Det nazistiska hotet mot våra demokratiska rättigheter

Herr talman! Christina Höj Larsen har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta med anledning av det nazistiska våldet. Vidare har hon frågat vilka initiativ jag avser att ta för att människor i Sverige även fortsättningsvis ska kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Inledningsvis vill jag slå fast att vi med all kraft måste förebygga och motverka våldsbejakande extremism, oavsett bevekelsegrund. Även om extremistmiljöerna, däribland vitmaktmiljön, inte anses utgöra något hot mot vårt demokratiska system som sådant i dag är personer inom dessa miljöer beredda att ta till våld och hot för att uppnå sina politiska mål. Vi har under senare tid sett exempel på hur enskilda personer och vissa institutioner har drabbats av detta. Våld och hot mot enskilda eller otillåten påverkan på vårt demokratiska system är naturligtvis helt oacceptabelt. Regeringen har fördjupat kunskaperna på området genom rapporter som har tagits fram från bland annat Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet. Nu senast har en utredare kartlagt nuläge och tendenser angående våldsbejakande extremism. Rapporterna har också bidragit till en ökad medvetenhet hos allmänheten. Trygga sammankomster skapar förutsättningar för en fri åsiktsbildning. Det är det som är grunden i en demokrati. Polisen har väl utvecklade metoder för underrättelsearbete och ordningshållning i samband med demonstrationer, och svensk polis hör till de ledande i Europa när det gäller att hantera större sammankomster. I Säkerhetspolisens uppdrag ligger ett särskilt ansvar för att skydda det demokratiska statsskicket mot olaglig verksamhet. Under ett valår kommer olika åsikter fram tydligare och står under en alltmer intensiv mediebevakning. Det står klart att aktiviteten inom extremistmiljöerna kommer att öka under valen. Jag har informerat mig om vilka förberedelser som polisen har gjort inför valåret och följer det arbete som görs av myndigheterna. En del av extremistmiljöernas brottslighet handlar om hatbrott. Färska exempel på det är klotter av hakkors på kyrkor, moskéer och skolor. Arbetet för att bekämpa hatbrott måste hela tiden utvecklas. Jag nämner gärna att regeringen den 13 mars i år gav Rikspolisstyrelsen i uppdrag att utveckla förmågan att upptäcka och utreda också sådana brott.

Herr talman! När personal och elever kom till Enskede gymnasium och Kärrtorps gymnasium i morse mötte de mängder av nazistiska affischer och klotter av Svenska motståndsrörelsen. Samma sak har drabbat Kärrtorps gymnasium tidigare, liksom judiska skolor samt kyrkor och moskéer som har utsatts för nazistiska attacker och överklottrats med hakkors. Det är ingen slump att det händer just nu. Vi står och debatterar här i dag därför att den högerextrema rörelsen mobiliserar i Sverige. Före jul attackerades en antirasistisk demonstration i Kärrtorp, och för två veckor sedan attackerades feminister på väg hem från arrangemang på internationella kvinnodagen av knivbeväpnade nazister i Malmö. Schowan, som skadades allvarligast, kämpade för sitt liv på sjukhuset. Han var mycket nära att bli det femtonde dödsoffret för nazisternas våld på tio år. Stiftelsen Expo presenterade förra veckan en sammanställning av antalet aktiviteter i den högerextrema miljön under 2013. Den visar att svenska nazister är mer aktiva än på många år. Under förra året ökade antalet aktiviteter med 28 procent. De högerextrema rörelserna trivs i ett Europa där rasistiska partier bytt ut uniform och stövlar mot kostym och nyputsade skor och tagit sig in i parlamenten, så även i Sverige. Vi vet att med rasistiska partier i parlamenten ökar risken för legitimering av hat, rasism och intolerans i samhället i stort. Gränserna för vad som kan sägas förskjuts. Retoriken i det offentliga samtalet påverkas. Det borde därför inte vara någon överraskning för vare sig Säpo, polis eller regering att detta händer nu. När företrädare för SD propagerar mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet från riksdagens talarstol och när samma företrädare hjälper till att finansiera hatsajten Avpixlat, som inte ens har någon ansvarig utgivare, vädrar den militanta delen av den högerextrema miljön morgonluft. Flera debattörer, däribland före detta polisintendent Eric Rönnegård, har pekat på den förskjutning som skett i polisens arbete mot hatbrott och hets mot folkgrupp. Under åren 1996-2002 prioriterade