En biståndspolitik för jämlikhet

Fru talman! Yasmine Posio har frågat mig om jag anser att avräkningar främjar mottagare av bistånd i andra länder och om jag kommer att verka för att OECD-Dac ska ta bort möjligheten att göra avräkningar på bistånd.

I en värld där antalet väpnade konflikter ökar och miljontals människor är på flykt är jag glad att Sverige genom vårt ambitiösa bistånd har möjlighet att hjälpa utsatta personer, såväl på plats i låg- och medelinkomstländer som genom att erbjuda dem en fristad från förföljelse och förtryck i Sverige.

Avräkningar för mottagandet av flyktingar och skyddsbehövande har enligt Dacs regelverk kunnat ingå i biståndet sedan början av 90-talet. Under 2017 underströk Dac att kostnaderna räknas som bistånd på humanitära grunder. Dessutom konstaterade Dac att givarländerna genom mottagandet bidrar till att ekonomiskt avlasta låg- och medelinkomstländer, vilka står värd för de flesta av världens flyktingar. Så ja, jag anser att det är rimligt att hävda att avräkningar, liksom annat bistånd, gynnar personer i låg- och medelinkomstländer och att det regelverk som nu finns är tillfredsställande, särskilt efter de regelförändringar som genomfördes i fjol.

De kostnader inom biståndet som vi har för mottagandet utgör mindre än 5 procent av den totala biståndsramen 2020. De utesluter inte på något sätt att vi använder den övriga biståndsramen, som totalt uppgår till nästan 50 miljarder kronor, för att bland annat fortsätta att ta en ledarroll i det globala arbetet för kvinnors rättigheter och för SRHR. Sveriges SRHR-bistånd har dessutom ökat i absoluta tal sedan 2014 och utgör i dag ca 7 procent av det totala biståndet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Dagens värld är präglad av djupa orättvisor. Klyftorna är stora mellan fattiga och rika länder, mellan fattiga och rika människor och mellan kvinnor och män. Den nya rapporten Time to care från hjälporganisationen Oxfam visar att världens 2 153 dollarmiljardärer äger mer än 60 procent av jordens befolkning.

De 22 rikaste männen äger mer än alla kvinnor i Afrika - som om dessa män arbetat och ansträngt sig mer än alla Afrikas kvinnor. Det är dags att krossa myten om att rika människor är rika därför att de har jobbat mer. De är rika därför att systemet är riggat för dem.

Det finns tillräckligt med resurser för att utrota fattigdomen och ge alla människor ett värdigt liv, men i stället för en rättvis fördelning hamnar merparten av världens resurser fortfarande hos de rika. De 2 000 rikaste dollarmiljardärerna fick dagligen 23 miljarder kronor, medan den fattigaste halvans inkomster minskade med 4 miljarder per dag.

Genom Agenda 2030 har Sverige förbundit sig att arbeta för att uppnå alla de globala målen. Detta inkluderar mål 10, att minska ojämlikheten inom och mellan länder. Detta förpliktar till att arbeta för att den del av befolkningen som har lägst inkomster i vårt land successivt ska uppnå och upprätthålla en inkomsttillväxt som är högre än det nationella genomsnittet. Det handlar alltså inte enbart om att bidra till att minska ojämlikheten i världen utan även om att ta ansvar för att göra det i Sverige.

Nu ingår det inte i statsrådet Erikssons arbetsuppgift att minska ojämlikheten i Sverige, men däremot ingår statsrådet i en regering som uppenbarligen blundar för mål 10 i Agenda 2030. I stället för att arbeta för minskade klyftor har regeringen infört skattesänkningar som gynnar samhällets rikaste och därmed bidragit till en ökad ojämlikhet i Sverige.

På samma sätt förhåller det sig i utrikespolitiken, då regeringen sätter svenska företags export före mänskliga rättigheter. För varje krona som går till bistånd försvinner mer i skatteflykt. Ändå röstar regeringen inte för lagar som skulle ge bättre insyn och kunna förhindra denna skatteflykt.

Sveriges regering accepterar dessutom handelsavtal som leder till att ojämlikheten mellan fattiga och rika inte bara befästs utan dessutom ökar. Detta har statsrådet Eriksson heller inte huvudansvaret för. Men när det gäller bistånd är Eriksson högst ansvarig, och ändå görs avräkningar på 2,3 miljarder från biståndet till flyktingmottagning. Dessa 2,3 miljarder hade i stället kunnat gå till organisationer som arbetar för att minska ojämlikheten i världen.

