En huvudman för personer med samsjuklighet, beroendesjukdom och psykisk ohälsa

Herr talman! Michael Anefur har frågat mig om vilka åtgärder regeringen har vidtagit sedan riksdagen fattade beslutet att ansvaret för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom bör samlas hos en huvudman. Michael Anefur har också frågat mig om jag delar riksdagens oro över att många personer hamnar i ett omöjligt mellanläge när ingen instans känner ett övergripande ansvar.

Tillkännagivandet om att se över hur ansvaret för vård vid samsjuklighet i form av psykisk ohälsa i kombination med beroendesjukdom kan samlas hos en huvudman bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Jag kommer att återkomma i denna fråga så snart det är möjligt.

Frågan om samsjuklighet är inte ny för regeringen. Det är en fråga som regeringen prioriterar högt. Regeringen gav redan i augusti 2018 Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga förekomsten av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Socialstyrelsen ska även analysera hur samverkan mellan olika verksamheter fungerar och hur denna påverkar förutsättningarna för en god vård och omsorg. Myndigheten ska, om de ser sådana behov, lämna förslag på hur vården och omsorgen kan förbättras genom samverkan. Uppdraget slutredovisades den 30 november 2019. Redovisningen blir ett viktigt underlag i arbetet med att förbättra situationen för personer med samsjuklighet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att stärka insatser inom området psykisk hälsa har regeringen ingått en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting och avsatt närmare 1,8 miljarder kronor 2019, varav 200 miljoner kronor tillförs kommuner och regioner på länsnivå för att förbättra samverkan för personer som har behov av insatser från flera huvudmän, till exempel personer med samsjuklighet. Hela överenskommelsen syftar till att stimulera utvecklingen, och summan motsvarar en ökning med 360 miljoner kronor jämfört med 2018. Jag har också tagit initiativ till och startat ett omfattande arbete med att ta fram en förnyad strategi för alkohol, narkotika, dopnings- och tobakspolitiken. Strategin kommer att börja gälla 2021.

Personer med samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och missbruk och beroende är en särskilt utsatt grupp. Jag har följt bland annat Uppdrag gransknings reportage om Sanne och delar oron över att personer inte får den vård och omsorg de har behov av.

Det finns i dag en hel del kunskap om att personer med samsjuklighet har en ökad risk för sämre sjukdomsutveckling och följsamhet till behandling. I Socialstyrelsens nationella riktlinjer slås fast att det därför är viktigt att samsjuklighet uppmärksammas och att personer med samsjuklighet får hjälp med båda tillstånden samtidigt.

För att stärka förutsättningarna för samverkan mellan landsting och kommuner infördes 2013 bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagen och socialtjänstlagen om skyldighet att ingå avtal om samarbete. Syftet är en tydligare ansvarsfördelning, en bättre samverkan och ett helhetsperspektiv utifrån brukarens behov. Huvudmännen gavs relativt stort utrymme att gemensamt avgöra hur ansvarsfördelningen ska utformas och hur innehållet i överenskommelserna ska specificeras. Problem uppstår när ingen tar helhets- eller huvudansvaret, vilket kan gälla både mellan huvudmän och inom huvudmannen. Jag vill därför poängtera vikten av att huvudmännen tar sitt gemensamma ansvar att ge individen den vård och det stöd den behöver.

Regeringen gör nu stora satsningar för att förbättra människors psykiska hälsa. Dessa satsningar ger kommunerna och regionerna möjligheter att utveckla vård och stöd till personer med samsjuklighet.

Herr talman! Ministerns svar är vältaligt och välformulerat. Så här i juletid kan man säga att det nästan är inslaget som ett fint paket. Man kan nästan ana glittret och de krusade snörena och förväntningarna från mottagaren när paketet ska öppnas. Man knyter upp snörena. Papperet tas försiktigt av. Och så lyfter man på locket. Vilken besvikelse! Det är nästan svårt att ta in. Paketet är tomt! Det enda man kan ana i botten är ett löfte om att det nästa gång kanske finns innehåll i paketet. Det duger inte.