polisen bekämpningen av rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska brott, men efter terrorattentaten i USA den 11 september 2001 flyttades fokus och resurser i stället till våldsbejakande islamism. Arbetet mot hatbrott ströks som prioritering 2007. En del av denna förskjutning av fokus hos Säpo och polis har inneburit att polisen 2001-2010 tillät Salemmarschen, trots att det fanns fog att neka tillstånd med hänvisning till hatbrottslagarna. Ett annat tydligt tecken på normalisering av nazism, och därmed även hets mot folkgrupp, är att polisen gav Svenska motståndsrörelsen tillstånd att marschera genom Stockholm på 75-årsdagen av kristallnatten med samma nazistiska symboler på sköldarna som användes av den paramilitära stormavdelningen under pogromer i Nazityskland. Frågan är: Hur ser justitieminister Ask på denna förskjutning av prioriteringen hos polisen, som har inneburit att nazister utan repressalier tillåts demonstrera med symboler och yttranden som tidigare kvalat in under brottet hets mot folkgrupp? Hur avser justitieministern att agera för att förhindra att denna nazistiska mobilisering fortgår? (Applåder)

Herr talman! Nazister marscherar på gator och torg i Sverige, och meningsmotståndare misshandlas. Detta är inte vi som växte upp efter andra världskriget så vana vid. Även om vi naturligtvis känt till att det finns nazister i Sverige har vi nog betraktat dem som bisarra små grupper utan någon större vikt. Och vi trodde att människorna i Sverige genom kunskapen om Förintelsen samt andra nazistiska illdåd inte lät sig förledas av nazismens våldspropaganda. Jag kommer från Uppsala. Även i denna universitetsstad har representanter från den nazistiska organisationen Svenska motståndsrörelsen marscherat och attackerat meningsmotståndare. Under valrörelsen 2010, samtidigt som Vänsterpartiet höll ett torgmöte, kom en grupp unga män från Svenska motståndsrörelsen och störde vårt arrangemang. Jag kommer ihåg hur provocerad jag blev. Den gången blev det inget handgemäng. Polisen kom, och situationen lugnade ned sig. Det är naturligtvis av största vikt att polisen, med sitt lagliga maktmonopol, upprätthåller ordningen och försöker förhindra politiska våldshandlingar och att polisen, om de trots allt inträffar, beivrar dem. Men i somras, i mitten av augusti, hade ett femtontal nazister från Svenska motståndsrörelsen återigen samlats på gågatan i Uppsala centrum. De delade ut rasistiska flygblad och anklagelser om landsförräderi till förbipasserande. De kom så småningom att misshandla en man som opponerade sig mot deras propaganda. Trots att polis fanns på plats misslyckades man med att förhindra detta. Den våldsgrupp som måste betraktas som den kanske farligaste politiska våldsgruppen i Sverige misshandlade en person med slag och flaggskaft. Inte heller lyckades polisen gripa en enda av nazisterna. Tvärtom kunde nazisterna i lugn och ro marschera därifrån, vana som de är att komma undan. Polisen meddelade under senhösten att vittnen inte kommit till förhör, och utan utpekanden kunde förundersökningen inte drivas vidare. Någon månad senare lades undersökningen ned. Men två frilansjournalister var på plats och observerade och filmade händelsen. Filmen överlämnades till polisen, som dock inte gjorde någon ordentlig analys av den och inte förhörde en enda av nazisterna från Svenska motståndsrörelsen. Uppsalapolisen lät senare bli att samverka med Söderortspolisen, trots att Svenska motståndsrörelsen låg bakom attacken i Kärrtorp i december. Dessutom kallade inte Uppsalapolisen de två frilansjournalisterna jag pratade om till förhör. Först när Upsala Nya Tidning började gräva i historien utifrån de två journalisternas berättelse agerade Uppsalapolisen. Numera är förundersökningen återupptagen och leds av en åklagare. Jag anser att det är av yttersta vikt att polisen tar de olika yttringarna av nazistiskt våld på allvar. Det är, som sagt, polisen som har och ska ha våldsmonopol i samhället, men då måste den också agera professionellt och kraftfullt vid händelser som den på gågatan i Uppsala i somras. Justitieministern är högst ansvarig för polisen. Vad avser Beatrice Ask att göra för att inte nazister ska tillåtas att hota, utöva våld och störa den fredliga demokratiska process som vi med alla medel måste slå vakt om? Detta säger jag naturligtvis inte minst med tanke på den kommande sommaren med två valrörelser som snart drar i gång på gator och torg i hela vårt land.

