En föräldrabalk för barnens bästa

Fru talman! Mikael Eskilandersson har frågat mig hur jag konkret ska uppnå barnets bästa genom den könsneutralisering av föräldrabalken och det faktum att flera vuxna ska ges juridiskt ansvar för barnet som regeringen gett direktiv om ska utredas. Han har även frågat statsrådet Åsa Lindhagen om hon kommer att agera för att öka prioriteringen av de lagförslag som redan finns och de problem med föräldrabalken som kan utläsas i SOU 2020:63, så att dessa förslags genomförande får en lika hög prioritet av regeringen. Den interpellationen har överlämnats till mig.

Att bli förälder är en viktig del av livet för många människor. Den föräldraskapsrättsliga lagstiftningen behöver utvecklas i takt med samhället och kunna hantera att det finns olika sätt att få barn och bilda familj på.

Regeringen arbetar sedan flera år med att modernisera familjerätten. Arbetet sker med barnets bästa i fokus. Regeringen har bland annat genomfört flera åtgärder för att ge fler möjligheten att bli föräldrar. Vi har också reformerat adoptionsreglerna och tillsatt en utredning för att utöka möjligheterna att göra utländska föräldraskap gällande i Sverige. Inom kort kommer regeringen att föreslå nya regler om vårdnad, föräldraskap och faderskapsutredningar. Sist men inte minst har denna regering sett till att barnkonventionen numera är svensk lag.

Regeringens arbete med att modernisera den familjerättsliga lagstiftningen fortsätter. Precis före jul tillsattes den utredning som Mikael Eskilandersson tar upp i sin interpellation. Det är en efterlängtad utredning, och frågorna som ska utredas är angelägna. Att lagstiftningen inte utan tungt vägande skäl bör skilja på personer beroende på kön och sexuell läggning är grundläggande. Det är också viktigt att barns relation till sina sociala föräldrar ges uppmärksamhet. Utredningen ska genomgående ha ett barnrättsperspektiv i den analys som görs.

För att barnets rättigheter ska få genomslag i praktiken behöver arbetet med att modernisera den familjerättsliga lagstiftningen fortsätta. Regeringen kommer även framöver att arbeta aktivt för att säkerställa att Sverige har en lagstiftning som är modern och som i alla delar utgår från barnets bästa.

Fru talman! Tack, Morgan Johansson, för svaret! Det är alltid intressant att höra hur statsrådet kan slå ihop två interpellationer med två olika frågeställningar och sedan inte svara på någon av dem. På vilket sätt barn får det bättre av en könsneutral föräldrabalk är kanske inte en helt enkel fråga att svara på. Sanningen är att barn knappast berörs alls av om lagtexten säger "fader" i stället för "den som bidragit med könsceller". Det är ett icke-problem för barn, och egentligen har jag inga problem med att dessa texter justeras om det inte blir till det sämre för den stora massan av barn i dag.

Den andra frågan - varför en utredning av föräldrabalken inte får tydliga direktiv om att lösa krockarna mellan barnkonventionen och föräldrabalken - har betydligt större betydelse. Barnkonventionen är i dag lag i Sverige. Ändå är det tydligt att Sverige inte lever upp till allt som står i barnkonventionen. Vi ger inte alla barn de rättigheter som de ska ha enligt barnkonventionen. Jag förstår faktiskt inte hur man kan bortse från att ta med en korrigering av dessa aspekter när man tillsätter en utredning som har till uppgift att skriva om föräldrabalken.

Den tidigare utredningen pekade ut problemen tydligt men gav inga svar på hur de kunde lösas. Rimligt vore då att en ny utredning som har till uppgift att skriva om föräldrabalken får komma med lösningar på hur barnkonventionen ska få genomslag på riktigt.

En rundringning till våra socialtjänster i de större kommunerna med en fråga om tjänstemännen nu var informerade om att de ska tänka på barnkonventionen gav svaret: Nej, det har inte påverkat våra interna riktlinjer. Barnkonventionen är och förblir plakatpolitik om den inte får betyda något i praktiken.

