Etik i näringspolitiken och handeln med Colombia

Herr talman! Luciano Astudillo har frågat vice statsministern, Maud Olofsson, om syftet med mötet med Colombias vicepresident Francisco Santos den 15 april i år, om hon tagit initiativ till förhandlingar om eventuell krigsmaterielexport till Colombia samt om sådana förhandlingar pågår. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. När Maud Olofsson träffade sin colombianske motpart, vicepresident Santos, i samband med dennes besök i Sverige den 14-15 april i år, handlade samtalet om för Sverige och Colombia viktiga frågor som energi, miljö, klimat och respekten för mänskliga rättigheterna i Colombia. Svaret på de bägge senare frågorna är, vad regeringen ankommer, nej.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret även om jag tycker att det är en något märklig ordning att utrikesministern får redogöra för Maud Olofssons förehavanden på hennes möten. Det är något besynnerligt, men man får nöja sig med det korta och kärnfulla svaret, som jag tycker är något undfallande. Under en lite längre tid nu har utbytet, relationerna och aktiviteterna mellan våra båda regeringar varit ovanligt högt. Carl Bildt har besökt Latinamerika för första gången och där sammanstrålat med president Uribe. Vice president Santos har varit här inte bara en gång utan ett par gångar på väldigt kort tid. Det är klart att man undrar vad som egentligen pågår. Ur Colombias perspektiv är detta agerande ganska logiskt. Landet har allt svårare att få stöd för sin strategi för att lösa den väpnade konflikt som finns i landet. Demokraterna obstruerar i USA. Bush kan inte ge det förbehållslösa stöd som tidigare gavs. Nu väntas ett presidentval i USA där till och med en demokratisk president kan bli vald. Då är det klart att Colombia och president Uribe behöver andra vänner. Också i Europa reses allt fler frågetecken i Storbritannien, Frankrike och Spanien kring vad som egentligen pågår i landet. Nya vänner behövs alltså. Herr talman! Det är inte så förvånande att Carl Bildt är en av dem som först räcker ut handen. Bildt har haft en förmåga att hamna i fel sällskap tidigare. Det är inte så att jag ska vara konspiratorisk nu, men redan i höstas anade jag oråd. När budgettexterna kom i höstas när det gäller synen på Colombia definierade man Colombia som ett postkonfliktområde. Det ändrades inte förrän det kom till utrikesutskottet. Det var förvisso den borgerliga majoriteten där som gjorde detta, men det skedde efter påtryckningar från bland annat det civila samhället. Jag trodde att det var en felskrivning, men det var det kanske inte. Det kanske var ett upplägg inför framtida relationer med landet. Det är klart att det är mycket lättare att ha relationer av det slag som vi debatterar i dag, som gäller krigsmateriel, med länder som kan definieras som postkonfliktområden än med länder där det pågår ett regelrätt krig mellan stridande parter, åtminstone internt. Det har skett en del spekulationer i medierna om vad som egentligen händer. Jag hade hoppats att man hade varit lite mer tydlig i interpellationssvaret om vad som egentligen händer och vad som pågår. Det påstås bland annat att Inspektionen för strategiska produkter ska ha gett Saab tillstånd att sälja radarutrustningen Erieye som den heter. Jag hade hoppats att Carl Bildt skulle ta det här tillfället i akt och klargöra vad det är som pågår. Vilket är den borgerliga regeringens ställningstagande i frågan? Tänker man ge tillstånd till försäljning av krigsmateriel till Colombia? Det skulle jag tycka var synnerligen allvarligt. Jag vill fråga utrikesministern hur han tänker agera i frågan.

