En utredning om dödshjälp

Fru talman! Staffan Danielsson har frågat mig om jag avser att snarast låta utreda frågorna om brister och gråzoner i vården vid livets slutskede samt hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp bäst skulle kunna utformas. Om inte så vill Staffan Danielsson veta hur jag ställer mig till att låta frågan prövas i en folkomröstning, så som skett i ett antal delstater i USA.

Johan Hultberg har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till en utredning om hur en strikt begränsad och reglerad form av dödshjälp, såsom den så kallade Oregonmodellen, skulle kunna tillåtas i Sverige.

Svensk hälso- och sjukvårds uppgift är att förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador. Till det hör också att lindra lidandet och främja livskvaliteten för patienter som befinner sig i livets slutskede på grund av progressiv och obotlig sjukdom eller skada. Det är oerhört angeläget att patienter som befinner sig i den situationen får en så god vård som möjligt. Som all annan vård ska vård i livets slutskede bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet.

När det gäller vård i livets slutskede har det under det senaste decenniet gjorts mycket på nationell nivå för att främja en positiv utveckling. Socialstyrelsen har tagit fram ett nationellt kunskapsstöd som ger god vägledning för styrningen och ledningen av den palliativa vården.

Genom regeringens stöd till regionala cancercentrum har ett vårdprogram för palliativ vård tagits fram, som är tillämpligt oavsett vilken diagnos det gäller. Regeringen ger också stöd till Svenskt Demenscentrum, som bland annat tillhandahåller kunskapsstöd och en webbutbildning om palliativ vård. Läkemedelsverket har publicerat rekommendationer om smärtbehandling i livets slutskede. Socialstyrelsen har tydliggjort vilka regler som gäller när plågsamma symtom inte kan lindras på något annat sätt än att genom palliativ sedering påverka patientens medvetandegrad.

Sedan 2011 finns särskilda föreskrifter från Socialstyrelsen om livsuppehållande behandling, som bland annat anger förutsättningarna för att avbryta sådan behandling. Till föreskrifterna finns också en handbok som ger ytterligare stöd i vården. Det svenska palliativregistret fungerar som ett viktigt verktyg för uppföljning och förbättringsarbete. I sin uppföljningsrapport från 2016 konstaterar Socialstyrelsen att trenderna tyder på en stadig förbättring men att det också finns behov av förbättringar inom vissa områden. Det är naturligtvis angeläget att landstingen och kommunerna bedriver ett fortsatt förbättringsarbete inom den palliativa vården.

Dessa insatser svarar delvis upp mot de frågor som lyftes fram av Statens medicinsk-etiska råd 2008 i den skrivelse som Staffan Danielsson och Johan Hultberg refererar till när det gäller gråzoner i vården.

Frågan om dödshjälp är en komplex och svår fråga. Den har många olika aspekter och ska diskuteras med stor ödmjukhet. I grunden har jag dock ingen annan uppfattning än de av mina företrädare som Staffan Danielsson tidigare har debatterat med. Jag är i dag inte beredd att initiera en utredning om dödshjälp och anser inte heller att det vore lämpligt med en folkomröstning i frågan. Som Staffan Danielsson själv konstaterar finns det inte heller i riksdagen något tydligt stöd för sådana initiativ.

Jag har naturligtvis stor respekt för de synpunkter som förs fram i debatten både av dem som argumenterar för och av dem som argumenterar emot dödshjälp. Jag har också stor respekt för de personer som befinner sig i den svåra situation som obotlig och dödlig sjukdom innebär och för deras anhöriga, liksom för dem som uttrycker oro för vad legaliserad dödshjälp skulle kunna innebära ur ett samhällsperspektiv. Jag har stor respekt för dem som säger att legaliserad dödshjälp skulle innebära en principiellt avgörande förändring av såväl läkarrollen som hälso- och sjukvårdens uppdrag. Regeringen har för närvarande inga planer på att se över den ordning som sedan lång tid råder i Sverige.