Regeringen har struntat i att lägga in barns rättigheter och deras rätt till föräldrar i utredningen. I stället har regeringen inte försuttit chansen att få med vuxenperspektivet, där föräldraskapet och allas rätt till barn står i fokus.

Fler möjligheter att bli förälder och fler föräldrar än två är inte barnperspektiv utan tydligt vuxenperspektiv. Tidigare har regeringen gjort det möjligt för ensamstående kvinnor att inseminera, vilket i praktiken tar bort en förälder från barnet helt. Men detta räcker alltså inte. Ännu fler måste kunna bli föräldrar, enligt regeringen.

När vi andra partier funderar över hur man ska höja kvaliteten på föräldrar genom ökade satsningar på föräldrautbildning och stöd till föräldrar på olika sätt, samtidigt som man helst skulle se att man kanske kunde hindra olämpliga från att skaffa barn, gör regeringen precis tvärtom. Regeringen satsar på kvantitet i stället för kvalitet: Alla ska ha rätt till barn. Kan man inte få dem själv ska staten fixa det, eller så kan man utnyttja surrogatmödrar i utsatta länder. Och fler nya sociala föräldrar till alla barn i stället för stöd och hjälp till de föräldrar som redan finns och som barnet har. Det är kvantitet i stället för kvalitet.

Jag tror inte att barns situation i Sverige blir bättre för att regeringen försöker ge barn fler föräldrar än de har genom att hitta på nya begrepp som "sociala föräldrar" och skriva in dessa i föräldrabalken.

Morgan Johansson framhåller själv vikten av att sociala föräldrar ska uppmärksammas i föräldrabalken, vilket jag har svårt att se någon fördel med. I kommittédirektivet talas det till och med om att ge sociala föräldrar juridiskt ansvar för barnet. Nu hoppas jag att utredaren kommer att förstå att det är olämpligt med fler föräldrar, men det har hänt förr att utredningar föreslagit olämpliga förändringar.

Fru talman! Till en början var det lite svårt att förstå vad Mikael Eskilandersson egentligen var ute efter. I sina interpellationer blandar han alla frågor i en enda röra. Till slut undrar man om det bara är något slags seminarieövningar som han är ute efter.

Men jag kan beta av frågorna här en efter en. Till att börja med kan man väl ändå säga att utgångspunkten för barn generellt sett i Sverige är väldigt god. Det finns till och med många utvärderingar som visar att Sverige är bland de bästa länderna i världen för barn att växa upp i. Det är ingen tillfällighet, utan det är en följd av många års reformarbete, inte minst socialdemokratiskt, där utgångspunkten hela tiden har varit att barn är egna individer med egna okränkbara rättigheter. De är inte bara något slags bihang till familjen eller till de vuxna, vilket ju är den konservativa utgångspunkten. Den synen har vi brutit med för länge sedan.

Det som har legat till grund för vårt reformarbete har varit en progressiv syn, där barnen är egna individer med egna rättigheter. Vi var till exempel först i världen med att förbjuda aga. Vi har bättre utbyggd barnomsorg än något annat land, vågar jag påstå. Vi har förmodligen världens mest generösa föräldraförsäkring. Allt detta är viktiga socialdemokratiska reformer för att Sverige ska vara ett av världens bästa länder för barn att växa upp i och att det ska förbli på det sättet.

Den senaste reformen var just att göra barnkonventionen till svensk lag, och den kom 2020. Och här står Mikael Eskilandersson och ondgör sig över huruvida vi följer den eller inte. Herregud, Sverigedemokraterna röstade ju emot den reformen! Ni ville ju inte att barnkonventionen skulle bli svensk lag. Hur kan man i ena andetaget vara emot att den ska vara svensk lag och i nästa andetag beklaga sig och fråga sig om Sverige följer den eller inte? Det tycker jag faktiskt att Mikael Eskilandersson ska svara på.

