Det svenska stödet för Indiens medlemskap i Nuclear Suppliers Group (NSG)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Stig Henriksson har frågat utrikesministern hur hon kommer att agera i frågan om stöd för Indiens medlemskap i Nuclear Suppliers Group, NSG. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

NSG är en exportkontrollregim med för närvarande 48 medlemsländer, däribland Sverige. Dess arbete avser exportkontroll av listade produkter för nukleärt bruk samt andra produkter med dubbla användningsområden som kan användas i samband med utveckling eller produktion av kärnvapen.

Även om Indien inte är part till icke-spridningsavtalet, NPT, är den bredare och viktigare frågeställningen för Sverige om det vid en helhetsbedömning är bättre för det globala icke-spridnings- och nedrustningsarbetet att ha Indien med i NSG eller inte. Efter att noggrant ha studerat Indiens ansökan och hur man praktiskt har agerat rörande icke-spridning har regeringen kommit till slutsatsen att det är bättre att ha Indien med i NSG, för att där arbeta tillsammans med dem och övriga NSG-stater för en strikt global exportkontroll för att hindra spridning av kärnvapen, än att ha Indien utanför.

Indien har signalerat en tydlig vilja och strävan att delta i arbetet inom de multilaterala exportkontrollregimerna. Vid plenarmötet i Pusan i Sydkorea i mitten av oktober hälsades Indien välkommen som medlem i Missilteknologikontrollregimen, MTCR. Denna grupp syftar till att förhindra spridning av missiler som kan användas som bärare av massförstörelsevapen. MTCR är därför ett viktigt komplement till NSG.

För att effektivt kunna hindra spridning av massförstörelsevapen måste vi även få stater utanför kretsen av länder i EU, USA, Ryssland med flera - som tidigare ensamma haft tillgång till den sofistikerade teknologi som krävs på detta område - att ta sitt kontrollansvar. Med medlemskap i NSG följer ett sådant ansvar.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag blir dock inte riktigt klok på detta. Det var nämligen just Indiens provsprängning av kärnvapen 1974 som ledde till bildandet av denna grupp, det vill säga NSG. Bakgrunden var att Indien, tvärtemot givna löften, hade använt kanadensiskt importerat plutonium inte för civilt bruk, som man hade lovat, utan för att utveckla kärnvapen.

NSG har som syfte att säkra icke-spridning av kärnvapen genom riktlinjer för export av kärnteknologi och till denna relaterade produkter. Och nu ska Indien av alla länder släppas in i denna kontrollgrupp - Indien, som inte ens skrivit på fördraget om icke-spridning av kärnvapen! Det blir jag inte klok på. Man kan kanske säga att det är bättre att ha pyromanen anställd i brandkåren än utanför, men det är sällan vi resonerar på det sättet.

År 2006 ingick USA ett avtal med Indien om handel med kärnteknik med mera för civilt bruk, det vill säga det Indien struntade i 1974. Då ville USA göra undantag för Indien, för detta bröt ju mot principen. Carl Bildt, som då var utrikesminister, ville förstås gå USA till mötes och stödja detta undantag. Då protesterade dock ledande socialdemokrater livligt. Exakt vad har föranlett 180-graderssvängen i denna fråga? Ett fullt medlemskap är ju mer än det man diskuterade 2006. Vad har hänt, förutom att Socialdemokraterna sitter i regeringen? Det blir jag inte heller klok på.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I vapenexportkretsar, liksom i NSG, talar man ibland om produkter med dubbla användningsområden, det vill säga både civilt och militärt. Jag tycker att politiken ska ha dubbla användningsområden; den ska vara konsekvent oavsett om man sitter i opposition eller i regering. Jag hoppas att ministern delar den uppfattningen.

USA har alltså gått vidare och föreslagit att Indien även ska kunna få fullt medlemskap i NSG. Det skulle då bli det första medlemsland som inte är part i NPT, det vill säga icke-spridningsavtalet, eller något avtal om en kärnvapenfri zon - detta trots att NSG:s principer för medlemskap kräver att stater antingen är part i och följer icke-spridningsavtalet eller är part i en kärnvapenfri zon.

Att acceptera Indien som medlem försvagar som jag ser det hela arbetet för kärnvapennedrustning, och det är flera forskares bedömning att så är fallet. Man menar att Indien inte klarar NSG:s principer för medlemskap och inte har följt de löften som gavs i samband med undantaget 2006. Till exempel säger Daryl Kimball, respekterad vd på Arms Control Association i Washington, att formeln som beskrivs lägger ribban oerhört lågt för att komma i åtnjutande av de bästa privilegierna för kärnteknikhandel och kräver inte några ytterligare icke-spridningsåtaganden.