Jag är medveten om att detta är en fråga som kommer att fortsätta att debatteras både i Sverige och i omvärlden och som vi även fortsättningsvis kommer att behöva förhålla oss till. För debattens skull ser jag därför positivt på den kunskapssammanställning som Statens medicinsk-etiska råd nyligen har publicerat och som förhoppningsvis kan bidra till en mer kunskapsbaserad och saklig debatt i frågan.

Fru talman och fru statsråd! Tack för svar, och glöm mina lite hårda ord tidigare i debatten! Jag kommer att bli lite känslosam här också, för detta är en viktig fråga som berör oss djupt. Det är en viktig, angelägen och känslig fråga vi diskuterar. Jag tycker att statsrådet har ett hyggligt tonläge i svaret. Vi folkvalda, som i denna fråga verkligen företräder folket och den breda folkmajoriteten, avfärdas inte lika iskallt och okänsligt av statsrådet som av till exempel Läkarförbundet och en del religiösa krafter.

Men i sak är statsrådet obeveklig. Hon hänvisar till en del utredningar och projekt som har gjorts, och det är bra. Men det är fortsatt blankt nej till det som Statens medicinsk-etiska råd, Smer, har begärt sedan 2008: en utredning om att förbättra den palliativa vården över hela landet. Vården har brister, och det borde göras en utredning för att se om den räcker till eller inte och hur det är med gråzonerna mellan smärtlindring och den dödshjälp som läkare faktiskt kan sätta in i dag genom terminal sedering. Läkaren bestämmer, och patientens vilja räknas inte. Man borde också undersöka hur en strängt reglerad rätt till dödshjälp skulle kunna utformas i Sverige. Men det är nej till denna framställning från Statens medicinsk-etiska råd.

Min interpellation är mycket lång; det medges. Men den innehåller verkligen de starka argument som jag och många andra menar så starkt talar för att man ska utreda och införa en rätt till dödshjälp vid svåra lidanden i livets slutskede.

Jag tycker att socialminister Strandhäll tar på sig ett stort ansvar när hon i dag, år 2018, med den kunskap vi har om dessa viktiga frågor genom till exempel Smers alldeles utmärkta kunskapssammanställning, inte har modet och kraften att åtminstone låta utreda frågorna så att debatten kan djupna och breddas.

Jag är övertygad om att Sverige inom cirka fem år har infört en rätt till dödshjälp i det fåtal fall när detta är en människas yttersta vilja vid svåra lidanden i livets slutskede. Varför gjorde inte regeringen mer redan 2018? Så kommer det att heta. Varför denna passivitet? Och ja, jag vet att Alliansen och socialminister Göran Hägglund gjorde lika lite. Men då var inte Smers kunskapssammanställning framme - den som övertygande visar att argumenten för stärks och att argumenten emot inte håller.

Jag inser att frågan om en rätt till dödshjälp liknande den som nu finns för nära 90 miljoner människor i sex amerikanska delstater och i Kanada är så känslig att frågan om att införa den, eller att åtminstone utreda den, först kanske måste förankras på en partistämma eller partikongress. Jag vädjar till socialministern och till ansvarsfulla ledande politiker i alla partier att ta sådana initiativ i sina partier. Observera noga att frågan har avgjorts genom beslutande folkomröstningar i många fall, och med bred majoritet. Dödshjälp enligt Oregonmodellen är väl förankrad på andra sidan Atlanten, och det finns inga planer på att backa tillbaka.

I Sverige har journalisten Inga-Lisa Sangregorio, som var med och drev igenom rätten till abort, efter en svår cancer skrivit den lysande boken Den sista friheten. Om du som lyssnar, eller socialministern, tvekar i denna fråga: Läs boken, och det finns inga tvivel kvar! Journalisten Harald Norbelie vädjade på DN Debatt om nåd att få dö i förtid i sin svåra cancer. Två ledande läkare i Läkarförbundet var emot dödshjälp men ändrade sig när de drabbades av svår cancer, och så vidare.