Sedan är det inte sant att vi inte har gjort någon översyn för att se hur Sverige förhåller sig till barnkonventionen. Det är precis det vi har gjort. Vi kopplade en särskild utredning till de här frågeställningarna, och utredningen lämnade sitt betänkande i november 2020. Utredaren gick igenom detta för att se hur svensk lagstiftning förhåller sig till barnkonventionen. I betänkandet kom man fram till att Sverige i allt väsentligt lever upp till barnkonventionen. Men man pekar också på en del frågor som man menar bör ses över ytterligare. Det finns saker och ting som den utredningen menar bör ändras. Det gäller också familjerätten.

En sådan sak, fru talman, är att en domstol i dag inte kan döma till gemensam vårdnad om båda föräldrarna är emot gemensam vårdnad, även om gemensam vårdnad hade varit det bästa för barnet. Det kan en svensk domstol i dag inte göra. Utredningen pekar på att det bör ändras.

En annan sak som man pekar på är att det är för otydligt när det gäller barnets rätt att komma till tals i vårdnadstvister. Det pekar utredningen också på.

Nu är det lyckligtvis så att vi, när det gäller båda dessa punkter, har beredningsunderlag för att göra just den typen av lagändringar. Det kommer från den utredning som heter Se barnet!. Där är vi nu i slutskedet av beredningsprocessen. Inom kort kommer vi att kunna gå till riksdagen för att göra just denna typ av förändringar så att vi kan leva upp ännu bättre till barnkonventionen.

Men återigen, fru talman: Det duger inte att göra så här. Man har själv röstat emot att barnkonventionen ska bli svensk lag. Då duger det inte att i nästa andetag börja anklaga regeringen för att inte följa just de reglerna.

Fru talman! Vi kan börja med barnkonventionen. Det är faktiskt en konvention som Sverige har skrivit under. Jag och mitt parti, Sverigedemokraterna, har aldrig motsatt oss att Sverige skulle skriva under barnkonventionen och inte heller att vi ska följa barnkonventionen. Men det finns en viss skillnad mellan att ha barnkonventionen som en konvention som man ska följa och att införa den som direkt lag. Vår huvudkritik mot att införa den som direkt lag var att det inte är en anpassad lagtext som fungerar som lag, utan den är anpassad som en konvention som man ska följa om man har skrivit under den.

Vi hade en skyldighet att följa barnkonventionen redan innan den blev svensk lag eftersom vi hade skrivit under den. Att göra konventioner till lagstiftning är problematiskt eftersom man får en dubbel lagstiftning. Då är frågan vilken lagstiftning som står över den andra, eftersom den lagstiftningen inte helt fungerar ihop med den svenska lagstiftningen.

Detta har man även pekat på i utredningen 2020:63. Där har vi kunnat läsa att det fanns flera brister, framför allt när det gällde barnperspektivet och barns rätt till sin familj och sina föräldrar. Barn har en naturlig rätt till båda sina föräldrar om föräldrarna är gifta, men om föräldrarna inte är gifta har barnet inte alls samma rätt till båda sina föräldrar. Varför ska man göra den skillnaden?

Det är en sak som jag har tagit upp i flera interpellationer tidigare. Jag vet att Morgan Johansson brukar uttrycka det som att det är ett tydligt pappa- eller faderskapsperspektiv, men jag menar att det faktiskt är ett barnperspektiv. Barnets rätt till båda sina föräldrar är ett barnperspektiv i min värld. Jag ser inte barn som bihang till vuxna. Tvärtom anser jag att barn alltid har rätt till sina föräldrar. Men jag anser inte att föräldrar har rätt till sina barn.

Det är inte barnen i Sverige som har problem med att föräldrabalken benämner människor som far eller mor utifrån vilka könsceller de bidragit med vid befruktningen. I stället handlar det snarare om att regeringen i vanlig ordning försöker röstmaximera genom att tillmötesgå hbtq-rörelsen med förändringar som egentligen inte har någon större praktisk betydelse.

Jag anser att förändringar i lagtexten enbart ska göras för att förbättra tolkningen och förändra innehållet, inte för att någon i regeringen anser att orden i lagen är gammalmodiga. Andra lagar, till exempel handelsbalken, innehåller fortfarande ord som daler när det talas om bötesstraff eller ersättning. Jag har aldrig hört någon klaga på det. Man tycker tvärtom att det finns en poäng i att vi har en gammal lagstiftning som aldrig har behövt ändras eftersom den fortfarande fungerar.

