En osäker situation för de finansiella samordningsförbunden

Herr talman! Gunilla Nordgren har frågat mig om jag anser att det är tillfredsställande att förbunden, landstingen och kommunerna får vänta så länge på besked om medelsfördelningen från Försäkringskassan, vad jag avser att göra för att denna situation inte ska uppstå framöver och därmed möjliggöra en mer långsiktig planering samt om regeringen är beredd att öka medelstilldelningen till samordningsförbunden åren framöver.

Sedan 2004 är det möjligt för Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, kommunerna och landstingen att genom samordningsförbund vidta samordnade rehabiliteringsinsatser. Vid utgången av 2014 fanns det 85 samordningsförbund, vilka omfattar 240 av Sveriges 290 kommuner. Det finns planer på att bilda samordningsförbund i ytterligare kommuner. Det är positivt, då samordningsförbunden möjliggör individanpassade rehabiliteringsinsatser utifrån lokala förutsättningar. Det är angeläget bland annat för att motverka den ökade sjukfrånvaron.

För 2015 uppgår de statliga medlen för samordningsförbunden till 280 miljoner kronor. Försäkringskassan arbetar, i samråd med Arbetsförmedlingen, Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, med att utveckla principer för medelsfördelningen mellan samordningsförbunden. Det är bra att sådana principer fastställs.

Jag är medveten om att det finns faktorer som Försäkringskassan behöver beakta, vilket innebär att medelstilldelningen för 2016 ännu inte har kunnat fastställas. Hänsyn behöver tas till hur många nya samordningsförbund som kommer att bildas. Den ekonomiska situationen för pågående samordningsförbund behöver beaktas. Dessutom lämnas besked om medelstilldelningen för kommande år i budgetpropositionen, som presenteras i september.

Regeringen avser att i budgetpropositionen för 2016 ge besked som framöver ger goda förutsättningar för samordningsförbundens verksamhet.

Herr talman! Jag får tacka för svaret från socialförsäkringsministern. Men jag är inte särskilt nöjd då jag inte tycker att jag har fått svar på mina frågor.

Som framgår av svaret och även av min interpellation finns dessa förbund i Sverige sedan 2004. De är tänkta att stärka samarbetet när det gäller rehabilitering mellan staten, i form av Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och landstinget eller regionen och en eller flera kommuner. Förbunden arbetar ofta med dem som är längst ifrån arbetsmarknaden och som således behöver mest hjälp. Bland de prioriterade grupperna finns till exempel unga under 30 år med aktivitetsersättning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

De första åren var det lite trevande. Men nu fungerar samarbetet på ett mycket bra sätt på många håll. Dessa förbund uppgår nu till ca 85 stycken och finns i 240 av landets kommuner. Det sker en ständig utveckling. Nya förbund startar, och andra slås samman.

Finansieringen ska, enligt lagen om finansiella förbund, vara en fördelning med 50 procent från staten, 25 procent från landstinget och 25 procent från kommunerna. Denna finansieringsform är lite komplicerad då den innebär att om någon av de ingående parterna ändrar sig - uppåt eller nedåt - påverkar det med omedelbar verkan. Det kan således slå både uppåt och nedåt i anslag. Denna ryckighet är ett problem.

Olika fördelningsmodeller har diskuterats under 2014 och 2015. Man har diskuterat olika mått och fördelningar och verkar ha kommit fram till en modell. De föreslagna modellerna har varit på remiss, ofta med kort svarstid över sommar och annat. Problemet är att man kommer med besked så här sent. Det senaste brevet jag har sett kom från Försäkringskassan i mitten av juni, strax före midsommar. Försäkringskassan skrev: Vi vill betona att de tidigare kommunicerade beloppen kommer att förändras, både uppåt och nedåt - med hänsyn till de många osäkerhetsfaktorer som råder i dagsläget.

Ska jag tolka svaret om medel framöver som att regeringen är positivt inställd till förbunden? Jag förstår att vi ej talar om direkta nivåer i form av miljoner kronor här. Jag talar om en inställning.

Man är dessutom oense om hur de nya fördelningsnycklarna fungerar med försörjningsmåttet och så vidare. Man vill införa en spärr på en minskning på 10 procent för att inte slå undan fötterna på de förbund som kommer att förlora. Det finns också siffror på att det då behövs en extra tilldelning på 36 miljoner.