Opinionen i frågan är kristallklar. 70-80 procent av folket är för. Det har kommit en färsk undersökning från Novus som visar att 61 procent är entydigt för och att 14 procent är emot, i likhet med politiska partier och Läkarförbundet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret som jag naturligtvis hade önskat skulle vara lite annorlunda! Jag hade verkligen önskat och någonstans hoppats att ministern i alla fall skulle öppna dörren på glänt för att titta på dessa angelägna frågor.

Fru talman! För min del hade det varit enklare och mer bekvämt om jag hade låtit bli att delta i den här debatten och om jag hade struntat i att lyfta frågan om dödshjälp till debatt och diskussion. Detta är nämligen en svår diskussion. Det handlar om svåra etiska avvägningar och en diskussion om gränsdragningar.

Men jag tycker inte, fru talman, att vi politiker får ducka för svåra frågor. Tvärtom har vi ett ansvar för att sätta strålkastarljuset på dem, diskutera dem och utreda dem på ett seriöst och bra sätt. Jag tycker att det i någon mening är ett svek att den här regeringen inte agerar i frågan, på samma sätt som jag tycker att det är ett svek att tidigare regeringar, oavsett färg, inte heller har gjort det. Det är ett svek mot de människor som desperat vädjar om att få hjälp att ta kontrollen över sitt lidande och sin död. Jag tycker att det är ett svek mot de principer som vi annars håller för självklara, nämligen rätten till ett eget liv och rätten till självbestämmande. Detta är en rätt som tydligen inskränks när man närmar sid döden och är i en desperat och svår situation.

Fru talman! Jag kan inte blunda för de svåra berättelser och vittnesmål som kommer mig till del. Det är människor som är sjuka i till exempel ALS och som vädjar om att slippa kvävas till döds. Det är personer som vill ha kontroll över livets slut och få möjlighet till ett lugnt och ordnat avslut i stället för en död präglad av smärta och ångest.

Fru talman! Inför den här debatten liksom inför den förra debatten som jag och Staffan Danielsson hade med ministerns företrädare Gabriel Wikström tog jag av mig min partinål, för detta är inte en partipolitisk debatt. Detta är en allmänmänsklig fråga. Det är en fråga om etik och om synen på individens rätt.

Jag tycker att den som motsätter sig dödshjälp, som säger nej, som ministern nu tyvärr verkar göra här, och inte är beredd att ens lyfta på stenen och utreda frågan faktiskt måste svara på frågorna om varför människors rätt till självbestämmande så kraftigt begränsas vid livets slut. Varför ska inte också den som snart ska dö, den som lider av fruktansvärd smärta och ångest, få möjlighet att själv avgöra hur hens liv ska avslutas?

Det tycker jag faktiskt att man måste besvara om man inte ens är beredd att utreda frågan.

Fru talman! Precis som Staffan Danielsson var inne på i sitt tidigare inlägg har vi fått mycket värdefull ny kunskap. Det har bland annat Smer, Statens medicinsk-etiska råd, bidragit till. Man har gjort en kunskapsöversikt över de erfarenheter som finns från andra länder där dödshjälp i dag praktiseras och är legalt.

Längst erfarenhet har man i den amerikanska delstaten Oregon, men det finns även erfarenheter från Beneluxländerna i Europa. Den kunskapssammanställningen tycker jag på ett bra sätt visar att de farhågor som ofta lyfts fram i debatten gällande det sluttande planet och annat inte är sanna och att det heller absolut inte finns ett motsatsförhållande mellan en god palliativ vård och dödshjälp. I stället visar sammanställningen att de faktiskt går att förena och att det snarare kan bidra till att förstärka den palliativa vården.

Fru talman! Dödshjälp är en svår fråga som jag anser att vi politiker inte får undvika. Vi får inte rygga för den därför att den är svår.

Den svenska debatten om dödshjälp har pågått i vågor sedan 1970-talet. Läkarförbundet säger nej till dödshjälp, men kåren är inte helt enig. Seniora doktorer är mer för än yngre doktorer. Samtidigt legaliserar allt fler länder dödshjälp i någon form. I Finland har mer än 60 000 personer undertecknat ett medborgarinitiativ, och det innebär att den finska riksdagen måste ta upp frågan.