Herr talman! Det här är inte vilken fråga som helst. Samsjukliga hör till de mest utsatta och sårbara i vårt samhälle. De ska ha all hjälp och allt stöd. Ingen som såg reportaget om hur Sanne bollades mellan sjukvård och socialtjänst kan ha missat att något i systemet är riktigt fel. Det är omänskligt att redan utsatta ska utsättas för detta bollande. Och inte nog med att de bollas mellan sjukvård och socialtjänst - ofta måste en tredje myndighet, polisen, lägga stora resurser på att transportera personerna mellan psykakut, härbärge och socialförvaltning. Vi vet alla att polisens resurser är begränsade. Ändå läggs det tusentals timmar på dessa transporter, som skulle kunna undvikas om någon tog hela ansvaret för den samsjuklige.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! För mig är detta utan tvekan skäl nog att med största skyndsamhet utreda hur den framtida ansvarsbilden ska se ut. På detta är ministerns svar att Regeringskansliet bereder tillkännagivandet och att hon avser att återkomma så snart det är möjligt. I mina öron låter det inte som att vare sig ministern eller Regeringskansliet prioriterar frågan. Min undran till ministern blir: När kan riksdagen förvänta sig att "så snart det är möjligt" ska inträffa?

Herr talman! Frågan om samsjuklighet handlar inte om vare sig glitter eller krusade snören. Jag har inte på något sätt någon förhoppning om att någon ska uppfatta det så.

Däremot är detta, vilket jag tror att Michael Anefur är väl medveten om, en väldigt komplicerad fråga som utan någon form av utredning blir svår att ändra på, eftersom den inbegriper samtliga huvudmän, regioner och kommuner. Tillkännagivandet från riksdagen kom så sent som i våras. Ganska kort tid har förflutit. Jag tror att många som lyssnar på diskussionen tycker att "utredning", "beredning" och "regeringen återkommer" låter som att man inte gör någonting. Men jag tror att Michael Anefur, som har erfarenhet från Regeringskansliet, vet att det tar tid att bereda ett omfattande uppdrag. Vi återkommer - jag kan i dag inte säga mer än så. Inte förrän bläcket har torkat och vi har fattat ett beslut kan jag tala om vad det kommer att innehålla. Men jag kan säga så mycket som att vi inte på något sätt går och väntar och tycker att vi har gott om tid på oss. Tvärtom arbetar vi intensivt med frågan.

Jag vill också säga att resurserna till hälso- och sjukvården inte är oväsentliga. Resurser till socialtjänsten och förebyggande arbete för att unga människor inte ska fastna i missbruk är också väsentliga och viktiga. Man ska inte göra detta till "enbart" en fråga om huvudmän, utan det handlar också om hur man arbetar. Ansvaret finns redan i dag. Det finns ingen som arbetar inom socialtjänst, psykiatri eller hälso- och sjukvård som kan säga: Det är inte min fråga - låt någon annan ta hand om denna patient! Man har en skyldighet att samarbeta och samverka. Som svensk hälso- och sjukvård ser ut, med höga ambitioner och oerhört mycket spetskompetens, kommer det nästan oavsett huvudman att krävas samverkan mellan olika parter.

Det räcker inte bara att kommun och region klarar av att samverka eller att en av huvudmännen kanske skulle få helhetsansvaret. Det gäller även samverkan inom huvudmannen, och jag tänker framför allt inom regionen. Det var något vi kunde se när det gällde Sanne i Uppdrag granskning. Det var också ett bollande inom ramen för den huvudmannen, hela Region Stockholm i stort. Oavsett när vi kommer fram till frågan om huvudmannaskapet måste man se att den här målgruppen kräver samarbete och samverkan.

