Det svenska stödet till Frankrike

Svar på interpellationer

Fru talman! Ärade ledamöter och åhörare! Karin Enström har frågat mig på vilket sätt en flyginsats med JAS 39 Gripen inte är förenlig med folkrätten samt på vilket sätt en militär insats mot Isil/Daish i Syrien inte är förenlig med folkrätten.

Jag vill inledningsvis förtydliga att jag inte har formulerat mig på det sätt Karin Enström beskriver i sina frågor, och jag kommer därför att kommentera frågeställningen i ett bredare sammanhang.

Vad gäller det svenska stödet till Frankrike var Sverige bland de första länderna inom EU som svarade upp mot den franska begäran utifrån EU-fördragets artikel 42.7. Det svenska stödet är efterfrågat och ändamålsenligt och har också välkomnats av Frankrike.

Sverige är dessutom medlem i kärngruppen till koalitionen mot Daish, som samlar ett tjugotal av koalitionens större bidragsgivare för att dela bedömningar om koalitionens insatser och säkerställa att koalitionens mål uppnås.

Sveriges bidrag till koalitionen och även stödet till Frankrike under artikel 42.7 är därför baserat på efterfrågan men också på vad Sverige gör bäst.

Regeringen kommer senare under 2016 att utvärdera vårt bidrag och se över hur Sverige kan fortsätta att bidra på ett ändamålsenligt sätt.

Jag vill avslutningsvis framhålla att Sverige har en lång tradition av att värna FN-stadgans regler om staternas suveränitet över sitt eget territorium. Det är enligt min mening särskilt viktigt och ansvarsfullt att göra noggranna överväganden, men det är också viktigt att lyssna in andra länder innan man agerar med militära medel i situationer utan ett kapitel VII-mandat.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret.

Så sent som den 26 januari hade vi här i kammaren en aktuell debatt om Sveriges deltagande i kampen mot Isil/Daish. Där frågade jag utrikesministern bland annat hur regeringens analys av hotet från Daish och andra liknande organisationer mot det svenska samhället ser ut och vilka konkreta åtgärder regeringen hade vidtagit med anledning av FN:s säkerhetsråds resolution 2249, som kom efter det att regeringen hade fattat beslut om vilket svar Frankrike skulle få på sin fråga om stöd.

Vi debatterade också hur Sverige ska leva upp till sitt ansvar för att bekämpa terrorismen. Utrikesministern tog då bland annat upp det som sägs i interpellationssvaret, nämligen att Sverige var bland de första att svara upp mot den franska begäran och att Sverige är med i kärngruppen i koalitionen mot Daish. Det är bra, och vi känner till det.

Samtidigt är frågan om hur vi tillsammans ska kunna bekämpa Daish mer aktuell än någonsin. Vi har sett att de inte bara agerar i det som de anser vara sitt kärnområde, det så kallade kalifatet, utan att de också har utsett Europa och vanliga medborgare här till legitima mål i sin kamp.

Europol har nyligen meddelat att de bedömer att Europa nu lever under det största terrorhotet på över tio år och att Daish planerar storskaliga attacker i Europa.

Här finns många delar. Vi har diskuterat allt från hur vi ska kunna bekämpa dem som reser för att delta i striderna och bekämpa finansieringen av aktiviteterna till - självfallet - hur vi tillsammans inom ramen för EU och FN kan göra störst nytta.

Min interpellation handlar om vilka bevekelsegrunder regeringen hade när man fattade beslutet om vilket svar Frankrike skulle få på sin begäran. Utifrån det som sas på presskonferensen och det som utrikesministern har sagt vid andra tillfällen var den komponent eller den del som handlade om folkrätten också en del i beslutet.

Jag tycker inte riktigt att jag har fått svar på det jag ville, nämligen hur bevekelsegrunderna såg ut. Jag tror att utrikesministern kommer att säga att det var en helhetsbedömning. Det hoppas jag att det var, men vilka delar vägde tyngst i bedömningen?

Detta är viktigt ur många perspektiv, dels när det gäller vilket resultat vi kan få, dels principiellt utifrån hur vi tolkar Lissabonfördragets artikel 42.7. Det handlar också om vilken syn regeringen har på det ansvar som Sverige har i kampen mot den internationella terrorismen.