Det finns en poäng i att ändra i föräldrabalken utifrån att texten har blivit rörig och full med nya hänvisningar. Det har även mitt parti påpekat vid ett tidigare tillfälle. Men det är inte samma sak som att börja hitta på andra ord i själva lagtexten.

I en intervju i SVT framhöll Åsa Lindhagen särskilt barn som lever i familjer där det finns fler vuxna än två och där mer än två tar föräldraansvar. Jag hade gärna fått detta mer utvecklat, men nu har frågan flyttats till Morgan Johansson, och han kanske inte vet vad Åsa Lindhagen menar med sitt yttrande. Hur vanligt är det med familjer med fler vuxna än två?

Tre av fyra barn i Sverige växer upp i familjer som består av mamma, pappa och barn - det är alltså 75 procent. Så ser verkligheten ut även om regeringens företrädare gör sitt bästa för att utmåla detta som ett förlegat och omodernt sätt att se på familjen. Är det verkligen fel att ta runt 75 procent av barnen i Sverige som utgångspunkt?

Fru talman! Nej, men en lagstiftning måste fungera för alla, också i en modern miljö där saker och ting har förändrats. Det måste rimligen också Mikael Eskilandersson förstå.

Låt mig först slutföra punkten när det gäller barnkonventionen. Först röstar Sverigedemokraterna emot att barnkonventionen ska bli svensk lag. I nästa andetag klagar Mikael Eskilandersson på att vi inte följer barnkonventionen. Han har pekat på lagstiftningar som inte är i överensstämmelse med barnkonventionen.

Jag säger då: Ja, men vi har tillsatt en utredning för att se vad vi behöver ändra på eller vilka saker och ting i vår lagstiftning som behöver förändras. Jag har sagt att vi är beredda att göra de förändringarna och att en proposition om en lagändring när det gäller en del viktiga punkter i familjerätten faktiskt är på väg till riksdagen.

Det går inte ihop, fru talman, att vara emot att barnkonventionen är svensk lag och att i nästa andetag, när vi har genomfört detta, klaga på regeringen för att den inte lever upp till de beslut som Sverigedemokraterna var emot. Det funkar faktiskt inte, rent logiskt.

Nu förstår jag mer var skon klämmer för Mikael Eskilandersson i hela denna debatt. Det handlar inte om vilka reformer vi ska göra för att förbättra barns rättigheter ytterligare. Han återkommer hela tiden till könsneutralitet, homosexualitet, samkönade äktenskap och samkönade relationer. Jag tror faktiskt att det är där skon klämmer för Sverigedemokraterna. Ni kan inte acceptera - eller ni har svårt att acceptera - att homosexuella numera också är föräldrar i Sverige. Homosexuella har barn. Därför måste vi ha en lagstiftning som täcker in de situationerna.

Det är bland annat därför som vi behöver ha en översyn av föräldrabalken och göra den könsneutral. Men det handlar också om att titta på andra frågor som kan vara aktuella.

Föräldrabalken är från 50-talet. Den har lappats och lagats vid många tillfällen och i många omgångar sedan dess. Man måste nog ändå förstå att familjebildningen ser annorlunda ut nu än vad den gjorde på 50-talet.

Det är mycket vanligare med skilsmässor nu. Det är, som sagt, mycket vanligare nu att homosexuella har barn än vad det var på den tiden. Då måste man vara beredd att modernisera lagstiftningen så att den fungerar för alla föräldrar och för alla familjebildningar, också i en modern värld. Det handlar inte om att ställa olika familjebildningar mot varandra, utan det handlar om att ha en lagstiftning som fungerar för alla situationer.

Det är väl detta som Sverigedemokraterna i grunden har svårt att acceptera. Ni drömmer er tillbaka till en tid då allting byggde på kärnfamiljen. Ni har svårt att acceptera att verkligheten inte längre ser ut riktigt på det sättet.

