitik, vilket i andra fall som kanske är riktigt viktiga skulle vara negativt också för våra möjligheter att tillvarata Sveriges intressen.