Sedan kan vi komma in på folkrätten, där det alltid finns olika tolkningar. Jag undrar om utrikesministern kan säga hur regeringen har tolkat FN:s säkerhetsråds antagna resolution 2249 utifrån eventuell våldsanvändning i Syrien och Irak.

Fru talman! Ärade ledamöter! Terroristattacken i november i Paris benämns som det värsta angrepp som drabbat Frankrike på fransk mark sedan andra världskriget. Frankrike har som första EU-land någonsin aktiverat EU-fördragets artikel 42.7.

Sverige var bland de första medlemsstaterna som svarade Frankrike, efter flera samråd med riksdagens partier. Det svenska stödet är bland de mest substantiella - det vet vi nu när vi har sett vad andra bidrar med.

De militära delarna består av strategisk lufttransport, taktisk lufttransport och bidrag till krishanteringsinsatser, till exempel i Mali för att avlasta Frankrike, men också försvarsmaterielstöd som bereds i särskild beslutsordning just nu.

Det vi erbjuder är efterfrågat, folkrättsenligt och ändamålsenligt. Vårt bidrag har välkomnats av Frankrike, såsom jag har fört fram tidigare i denna kammare. Det är helt riktigt att det görs en helhetsbedömning som innefattar allt från vad vi gör bäst till vad vi rent praktiskt kan bidra med genom att titta på säkerhet och ekonomi. Man tar in alla olika faktorer för att slutligen bedöma detta.

Sverige vill alltid i första hand att våra militära insatser stöds av ett uttryckligt kapitel VII-mandat från FN:s säkerhetsråd. I det här fallet har säkerhetsrådet inte gett något sådant mandat, och då måste man luta sig på en annan folkrättslig grund innan man agerar. En sådan grund kan vara att man på inbjudan bistår en annan stat.

Så är fallet med engagemanget i Irak, där vi i dag har en svensk väpnad styrka som deltar i en utbildningsinsats inom ramen för koalitionen mot Daish. Den svenska styrkans huvuduppgift är att hjälpa till med att utbilda det irakiska försvaret och de kurdiska peshmergastyrkorna i syfte att de ska kunna stå emot Daishs framryckning.

FN:s säkerhetsråds resolution 2249 speglar säkerhetsrådets vädjan om att med alla tillåtna medel under folkrätten och FN-stadgan bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som orsakas av bland annat Daishs terroristattacker. Den innehåller dock inte ett uttryckligt våldsmandat.

Sverige ska inte behöva skämmas över att vi är försiktiga när vi ska agera med militära medel i situationer då det inte finns något säkerhetsrådsmandat. Det är tvärtom ett ansvarsfullt agerande.

Jag kan återigen bara påminna både Moderaterna och andra här om det brev som den franska regeringen och försvarsministern skrev till den svenska regeringen den 20 januari.

Där säger han att han vill uttrycka sin och den franska regeringens tacksamhet över Sveriges viktiga bidrag angående det väsentliga stöd som den svenska regeringen har meddelat efter Frankrikes åkallan av artikel 42.7 i Lissabonfördraget.

Som han beskriver det: Sverige bekräftar återigen genom sitt stöd till vår bilaterala relation samt inom ramen för EU- och FNsamarbetet sitt åtagande och ansvar för Europas säkerhet.

Jag är övertygad om att Frankrike och fransmännen kan vara både artiga och uppriktiga i sina kommentarer till vad Sverige har bidragit med.

Fru talman! Den franske försvarsministern är artig och belevad, som sina kollegor. Jag tror i och för sig inte att vi hade fått något annat tack oavsett vad vårt svar hade varit.

Jag vill återkomma till den principiellt viktiga frågan om hur regeringen ser på användandet av artikel 42.7 i Lissabonfördraget. Det är ju första gången som den används, möjligen inte som man hade tänkt sig från början. Likväl åberopades den av Frankrike när de begärde stöd, och nu har Frankrike som sagt fått olika svar.

