dröjsmålsränta vid felaktigt utbetalt belopp från försäkringskassan

Fru talman! Helena Bargholtz har frågat mig om jag avser att lämna förslag som innebär att försäkringskassan ska lämna dröjsmålsränta till personer som har drabbats av försenad eller felaktig hantering vid utbetalning av pension. Inledningsvis konstaterar jag att återkrav av för mycket utbetald pension omfattas av de regler som gäller vid återbetalning av statliga fordringar. Hur en myndighet ska gå till väga vid ett återkrav av en statlig fordran regleras inte i lagstiftningen för respektive förmån utan i de lagar och förordningar som gäller indrivning av statliga fordringar. Av dessa bestämmelser framgår till exempel vilken dröjsmålsränta som en myndighet ska använda när en person betalar efter förfallodagen. Vidare har den enskilde redan med dagens regler möjlighet att få viss ersättning om han eller hon drabbas av att försäkringskassan har handlagt ett ärende felaktigt. Det gäller om den enskilde genom försäkringskassans fel eller försumlighet har lidit ekonomisk skada. I ett sådant fall kan han eller hon vända sig till Justitiekanslern, JK, och begära ersättning för utebliven ränta i form av skadestånd. JK kan då besluta att det ska betalas skadestånd till den enskilde. Härigenom kan enskilda personer sägas vara skyddade vid fel som begås av försäkringskassan eller av andra myndigheter, och jag har för närvarande inte någon avsikt att lämna förslag om en mer generell regel. Att införa en generell regel om att försäkringskassan ska betala dröjsmålsränta till den enskilde vid långa handläggningstider eller om kassan har utbetalat ett felaktigt belopp skulle innebära att nya moment tillkommer i handläggningen. Vid utbetalningar som inte är periodiska finns det ingen i förväg bestämd dag när utbetalningen ska verkställas. Det finns ingen "förfallodag" för sådana utbetalningar. Ett förslag om att införa en generell regel om ränta skulle kunna innebära att handläggningstiderna förlängs, eftersom kassan i det enskilda fallet måste göra en utredning liknande den som JK i dag gör efter en ansökan om skadestånd.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret på min interpellation. Det föreligger i dag en uppenbar orättvisa i lagstiftningen kring pensionssystemet. Försäkringskassan betalar inte dröjsmålsränta på pengar till pensionärer eller sjukskrivna som kassan av olika skäl har dröjt med att utbetala. Det gäller också när det är försäkringskassans fel att pensionären eller den sjukskrivne inte får rätt summa pengar i tid. Men själv kan minsann försäkringskassan kräva dröjsmålsränta på pengar som folk är skyldiga försäkringskassan. Detta, herr talman, är inte rimligt, och det minskar förtroendet för rättssamhället. Låt mig få nämna ett exempel. En man som varit sjukpensionär under en längre period fick under lång tid en för låg ersättning från försäkringskassan. Beslutet överklagades efter många år, och då fick mannen rätt till den högre ersättningen. Det visade sig dock att han inte hade rätt till dröjsmålsränta på ersättningen. Ersättningen var av betydande storlek så det skulle faktiskt, även med det låga ränteläge vi har nu, ha blivit en ansenlig summa pengar. De privata försäkringsbolagen, som If, SPP och KPA, betalar minsann ut ränta till sina kunder i liknande situationer. Justitiekanslern fick ärendet på sitt bord från den berörda mannen men ansåg inte att försäkringskassan hade handlat fel eftersom myndigheten agerat helt efter gällande regler. Man kan konstatera att lagstiftningen är skev och att det finns kryphål för staten att slippa betala. Enda möjligheten som den enskilda har är att söka skadestånd av staten. Och det är en mycket lång och besvärlig process. Det krävs också att beslutet föregåtts av fel eller försumlighet vid myndighetsutövning som staten ansvarar för. Och det här är väldigt svårt att bevisa för den enskilda, och det i sin tur kan leda till skyhöga rättegångskostnader om man förlorar mot staten. Detta sammantaget gör att det inte är ett rimligt alternativ för en enskild fattigpensionär att stämma staten. Herr talman! Det här området måste regleras så att också försäkringskassan blir skyldig att betala dröjsmålsränta liksom varje enskild individ. Till exempel vi två som enskilda individer är skyldiga att betala dröjsmålsränta. Det är av väldigt stor vikt för människors rättsuppfattning och respekt för myndigheter att lika regler ska gälla för alla. Det är inte rimligt att enskilda ska tvingas till påfrestande processer för att uppmärksamma samhället på att det saknas lagreglering på vissa viktiga områden. Att det saknas reglering kring dröjsmålsränta för för sent utbetalade bidrag är helt oacceptabelt. Dessa svarta hål i lagstiftningen slukar inte bara den drabbade sjukpensionärens personliga ekonomi utan också hans tro på rättsstaten Sverige. Detta, herr talman, oroar mig väldigt mycket. Och det borde verkligen oroa också statsrådet.