Därför är detta särskilt förvånande, herr talman. Om man ens ska diskutera ett medlemskap är det i så fall nu det skulle finnas en möjlighet till det som utrikesministern har talat om - att det går att göra både och, det vill säga verka såväl för ökad anslutning till icke-spridningsavtalet NPT och provstoppsavtalet som för en utökad krets av länder i detta NSG.

Exakt vad gör Sverige för att åtminstone villkora Indiens medlemskap med åtaganden åt dessa håll? Det vill jag veta. Använda vårt veto ska vi tydligen inte göra, nämligen.

Herr talman! Sveriges mål är och har länge varit nedrustning och att eftersträva en kärnvapenfri värld. Det får aldrig råda någon tvekan om att det är vår ingång. Vi vet alla vad ett kärnvapenkrig skulle kunna innebära. Ett sådant krig skulle i realiteten hota hela mänsklighetens existens. Vi i Sverige har under lång tid haft ett starkt engagemang i detta.

Basen för arbetet är som Stig Henriksson beskriver icke-spridningsavtalet NPT, som sedan tillkomsten har syftat till att förhindra att fler länder skaffar sig kärnvapen, utöver de ursprungliga fem som hade det vid avtalets tillkomst - USA, Sovjetunionen/Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Sverige har varit en stark förespråkare för arbetet och drivit på för att få alla jordens länder att skriva på. Det har också varit framgångsrikt; vi har nu en situation där nästan alla länder har anslutit sig. Utan icke-spridningsavtalet skulle vi förmodligen ha haft ett mycket större antal kärnvapenstater och därmed också dramatiskt ökade risker för ett kärnvapenkrig.

Utöver NPT finns det vi talar om i dag, det vill säga NSG - Nuclear Suppliers Group. Gruppen består av länder som har känslig kärnteknik som skulle kunna användas för att framställa kärnvapen. 48 länder, däribland Sverige, är medlemmar i detta samarbete. Det omfattar materiel både för kärnvapen och för civila ändamål, som forskning och kärnkraft. Syftet med samarbetet är att förhindra att tekniken kommer i händerna på länder som skulle vilja framställa kärnvapen. Det är en exportkontrollregim där medlemmarna åtar sig att förhindra export av känslig teknik för tillverkning av kärnvapen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag sa tidigare att NPT är och har varit ett framgångsrikt avtal som Sverige har arbetat mycket hårt för att få full täckning för. Det är dock inte fullständigt, utan vi har några länder utanför - däribland Indien, som ju har skaffat sig kärnvapen ändå. Där hade vi alltså den första provsprängningen 1974. Sedan dess har det gått över 40 år. Indien säger nu att man vill vara med i NSG, och då är frågeställningen: Ska vi tillåta landet att vara med i Nuclear Suppliers Group även om det inte har skrivit under icke-spridningsavtalet?

Jag tycker att detta är ett klassiskt exempel på att inte göra det bästa till det godas fiende. Det är klart att det bästa hade varit om Indien skrotade sina kärnvapen och anslöt sig till NPT, men det är nog bara att konstatera att det inte kommer att hända - i alla fall inte i närtid. Men om Indien åtminstone åtar sig att inte sprida den teknik man har haft under väldigt lång tid, det vill säga ställer sig under den exportkontrollregim NSG faktiskt innebär, är frågan hur vi ska se på det.

Huvudfrågan för svenskt vidkommande är enligt min uppfattning vad som bidrar mest till fred och stabilitet i världen. Hur ser vi på effektivast sätt till att tekniken inte kommer i orätta händer? Bidrar vi mest till en bättre stabilitet i världen genom att ha Indien med i NSG, eller bidrar vi mest till en bättre stabilitet i världen att ha Indien utanför? Det är precis den frågeställning vi har, och enligt min uppfattning är det faktiskt bättre att ha Indien inom denna exportkontrollregim än att ha landet utanför. Det bidrar bättre till stabilitet i världen.