Herr talman! I Tyskland pågår just nu en rättegång mot medlemmar av den nazistiska grupperingen NSU. Det handlar om mord på tio människor och skador på ännu fler. Det skedde under åren 2000 och 2006. Det som är anmärkningsvärt när det gäller den rättegången, förutom brutaliteten i det som skedde, är att den tyska polisen och den tyska säkerhetspolisen länge betraktade de här morden - offren hade i de flesta fall turkisk bakgrund - som uppgörelser i den undre världen. Det var en turkisk maffia som man pratade om. En del tyska medier pratade till och med om de så kallade dönermorden, något som vittnar om en strukturell okänslighet för de mördade och den stigmatisering som en hel grupp fått utstå. Men det var inte fråga om gangstrar som mördade varandra utan om butiksägare och industriarbetare som kallblodigt mördades av politiskt medvetna nazister. Det har blivit mer och mer tydligt under den här processen att bristande uppmärksamhet, bristande intresse och bristande rutiner inom säkerhetsmyndigheter när det gäller den här specifika politiska miljön har bidragit till att de dödliga attackerna kunnat fortgå länge. Det finns ett annat närliggande land: Norge. Det är nu drygt två och ett halvt år sedan en högerextrem terrorist, besjälad av en islamofobisk politisk världsbild, gick loss på det som han menade var symboler för den politiska korrektheten och knäfallet för mångkulturalismen. Han mördade 77 människor, varav många barn. Norge har brottats med det massmordet sedan dess. Men för mig som har följt debatterna på nära håll, med visst personligt intresse, är det tydligt att norsk säkerhetspolis då inte förmådde att se hela den hotbild som fanns från den här miljön före den 22 juli 2011. Tyvärr har man kanske inte heller förmått att lägga om sina invanda sätt att bedöma risker för politiskt motiverat våld. Det handlar alltså om var man tittar och på vilket sätt. Det här är två extrema fall i vår geografiska närhet. Men det finns fler oroväckande händelser och tendenser i närliggande länder som kan bidra till eftertanke. Jag tänker på Finland, Danmark och så vidare. Det är tydligt att man, trots att det för många finns en helt uppenbar och tydlig hotbild från politiska aktivister långt ut på högerkanten, tittar åt andra håll när man gör sina riskbedömningar. Jag nämner inte det här för att liksom ursäkta att samma tendenser kan ses i Sverige, tvärtom. Det borde ha funnits saker att lära. Om det inte är tillräckligt med de politiska mord som nazister har utfört i Sverige de senaste årtiondena och om det inte är tillräckligt med det märkliga element av överraskning som verkar finnas hos polis och säkerhetspolis när grovt organiserat våld mot meningsmotståndare genomförs från nazistiskt håll borde man åtminstone se exemplen från andra länder och kunna notera att det är uppenbart att det krävs politisk vaksamhet för att inte missa det uppenbara hotet från högerextremt håll. Man kan inte bara lämna det till att polisiära processer liksom ska fixa det, utan det behövs en medvetenhet som kanske har saknats hittills. Resultatet av det, om den saknas, kan bli ödesdigert för enskilda människor och för det politiska demokratiska systemet. Det är ju inte så - det är viktigt här - att det nazistiska våldet är excesser, överdrifter, i ett annars fredligt arbete för att förändra samhället i största allmänhet, utan våldet är oundvikligt för den nazistiska rörelsen. Det är en del av rörelsens modus vivendi, av dess livslust. Om man inte förmår att diskutera det i de termerna och om man bara vill diskutera detta i generella, närmast avpolitiserade, termer hamnar man i en extra prekär situation. Så är det för mig i alla fall, med den bakgrund som jag har och med de politiska åsikter som jag har. Det är ganska skrämmande. Jag tror att verkligheten pockar på större skärpa i justitieministerns och polisens analys och agerande. I detta anförande instämde Lena Olsson (V).