Jag har sagt tidigare både här i kammaren och i andra sammanhang att vi från moderat sida inte var nöjda. Vi tyckte att det var otillräckligt. Vi hade velat se en större substantiell militär komponent i det svar som vi skulle ge. Vi vet också att det fanns önskemål som var ganska specificerade. Ett av önskemålen gällde just den kompetens som Sverige har och har visat tidigare, nämligen att spaningsfunktionen med JAS 39 Gripen skulle kunna vara användbar.

Vi diskuterade de här frågorna under ett antal möten. Jag vill komma åt bevekelsegrunden. Det fanns en önskan om detta. Sedan ska man naturligtvis göra en bedömning av om det är möjligt att göra detta. Vi fick uppfattningen att det förmågemässigt var möjligt att göra detta utifrån den beredskap som fanns hos Försvarsmakten.

Det jag är ute efter i den här debatten är att få utrikesministerns svar på vad som var regeringens bevekelsegrunder för det beslut som man kom fram till och som presenterades den 16 december. En helhetsbedömning är vi med på, men vilka bevekelsegrunder vägde tyngst i den helhetsbedömningen? Handlade det om en gråzon i folkrätten, förmågan hos Försvarsmakten, resurser eller något annat? Det är det jag vill fråga om.

Det handlar som sagt om svaret till Frankrike. Men i det ligger också det som har diskuterats, nämligen vad Sveriges ansvar är i kampen mot den internationella terrorismen. Vi hjälper Frankrike, men genom att hjälpa Frankrike hjälper vi också oss själva, andra EU-länder och förhoppningsvis också de länder som är mest drabbade av detta våld.

Fru talman! I en tid av oro och växande spänningar i världen och i närområdet är det extra viktigt att ge trovärdighet till den europeiska solidariteten. Den svenska solidaritetsförklaringen bekräftar att Sverige inte kommer att stå passivt om ett annat EU-land eller ett nordiskt land skulle drabbas av en katastrof eller ett angrepp och att vi också förväntar oss att andra länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Därför var Sverige bland de första att hjälpa Frankrike och ge meddelande om vårt stöd. Vi tillhör också de medlemsstater som ger de mest substantiella bidragen - det har jag upprepat många gånger.

Vad den franska regeringen tackar särskilt för handlar om stöd till Frankrike genom de strategiska flygtimmarna, de förstärkta bidragen till EU:s insatser och förlängningen av Maliinsatsen, som också var bland det första som Frankrike offentligt uttryckte behov av, nämligen så kallad backfill av insatserna inte minst i Afrika.

Därför är det jag uppfattar som något slags fnysning åt det svenska stödet från den borgerliga sidan lite märkligt. När det gäller JAS-plan ingick flygspaning som en komponent i den franska begäran, som innehöll en lista på möjliga insatser, men detta var långt ifrån det enda som fanns på listan. Det första som de uttryckte gällde andra saker, så detta var inte på något sätt överordnat. Det svenska stödet svarar mot flera av de specifika delar som Frankrike har önskat stöd inom.

Vi får följa utvecklingen och se vilka ytterligare behov som kan uppstå och finnas under 2016. Just nu finns det många olika bedömningar, inte minst militära. Är detta det viktigaste någon kan göra? Somliga drar sig ur, därför att man tycker att det är en rysk dominans i luftrummet och att detta kanske inte är det viktigaste man kan bidra med. Andra gör andra bedömningar.

Precis som jag sa förut handlar det om helheten, och det är omöjligt att tala om exakt hur man gör en helhetsbedömning. Man tar in alla dessa saker och även vad som går att realisera i närtid, vad man snabbt kan bidra med och signalera, vad man faktiskt också kan få igenom politiskt och vad man snabbt kan få på plats.

Vi deltar i kampen mot Daish på flera olika sätt. Redan när regeringen tillträdde hösten 2014 började vi undersöka möjligheten att utöka insatserna till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter och mot Daish. Vi gör det på tre sätt.

Vi agerar politiskt för att få en långsiktig lösning på underliggande politiska problem i regionen som har gett Daish fotfäste. Vi stöder politiska processer som kan eliminera grogrunden för terroristorganisationer som just Daish. Vi stöder också FN-processen för fred i Syrien under Staffan de Mistura, bland annat genom två svenska diplomater, och vi verkar för ett inkluderande och sammanhållet Irak. Vi ger också stöd till kvinnor, för att ge dem en i röst fredsförhandlingarna.