Herr talman! Jag har valt att delta i den här interpellationsdebatten därför att jag tycker att det är ett principiellt mycket viktigt resonemang om just dröjsmålsräntan. Jag tänker då speciellt på de fall där försäkringskassan kommer till ett beslut som förvaltningsdomstol sedan ändrar till förmån för den enskilda. I dessa fall utbetalas kanske de belopp som förvaltningsdomstolarna kommer fram till år efter det första beslutet i försäkringskassan, men det utgår ingen dröjsmålsränta. Vi kan jämföra med regleringen beträffande skatter. Där har man i skattebetalningslagen gjort en mycket klar och tydlig reglering där vi som skattebetalare får betala kostnadsräntor om vi betalar för sent, och vi får tillbaka räntebelopp om vi har betalat in för mycket pengar. Och där bygger lagstiftningen på att man har en ursprunglig förfallodag för skatten. Jag förstår av ministerns svar att detta är ett bekymmer. Exempelvis en pension förfaller en gång i månaden. Man kan som exempel också ta ett bostadsbidrag, som försäkringskassan också hanterar. Det förfaller också till utbetalning en gång i månaden. Det borde därför inte vara några som helst svårigheter. De fall som jag vill tala om behöver egentligen inte bero på att försäkringskassan har handlagt ärendet felaktigt, men man har kommit till en felaktig bedömning. Och det är inte en skadeståndsgrundande handling som Justitiekanslern kan använda statliga medel till att ersätta. Jag skulle vilja att ministern direkt svarar på en fråga. När försäkringskassan kräver tillbaka bostadsbidrag som har blivit felaktigt utbetalda kräver man ränta. Är det inte lika självklart att man ska betala ut ränta i de fall som jag talar om, det vill säga när försäkringskassan har fattat ett beslut som förvaltningsdomstol sedan har ändrat till den enskildas förmån?

Herr talman! Låt mig påminna om det som jag säger i mitt svar inledningsvis, nämligen att vi inte har någon särskild lagstiftning i detta fall som följer de olika förmånerna, utan hur en myndighet ska gå till väga är reglerat för alla myndigheter och inte särskilt för de olika förmånerna. Den fråga som jag har fått från Helena Bargholtz gäller pensionerna, en försenad eller felaktig hantering vid utbetalning av pensioner. Låt mig säga att vi inte har någon särskild lagstiftning för respektive förmån, utan allt hanteras på exakt samma sätt för statliga myndigheter. När det gäller den specifika pensionsfråga som Helena Bargholtz tar upp kan det naturligtvis vara fråga om en rad olika anledningar till att pensionerna har dragit ut på tiden och till att det kräver längre beredningsarbete. Det kan handla om att man ska ta in uppgifter från Skatteverket när det gäller inkomster, folkbokföring och så vidare. Det kan också handla om att ta in uppgifter från utländska kontaktorgan. Det finns pensionsmottagare som har haft anställningar i andra länder, och det kräver också sin tid. Det innebär alltså sammantaget att det inte är säkert att en försenad utbetalning beror på att man har haft en lång handläggningstid just på försäkringskassan, utan det kan faktiskt handla om att utbetalningen blir försenad på grund av att det tar tid att få fram underlag från andra. Jag vill nog vidhålla det som jag har sagt i mitt svar, nämligen att jag just nu inte ser någon anledning att lämna förslag till någon förändring när det gäller de regler som reglerar just förhållandena för de statliga myndigheterna.

Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå att det skulle vara så krångligt som statsrådet säger och att det skulle komma till nya moment i handläggningen om man skulle börja betala dröjsmålsränta till dem som får ut ett pensionsbelopp på grund av att man tidigare felaktigt har beräknat detta belopp, som i det fall som jag berättade om som gällde en sjukpensionär som under en lång tid fick ett felaktigt belopp utbetalt därför att man helt enkelt beräknade fel. Och man medgav detta från försäkringskassan. Men han fick ingen ränta på dessa pengar. Men hade det varit tvärtom och om försäkringskassan hade upptäckt att han hade fått för mycket pengar utbetalade och om han hade varit skyldig att betala tillbaka dem till försäkringskassan, då hade det inte varit några problem att räkna ut dröjsmålsräntan på det som han skulle betala tillbaka. Jag kan inte få in i mitt huvud varför det är så mycket svårare för försäkringskassan att räkna ut vad den är skyldig att betala i dröjsmålsränta när man har betalt ett för litet belopp. Men om man har betalt ett för stort belopp kan man räkna ut dröjsmålsräntan. Det sista är egentligen väldigt hemskt. Vi måste hålla med om att det är väldigt krångligt att veta vilken pension som man har rätt till. Och det var detta som hände i detta fall. Men det kan också vara så att man bedömer att man har rätt till den högre utbetalda pensionen. Men sedan får man ett dråpslag när försäkringskassan kommer och kräver tillbaka alltsammans plus ränta på detta. Jag nämnde i min interpellation att de privata försäkringsbolagen SPP, KPA och If behandlar försäkringstagarna lika. Om man har fått för mycket pengar får man betala tillbaka med dröjsmålsränta. Och om man har fått för lite får man det belopp som man ska ha med dröjsmålsränta. Jag kan därför inte förstå att detta inte går att reglera. Det är tydligen lagregleringar och bestämmelser som sätter hinder i vägen. Men det måste man väl kunna ändra. Det kan inte vara så svårt att rätta till detta med lagstiftning. Kan man ta in pengar åt ena hållet ska man kunna lämna tillbaka pengar åt andra hållet.

Herr talman! Jag har en viss förståelse för att jag kanske ställer en fråga som ligger lite i gränslandet i förhållande till hur denna interpellation är framställd. Men inte desto mindre tycker jag att den är principiellt väldigt viktig. Här har alltså lagstiftaren infört en lagstiftning som reglerar vilken ränta som enskilda människor ska betala till myndigheterna när fel uppstår. Men vi är överens om att vi saknar lagstiftning som reglerar förhållandet i den andra riktningen, det vill säga när myndigheten har gjort en felbedömning och den enskilda får vänta på sina pengar. Jag ska inte förlänga den här debatten, men jag ska däremot redan nu tala om att jag avser att skriva en interpellation med min fråga, så får vi se vilken minister den hamnar hos. Jag är nämligen inte helt säker på att den hamnar hos barn- och familjeministern. Men jag ska återkomma på det viset.

Herr talman! Jag tror inte heller att den interpellationen kommer att hamna på mitt bord, utan det är nog någon annan minister som kommer att vara ansvarig för den. Avslutningsvis ska jag till Helena Bargholtz säga att det finns en möjlighet för den enskilda, precis som jag redogör för i mitt svar, att vända sig till Justitiekanslern och söka rätt den vägen. Och den möjligheten utnyttjas också. Då får man en prövning av frågan om den enskilde har drabbats av att försäkringskassan har gjort fel eller av att man på något sätt har haft ett försumligt uppträdande i dessa frågor. Den prövningen och den möjligheten finns alltså. I övrigt är jag i dag inte beredd att göra något förslag till förändring i denna fråga.

Herr talman! Det är beklagligt att statsrådet inte är beredd att fundera på att införa ett likvärdigt system för de här frågorna. För den enskilde måste det vara väldigt svårt att begripa detta. Om jag får ut för mycket pengar från försäkringskassan måste jag betala tillbaka. Det kan jag förstå. Då betalar jag med ränta. Visst. Det händer ju i många andra sammanhang. Men om jag får för lite pengar och försäkringskassan trasslar till det får jag inte tillbaka pengarna med ränta. Som jag sade i mitt inledande inlägg skapar detta hos människor en väldigt egendomlig inställning till vårt rättssamhälle. Staten tar mer än staten ger så att säga. Det här är naturligtvis helt orimligt. När det sedan gäller möjligheten till skadestånd är det förvisso inte alldeles enkelt att gå till JK och begära skadestånd. JK företräder ju staten här, och man måste kunna bevisa att det föreligger ett fel. Detta klarar en vanlig människa ofta inte utan måste anlita dyr advokathjälp. Eftersom man många gånger har en knepig ekonomisk situation törs man inte göra det. Förlorar man blir man ju tvungen att betala rättegångskostnaderna gentemot staten. Den enskilde är alltså verkligen i underläge gentemot staten. Det är inte rättvisa förhållanden. Det är det som jag i det här fallet vänder mig mot. En annan komplikation som jag vill nämna men som jag vet inte ligger på statsrådets bord har att göra med preskriptionstiden vid skadestånd. Det är nämligen så att man inom tio år från det ögonblick beslut fattas måste väcka skadeståndstalan. Men i det här aktuella fallet där personen upptäckte det hela långt senare var preskriptionstiden redan förbrukad. Han kunde då inte få något skadestånd. Jag tycker att det är hemskt tråkigt att statsrådet inte är beredd att rätta till denna skevhet i vår lagstiftning. Så väldigt stora kostnader för detta bedömer jag inte att det är fråga om. Däremot har det stor betydelse för människors tilltro till rättssamhället.