Enligt nuvarande bestämmelser medger OECD-Dac avräkningar enligt vissa regler, men att möjligheten finns är inte detsamma som att det är det riktiga att göra, speciellt inte eftersom avräkningarna används som medel att täppa igen bortfallet av intäkter till statsfinanserna bland annat på grund av slopandet av värnskatten.

På statsrådet Erikssons svar låter det som att Sverige inte skulle kunna ta emot flyktingar om inte vi gjorde avräkningar på biståndet, men vi vet alla att så inte är fallet. Bara den slopade värnskatten är 6 miljarder kronor. Dessa 6 miljarder hade kunnat användas till att slopa avräkningarna för mottagande och varför inte till ett additionellt klimatbistånd, som vi faktiskt kom överens om i Parisagendan.

Nej, att som statsrådet Eriksson ställa avräkningarna mot att Sverige inte skulle ta emot flyktingar över huvud taget håller inte om en vill leva upp till åtagandena i Agenda 2030. I stället krävs att regeringen med alla till buds funna medel arbetar för att få bort ojämlikheten. Ett sätt är att ta bort de rikas skattelättnader och i stället se till att 1 procent av bni verkligen går till bistånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag är stolt över att vara en del av en regering - en av verkligt få i världen - som använder 1 procent av de totala inkomsterna i landet till bistånd till andra delar av världen. Det är en stor satsning som vi gör i Sverige, en solidaritetsgärning som mycket få andra länder kan säga att de ens är i närheten av. Detta tycker jag att man som ledamot i Sveriges riksdag också kan vara stolt över. Vi gör en stark, offensiv och viktig insats, och vi påverkar på så sätt världen till det bättre.

När det gäller jämställdheten, som Yasmine Posio tar upp, har det varit den kanske högst prioriterade frågan de senaste åren för Sveriges regering. När den rödgröna regeringen tillträdde 2014 tog vi beslutet att införa en feministisk utrikespolitik. Detta har under de senaste åren genomsyrat hela utrikesförvaltningen, alla våra ambassader och det internationella arbetet i FN och i multilaterala organisationer där vi verkar och är med och finansierar på olika sätt. Det har gjort stor skillnad i världen. Miljoner kvinnor har överlevt tack vare det. För miljoner kvinnor har vi kunnat förhindra oönskade graviditeter och osäkra aborter. Det är bara ett exempel inom SRHR där detta har gjort en enorm skillnad. Jag tycker vi alla kan vara stolta över att det arbete som vi gör och som vi fortsätter med under denna mandatperiod.

När det gäller avräkningarna går en betydande del av hela biståndet till flyktingar, till flyktingmottagande och till en verksamhet som tyvärr växer över hela världen. Vi har över 70 miljoner flyktingar i världen i dag, och kostnaderna på detta område ökar varje år. Det går till flyktingar som har fördrivits i Syrienkriget, till Jemen och till en rad länder i världen. Det går också till Venezuela, som de senaste åren tyvärr haft en historia av vanstyre som leder till många nya flyktingar.

De flesta av dessa flyktingar hamnar i länder intill konflikterna. En liten del av dem kommer också tillbaka till Sverige. Under den första tiden när dessa flyktingar har kommit till Sverige kan vi använda biståndspengar för finansiering. Det är inte orimligt att det fungerar på det sättet. När det gäller flyktingmottagande i Sverige eller i andra länder anser jag och regeringen att vi kan göra på detta sätt. Men det är viktigt att det inte heller blir enorma summor som tas från biståndet. De senaste åren har denna summa minskat rejält. Och efter de regeländringar som vi gjorde i fjol har vi större kontroll över dessa utgifter, vilket gör att jag kan känna mig tryggare än tidigare i fråga om detta.

Fru talman! Vi i Vänsterpartiet är också stolta över målet att 1 procent av bni ska gå till bistånd. Men vi vill också kunna säga att det verkligen sker.