Herr talman! Svaret är kort och kärnfullt, men låt mig utveckla det hela lite. Jag tror att Luciano Astudillo och jag inte har riktigt samma syn - det är alldeles uppenbart - på utvecklingen i Colombia. Det är alldeles riktigt att det har pågått en väpnad konflikt i Colombia under mycket lång tid. Det är framför allt Farcgerillan men också paramilitära grupperingar på den andra sidan som varit inblandade i denna. Det har också varit mycket tydliga kopplingar till den narkotikahantering som är en farsot från Colombia och det området som drabbar världen i dess helhet. Det är den här narkotikafinansierade, rätt extremistiska, marxistiska gerillan som är ett av de stora problemen. Det pågår omfattande övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Colombia. Det är väsentligt mycket mindre nu än det var tidigare. Huvudansvaret för detta ligger självfallet på dessa väpnade grupperingar som kidnappar människor. Men det har också, framför allt tidigare, varit en svår situation för fackliga ledare och andra. Vi i Sverige har sedan lång tid fört en rätt nära dialog med olika delar av det colombianska samhället. Det har varit stöd till MR-organisationer och stöd till FN:s högkommissaries för mänskliga rättigheter kontor i Bogotá, för att ta några konkreta exempel. Vi har också, vilket jag också har gjort tidigare, uttalat uppskattning för inslag i den politik som har lett till en tydlig förbättring av läget i Colombia under senare år. Det innebär inte att alla problem är ur världen, förvisso inte. Men situationen är i dag väsentligt mycket bättre. Sedan finns det de som har en mer skeptisk inställning. Jag skulle vänligt råda Luciano Astudillo att inte förknippa sig med amerikansk protektionism. Det är riktigt att de amerikanska demokraterna motsatt sig frihandelsavtalet med Colombia. De motsätter sig alla frihandelsavtal över huvud taget som ligger i den amerikanska kongressen. De godkänner inte någonting. Det har inte att göra med någon omsorg om människor i andra länder, utan det är utpräglade protektionistiska stämningar som man utnyttjar i det amerikanska valet och har mycket lite med detta att göra. Vi har haft ett antal dialoger. Jag träffade, som sagt, president Uribe senast i fredags. Då uttalade han sin uppskattning av den konstruktiva kritik som Sverige ibland framför när det gäller MR-frågorna. Jag utgår också ifrån att vi har en positiv utveckling av den kommersiella relationen. Vad gäller krigsmateriel känner Luciano Astudillo till det regelverk som finns. Det är inte regeringen som säljer krigsmateriel, utan det är andra som gör det. Däremot kontrollerar vi det, och det är jag som är ansvarig för detta. Inspektionen för strategiska produkter, som är en självständig myndighet, fattade beslut i februari i år, efter att ha inhämtat synpunkter från Exportkontrollrådet, där de olika politiska partierna är företrädda. Man har lämnat ett positivt förhandsbesked rörande den eventuella framtida exporten av viss övervakningsutrustning till Colombia. Det är ingenting som regeringen gör. Det här är det ISP som gör. Skulle det bli en sådan affär - det vet jag ingenting om - återkommer det självfallet till ISP för ställningstagande. Det som i så fall diskuteras är såvitt jag förstår de övervakningsutrustningar, Erieye, som vi har sålt i ett antal exemplar till Brasilien, som vi har sålt till Mexiko, som för övrigt också diskuteras i fallet Peru just nu och som i så fall ingår i ett integrerat övervakningssystem för hela detta område för att kontrollera framför allt smuggling av narkotika. Det handlar om småflygplan - numera till och med miniubåtar, fast det kan vi inte kontrollera på samma sätt - som används från små flygplatser. Erfarenheterna från både det brasilianska och det mexikanska systemet är såvitt jag förstår mycket goda. Ett mer integrerat sådant system i detta område skulle bidra till att bekämpa den smugglingen och också bekämpa den finansiering av terrorism som denna smuggling delvis är en del av. Men det är ingenting som regeringen förhandlar om. Det är ISP som har att pröva om och i så fall när en sådan affär skulle bli aktuell, om vilket jag således inte har någon konkret information.

