En haverikommission för äldreomsorgen

Fru talman! Nadja Awad har frågat mig om jag avser att verka för att tillsätta en haverikommission för svensk äldreomsorg. Nadja Awad har också frågat om regeringen avser att arbeta för att minutstyrningen inom äldreomsorgen ska avskaffas via lagstiftning och ersättas med ett system som bygger på tillit och individens behov. Vidare har Nadja Awad frågat om regeringen avser att genomföra ett eller flera av de förslag som nämns i punktform i interpellationen samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att lyfta äldreomsorgen om regeringen inte genomför dem.

I Sverige har vi en ordning med kommunalt självstyre. Även om staten reglerar uppgifter i lag har kommuner stor frihet att själva utforma och organisera sin verksamhet, och de ansvarar för verksamhetens resultat, kvalitet och innehåll.

Kommunen är ytterst ansvarig för socialtjänsten, av vilken äldreomsorgen är en del. Verksamhet inom socialtjänsten ska vara av god kvalitet. Socialnämnden ska systematiskt och fortlöpande följa upp, utveckla och säkra kvaliteten i sin verksamhet.

Kommunerna sköter sina angelägenheter på det kommunala självstyrets grund. Det är alltså kommunernas ansvar att de metoder, arbetssätt och verktyg som används är ändamålsenliga för att klara uppgifterna och därmed leva upp till lagstiftningen. Med det sagt kan staten granska hur kommunerna sköter sina uppgifter. Exempelvis utövar Inspektionen för vård och omsorg tillsyn enligt socialtjänstlagen (2025:400).

Fru talman! Äldreomsorgen är definitivt en prioriterad fråga för regeringen, som under mandatperioden har genomfört flera reformer och satsningar för en tryggare och säkrare äldreomsorg. En genomgripande reform är att yrket undersköterska regleras och får en skyddad yrkestitel, vilket bidrar till att upprätthålla kompetensen inom äldreomsorgen och samtidigt öka statusen och attraktiviteten hos arbetet.

Vidare beslutade regeringen den 20 november om en proposition med förslag om att stödet till anhöriga som ger vård och omsorg ska stärkas rejält och att en fast omsorgskontakt i särskilt boende ska införas från den 1 juli 2026 (prop. 2025/26:60).

Regeringen beslutade också nyligen om lagrådsremissen Ett språkkrav inom äldreomsorgen (S2025/01922). I lagrådsremissen föreslås att det ska införas ett krav i socialtjänstlagen som innebär att socialnämnd och verksamhet ska arbeta för att personal har relevant nivå av kunskaper i svenska språket.

Regeringen har vidtagit flera andra åtgärder för att stärka omsorgens kvalitet och föreslår ytterligare satsningar i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) för att fortsätta att stärka äldreomsorgen i dess helhet. Kommunerna får exempelvis fortsatt statsbidrag specifikt för äldreomsorgen, det så kallade sektorsbidraget, som kommunerna kan använda fritt för att säkerställa en god vård och omsorg till äldre personer. Äldreomsorgslyftet har förstärkts och förlängts till 1,8 miljarder kronor per år 2026 och 2027. Dessutom har kompetenssatsningen vidgats till fler utbildningsområden.

Frågor om bemanning och kompetensutveckling är ytterst frågor för arbetsgivaren; det råder det ingen tvekan om. Det handlar till exempel om att kommunerna nu verkligen behöver höja ribban och bli en mer attraktiv arbetsgivare, satsa på ledarskapet och hitta lösningar för ett hållbart arbetsliv.

Arbetsgivaren har huvudansvaret enligt arbetsmiljölagen och ska bedriva ett systematiskt arbetsmiljöarbete i samverkan med arbetstagare och skyddsombud. En god och trygg arbetsmiljö bidrar till ett hållbart arbetsliv. Den svenska arbetsmarknadsmodellen innebär vidare att arbetsmarknadens parter reglerar löner och andra anställningsvillkor genom kollektivavtal.

Vid upphandling är det viktigt att leverantörer tillhandahåller verksamhet av god kvalitet. Konkurrensverket har fått i uppdrag av regeringen att lämna förslag till en effektiv, proportionerlig och tillförlitlig metod för att bedöma i vilken utsträckning leverantörer fullgör kvalitetskraven i offentliga kontrakt (Fi2025/00078). Tanken är att se hur man kan öka leverantörers möjlighet att konkurrera med kvalitet i stället för med lägsta pris. Uppdraget har nyligen redovisats, och det håller vi på och jobbar med inom Regeringskansliet just nu.