I den svenska debatten har argument för och emot dödshjälp framförts. En del av dem har inte varit faktabaserade. Det är ett av skälen bakom att Statens medicinsk-etiska råd har tagit fram sin rapport. Jag sitter i rådet. Vi tog fram en rapport 2008, men vi såg att här behövs mer kunskap. Därför har vi nu tagit fram underlag om den så kallade Oregonmodellen som finns i fem amerikanska delstater och som för nu snart två år sedan också infördes av liberalerna i Kanada. Sedan finns det också uppgifter om den dödshjälp som erbjuds i Beneluxländerna, Schweiz och en del andra länder.

Modellerna skiljer sig åt. Oregonmodellen som har funnits i 20 år erbjuder assisterat döende genom att den som efterfrågar hjälp själv tar ett läkemedel. Kriterierna är att man är terminalt sjuk, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har förmåga att ta beslut om sin vård.

I Beneluxländerna däremot har man det som kallas eutanasi, och där kan alltså läkare ge läkemedlet genom injektion. Där är villkoret att vederbörande lider outhärdligt.

Smers rapport tar upp argument för och emot. En del är faktabaserade. Man avvisar till exempel att det här skulle vara ett hot mot människor med funktionsnedsättningar. De berörs inte alls av den här modellen. Tillgången till palliativ vård eller inte påverkar inte heller efterfrågan.

Syftet med Smers rapport är att få en bred samhällsdebatt och ge vägledning om hur man ska gå vidare. Frågan om utredning behandlades vid Liberalernas landsmöte i november 2017, och beslutet blev: Liberalerna bör avvakta den kommande debatten och Smers ställningstagande till resultatet av den innan partiet tar ställning i sakfrågan.

Det här är en viktig medborgarfråga. Det är inte en professionsfråga. Jag skulle önska att riksdagens samtliga partier initierar debatter inom sina partier med kunskapsunderlaget som bas. Jag märker att när jag lyfter fram fakta för och emot blir reaktionen: Det här måste jag tänka på, för jag har ju reagerat känslomässigt på ja eller nej till att utreda den här frågan vidare.

Jag hoppas verkligen att alla partier som lyssnar till den här debatten tar det här till sig. Läs rapporten ordentligt och ha egna diskussioner inom partierna så att ni vet säkert vad det är för fakta som finns i frågan.

Fru talman! Tack till interpellanterna för en väldigt viktig och svår debatt!

Jag tänker på det som Barbro Westerholm sa i sitt inlägg här nu om att partierna behöver ta till sig Smers rapport och föra debatten i de egna partierna. Den här frågan väcker mycket känslor på många olika sätt. Den berör på något sätt det innersta i oss alla - rätten att slutgiltigt få ha en kontroll och ett självbestämmande över när man vill och behöver avsluta sitt eget liv.

Jag vet att min företrädare Gabriel Wikström har debatterat den här frågan i kammaren med er. Ni, inte minst Staffan Danielsson, har ett väldigt långt engagemang i den här frågan som jag har kunnat följa. Jag vet att Gabriel Wikström också framförde att han inte tyckte att utredningsformen kanske är den bästa formen för den här frågan utifrån att det förmodligen i en parlamentarisk utredning skulle vara väldigt svårt för enskilda partier som har satt ned en fot i frågan att ändra sig.

Rapporten från Smer var någonting som Gabriel Wikström tog upp och som vi väntade på i samband med den förra interpellationsdebatten. Man ville kanske luta sig mot den för att frågan skulle klarna lite grann.

Jag kan konstatera utifrån Smers rapport att man inte återkommer med någon ny rekommendation till regeringen att lyfta frågan i en utredning. Det får Barbro Westerholm gärna kommentera sedan.