Eget kapital är ojämnt fördelat. En del har samlat i ladorna och ej gjort av med alla tilldelade medel, vilket inte var meningen. De förbund som har gjort insatser har inte lika stora reserver, men det är de som drabbas av det nya systemet.

Försäkringskassan skickade ut remisser i december 2014 och i januari med olika modeller. I april skickade de ut en enkät där de begärde att förbunden skulle fråga kommunerna och landstingen om de kunde tänka sig att komma med mer pengar. Hur lätt är det?

Jag vill upprepa mina frågor. Anser ministern att det är tillfredsställande att beskeden kommer så sent och att den nya fördelningsmodellen eventuellt kan drabba olika förbund på olika sätt? Avser ministern att göra något för att påskynda processen framöver? Och ska jag tolka svaret som att regeringen är positivt inställd till samordningsförbundens allmänna verksamhet?

Herr talman! Jag vill tacka dig för interpellationen, Gunilla. Du pekar på en verksamhet som jag tror är väldigt viktig, inte minst för dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. Jag ska inledningsvis försöka svara på dina frågor så gott jag kan och också säga något om min och regeringens inställning till samordningsförbunden.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har stor förståelse för att osäkerheten i fråga om förutsättningarna för 2016 upplevs som besvärlig. Det är beklagligt att det har blivit så här. Jag har förstått att osäkerheten beror på de faktorer som Försäkringskassan nu behöver beakta för att vi ska få en så rättvisande och bra medelstilldelning som möjligt inför 2016.

Min förhoppning är att regeringens besked i budgetpropositionen för 2016 och Försäkringskassans fördelningsmodell ska ge bättre förutsättningar för långsiktig planering framöver. Jag vet att modellens utformning har fått både ris och ros. Och Försäkringskassan har under lång tid försökt inhämta samordningsförbundens synpunkter.

Jag tror dock att det är bra att en mer transparent fördelningsmodell utvecklas. Jag delar uppfattningen att det behövs. Det har saknats, och det har efterfrågats. Jag har förtroende för att Försäkringskassan nu väger in de synpunkter som har kommit fram under processen, för att fördelningsmodellen ska bli så bra som möjligt.

Det ser väldigt olika ut bland samordningsförbunden runt om i landet, precis som du pekar på. Jag har följt deras utveckling sedan uppstarten 2004 och vet att ett väl fungerande samordningsförbund - det finns flera exempel på sådana, bland annat ett i Göteborg - kan betyda oerhört mycket för de människor som man kan serva. Det visar också den undersökning som socialförsäkringsutskottet har gjort. När det fungerar väl får man väldigt goda resultat.

Likaväl som det finns samordningsförbund som fungerar bra, som till exempel det i Göteborg och på andra ställen, finns det samordningsförbund som fungerar mindre bra. Karaktären på verksamheterna kan också se olika ut över landet. Därför är den utveckling som vi nu ser bra; på vissa håll går man ihop och hittar nya modeller för att utveckla verksamheten.

Jag vet att det finns samordningsförbund som har sparat rejält med kapital i ladorna samtidigt som det finns de som går på knäna. Här är fördelningsmodellen alltså viktig.

Om man ser till den utmaning som jag refererade till i min tidigare interpellation när det gäller sjuktalen och ökningen av sjuktalen, inte minst den oro som jag och regeringen känner över de allt fler unga under 30 som på olika sätt går in i sjukskrivning, är min och regeringens uppfattning att samordningsförbunden har en viktig roll att spela framöver. Det finns stora utvecklingsmöjligheter genom den modell som samordningsförbunden företräder i dag.

Jag ser fram emot att förhoppningsvis vara en del i en dialog och ett arbete med att utveckla det arbetet framåt.

Herr talman! Det var glädjande att man ser positivt på verksamheten. Jag har själv jobbat i ett sådant förbund sedan 2008. Det kanske märks. Jag startade det som kommunalråd och sitter kvar där som ordförande.

Den här modellen är ett problem när det gäller minskningen på 10 procent. Den drabbar de förbund som har skött sig medan de som har samlat i ladorna kan använda det egna kapitalet nu när beloppet minskar. Det är inte bra.