Fru talman! Vad skulle resultatet bli om Sverige faktiskt tillsatte en parlamentarisk utredning för äldreomsorgen och därefter gjorde det som behövs?

Undersköterskan Therése skulle inte längre behöva stå där, med full blåsa, och fundera på när hon får nästa toalettpaus medan hon stressar mellan brukare i hemtjänsten. Hon skulle kunna andas. Om Roger, 79 år, absolut inte vill duscha på onsdagsmorgonen kan han göra det på eftermiddagen, eller på torsdagen, för både han och Therése vet ju att det är hon som kommer tillbaka då.

Tänk hur Rogers dotter Anneli skulle känna då – att hennes pappa själv får bestämma över sin dag igen. Han slipper stress, och hon slipper kliva in och ta ansvar för hans hygien mitt i sin lärarroll. Hon kan lägga fokus på sina elever och sitt liv, inte på att vända upp och ned på sin kalender för att rädda tryggheten för sin pappa, därför att minutstyrningen, detta avhumaniserande system där varje sekund räknas men aldrig människan, är avskaffat.

Vårdbiträdet Sandra skulle inte längre starta sitt arbetspass klockan 7 och sluta 21.30 efter att ha tillbringat fyra fem obetalda timmar i en busskur mitt i ingenstans eller i ett personalrum. Hon skulle kunna vara hemma när barnen vaknar och när de ska sova, därför att delade turer – dessa fullständigt orimliga arbetspass – är avskaffade.

Undersköterskan Fatima skulle jobba en 33-timmars arbetsvecka på en heltidstjänst, med bibehållen lön. Hon får tid med sin familj, tid för återhämtning och tid för livet. Hon har fler kollegor omkring sig, inte färre. Hon har färre långtidssjukskrivna kollegor och färre samvetskval för att hon tvingas välja mellan att svara på ett larm om misstänkt stroke eller ge insulin i tid. Hon är mindre stressad och gladare, och framför allt känner Fatima att hon räcker till, därför att arbetstidsförkortning och högre bemanning har blivit verklighet.

Agneta, som väntar på besök, mår också bättre. När Fatima kommer frågar hon alltid hur Agneta mår, och det finns tid att lyssna på svaret. Fatima vet exakt var Agnetas mediciner står och vilken kaffekopp hon föredrar. Agneta slipper upprepa sig gång på gång för nya ansikten. Kontinuiteten gör att hon vågar slappna av och känna sig trygg i sitt eget hem. Det finns tid för både vård och omsorg men också för att bläddra i fotoalbumet och prata om barnbarnen som hon är så stolt över.

Och så har vi vårdbiträdet Abdi. Han hör till dem som länge haft en av Sveriges lägsta medianlöner – 23 600 kronor i månaden – men när äldreboendet där han jobbar återtas i kommunal regi förändras allt. Hans lön höjs, och han behöver inte längre välja mellan en tandläkartid och vinterkläder åt barnen. Pengarna räcker till båda sakerna och lite mer därtill. Abdi får också en tillsvidareanställning. Han börjar tänka framåt – kanske ska han vidareutbilda sig till undersköterska. Chefen uppmuntrar honom, och utbildningen kan dessutom göras på arbetstid. Plötsligt känns det inte bara som en dröm utan som att en dörr faktiskt står på glänt – en väg vidare, en utveckling som är hans.

Fru talman! Det är detta jag önskar för våra äldre, för deras anhöriga och för arbetare som bär hela välfärden på sina axlar. Och jag tror faktiskt att regeringen också önskar det. Därför måste jag ställa frågan igen: Kan äldreminister Anna Tenje tänka sig att tillsätta en parlamentarisk utredning så att hela Sveriges riksdag tillsammans kan utreda och åtgärda hela äldreomsorgen?

Fru talman! Det är vackra ord från ledamoten – fantastiska historier. Jag tror inte att det är någon här inne som kan motsätta sig den beskrivningen. Det finns inte ett enda parti som skulle göra det.

Mitt budskap till ledamoten är: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Jobba med de förslag som finns!

En ny partipolitisk utredning är inte vad svensk äldreomsorg behöver. Vi har Coronakommissionens rapporter, vi har Ivos granskningar, vi har utredningen om en äldreomsorgslag, från vilken vi har tagit många goda förslag vidare, och vi har den nya socialtjänstlagen. Det saknas alltså inte förslag på vad som kan göras för att stärka svensk äldreomsorg.

Om man hade varit ute och gjort många studiebesök runt om i Sveriges kommuner hade man tydligt sett att där jobbas väldigt framåtlutat med heltidsresan och rätten till heltid och med avskaffande av delade turer, både för att förbättra arbetsmiljön och för att stärka kvaliteten inom äldreomsorgen.