Det är svårt att vi inte har professionerna med oss i den här frågan, även om det naturligtvis finns enskilda som är av en annan uppfattning, vilket jag också har respekt för. Men generellt sett menar man att detta skulle ändra själva grunden för läkarnas roll i hälso- och sjukvården och de facto också grunden för det sätt som man bedriver svensk hälso- och sjukvård på.

Vi har också gjort ett ganska stort utvecklingsarbete inom den palliativa vården. Jag är medveten om att det finns mer att göra, men det tas ändå steg i rätt riktning.

Jag tänker ibland på det här med opinionsundersökningar om den här frågan. När det handlar om sådana här svåra och djupa etiska frågor kan svaren man får bero mycket på hur man ställer frågorna. Därmed inte sagt att det inte finns en opinion för någon form av dödshjälp i Sverige, men jag har sett siffror på allt från 40 procent till 90 procent, lite beroende på hur man ställer de här frågorna. Det får vi också ha respekt för.

Fru talman! Jag vill först instämma i Johan Hultbergs lysande och tydliga inlägg och i Barbro Westerholms lika tydliga inlägg.

Nu är det socialministern vi diskuterar med, men socialministern står för den uppfattning som åtta partier, en del av läkarkåren och en del kristna kyrkor står bakom. De tycker likadant som de 14 procent som enligt Novus undersökning, som just kommit, är emot rätt till dödshjälp. 61 procent är för. Jag menar att det inte är 40-90, utan att det ligger på 70-80. Vi vet också vad utfallet har blivit i de folkomröstningar som har hållits i USA. I samtliga har det funnits en bred majoritet för, utom i en delstat där den katolska kyrkan mobiliserade starkt, och det blev väldigt jämnt.

Det är inte katolska kyrkan eller kristna kyrkor i övrigt i Sverige och inte heller Läkarförbundet som ska avgöra den här frågan, socialministern. Det är svenska folket som ska göra det. Jag träffar svenska folket, och det gör socialministern också. De är för. De har anhöriga som har lidit, och de ser på det här på ett nyktert sätt. Det är ett bekymmer att svenska folket är för och att de politiska partierna tyvärr inte företräder svenska folkets uppfattning i frågan.

Man kan dra en parallell till en liknande situation i Sverige för tre fyra fem år sedan. I migrationsfrågan var det en entydig uppfattning i folkopinionen, men sju partier var av en helt annan uppfattning. Det håller inte i längden. Jag hoppas att det kommer att ändras vartefter. Demokrati betyder folkvälde.

Jag vill att vi gör på ett typiskt svenskt sätt, nämligen att vi utreder frågan och får ett förslag på hur Oregonmodellen, som jag tycker är bäst, skulle kunna införas, och sedan får vi diskutera det. Vi kan inte låta Socialstyrelsen införa det eller något liknande. Som jag ser det handlar det om ett riksdagsbeslut eller en folkomröstning.

Nu säger socialministern: ingen utredning, inget förslag och ingen folkomröstning. Det betyder att vi är på samma ruta som vi har varit på länge. Det är inte hållbart. Vilka är argumenten mot en folkomröstning?

Det är en svår fråga. Men partierna, regeringen och riksdagen är inte representativa för medborgarna i denna fråga. Ibland lyfter man upp svåra frågor till folket, ofta då partierna har olika uppfattningar. Det har vi inte riktigt nu. I stället finns det en diametralt motsatt uppfattning mellan partierna och svenska folket.

Jag kommer att börja driva den här frågan. Men jag vill att det står fullständigt klart att jag vill att det avgörs på vanligt svenskt sätt, med en utredning. Man bör titta på den kunskapssammanställning som Smer så förtjänstfullt har gjort och ta fram ett förslag om hur en strängt reglerad rätt skulle kunna utformas, och sedan får vi diskutera det.

Om vi inte kan lösa det i riksdagen, vilket jag är övertygad om att vi gör inom fem år, får vi väl ta en folkomröstning då. Men om det inte ens tillsätts en utredning får vi ta en folkomröstning snarast möjligt. På det sättet ser jag på frågan.