Herr talman! Jag instämmer i princip i allt som mina kamrater har sagt i den här debatten. Jag kommer från Dalarna. Det finns ett bekant fall från Ludvika för drygt två år sedan. En talare från vårt parti blev angripen inne på Folkets Hus. Med tanke på den historia som finns när det gäller nazistiska rörelser i Dalarna borde man ha god kunskap om detta inom polisen. Det här var i Ludvika, och där har detta traditionellt varit ett mer eller mindre naturligt inslag i många år. Det är bara beklagligt att polisen när den kommer in där inte beslagtar material som man skulle kunna ha använt i sin bevisning. Det nazistiska våldet har trappats upp väldigt mycket. Sverigedemokraterna sitter i dag i riksdagen. De kom in 2010 och har plöjt upp en fåra för andra med extrema åsikter. Vi har väldigt många gånger fått höra saker från den här talarstolen som vi inte har hört förut. Det legitimerar vad som sägs vid fikarasterna och var det än är. Det är mer legitimt att ge sig på människor av andra nationaliteter. Jag är rädd och blir väldigt orolig inför valrörelsen. Nu är det Säpos uppgift att bevaka rikets säkerhet. Men där ingår även riksdagsledamöter. Vi ska ut och debattera på gator och torg. Det är många som är bekymrade över det våld som vi har sett den senaste tiden. Det finns domar bakåt från 1996 och 1998 där man verkligen prioriterade hatbrott på ett helt annat sätt. Efter den 11 september 2001 blev det en annan prioritering. Det kan man i och för sig förstå. Men i samband med Salemdemonstrationerna utmynnade det i att polisens användning hatbrottslagarna mer eller mindre upphörde, och man fick marschera på kristallnatten. Polisen har själv inspekterat hur polismyndigheterna har handskats med hatbrott. Jag kan ta upp det vid ett senare tillfälle. Där finns polismyndigheter som har prioriterat hatbrott och hur man jobbar mot det. Det finns också polismyndigheter som inte har prioriterat hatbrott. Jag har tillsammans med Christina Höj Larsen även haft en artikel. Jag undrar som det finns något intresse för ett förslag som vi har lagt fram där om en granskning av hur polisen i sin helhet hanterar hatbrott som sedan ska resultera i ett förslag. Jag undrar om ministern har något intresse av det.