Herr talman! Vi har en annorlunda syn på det rådande läget i Colombia. Det är sant att det finns en delvis narkotikafinansierad gerilla som använder terrormedel och kidnappningar. Det är problematiskt och har lett till att vi i landet kanske har en av världens längsta väpnade konflikter, pågående än i dag. Detta är en konflikt som vid årsskiftet ledde till nästan ett regelrätt krig med två grannländer, Ecuador och Venezuela, med upptrappning längs båda gränserna. Man var oerhört nära en väldigt explosiv situation. Vi har ungefär en och en halv miljon människor som lever som internflyktingar i landet som en konsekvens av det här kriget. Nästan hälften av Colombias befolkning lever under fattigdomsgränsen. FN:s kommissariat, som bland annat vi finansierar, rapporterade senast 2007 att det förekommer godtyckliga avrättningar, kollektiva bestraffningar och kidnappningar av civila där också andra parter är inblandade mer än den här gerillan. Det handlar om paramilitära grupper som ibland till och med har starka kopplingar, kanske inte direkt till presidenten men till de partier som stöder president Uribe. Det är ju så - det väljer inte Bildt att ta upp i sitt resonemang om beskrivningen av landet - att det finns femtiotalet senatorer och kongressledamöter, alla kopplade mer eller mindre till stödet för president Uribe, som just nu är i process för att ha starka kopplingar till narkotikamaffian i landet och de paramilitära grupperna. Det är till det här landet som vi eventuellt ska sälja radarutrustning, vilket Bildt inte känner till. Den 6 mars skulle man ha en väldigt stor demonstration i Colombia för sanning, gottgörelse och rättvisa och mot det paramilitära våldet. Efter den massdemonstration som arrangerades gick presidentens nära rådgivare José Obdulio Gaviria ut i medier och anklagade alla dem som deltog, kyrkor, MR-organisationer och fredsorganisationer, för att ha samröre med Farcgerillan, den terrorgerilla och knarkgerilla som vi pratar om. Konsekvenserna av de här anklagelserna har varit att fram tills i dag från den 6 mars har sex civila ur de här organisationerna mördats. Flera av deras organisationer har blivit angripna av paramilitära grupper kallade Las Águilas Negras. Jag träffade själv för en tid sedan Diana Gomez, vars far, Jaime Gomez, mördades. Jag skrev för övrigt en skriftlig fråga då detta inträffade. Hon vet än i dag inte vad som hände med hennes far. Hon var livrädd att återvända till Colombia eftersom hon var en av dem som organiserade de här demonstrationerna. Det är det landet som vi är på väg att ha ekonomiska relationer om krigsmateriel med, och det är synnerligen allvarligt. Jag känner till regelverket, men jag vill ändå läsa upp ett citat om de riktlinjer som antagits i riksdagen om vapenexport. "Tillstånd till utförsel av krigsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas." Jag hoppas att man efterlever detta i det ekonomiska utbyte som kommer att ske beträffande krigsmateriel med det här landet.

Herr talman! Jag har under de senaste vad det nu kan vara, de senaste 15-20 åren kanske, varit i Colombia inte alltför många gånger, men ett antal gånger under en mycket lång tidsperiod. Jag har alltså haft möjlighet att personligen se den förändring som har skett. Bogotá var en stad där det inte var aktuellt att över huvud taget gå ut på gatan. Det var ett land som var i sammanbrott, totalt förstört av strider, gerilla och narkotika. Det fanns anledning att vara mycket pessimistisk om Colombias framtid. I dag är det annorlunda. Utvecklingen har vänt. Bogotá är med latinamerikanska mått mätt en mycket säker huvudstad. Narkotikakartellerna, till och med på ett ställe som Medellín, har trängts tillbaka högst avsevärt. Farcgerillan har trängts tillbaka. Senast i går kapitulerade en av deras ledande kommendanter, vilket är ett allvarligt avbräck - ett gott sådant - för deras verksamhet i en del av landet. Vi ser att det pågår en process för demilitarisering av de paramilitära grupperingar som Luciano Astudillo med rätta påpekar har stått för väldigt många av övergreppen, även om denna demilitariseringsprocess är förenad med sina svårigheter. Vi ser en betydande ekonomisk utveckling. Det innebär inte att alla problem är över. Det är de inte. Colombia har fortfarande en väg att gå, och vi ska försöka hjälpa Colombia, inte minst med en konstruktiv attityd när det gäller hur man ytterligare kan förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna. Men det är ingen tvekan om att Colombia är ett av de länder i Latinamerika som är på rätt väg. Det finns anledning att betona detta mot bakgrund av att just detta land har varit utsatt för och fortfarande är utsatt för det elände som narkotikahanteringen är. Narkotikahantering i den omfattning vi har sett i Colombia är förödande för ett samhälle, också för att den finansierar både den extrema vänstergerillan, finansierar de paramilitära grupperingarna och, som Luciano Astudillo påpekar, ger möjlighet att korrumpera det politiska systemet. Pengar har en viss makt, och vi ser vilken effekt detta har haft. Men jag vill ändå säga att utvecklingen har vänt och för närvarande är på väg åt rätt håll. Då är det viktigt för oss, tycker jag, att i en politisk dialog av den art som vi har fört och som jag, som sagt, förde senast i fredags med Colombias president, försöka stödja denna utveckling. Den har betydelse för den latinamerikanska utvecklingen i dess helhet. Sedan ser vi, som påpekas, spänningar också i förhållande till grannländerna, Ecuador och Venezuela i det här konkreta fallet. Det har väl sin bakgrund delvis i att, åtminstone ett av de länderna har blivit ertappat med fingrarna i syltburken när det gäller alltför nära samröre med organisationer av en terroristisk natur som man inte ska ha samröre med, vilket det finns anledning att beklaga. Men det finns också anledning att notera att den colombianska reaktionen på detta har varit med hänsyn till omständigheterna förhållandevis begränsad. Det kunde ha lett till mycket allvarligare konsekvenser. Vad gäller samarbetet eller den möjliga försäljningen av krigsmateriel känner vi båda till regelverket, så jag behöver inte upprepa detta. Jag vill bara säga att jag i och för sig kan se betydande fördelar i att det övervakningssystem som vi har i Brasilien och Mexiko och som diskuteras i vissa av de andra länderna integreras för att bekämpa narkotikahanteringen. Det behövs ett sådant system. För närvarande opererar amerikanerna ett sådant med amerikanska militära medel utifrån en bas i Ecuador. Om länderna själva vill ta ett ökat ansvar för denna övervakning och detta ingripande mot narkotikasmuggling är det från principiella utgångspunkter ingenting som jag har anledning att se negativt på.