Jag skulle ha citerat Harald Norbelie och Inga-Lisa Sangregorio här. De är två starka personligheter med ett entydigt budskap. Läs Inga-Lisa Sangregorios bok, socialministern! Då kommer vi att vara överens.

Fru talman! När jag och Staffan Danielsson för ganska exakt tre år sedan debatterade just den här frågan med minister Strandhälls företrädare, Gabriel Wikström, sa Wikström: "Det är naturligtvis helt omöjligt att föreställa sig hur det är att sitta i dödens väntrum. Dessutom är den erfarenheten helt individuell." Och precis så är det. Därför är det, i alla fall för mig, helt självklart att lyssna på de människor som sitter där, i dödens väntrum - för att använda Wikströms ord.

Varför ska människorna som sitter i väntrummet inte själva få bestämma när de ska kliva över till andra sidan? Jag önskar att ministern svarar på den frågan.

I sitt svar, både det första och det andra, lyfter ministern fram vikten av god, kvalitativ och tillgänglig palliativ vård. Om det är vi naturligtvis fullkomligt överens. Jag är glad över att den palliativa vården har utvecklats och alltjämt utvecklas. Jag välkomnar mycket av det som ministern lyfter fram när det gäller förbättrade riktlinjer, nationellt kvalitetsregister och annat som förhoppningsvis bidrar till att förbättra kvaliteten men också gör den palliativa vården mer likvärdig över landet. Vi vet att det finns problem med det.

Fru talman! Jag tycker dock att vi måste vara uppriktiga och ärliga i den här debatten. Vi måste konstatera faktum, nämligen att den palliativa vården har sina begränsningar.

De allra flesta dör i vårt land en smärtfri och förhoppningsvis ångestfri död. Men det gäller inte alla. Enligt statistik från Nederländerna dör ca 2-3 procent antagligen med ganska mycket smärta och ångest. Skulle vi översätta det till Sverige talar vi om omkring 2 000 människor, vars lidande jag tycker att vi ska ta på allvar. Vi kan börja med att ta reda på hur många de är och vilken smärta och vilka problem de lider av.

Om vi tittar på den palliativa vården i länder där man har dödshjälp, till exempel Benelux, kan vi se något intressant, nämligen att där man har legal dödshjälp spenderar man mer än andra länder på den palliativa vården. Erfarenheterna från Oregon visar också att den palliativa vården snarare har utvecklats i en positiv riktning, tack vare Oregonmodellen med dödshjälp.

Det som den palliativa vården aldrig kan ge den enskilda patienten är kontroll. Och det är kontroll som många patienter som efterfrågar dödshjälp ber om. Man ber om möjligheten att - om uttrycket tillåter - dra i nödbromsen och säga: "Tack, men nu räcker det med lidande. Nu önskar jag att få ett ordnat och bra avsked tillsammans med mina nära."

Om man har till exempel ALS vet man att man antagligen går en plågsam död till mötes. Det är ett fruktansvärt sjukdomsförlopp. Det är naturligtvis omöjligt att på förhand veta vad man tycker är outhärdligt. Erfarenheterna från Oregon visar också att hela en tredjedel av dem som får läkemedlet utskrivet aldrig använder det. Men det är en viktig försäkring för den enskilde att veta att den dagen lidandet är för stort och mitt liv inte är värt att leva har jag möjlighet att dra i handbromsen och svälja tabletten.

Fru talman! Först vill jag besvara frågan om Smer. Under det närmaste året avvaktar vi den debatt som förs. Sedan vet jag inte vad vi kommer att besluta.

Det jag vill ta upp här är patientens självbestämmande. Det har stärkts sedan vi fick hälso- och sjukvårdslagen i början av 80-talet. I dag kan vi säga nej till livsuppehållande behandling. Vi kan säga nej till att livsuppehållande behandling sätts in, och kan be om att den avbryts. I dag får man också sova sig in i döden den allra sista tiden, om man har svåra smärtor, svår ångest och så vidare.