Jag vill också lägga till en del som inte fanns i svaret, som jag tänker att Michael Anefur säkert känner till men som jag ändå vill passa på att nämna. Socialstyrelsen har fått i uppdrag att bedriva en försöksverksamhet på ett antal ställen i landet, där kommuner och regioner tillsammans, inom ramen för Sis, helt enkelt ser till att bedriva en verksamhet där man för de människor som har både ett missbruk och en psykiatrisk diagnos har båda de kompetenserna under samma tak. Så är det sällan i dag.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi skulle kunna säga att vi gör detta över hela linjen. Men vi börjar med några ställen. Det finns ingen anledning att vänta om det visar sig ha goda resultat. Då kan vi växla upp det arbetet, och fler kan bedriva den verksamheten. Jag tror att det är oerhört viktigt. Men i väntan på utredningar och att man har sett över frågan om huvudmannaskap måste var och en inom socialtjänst och hälso- och sjukvård ta sitt ansvar och samarbeta.

Herr talman! Jag kan utifrån ministerns svar förstå att Regeringskansliets resurser är hårt ansträngda. Möjligtvis beror det på att de används för att utreda en massa andra saker, som borttagande av värnskatt, införande av familjevecka och friår med mera. Det är reformer som ganska få efterfrågar och ännu färre kommer att få ta del av. Jag inser också att det lätt blir så att de 73 punkterna i samarbetsformen prioriteras i regeringsarbetet. Men det här handlar om att lösa riktiga problem för utsatta människor, och då duger det inte att det tar för lång tid.

Samtidigt är det väldigt svårt att förstå senfärdigheten. Jag har ägnat en hel del tid åt att läsa Socialstyrelsens rapport som kom i fredags, Kartläggning av samsjuklighet i form av psykisk ohälsa och beroendeproblematik. Jag utgår från att ministern också har gjort det. Det är i långa stycken en intressant och bildande läsning där man går igenom dagens situation, komplexiteten, svårigheterna med mera.

Det som är slående när man läser rapporten är att det gång på gång poängteras att det svåra problemet är att den samsjuklige hanteras av två huvudmän. Gång efter gång landar resonemangen i att det är juridiska, administrativa, organisatoriska och ekonomiska problem hos de två huvudmännen som förhindrar att den enskilde får adekvat hjälp i sin situation.

Detta har professionen, de samsjukliga själva, intresseorganisationer och anhöriga konstaterat sedan lång tid tillbaka. Likaså Sveriges riksdag insåg detta enhälligt i våras. Nu är det bara att hoppas att regeringen inser samma sak som alla vi andra har insett. Kan vi ändå hoppas på att regeringen och dess stödpartier åtminstone så fort som möjligt vågar erkänna att det är dags att ändra organisation?

Herr talman! Det är riktigt att regeringen har många frågor på sitt bord. Jag skulle kunna nämna några stycken. Det är till exempel en stor primärvårdsreform som tar väldigt mycket tid och kraft. Jag är alldeles övertygad om att den är nödvändig för att hela den svenska sjukvården ska fungera bättre och för att den nära vården verkligen ska vara både nära och tillgänglig och arbeta förebyggande.

Cancerstrategi är också ett arbete som tar mycket tid. Det är inte så att de goda resultaten och den ökade överlevnaden för barn som får cancer, men också vid många av våra andra cancerformer, kommer av sig själva. Det handlar om resurser, styrning och samverkan. Det handlar också om fast omsorgskontakt för att äldreomsorgen ska fungera bättre och för den som är i behov av både äldreomsorg och hemtjänst och också har många vårdkontakter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar om att vidta mått och steg för att ta bort den pensionärsskatt som Michael Anefurs parti varit med och infört i det här landet och nu tagit ytterligare ett steg med i budgeten före jul, med ett sjätte jobbskatteavdrag. Det var prioriterat att använda 20 miljarder till att sänka skatten. Nu har vi ytterligare att ta tag i när det gäller att se till att pensionärer har samma skatt som dem som arbetar.

En ny vårdform för psykisk ohälsa känns väldigt relevant. Det finns många sammanhang där frågan ställs: Hur arbetar vi för att förebygga och tidigt komma in när det gäller psykisk ohälsa?

Detta är bara några exempel som man kan nämna. Jag skulle kunna komplettera med 34-punktsprogrammet, som regeringen också arbetar med. Dessvärre stannade inte Kristdemokraterna kvar i de samtalen. Det handlar om att bryta den gängkriminalitet som förekommer men också om förebyggande insatser, där socialtjänsten bedriver ett stort och intensivt arbete.