Herr talman! Det är viktigt att hatbrotten hanteras på ett bra sätt, och det är spännande med förslag. Dock gav regeringen ett uppdrag till Rikspolisstyrelsen ganska nyligen. Det var ett särskilt uppdrag för polisen att vidta åtgärder för att bättre upptäcka och utreda just hatbrott. Det är ett ganska brett uppdrag. Det går att läsa direktiven på nätet. Det är väldigt viktigt. Det finns i det sammanhanget också ett uppdrag till Brå att bättre följa upp hur det ser ut över landet. Det är väldigt viktigt att syna den delen. Låt mig gå tillbaka till huvudfåran i den interpellation som har ställts. Många vittnar om oron för nazister som vädrar morgonluft och olika typer av extremister som agerar och på det sättet utgör ett hot inte minst mot enskilda. Den bedömning vi har är att man inte har en sådan kraft mot samhället som sådant. Däremot har extrema grupper absolut förutsättningar och en vilja att både hota och vara allvarliga visavi enskilda människor och organisationer. Vi ser en ökande aktivitet. Utöver en del av de exempel som tagits upp här har jag fått flera exempel. Nu börjar de som arbetar ute på skolorna med information inför valen att känna att det är en väldigt höjd temperatur med allt vad det innebär. Det som bekymrar mig lite grann som är lite traditionell är att risken är att rektorerna får för sig att det inte ska vara någon politisk information över huvud taget eftersom det är stökigt. Det är fel slutsats. Vi vill att unga människor ska möta politiska idéer och känna den frimodighet som vi har i ett fritt och öppet samhälle. Det är ett fundament i demokratin. Det gäller alla. Oavsett vilken typ av extremistisk rörelse det handlar om måste man vara vaksam. Vi har inför valet en särskild ordning för att arbeta med säkerheten i dessa frågor. Vi har erfarenheter av att extremistmiljöerna mobiliserar och planerar långt i förväg mobilisering inför valrörelser. Därför har också Rikspolisstyrelsen beslutat om att detta är en särskild nationell angelägenhet och har gått upp i nivå när det gäller att planera och förbereda hur man ska agera mot den typ av aktiviteter som kan förekomma. Det är väldigt ansvarsfullt att man klarar det. Det innebär också att vi följer det väldigt noga med olika lägesbilder och allt vad det nu kan vara. Vi har också från Justitiedepartementet haft samtal med samtliga partier om de åtgärder som vidtas och inte och vad man förbereder för att man ska ha en bra organisation. Jag vill nog säga att svensk polis är väl rustad. Vi kommer då till den andra delen som interpellanten tog upp: Finns det en normalisering här? Hur kan man släppa fram en nazistdemonstration på Stockholms gator? Det är inte en gång det har hänt, utan det har hänt flera gånger. Jag skulle själv kunna ge några exempel. Alla har rätt att demonstrera. Polisen ska inte och får inte i förhand censurera demonstrationer. I vissa undantagsfall kan man vägra tillstånd. Då ska det handla om att man riskerar svår oordning eller att det blir någon annan palaver. Det gör att polisen oftast ger tillstånd och försöker att hålla grupperingar vid sidan för att försvara det som är grunden i en demokrati. Det är det absolut bästa om vi kan klara det. Trollen är som allra minst farliga när de synas i ljuset, så de ska ut. Däremot får man inte vara naiv när det gäller vilka åtgärder och aktiviteter de kan vidta. Därför är det viktigt att man kan avlägsna personer som stör ordningen och att man har den kraft som är nödvändig. Jag får återkomma till detta.