Men man har alltså inte möjlighet att själv bestämma när livet ska ta slut om man, som i Oregonmodellen, lider av en terminal, alltså dödlig, sjukdom, har mindre än sex månader kvar att leva, är över 18 år och har sitt självbestämmande kvar. Det får man inte. Och det är den delen som debatten nu ska föras om. Smer har lyft fram data där det finns fakta och där det inte finns fakta.

Det här är alltså en viktig medborgarfråga. Yngre läkare är negativa, och en del seniora läkare likaså. Men det finns seniora läkare som utifrån sin livserfarenhet bejakar det här. Det är det som debatten nu måste föras kring med respekt för att det är en svår fråga. Man ska inte basera sina ställningstaganden på magkänsla utan på kunskap och empati.

Fru talman! Man märker inte minst av den här interpellationsdebatten att det här är frågor som väcker väldigt mycket känslor. Som jag sa i mitt förra inlägg handlar det på något sätt om det innersta i att vara människa och rätten till kontroll över sitt eget liv.

I grund och botten, Barbro Westerholm, måste man naturligtvis bejaka att debatten bör föras utifrån fakta. Det är ett väldigt bra arbete som Smer nu gör genom att man försöker att sortera de olika fakta som förekommer i debatten. Gruppen funktionshindrade, till exempel, har uttryckt en stor oro i de här frågorna.

Hur mycket fakta man än vill att debatten ska präglas av finns det också en grundläggande känsla och argument som kommer in - och det gör det även när vi debatterar det här nu. Det berör så starkt.

Det uttrycktes också här att vi under de senaste decennierna i stor utsträckning har sett att patientens inflytande och självbestämmande över sin vård och behandling har ökat. Inte minst i den här kammaren talar vi ofta om hur man ska få till en ännu mer personcentrerad vård och hur man kan involvera patienten och patientens vilja ännu tydligare.

Jag tänker på det som Johan Hultberg sa om den palliativa vården. Den har också utvecklats. Det är bra att det finns ett fortsatt beting att göra inom detta område. Samtidigt tror jag kanske att alldeles för få känner till vilken god och värdig vård som faktiskt finns att tillgå i livets slutskede i dag. Det är viktigt att vi fortsätter det arbetet.

Ni kommer säkert att försöka att rätta mig om ni anser att jag har fel, men jag har svårt att i dagsläget se att det finns något tydligt politiskt stöd i Sverige för att införa en reglering som tillåter dödshjälp. Jag kan också konstatera att det inte är något som mitt eget parti driver. Jag kan tydligt se att det inte heller i vården finns en tydlig opinion för dödshjälp.

Jag vill återkomma till det som vi debatterar här, om vägen framåt är att tillsätta en utredning eller inte. Jag känner mig lite tveksam till att utredningsformen är det lämpligaste sättet att föra den här frågan framåt. Om man tillsätter en parlamentarisk utredning är det nog lätt att man hamnar i ganska låsta positioner.

Johan Hultberg tog av sig partinålen. Även inom partierna har man olika uppfattning i den här frågan. Och vem ska då sitta i en sådan utredning, höll jag på att säga. Det är en del i det hela.

Smer har ju mer erfarenhet av att driva den här sortens processer framåt. Vi får helt enkelt följa den fortsatta debatten under det kommande året. Men i nuläget kommer vi inte att förespråka en utredning.

Fru talman! Jag uppskattar socialministerns resonerande ton. Men vi kommer inte ifrån att någon måste besluta. Ska det bli ett beslut i den här frågan? Jag tror inte att vi kommer undan med mindre än riksdagsbeslut eller folkomröstning. Då är en utredning nödvändig. Där får partierna skicka in sina synpunkter. Det finns ingen annan väg.

Det rör sig i frågan. Miljöpartiets kongress är för en utredning. Moderaterna är nära att förespråka en utredning. När det gäller mitt parti har jag flera gånger diskuterat frågan på partistämmor. Jag har fått 40 procent av rösterna med mig. Det rör på sig.