Den homofobi som präglade det gamla samhället har vi nu gjort upp med en gång för alla. Den norm som byggde på kärnfamiljen har också förändrats. Många människor, inte minst kvinnor, låstes in i destruktiva äktenskap. På den tiden hade de inget annat val, helt enkelt. Detta har vi också successivt kunnat bryta, med utgångspunkten att man ska stanna kvar i en relation av fri vilja och inte av tvång.

När det gäller skilsmässor måste man se till att ha en lagstiftning som tar höjd för alla dessa situationer och som har barnets bästa för ögonen. Man kan inte gå omkring och tro att man kan rulla tillbaka utvecklingen så att man återigen kan förhindra till exempel skilsmässor eller att homosexuella har barn. Den gamla konservativa synen har vi brutit med för länge sedan.

Nej, föräldralagstiftningen och familjepolitiken behöver moderniseras för att man ska hänga med i en modern värld.

Fru talman! För mig är det inte konservativt att stå upp för barns rätt till båda sina föräldrar. Jag kan bara vädja till regeringen att man faktiskt ska tänka om och lyfta in barns rätt till sina riktiga föräldrar i utredningen.

Utredningen om sociala föräldrar är bara ett sätt att smyga in fler föräldrar än två i svensk lagstiftning. Det är i högsta grad allvarligt och kan få stora negativa konsekvenser framför allt för barnen om det genomförs.

Det regeringen kallar för att ligga längst fram och leda utvecklingen av familjepolitiken är i själva verket ett oprövat försök, där barnen får agera försökskaniner i Socialdemokraternas fantasivärld. Vad som antagligen händer om den socialistiska drömmen om många föräldrar blir verklighet är att ansvaret för barnen suddas ut. Dubbelt så många föräldrar blir inte dubbelt så stort ansvar, tvärtom - ingen tar ansvar. Detta leder i sin tur till att barnen far illa.

En stor del av kommittédirektivet ägnas åt just möjligheten att ha flera så kallade sociala föräldrar, och det står tydligt att det även kan handla om att föra över en del av det juridiska ansvaret för barnet. Jag tror att bra föräldrar är kapabla att avgöra vilka vuxenkontakter som deras barn mår bra av och vilka de inte mår bra av. Nu kan jag bara hoppas att utredningen inte faller för regeringens experimentlusta utan står upp för barnen så att förslaget om sociala föräldrar skrotas. Barn har rätt till sina två föräldrar, men föräldrar har inte rätt till barn.

Fru talman! När det gäller det här med fler vårdnadshavare, som jag förstår att Mikael Eskilandersson är ute efter, är det en ren lögn om man påstår att utredningen skulle ha ett uppdrag om att man får ha fler vårdnadshavare. Det är faktiskt snarare så att utredningen pekar på riskerna just med fler vårdnadshavare.

Däremot tar utredningen höjd för att det kan finnas situationer i den moderna världen där andra vuxna i barnets närhet har en väldigt viktig funktion för barnet. Det kan till exempel vara en situation där man har gått skilda vägar och fått en ny relation, och så har barnet fått en bonusmamma eller en bonuspappa. Då kan en fråga vara vad bonusmamman eller bonuspappan ska få för information om hur det till exempel går för barnet så att man kan vara ett stöd för barnet i vardagen.

Det är en sådan fråga som man kan titta på, och jag skulle vilja påstå att det är till stöd och bra för barnet om det finns ytterligare vuxna som kan ta ansvar i den situationen. Att ställa det mot den biologiska pappans eller mammans rättigheter tycker jag leder helt fel.

Återigen: Utgångspunkten för utredningen i den här delen är barnets bästa och att kunna verka för barnets bästa i en modern miljö och i ett modernt sammanhang.

Fru talman! Jag tror att det här handlar om att Sverigedemokraterna har svårt att acceptera att vi inte längre lever på 50-talet, att även samkönade par numera har barn och att vi måste ha en lagstiftning som funkar för den situationen. Numera är skilsmässor mycket vanligare än vad det var tidigare, vilket det naturligtvis finns både för- och nackdelar med, men jag vet ju att det för väldigt många fanns mycket stora nackdelar med den gamla normen. Därför måste vi ha en lagstiftning som är modern och som funkar i en modern värld. Det är det vi nu skissar på.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.