Man är inte heller riktigt överens i fråga om försörjningsmåttet. Det kan slå väldigt olika. Det ser olika ut i olika kommuner. Just därför är det positivt att de är olika. Då anpassar man efter hur det ser ut på just den orten. Och fungerar det inte slår man ihop sig. Men här gäller det fasta belopp till en grundmodell. Det är ingenting för ett stort förbund, men det är jättemycket för ett litet. Det är därför jag har ställt frågorna. Nu skyndar man på arbetet och har inte hela tiden lyssnat på förbunden. Jag har varit med på konferenserna och tycker inte att man har lyssnat alltid.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag har en fråga till. Den gäller själva finansieringsformen som sådan. Jag nämnde innan att om Region Skåne, i mitt fall, plötsligt drar ned drabbar det på så sätt att kommunen måste minska sitt anslag och staten måste då minska sitt anslag. Kan man fundera på själva finansieringsformen? Då måste man skriva om lagen om finansiella samordningsförbund.

Det är en stel modell. Vi vill jobba med projekt som kanske varar under flera år. Det här med uppföljning är nämligen svårt. Har man kommit närmare arbetsmarknaden? Vad hade hänt annars? Vad är alternativet? Det här är mjukvara och väldigt svårt att följa upp.

Det är bra att systemet är transparent. Men hela finansieringsmodellen har inlåsningseffekter. Vi sitter där när Försäkringskassan säger: Nu har vi bestämt vad det ska bli. Jaha, men det kan ju inte bestämmas innan fullmäktige i landstinget och fullmäktige i kommunen har tagit sina block.

För att föra debatten lite framåt vill jag ställa frågan: Kan man tänka sig att titta på det här för att framöver hitta en lösning med två- och treårsplaner? Om man bara tillämpar ettårsplaner och får besked i november är det inte lätt att få igång projekten i januari. Sedan släpar det efter år efter år, så dessa människor hamnar i kläm. Tanken är ju att människan ska vara i centrum när man tvingar de olika myndigheterna att samarbeta, vilket tog lite tid innan det började fungera.

I budgeten för 2016 finns det en plan. Staten har anslagit 280 miljoner i ett antal år. Jag undrar om man kan titta på det här så att det blir en större möjlighet till långsiktighet för de lokala samordningsförbunden. Det är min fråga och vädjan.

Herr talman! Tack för kloka inspel! Jag förstår att det finns synpunkter på fördelningsmodellen, för den är inte enkel. Den modell som nu läggs fram är ganska komplicerad. Vad jag förstår ska det inför 2018 göras en ny bedömning av 10-procentsspärren utifrån de ekonomiska förutsättningar som då råder.

Jag håller med om att det är positivt att förbunden är olika. Jag tycker dock inte att den olikheten ska leda till att de inte är livskraftiga - om du förstår vad jag menar. Det gäller också att kvalitativt kunna leverera en bra verksamhet. Det är ändå en av styrkorna med samordningsförbunden, vilket också var en av tankarna från början. Det skulle vara nära, individanpassade insatser där man samlar sig kring individen och löser i många fall väldigt långvariga problem. Samarbetet har också visat sig fungera på många ställen.

När det gäller problemen med finansieringsmodellen kom jag, innan jag blev socialförsäkringsminister, i kontakt med samordningsförbunden på olika sätt. Efter att jag tillträdde som socialförsäkringsminister kan jag lova att vid de besök som jag har gjort på samordningsförbunden och på olika myndigheter har jag kommit i kontakt med handläggare som är oerhört besjälade av samarbetet inom ramen för Finsam. Men det har påpekats att det finns en brist i finansieringsmodellen på grund av kortsiktigheten. Det skapar också en osäkerhet med tanke på att de problem som man har att hantera handlar om att det är långvariga insatser som behöver göras.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Gunilla Nordgren lyfter upp detta med uppföljningen. Det är en brist i dag att det finns alldeles för dåliga verktyg för att man ska kunna följa upp det som du betecknade som mjukvara. Det gäller de små framstegen för en människa som kan innebära en helt ny verklighet för den individen samtidigt som det bara går att mäta om han eller hon gått till arbetet eller deltagit i studier. Jag delar verkligen interpellantens ingång om att det här finns saker och ting att göra.