Jag har haft vänner som har gått bort i svår cancer och i ALS under mycket svåra lidanden. Det är många som lyssnar som har erfarenhet av det. Det kvittar hur stark och tydlig deras yttersta vilja var. Några medel för att förkorta lidandet i dödskampen är det förbjudet att dela ut. Det är blankt nej från sjukvården.

Om man däremot säger att man inte orkar mer och väljer att svälta eller törsta sig till döds - vilket innebär ett oerhört påfrestande lidande - vet socialministern vad svaret då är från sjukvården, de barmhärtiga läkarna och sköterskorna? Jo, det är varsågod, vi tittar på, börja.

Är detta värdigt ett rättssamhälle, ett barmhärtigt samhälle, att förvägra en människa hennes yttersta vilja om dödshjälp genom utskrift av medel och samtidigt acceptera att hon har rätt att törsta och svälta sig till döds? Jag tycker inte det.

Jag vädjar till socialministern: Tänk igenom frågorna och argumenten i den här debatten! Jag tycker att frågan har kommit fram på ett väldigt bra sätt. För fram den inom Socialdemokraterna! Vi i andra partier ska göra vårt bästa, och sedan hoppas jag att vi kan mötas igen här.

Fru talman! Ministern har naturligtvis alldeles rätt i att jag som moderat har en läxa att göra i mitt eget parti när jag driver denna fråga för att få mitt parti att ta ställning och aktivt medverka till att föra frågan framåt.

Samtidigt är det ett problem att riksdagsledamöter här i kammaren inte har någonting tydligt att förhålla sig till, att ta ställning till. När jag diskuterar dödshjälp med mina partikamrater är de flesta principiellt för, men man har frågor om var gränsen ska gå, hur man ska rigga juridiken, hur systemet ska se ut, vilka som rätten ska omfatta, om sjukvården ska ha skyldighet att medverka. Det finns en massa gränsdragningsproblem.

Då hade det varit bra om man hade kunnat få till en utredning som tittar lite mer konkret på hur systemet skulle kunna se ut för att ha någonting att ta ställning till och förhålla sig till.

Den modell som jag argumenterar för är inte så revolutionerande. Ministern ger sken av att dödshjälp skulle ligga på sjukvården. Ministern lyfte att detta radikalt skulle ändra sjukvårdens uppgift. Den modell som jag och de flesta dödshjälpsförespråkare i Sverige argumenterar för - den så kallade Oregonmodellen - går ju ut på att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja på den enskildes fråga om hjälp att avsluta hans eller hennes liv.

Det handlar inte om att sjukvården skulle vara skyldig och inte om att läkare skulle vara tvingade, utan det handlar om att ha rätten att ställa frågan och att vårdpersonalen ska ha rätt att svara ja.

Fru talman! För mig är detta en principiellt viktig fråga. Jag tycker att varje individ har rätt till sitt liv, men ingen människa har plikt till sitt liv.

Fru talman! Tack för en bra och respektfull debatt i ett svårt ämne!

Jag tycker att den här debatten har präglats av öppenhet inför att man kanske kämpar i sitt eget parti med frågan och vad det är för bevekelsegrunder som gör att man driver frågan. Det är en väldigt bra ärlighet som i någon mån visar hur svår den här frågan är.

Vi pratar om människors rätt till sitt eget liv och rätt att bestämma över sitt liv. Staffan Danielsson talade om att nära anhöriga eller vänner har gått bort i svåra sjukdomar. Vi som sett vad det kan medföra känner nog lite extra i magen när man debatterar de här frågorna.

Jag tar naturligtvis med mig de inspel som interpellanterna har lyft fram i debatten. Jag kan se att det finns frågor som inte har flyttat sig så mycket sedan debatten senast fördes med Gabriel Wikström, men vi har rört vid några frågor här i dag som i viss mån har förflyttat sig lite grann.

Jag ser fram emot den fortsatta debatten. Jag har stor respekt för att man kan se olika på detta. I nuläget har regeringen och jag landat i att vi inte har för avsikt att tillsätta en utredning, men vi kommer nogsamt att följa den fortsatta debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.