Jag kan som ett svar i det här inlägget säga att Michael Anefur skulle kunna ha lite dialog med sina partivänner i regioner och kommuner. De har ett ansvar för att samverkan fungerar. Regeringen gör vad den kan på nationell nivå. Vi håller på att arbeta med det tillkännagivande som kom från riksdagen så sent som i våras.

Vi har gett ett uppdrag till Socialstyrelsen. Det kom tillbaka i fredags. En hel del av de förslag som ligger där vill vi naturligtvis ta vara på och kunna lägga in i ett kommande förslag. Mycket händer, men verkligheten kan förändras även utan en lagändring. Det kan till exempel ske genom politisk vilja ute i kommuner och regioner.

Herr talman! Det är inte för min skull, inte heller för Kristdemokraternas skull och inte ens för riksdagens eller regeringens skull som jag driver och under lång tid har drivit frågan om en gemensam huvudman vid samsjuklighet för beroendesjuka med psykisk ohälsa. Vi här kan vänta både i år, nästa år och kanske något år till. Jag gör det för Sanne och övriga minst 30 000 samsjukliga. Det är alla de som i går, i dag och i morgon måste ha hjälp nu. De bollas mellan olika huvudmän utan att få adekvat hjälp.

Herr talman! För att vara uppriktig: De har i motsats till oss inte tid att vänta. De behöver hjälp nu. De behövde egentligen hjälp i går. Sedan håller jag med ministern om att vi naturligtvis under tiden ska arbeta allt vad vi kan med SIP och allt vad det nu kan heta. Men vi ser, och det säger också Socialstyrelsens utredning, att det inte räcker. Vi har försökt och försökt, men det fungerar inte tillräckligt bra.

Det krävs att vi gör en utredning om huvudmannaskap och gör en ordentlig genomlysning, Jag hoppas att vi ändå med gemensamma krafter ska nå dit så fort som möjligt. Till slut får jag ändå tacka ministern för ett fint inslaget svar.

Herr talman! Man kan ha många olika toner i en interpellationsdebatt. Det gäller särskilt i en fråga där samsynen är väldigt stor. Jag hade nog förväntat mig en viss förståelse för att många olika insatser kan göras. Kanske vi kan ha en diskussion om Socialstyrelsens förslag, rapport, slutsatser och utvärdering som kom i fredags. Vi kan väl återkomma till det. Det initiativet togs innan riksdagens tillkännagivande gjordes.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det handlar inte om att någon tycker att man vill vänta. Jag kan understryka att jag ytterst sällan, om ens någonsin, gör saker för min egen eller för regeringens skull. I min roll som socialminister möter jag många människor, grupper, organisationer och företrädare som verkligen behöver samhällets stöd. Det är själva grundfundamentet till den välfärd som vi har i det här landet, skälet till att vi alla betalar skatt efter förmåga och får efter behov. Detta driver mig varje dag, och ingenting annat.

Jag tänker att vi ska titta på det Socialstyrelsen har rapporterat om. När vi bereder frågan om huvudmannaskap i Regeringskansliet vet jag att Michael Anefur vet vad det betyder. Kanske är det tydligt om jag säger till alla som lyssnar att vi förbereder för att kunna göra en sådan utredning.

Det är klart att vi svarar på de tillkännagivanden som riksdagen har. Dessutom var det en fråga som fanns på dagordningen redan innan. Det är positivt att vi har en samsyn. Jag vill avslutningsvis understryka att i väntan på att utredningen tillsätts, arbetar och också kommer med resultat är det viktigt att alla som redan i dag har ett ansvar enligt lag inte struntar i det ansvaret. Har man ett ansvar enligt lag gäller det. Då gäller det alla som är ansvariga i kommuner och regioner, och jag tänker att vi ska göra allt vad vi kan för att påverka alla dem som varje dag arbetar med och ansvarar för denna verksamhet.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.