Socialförsäkringsutskottet har haft en arbetsgrupp som har tittat på en del olika perspektiv. Innan jag kom hit i dag lovade jag att jag ska avvakta den behandling som ska göras i utskottet i samband med budgetprocessen innan jag gör några tvärsäkra uttalanden om innehållet. Men man säger bland annat att man har kommit fram till att det behövs en översyn av samtliga relevanta rehabiliteringsåtgärder för att klargöra gränsdragningar och respektive åtgärds målgrupp. Man föreslår alltså att det ska göras en lite större översyn.

Det här sättet att arbeta med individer som står långt ifrån arbetsmarknaden är väldigt klokt. Den här lagstiftningen har funnits ett tag, och det finns väl inga som helst hinder för att våga tänka gemensamt och eventuellt se över flera saker.

Herr talman! Tack för svaret! Den parlamentariska arbetsgruppen tillsattes ju under förra mandatperioden, och då satt jag i socialförsäkringsutskottet - nu sitter jag i miljö- och jordbruksutskottet. Vi pratade om detta med brist i uppföljning och myndigheter som pekar med hela handen. Men det är inte så lätt att veta vad som hade hänt om personen inte hade haft insatsen. Det handlar inte bara om Försäkringskassans förtjusande SUS, utan det handlar om en upplevelse för den enskilde.

Så jag hyser gott hopp om den parlamentariska gruppen, men jag skulle vilja lyfta fram ett problem och det är stelheten i finansieringsmodellen. Och då pratar jag inte om resursfördelningssystem, utan jag pratar om detta med 50-50, 25-25 och så vidare. Det skulle behövas en långsiktighet åtminstone på tre år, så att man vågar sätta igång ett projekt. Nu får man besked i november och kommer kanske igång med projekten i februari, och sedan rullar allting på.

Jag vill råda er att titta på själva lagen som sådan för att hitta en modell. Ibland är det Försäkringskassan som tar hand om pengarna även för Arbetsförmedlingens räkning. Sedan säger man: Vi kör bara med ettårsbudgetar. Men både kommun och stat har ju en budget och en plan. Man måste kunna ha den framförhållningen. Det är väldigt konstigt om det anslås 280 miljoner år efter år, och jag tror inte att någon i kammaren skulle vilja det, att gå från 280 till 0. Men det är hopplöst att få in i Försäkringskassans tänk. Man säger bara: Nu har vi beslutat det här. Sedan är det bara att invänta att landstingen och kommunerna har sina fullmäktigemöten och beslutar om pengarna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett råd är att verkligen jobba med frågan och att ta det försiktigt med minimiregeln på 10 procent. Det kan vara för sent med 2018 för förbunden att bryta det samarbete som man har haft.

Herr talman! Återigen: Tack, Gunilla Nordgren, för kloka inspel! Det är alltid intressant att höra om detta när man har ett antal års erfarenhet av att väldigt konkret ha jobbat med den här verksamheten.

Utöver de svar som jag har gett här i dag kan jag säga att vi ser väldigt positivt på verksamheten i samordningsförbunden, inte minst med tanke på utbyggnadstakten och det intresse som finns. Man täcker nästan hela Sverige i dag, och det är en oerhörd resurs i sig. Dessutom vet jag att det finns flera - vilket har satt tryck på förbunden under de senaste åren - som vill bilda nya samordningsförbund, och det behöver vi ta höjd för.

Jag är inte på något sätt alls främmande för att ta till mig det som Gunilla Nordgren har framfört här nu om behovet av att se över lagstiftningen. Jag känner igen de synpunkter som du har framfört här i dag. Det är viktigt för oss att försöka se till att vi kan stötta samordningsförbunden så att de kan ha så väl fungerande verksamhet och goda förutsättningar som möjligt för att kunna möta den utmaning som de står inför, och då pratar jag om både långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna. Inte minst pratar jag om just den problematik hos den grupp som samordningsförbundens verksamhet är riktad till - personer under 30 år - som är ett bekymmer.

Jag stannar här och tackar för debatten.

Överläggningen var härmed avslutad.