Herr talman! Jag hoppas att det inte råder några som helst missförstånd i den delen, att vi vill ha mer intresse för det som händer i Colombia. Vi har under lång tid stött den utvecklingen med fredsförhandlingar och genom att trovärdigt försöka sätta press på båda parter. Vi har varit väldigt aktiva i det. Ett ökat engagemang från svensk sida är givetvis välkommet för Colombia. Vi har i Sverige ett starkt civilt samhälle som samverkar med flera olika organisationer i Colombia. Ett ekonomiskt utbyte är också välkommet - om det är av rätt slag. Nästa gång Carl Bildt åker till Colombia kanske han ska åka utanför Bogotá för att se att det inte bara är Bogotá som gäller. Jag har varit i Bogotá, men jag har också varit Choco i Amazonas där konflikten fortfarande pågår och människor tvingas på flykt på grund av de stridande parterna. Han kanske även skulle åka till den karibiska kusten, som helt behärskas av högerknarkmaffian. Jag var där som valobservatör, och vi har haft en debatt med anledning av det. Allt som sker i Bogotá återspeglas inte i övriga delar av det stora landet Colombia. Vi ska stödja en positiv utveckling i landet. Vi ska stödja förhandlingar. Det går inte att vinna över gerillan militärt, tyvärr, utan det måste till förhandlingar på samma sätt som man förhandlat med de paramilitära grupperna på högersidan. Det är emellertid problematiskt att sälja radarutrustning, för övrigt av samma typ som den som användes till att kartlägga lägren på den ecuadorianska sidan. Det är liknande utrustning vi ska sälja till Colombia. Den utrustningen kan dessutom användas till att avlyssna, och i ett land där det är svårt att tydliggöra skillnaden mellan civila och stridande parter är det allvarligt att vi bidrar till att ge regeringen verktyg som kan användas till att ytterligare kränka mänskliga rättigheter. Den risken finns, och det vore allvarligt om vi bidrog till den.

Herr talman! Det kanske inte är min sak att i detta sammanhang kommentera den synnerligen eleverade uppfattning om kapaciteten hos svenskt materiel som Luciano Astudillo har. Det förhåller sig kanske inte riktigt på det sättet. Det handlar framför allt om ett övervakningssystem som ingriper mot eller kan detektera flygburna mål. Sedan kan det även ha vissa andra kapaciteter, dock icke dessa. Men det är en annan sak, och det kan vi återkomma till senare. Det viktiga är, och där har vi i alla fall samma uppfattning, att utvecklingen i Colombia trots allt är på väg åt rätt håll. Den är inte på väg åt fel håll. Vi ser en förbättrad situation för mänskliga rättigheter. Vi ser ett tillbakaträngande av de väpnade grupperingarna. Vi kanske ser framgångar i kampen mot narkotika, även om det torde vara den svåraste delen av det hela. Vi ser en etablering av en mer eller mindre väl fungerande demokrati, vilket det finns anledning att uppskatta. Vi ser rättvisa val äga rum. Vi har emellertid också, som det påpekas, en pågående konflikt i delar av landet. Då är det viktigt för Sverige att vara engagerat i olika delar av det colombianska samhället, och det är vi också. Vi är det på bredden - med presidenten, regeringen, det civila samhället, MR-organisationer och de FN-insatser som finns i detta sammanhang, inte minst vad gäller mänskliga rättigheter. Sedan ska de övriga frågor vi diskuterar prövas av ISP och av Exportkontrollnämnden i enlighet med det regelverk som finns för dessa frågor.