De avgrundsdjupa ojämlikheter som vi ser i världen drabbar främst flickor och kvinnor. Patriarkatet har den effekten att flickor och kvinnor är de största förlorarna, inte bara ekonomiskt och politiskt utan även fysiskt. Miljontals kvinnor och flickor saknar exempelvis tillgång till preventivmedel. Samtidigt beräknas 47 000 kvinnor och flickor årligen dö i samband med osäkra och illegala aborter. Som om det inte räcker används sexuellt våld som ett vapen och en militär strategi i krig och väpnade konflikter. Kvinnor och flickor betalar således med sina liv och sin hälsa för inskränkningarna i rätten till sin kropp, reproduktion och sexualitet. Inskränkningarna i SRHR utgör dessutom ett av de största hindren för ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning. Utan stora satsningar på SRHR kommer det därför att bli svårt att göra framsteg över huvud taget inom utvecklingspolitiken. Att kvinnor tillåts äga rätten till sin egen kropp är en förutsättning för att få makt över sitt eget liv. Det är en nödvändighet för såväl ett jämställt som ett jämlikt samhälle där vi fördelar makt och resurser rättvist.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

För att uppnå målen i Agenda 2030 krävs det att frågan om SRHR kommer högre upp på dagordningen även i biståndsbudgeten. Redan i mitt förra anförande lyfte jag fram skattesänkningarna för de rika, som spär på ojämlikheterna och som till viss del betalas genom att det görs avräkningar på biståndet. Men det är inte det enda som regeringen gör för att öka ojämlikheten. Dessutom har vi städbidraget för de rika, som kostar Sverige närmare 6 miljarder kronor. Och som om det inte räcker att pengarna till bidrag till de rika, som inte vill betala vad det faktiskt kostar att få hemmet eller poolen städad, tas från Sveriges välfärd tas det alltså även pengar från biståndet i form av avräkningarna.

Jag har mycket svårt att se hur det blir bättre för kvinnor och flickor i världen genom att regeringen täcker upp för det som man ger till de rika genom avräkningar på biståndsbudgeten.

I sitt svar säger statsrådet Eriksson att biståndet till SRHR har ökat i faktiska tal, och det är helt riktigt. Men det är för att bni i Sverige har ökat, inte för att statsrådet har prioriterat SRHR högre och därmed höjt andelen. Den har, som sagt, under en längre tid legat på strax under 7 procent av biståndet, och det inkluderar biståndet till multilaterala organisationer. Detta sker trots att behoven nu ökar när nationalistiska och högerpopulistiska krafter vinner mark och utmanar rätten till alla människors egen sexualitet och identitet. Se bara på Polen, som utreder ett lagförslag som förbjuder sexualundervisning i skolan, på Italien, där 70 procent av gynekologerna vägrar att utföra aborter av så kallade samvetsskäl, och på Mexiko, där i genomsnitt tio kvinnor mördas varje dag.

Samtidigt ser vi hur de krafter som motarbetar aborträtten är aktiva i många fattiga länder och flyttar fram sina positioner. Ett exempel är Trumps beslut att återinföra den så kallade munkavleregeln som hindrar USA från att finansiera organisationer som arbetar för aborträtten.

Innan statsrådet Eriksson svarar att de organisationer som arbetar med SRHR och får bistånd från Sverige nog är tacksamma för det de får och för att Sverige i vackra tal står upp för SRHR vill jag ändå påminna om de närmare 12 miljarder kronor som Sverige lägger på att gynna de rika och som i stället hade kunnat gå till att få ett samhälle som är till för alla - inte bara för de rikaste.

Fru talman! Enligt den organisation som gör utvärderingar av biståndet, OECD-Dac, är Sverige ledande i världen när det gäller den feministiska utrikespolitiken och jämställdhetspolitiken över huvud taget. Vi har fått mycket beröm från OECD-Dac. Jag tycker också att man kan ta åt sig av att flera andra länder nu följer i de spår och den väg som Sverige har stakat ut när det gäller jämställdheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan intressant sak som jag fick vara med om under förra året var att just den amerikanska regimen och presidenten, som driver en aktiv kamp mot kvinnors jämställdhet och SRHR-frågorna, inför mötet i Nairobi som vi hade i höstas försökte samla så många länder i världen som möjligt mot denna aktiva frigörelsefråga för kvinnor och unga flickor. Men de misslyckades kapitalt. Vi hade en stor majoritet på vår sida. Vi lyckades tillsammans med de nordiska länderna och en majoritet av världens länder stå fast vid en mer radikal politik än den som USA tillsammans med Vatikanstaten och några länder till försökte få till i världen.