Herr talman! Vi måste fortfarande kunna se att det har skett en 180-graderssväng sedan 2006, och jag undrar på vilket sätt argumenten har förändrats så grundligt att Indien plötsligt är välkommet som full medlem i stället för att enbart ha något slags avtal. Jag undrar också vilka villkor som har ställts på Indien för att bli medlem, och om inte tillräckliga villkor har ställts undrar jag varför vi inte använder vetorätten.

Ministern säger att Sverige har arbetat och arbetar för en kärnvapenfri värld. Det håller jag helt med om, och jag tycker att det är hedersamt. Det gäller inte minst beslutet att gå med i Humanitarian Pledge och så vidare; det är jättebra. Däremot håller jag inte alls med ministern när han säger att vi alla vet vad ett kärnvapenkrig skulle innebära. Tyvärr är det inte alls så; vi vet vad som händer i den värld vi lever i.

USA har tagit beslut om att satsa 250 miljarder dollar på tio år för att modernisera sina kärnvapen. Storbritannien har tagit ett beslut om att satsa någonstans mellan 12 och 15 miljarder pund på att modernisera sina två kärnvapenbestyckade u-båtar. Ryssland har ett ambitiöst program för att upprusta. Iskanderrobotar har flyttats till Kaliningrad, möjligen med kärnvapen - de kan i alla fall vara kärnvapenbärande. Det är ganska nära Sverige. Tydligen vet inte alla effekten av detta, och det är väldigt allvarligt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag återkommer till den fråga jag har ställt. Att gå med i NSG innebär ganska stora privilegier, som man uttrycker det på Arms Control Association i Washington. Där menar man att det inte har ställts särskilt många hårda villkor. Varför inte? Det är ju nu chansen finns. Vidare vet vi att Pakistan nu, inspirerat av Indien, också har lämnat in en medlemsansökan. Kommer Sverige i rättvisans namn att välkomna även Pakistan, med samma argument? Who's next, som någon frågade sig på 1960-talet - är det Nordkorea?

Länder som Schweiz, Österrike, Irland och Nya Zeeland - länder som liksom Sverige normalt brukar arbeta aktivt mot kärnvapen - är emot att Indien ska bli medlem i NSG, enligt vad jag har kunnat inhämta. Ministern har dock kanske färskare uppgifter.

Hur förklarar ministern Sveriges nya position för dem? Den går ju i stort sett tvärtemot det som vi har tagit ställning för tidigare.

Ministern meddelar slutligen i sitt svar att regeringen har kommit fram till denna slutsats efter att noggrant ha studerat Indiens ansökan. Men vad gjorde ni då 2006? Tog ni då ställning utan att ha studerat ansökan noggrant? Varför denna omsvängning?

Herr talman! Det är ju så att världen förändras. Det är mer än 40 år sedan den första provsprängningen skedde. Det är mer än tio år sedan vi skrev 2006. Man måste alltid ta ställning till dessa frågor utifrån de förutsättningar som råder när frågeställningen kommer upp.

Det som har varit vägledande för oss är huvudfrågan: Vad är det som mest gagnar stabilitet och fred i världen? I det här fallet är vår slutsats att risken för spridning av kärnteknik - att den hamnar i orätta händer - ökar om inte Indien är med i NSG. Detta är huvudfrågan. Kan inte Stig Henriksson se den risken?

När det gäller NSG:s krav och kriterier är det fem huvudkrav som ställs för om man ska få lov att vara med. Det första är att man ska vara tillverkare av denna typ av teknik. Det andra är att man ska följa riktlinjerna som NSG har satt upp. Indien är tillverkare, och sedan 2008 följer man riktlinjerna.

Det tredje kravet är att man har en fungerande inhemsk exportkontroll med lagstiftning och verkställighet. Även detta lever Indien upp till.

Det fjärde är att man har skrivit på icke-spridningsavtalet, eller motsvarande avtal, och även har skrivit på IAEA-avtalet. Det är ju detta vi diskuterar - Indien har skrivit på IAEA-avtalet, men man har inte skrivit på icke-spridningsavtalet NPT. Det andra kriteriet lever man dock som sagt upp till.

Det femte och sista kravet är att man verkar internationellt för nedrustning av massförstörelsevapen, vilket Indien faktiskt gör. Dessutom har Indien ett ensidigt proklamerat stopp för provsprängningar av kärnvapen.

Till grund för dessa fem kriterier ligger också en bör-formulering - det vill säga att medlemmar bör leva upp till detta.