För det andra agerar vi humanitärt för att lösa den akuta krisen på plats, för att lindra lidande och nöd. Vi ger ett omfattande humanitärt stöd. Vi har bidragit med 1,9 miljarder kronor i humanitärt stöd för Syrienkrisen. Nu ökar vi det med ytterligare 1,7 miljarder kronor över fem år.

För det tredje tar vi ansvar genom ett generöst flyktingmottagande. Vi har tagit emot 120 000 asylsökande från Syrien. Sedan i höstas jobbar vi också längs ett militärt spår, bland annat i kärngruppen på 20 länder, ledd av USA, som har skapats för att bekämpa Daish.

Som sagt: Vi har ingenting att skämmas för. Vi kommer att fortsätta på alla de här spåren också i fortsättningen, för att vara effektiva och för att erbjuda en helhet.

Fru talman! Den här frågan är för stor för att peka ut om man ska skämmas eller inte, utan snarare handlar det om vad vi gör som kan ge verkliga resultat på marken, vilket naturligtvis är många delar. Beträffande mycket som måste göras har vi inte någon annan uppfattning. Det är inte en enda åtgärd som kommer att lösa det hela, till exempel när det gäller att få fred i Syrien och därmed ett mindre utrymme för en organisation som Daish att fortsätta att driva sina våldskampanjer. Det är väldigt många delar.

Det är ändå en fråga som kvarstår. Vi hade en specifik förfrågan som handlade om både europeisk solidaritet och Sveriges ansvar i kampen mot terrorismen. Jag vidhåller att vi tyckte att svaret var otillräckligt och hade velat se en större militärt substantiell del i bidraget. Vi inser att det kostar pengar. Det fanns inte så mycket kvar i det anslag som rör internationella fredsfrämjande insatser, och därför var vi också beredda att säga att vi skulle kunna tillföra mer pengar för att kunna göra ett så viktigt bidrag.

Jag tar fasta på det utrikesministern sa i början av repliken nyss, nämligen att regeringen nu ser över och funderar över om det är något mer eller något annat som Sverige kan göra ytterligare. Jag är säker på att det kan behövas. Jag vill klargöra att vi både kan göra mer och ska göra mer, och vi kommer att behöva gör det under väldigt lång tid, med en bredd av åtgärder, alltifrån det som utrikesministern beskrev med ett politiskt spår och ett humanitärt spår, där Sverige ska vara en generös givare, till också ett militärt spår.

Fru talman! Vi har talat om detta så många gånger, Karin Enström. Vi har också resonerat med oppositionens partier om denna insats. Egentligen tycker jag att ni föreslår bara en enda ytterligare åtgärd, och det är just JAS-plan. I övrigt har jag inte hört att det har framförts några andra förslag till vad vi ytterligare skulle kunna göra. Jag har upplevt att det fanns en stor samsyn kring att följa dessa tre spår, det vill säga ett politiskt, humanitärt och militärt spår.

Som jag har sagt tycker jag att vi ger ett substantiellt stöd. Det är efterfrågat, folkrättsenligt och ändamålsenligt. Det är någonting som vi omedelbart kan börja realisera och som vi jobbar med. Vi är mycket aktiva i det politiska spåret. Vi jobbar med Frankrike och har utarbetat vårt svar med Frankrike. Vi vet därför att detta är efterfrågat och att det är insatser som de menar är nyttiga och ändamålsenliga.

Jag hoppas att vi kan säga att vi är överens om hur viktigt det är att ge ett bra och substantiellt stöd till Frankrike, därför att det är viktigt för fred och stabilitet i Irak och Syrien. Det är också viktigt för vår egen säkerhet. Jag hoppas också att vi kan se framåt. Det är bra om vi kan föra goda diskussioner om hur vi kan bekämpa terrorism och också stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

När situationen är så orolig är den svenska traditionen att ha politisk enighet i dessa frågor en extra stor tillgång. Jag hoppas att vi kan värna denna tradition också framöver.

Överläggningen var härmed avslutad.