Mitt besked är alltså: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Sluta med plakatpolitik och populistiska förslag och jobba med de förslag som finns!

Under min tid som äldreminister är det få gånger jag har stått här och diskuterat äldreomsorgen, för det är inte så många förslag som kommer från just oppositionen. Det har jag saknat. Jag tycker nämligen att det är viktigt att vi har den här typen av diskussioner.

De brister inom äldreomsorgen som vi har sett vittnesmål om den senaste tiden är tyvärr inget nytt. Det är inte bara de senaste veckorna vi har fått läsa om hemskheter som uppdagats såsom rån, våldtäkter och uteblivna besök av personalen. Detta kan givetvis aldrig någonsin accepteras. Därför har jag också haft möten med Ivo för att diskutera just de lex Sarah-anmälningar som kommer in till myndigheten som rör allvarliga missförhållanden och vad det säger om svensk äldreomsorg.

I det här sammanhanget vill jag ändå, fru talman, vara väldigt tydlig med och påminna om att uppgifterna i lex Sarah-anmälningarna och det arbete som Ivo gör visar en bild av de verksamheter som faktiskt gör rätt. Vi politiker får aldrig svartmåla de kommuner som gör det de ska, nämligen att anmäla, utan vi måste uppmuntra den förbättring som detta leder till. Anmälningarna som har kommit till Ivo är ju en viktig del av verksamhetens kvalitetsarbete. Tar man de brister som uppdagas på allvar gör man precis så som de kommunerna nu har gjort. Att arbeta med avvikelser utifrån lex Maria och även lex Sarah är definitivt inte ett misslyckande i sig. Det är en metod för att säkerställa att kvaliteten i verksamheten höjs, att ribban höjs, och att garantera att detta inte sker igen.

Som jag var inne på i mitt inledningsanförande är äldreomsorgen ett prioriterat område för regeringen. Vi har jobbat framåtlutat från den dag då jag tillträdde. Man kan titta på Coronakommissionens rapport om brister och de åtgärder och rekommendationer som finns där. Bara inom mitt område har vi nu åtgärdat nio av elva rekommendationer i Coronakommissionens rapport. Med min kollega Elisabet Lanns område när det gäller hälso- och sjukvårdslagstiftning inräknat är det ännu fler saker som vi har lagt till.

Bara för att nämna några saker lite kort: Det handlar om ett starkt stöd för anhöriga. Det handlar om en fast omsorgskontakt på särskilt boende, precis som vi har inom hemtjänsten. Det handlar om en fast vårdkontakt så att man inte faller mellan stolarna. Det handlar om förstärkt medicinsk kompetens. Vi inför nu en medicinskt ansvarig för rehabilitering och tillgång till medicinsk kompetens 24:7 både inom hemtjänst och inom särskilt boende.

Fru talman! Jag vill att äldreministern svarar på min fråga. Jag börjar bli lite trött på att ha återkommande interpellationsdebatter med äldreministern men också med andra ministrar i den här regeringen som vägrar att svara på frågan och som älskar att fabulera i debatterna och vilseleda dem som lyssnar och tittar på oss här. Man kan nästan tro att ni har gått en retorikkurs hos Trump, för det är det ni sysslar med dag in och dag ut i den här kammaren.

Vi i oppositionen är ju här för att utkräva ansvar av den här regeringen. Då tycker jag, fru talman, att den här regeringens alla ministrar måste börja svara på våra frågor.

Det är inte okej att äldreminister Anna Tenje anklagar mig för att inte presentera något förslag i den här debatten. Hela interpellationen om en haverikommission preciserar allt från de urusla arbetsvillkoren och resursbristen till vinstjakten inom äldreomsorgen. Det är en rad olika förslag i det samlade förslaget om en haverikommission i äldreomsorgen som jag vill debattera här och nu med äldreminister Anna Tenje, för folk där ute vill veta: Vill ni utreda äldreomsorgen på riktigt, eller vill ni plocka och ta av det som passar er just nu?

Jag förstår att den här regeringen tycker att språkkrav i äldreomsorgen är den bästa politiken just nu, för ni är ju beroende av Sverigedemokraterna. Den här regeringen är beroende av det största partiet i det här regeringsunderlaget, Sverigedemokraterna, som gärna vill hänvisa till att alla samhällsproblem skulle vara invandrares fel och vill utmåla det som att äldreomsorgens alla brister skulle kunna åtgärdas med mer språkträning.