Det arbete som Sverige har gjort här har varit mycket viktigt och har haft stor betydelse för utvecklingen inom detta område. Att vi ökar stödet till SRHR, sexuella fri- och rättigheter för unga kvinnor och flickor, är någonting som inte sker automatiskt. Det är en felaktig bild som interpellanten har här. Det sker inte automatiskt för att vi har en bni som ökar, utan det sker genom beslut varje år inom alla dessa områden då vi gör ytterligare satsningar. Det är inte någon helt självklar och lätt sak att fortsätta prioritera i fråga om detta när vi ser att antalet flyktingar i världen ökar och att klimatfrågorna växer och kräver mycket mer resurser än tidigare. Det finns i dag en hård konkurrens om dessa pengar. Det är inte så att vi har en uppsjö av pengar som vi kan fördela hur som helst. Särskilt i takt med att den svenska kronan har minskat i värde har detta blivit en svårare uppgift än tidigare att prioritera. Men jag och Sveriges regering fortsätter att prioritera jämställdhetsfrågan högt.

När vi nu gör en demokratisatsning under denna mandatperiod följer den feministiska utrikespolitiken med och är en central och viktig del av den demokratisatsning som vi gör när det gäller biståndet och utrikespolitiken i hela världen.

Fru talman! Att vi är ledande innebär inte att vi ska göra avräkningar för att bekosta skattelättnader och städbidrag för de rika.

Det är riktigt att vi är duktiga på bistånd, och vi ska fortsätta vara det. Men vi kan vara ännu bättre. Vi kan skippa att göra avdrag på biståndet för att täppa igen hålen på grund av de skattesänkningar som har genomförts.

Additionellt klimatbistånd är ett annat bra exempel på sådant som vi skulle kunna använda de pengar till som regeringen slänger ut på skattesänkningar och RUT-bidrag till de rika. Klimatbiståndet skulle faktiskt kunna ges additionellt helt utan avräkningar för flyktingmottagande. Detta ställde jag en fråga om redan för några veckor sedan. Då svarade statsrådet Eriksson att de miljöorganisationer som får svenskt bistånd nog är väldigt tacksamma och glada för det. Men jag vågar påstå att de skulle vara ännu gladare om de vetat att de pengar som de får var additionella och inte tas från bistånd som skulle kunna gå till ojämlikhetsbekämpning. Det var det som var syftet med Parisagendan, att bistånd till klimatet skulle vara additionellt så att vi inte skulle tappa styrfart i allt annat nödvändigt bistånd.

Fru talman! Vi kan efter den här debatten konstatera att regeringens och dess samarbetspartiers fagra ord om att vilja leva upp till Agenda 2030 inte är helt uppriktiga. Om de verkligen menade att de ville få bukt med ojämlikheten skulle de nämligen inte ta bort värnskatten och införa RUT-bidrag som leder till att ojämlikheten blir ännu större - inte bara i Sverige utan i hela världen. Då skulle regeringen i stället verka för sjysta och jämlikhetsskapande handelsavtal, för att stoppa skatteflykten och för mer rättvisa globala skatteregler.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om regeringen ville ha ett samhälle för alla och inte bara för de rika skulle de sluta med de osmakliga biståndsavräkningarna för flyktingmottagande, verka för att OECD och Dac såg över reglerna och se till att bistånd gick dit det verkligen behövs.

Fru talman! Jag kan berätta för Yasmine Posio att vi har ökat biståndet kraftigt sedan Parisavtalet kom till. Det gör att vi kan göra ökade satsningar på klimatområdet men också på jämställdhet utan att det dras från andra saker.

Som jag sa finns det dock begränsningar när det gäller hur stort biståndet kan vara. Det finns också stora områden som behöver hjälpas ekonomiskt, och stora behov ute i världen. Ibland kan man ju känna en avundsjuka mot Vänsterpartiet, som liksom vikingarna i Valhall har en grisen Särimner som gång på gång kan väckas till en ny dag och användas för att finansiera nya saker och som aldrig tycks ta slut. Det skulle jag också gärna vilja ha.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.