Av dessa fem krav kan man säga att Indien åtminstone lever upp till fyra och ett halvt. Jag tycker att det är mot den bakgrunden som man ska göra denna helhetsbedömning. Hur uppträder Indien? Tjänar världen i stabilitet på att Indien är med under den här exportkontrollregimen eller inte? Vår bedömning är att riskerna för spridning av den här tekniken minskar om Indien är med i denna samarbetsorganisation.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I den bästa av världar hade Indien aldrig haft några kärnvapen, och provsprängningen 1974 hade aldrig ägt rum. I den bästa av världar hade Indien åtagit sig att skrota ut sina kärnvapen och att nedrusta.

Där är vi dock inte i dag, och då måste man försöka att se hur förutsättningarna ser ut just nu. Därför är vår slutsats att Indien, i denna situation, bör kunna beviljas medlemskap i NSG.

Herr talman! Det är sant att världen förändras, men jag kan inte se att det har skett någon radikal förändring vad gäller kärnvapen sedan 2006. Möjligen kan jag se att det är skillnad mellan att vara i opposition och att vara i regeringsställning, men detta får ministern i så fall utveckla.

Kärnvapen är inte ett mindre hot nu än 2006. Med den upprustning, modernisering och utbyggnad som försiggår lever vi i ett farligare tillstånd nu än vad vi gjorde 2006.

Det är klart att vi ska ta ställning till de förhållanden som råder och till vad som gagnar arbetet bäst. Ministern säger att det här gör det, men jag hör inte de goda argumenten för detta.

Jag kan framför allt inte förstå varför vi i så fall inte lika gärna kan välkomna Pakistan eller Nordkorea med exakt samma argument. Jag tycker inte att det finns någonting som särskiljer Nordkorea och Pakistan här. Indien lever upp till fyra och ett halvt av fem krav - det låter som att man nästan är i mål. Men det absolut viktigaste lever man inte upp till: NPT, icke-spridningsavtalet.

Detta är lite som att säga att "det här är en alldeles utmärkt semla - det fattas bara grädde". Då är det ingen semla. Här är det nog så att man inte kan ta det styckevis och delt.

Det är inte bara jag som är bekymrad. Det finns organisationer som arbetar mot kärnvapen och kärnvapenspridning som är väldigt bekymrade. Jag har citerat Arms Control Association, och även i Sverige finns till exempel Svenska Läkare mot Kärnvapen. De och jag ställer oss lika frågande till detta beslut som vi är glada över regeringens ställningstagande att vi röstar för ett förbud mot kärnvapen.

Jag tycker att det är tråkigt att Sverige inte använder sin vetorätt, att vi inte pressar på för väldigt hårda villkor utan lägger ribban lågt, enligt den här organisationen, och att vi inte har bättre argument.

Herr talman! Det bästa argumentet är det som Stig Henriksson själv använde - att kärnvapen inte är ett mindre hot i dag än vad det var för 10 eller 15 år sedan. I många avseenden är det snarare ett större hot i dag, och vi ser att ett antal länder försöker att utveckla kärnvapen på olika sätt.

Det är just därför - för att se till att den här tekniken inte kommer i orätta händer - som vi behöver ha effektiva exportkontrollregimer. Detta är också mitt huvudargument: I det här läget anser vi att det tjänar världens stabilitet och fred bäst att Indien får denna möjlighet. Då ställer man sig under den exportkontroll som detta avtal innebär, och då minskar risken för att den här tekniken ska komma i orätta händer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Stig Henriksson talar om Pakistan och Nordkorea, men de har visat en helt annan attityd i förhållande till fred och stabilitet. Det kommer aldrig att komma i fråga att Nordkorea skulle kunna vara aktuellt.

Som jag var inne på tidigare är huvudfrågan att inte göra det bästa till det godas fiende. I den bästa av världar hade vi haft ett mycket mindre antal länder som hade skaffat kärnvapen. I den bästa av världar hade vi varit på väg mot en nedrustning, där vi kunde se till att göra oss av med alla kärnvapen.

Där är vi dock inte, och då måste vi i stället se till att det finns effektiva kontrollmekanismer som gör att spridningen av denna teknik kan hållas så liten som möjligt. Det är precis detta som NSG handlar om.

Jag tackar Stig Henriksson för debatten. Jag är inte säker på att vi kan komma överens i grundfrågan, men jag hoppas i alla fall att jag har kunnat göra huvudargumentet tydligt. För oss handlar det om att bidra till ökad stabilitet och fred totalt sett i världen.

Överläggningen var härmed avslutad.