Det är en del av det här. Vi ska satsa på språkkompetensen i äldreomsorgen. Vi ska satsa på alla språk, för alla språk kommer att behövas. Det kommer att behövas svenska och andra språk, för gruppen äldre har blivit mer och mer etnifierad. Vi kommer att behöva alla språk. Men det är inte bara den satsningen som krävs. Vi behöver andra satsningar också, eller hur? Det är det jag vill diskutera i den här debatten. Jag förstår att det är bekvämt att hänvisa alla samhällsproblem, som äldreomsorgens utmaningar, till invandrare. Men det är att vilseleda och fabulera. Jag tycker att vi ska hålla oss till sakpolitiken.

Det är därför jag vill ha svar på min fråga om Vänsterpartiets förslag om en haverikommission som handlar om en parlamentarisk utredning där hela Sveriges riksdag är representerad för att komma till rätta med alla problem som vi har i äldreomsorgen.

Tolv personer har dött på grund av de brister vi ser i arbetsmiljön inom hemtjänsten. Fem personer larmade om stroke men fick inte hjälp i tid. Hur ska språkträning hjälpa de människorna? Det var ju inte fråga om att det skulle vara svenska språket som ledde till att de inte fick hjälp i tid när de larmade, utan det var för att det är brist på personal. Det är på grund av det inhumana tidsplaneringssystemet med minutstyrning. Det är de förslagen som vi vill diskutera i kammaren.

Återigen: Jag vill ha svar på frågan med utgångspunkt i det jag har lyft upp i interpellationen om en parlamentarisk kommission. Vill äldreministern tillsätta en sådan, ja eller nej?

Fru talman! Jag tycker att jag var ganska tydlig. Jag förstår att det handlar om mottagarens förmåga när det gäller att svara eller ta emot ett svar, så låt mig vara tydlig igen.

Det är inte en haverikommission och en lång, stor utredning vi behöver. Vi har utrett svensk äldreomsorg. Vi har rapporter från Socialstyrelsen som tydligt visar exempelvis att problemen med arbetsmiljön ser likadana ut nu som de gjorde för 20 år sedan. Det är ett stort misslyckande för alla här i kammaren, alldeles oavsett politiskt parti, att vi inte har gjort någonting åt det som vi visste gällde för 20 år sedan och som fortfarande gäller. Jag är tydlig. Jag tycker att vi behöver göra något åt de sakerna. Men det är alltså inte en ny utredning vi behöver.

Min poäng är: Kom ned från läktaren! Kom in i matchen! Ni vill förringa och förminska vikten av språkkraven. Läs Coronakommissionens tydliga rekommendationer när det gäller just språket! Det är det som är grunden. I mina tidigare inlägg nämnde jag inte språkkravet över huvud taget, så jag vet vem av oss två som i sådana fall fabulerar och försöker vilseleda.

Låt mig ändå komma in på detta, för nu gör vi så här från regeringens sida: Steg för steg och reform för reform stärker vi nu kvaliteten och höjer ribban. Vi ökar också kraven för att få jobba inom svensk äldreomsorg. Vi går nu fram med ett tydligt kompetenskrav. Vi förlänger och förstärker Äldreomsorgslyftet. Vi jobbar väldigt framåtlutat med skyddad yrkestitel för att höja status och attraktionskraft för dessa viktiga yrken så att fler vill komma in, stanna kvar, jobba mer och gå från deltid till heltid men framför allt så att de får ett kvitto på den viktiga utbildning de har. Kompetensen är otroligt viktig just för kvaliteten.

När det gäller den andra frågan om språkkrav, som jag gärna pratar mycket och länge om, är det alltså grundläggande. I det enstaka fallet i ledamotens exempel var det avgörande kanske inte språket utan en brist som vi definitivt behöver åtgärda. Men i fallet i Västerås med kvinnan som hade misstänkt sepsis och dessutom var dement larmades ambulanspersonalen ut till boendet och möttes av personal som inte talade ett enda ord svenska. Ambulanspersonalen kunde inte få svar på frågor om huruvida den äldre kvinnan hade feber, om hon hade ätit och druckit, hur allmäntillståndet var eller om hon hade haft en infektion – detta på grund av att personalen alltså inte talade ett enda ord svenska. Där handlade det om liv och död, och det var direkt livsfarligt att man inte talade svenska språket.

Jag förstår att ni i Vänsterpartiet inte är intresserade av att införa ett språkkrav i svensk äldreomsorg, men det är definitivt vi. Det handlar om den äldres rätt att kunna förstå och göra sig förstådd, att kunna påverka valfriheten i vardagen i det lilla men också i det stora. Det handlar om hur saker och ting ska utföras i vardagen på ens egna villkor med både integriteten och självrespekten kvar. Det handlar också om valfriheten i stort – att kunna påverka vem man har som utförare men också vilket boende man bor på.

Språket är dock grundläggande för att äldre ska kunna förstå, göra sig förstådda och göra sina röster hörda. Det är viktigt för oss.

Men det handlar också om patientsäkerheten och om arbetsmiljön. Om inte medarbetarna kan prata med varandra och ha en säker överlämning och dessutom sitta vid fikabordet och chitchatta om hur helgen var, hur det går för sonen i simundervisningen eller vad man ska göra i jul blir de inte ett sammansvetsat gäng. Då blir inte arbetsmiljön speciellt bra, och då kommer inte heller fler att söka sig till dessa mycket viktiga yrken.

Det tredje krav vi nu går fram med, och som jag förstår att Vänsterpartiet också har stora problem med, är att möjliggöra ordentliga bakgrundskontroller för att se till att de som jobbar i äldreomsorgen också är lämpliga.

(Applåder)

I detta anförande instämde Caroline Högström (M).

Fru talman! Det är precis detta jag menar med att den här regeringen konstant fabulerar och vilseleder. Inte ens ni går ju fram med ett konkret språkkrav. Det har äldreministern själv sagt i mediala utspel och presskonferenser. Regeringens egen utredare om ett språkkrav rekommenderade inte heller ett konkret språkkrav, då det skulle leda till att personalbristen i äldreomsorgen skulle öka. Därför går inte regeringen fram med ett lika skarpt förslag om språkkrav som man initialt gjorde. Man vill ju enligt ministern inte spä på de problem som redan finns inom äldreomsorgen med hög personalomsättning och stor personalbrist. Det är det jag menar med att den här regeringen konstant vilseleder.

Jag förstår att det är bekvämt för regeringen att inte avvika från det Sverigedemokraterna vill att regeringen ska göra, vilket är att hänvisa alla problem, alltifrån äldreomsorgens utmaningar till den rekordhöga arbetslösheten, till att vara invandrarnas fel. Att pensionärerna inte har råd att handla mat eller köpa sina mediciner är invandrarnas fel. Att vi har beställningsmord bland unga är också invandrarnas fel. Alla problem ska hänvisas till invandrare.

Jag förstår att regeringen har fått ett beställningsjobb från Sverigedemokraterna att hänvisa alla politiska förslag till att attackera invandrare. Just nu utvisas de som jobbar inom äldreomsorgen på löpande band, när de är en del i att bära upp välfärden på exakt samma sätt som alla andra. Det är ovärdigt, tycker jag.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ledamoten för denna interpellationsdebatt. Jag tror att den har varit väldigt klargörande.

Svensk äldreomsorg bärs fram av hårt arbetande undersköterskor och vårdbiträden. En väldigt stor del av dessa har ett ursprung som inte nödvändigtvis är svenskt. De gör ett enastående jobb och är otroligt viktiga för att vi ska kunna jobba med att höja kvaliteten, höja ribban och åtgärda de brister som finns inom svensk äldreomsorg, vilket jag är besjälad av att vi ska kunna göra.

I Sverige har vi dock undervärderat vikten av att lära sig svenska språket. Det är alltså inte deras fel som jobbar inom svensk äldreomsorg i dag. Just därför är det otroligt viktigt att vi nu ser till att höja ribban markant.

Äldreomsorgslyftet förlängs nu och utökas till 1,8 miljarder så att kommunerna kan ta del av dessa pengar för att göra extremt bra språkstödjande insatser, både för den personal man redan har och för den man ska nyanställa. Sedan har vi kravet på att uppnå B2 enligt GERS. Det är ett ganska högt och tufft mål, men de kommuner som jag har pratat med är också besjälade av att ta till sig detta. Man ser vikten av svenska språket för att äldre ska kunna förstå och göra sig förstådda, för att patientsäkerheten ska stärkas och för att arbetsmiljön ska bli bättre. Om detta är vi helt eniga.

Vänsterpartiet verkar dock definitivt inte vara med på den banan. Då, fru talman, blir jag nyfiken: Är det ett besked från Vänsterpartiet att man inte är intresserad av att införa ett språkkrav inom svensk äldreomsorg? Det tror jag skulle vara ett väldigt viktigt besked till svenska folket, givet att utredning efter utredning och granskning efter granskning visar att det är just språkbristerna som ligger till grund för mycket av de kvalitetsbrister vi ser inom svensk äldreomsorg.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.