Herr talman! Jag är väldigt glad att Beatrice Ask tog upp den andra delen av min fråga som rör, som jag ser det, den normalisering av det nazistiska uppträdandet på gator och torg. I Sverige är det ett allvarligt brott att sprida uttryck för nazism och nazistisk ideologi. Vi ser att grunden för nazism är en rasideologi. Det var därför riksdagen 1988 beslutade att skärpa synen på brottet hets mot folkgrupp för att det skulle bli omöjligt för rasistiska organisationer att verka. Det betyder att utanför den privata sfären ska det vara brottsligt att sprida yttranden som uttrycker hot och missaktning mot folkgrupp på grund av ras eller dylikt. Om man då tillåter en marsch genom Stockholm, en nazistisk demonstration, som syftar till att gå till grekiska ambassaden och fira grekiska nazister på kristallnatten är detta en symbolik som är så tydlig. Dessutom har man dessa sköldar med symboler som användes av samma nazister som utförde pogromen 1938. Precis som Ali Esbati sade i anförandet måste vi vara medvetna om att våld inte är en liten handling som sker vid sidan av i den nazistiska ideologin. Den är kärnan, den är en motor som driver hela beteendet. Den har tre syften. Det första är att skrämma bort dem man ser som motståndare. Det är i princip alla människor som inte tänker likadant som nazister. Det andra är att skrämma bort det breda folkliga motståndet. Det har i Sverige utgjort kärnan för antirasismen och är något vi ska vara väldigt stolta över. Det vill man splittra. Det tredje är att försöka utmåla motståndarna som lika bra kålsupare genom att skapa slagsmål. När vi vet detta om den nazistiska ideologin, och när vi har lärt oss det av historien, måste vi också dra speciella slutsatser som inte bara kan sammanklumpas till våldsbejakande extremism i allmänhet. Vi kan inte avpolitisera diskussionen, för detta är en djupt ideologisk diskussion som till och med är förankrad i riksdagens beslut från 1988 om att skärpa synen på brottet hets mot folkgrupp. Det är grundläggande värderingar som vi måste slå vakt om. Därför tycker inte jag att detta räcker som svar. Självfallet har alla människor rätt att uttrycka sina åsikter och så vidare. Men just i det här fallet har riksdagen sagt att det finns en gräns, och den gränsen går just vid hets mot folkgrupp. Den har man vida överskridit.

Herr talman! Jag vill bara upprepa min fråga till justitieministern om polisens agerande i till exempel Uppsalafallet. Beatrice Ask kanske inte kan kommentera det, men jag tycker att det finns flera exempel där polisen inte verkar ta de här fallen på allvar. Det är ett bristande och oprofessionellt agerande. Är inte justitieministern bekymrad över detta? Och vad kommer justitieministern att göra för att polisen verkligen kommer att agera professionellt, tar till vara de utredningsmöjligheter som finns och så vidare? Det får inte vara som nazisterna säger: Vi kommer alltid undan.

Herr talman! Justitieministern valde att inte alls beröra de internationella samband och liknelser som jag försökte göra. Det var inte bara utifrån något slags allmän reflexion som jag tog upp detta, utan jag menar att det finns en mycket oroväckande politisk strömning som det är viktigt att det finns en vaksamhet för i den politiska ledningen i Sverige. Det finns också konkreta samarbetsforum för de här grupperingarna. I den mordrättegång i Tyskland som jag talade om kan man se att olika kontakter nämns som man har haft med olika läger där man skulle träna sig och bygga en folklig fasad. Det fanns kontakter med svenska nazister, exempelvis. Vi vet att Expo för några år sedan uppmärksammade att det i Finland har funnits våldsamma nazistiska organisationer som har haft kontakt med den svenska naziströrelsen. Det intressanta är för övrigt att när man presenterade rapporten i en finsk stad blev mötet, ironiskt nog, angripet av nazister med knivar och flaskor. Det är inte svårt att förstå att en sådan händelse har viss påverkan på tonläget i den politiska debatten om nämnda politiska inriktning. Det finns fler exempel, och det finns gång på gång en känsla som är ganska stark hos människor som drabbas av detta våld: Detta tas inte på ordentligt allvar av polisen och av säkerhetspolisen. Jag menar att justitieministern har ett politiskt ansvar för den upplevelsen som inte är ogrundad. Det ansvaret borde åtminstone kommenteras i en sådan här debatt.

Herr talman! Jag skulle liksom de andra debattörerna vilja höra en åsikt från ministern om vad man politiskt mer kan göra. Det är bara att konstatera att det har skett en förskjutning i det här fallet. Det kan man också se i Expos rapport. Det är skrämmande att Svenskarnas parti ska ställa upp i 30 kommuner i Sverige. Har vi inte lärt oss någonting i det här landet av historien? Den före detta polisintendenten Erik Rönnegård skriver: Svenska motståndsrörelsen fick polisens tillstånd att demonstrera på kristallnattsdagen i november förra året. De kan inte ha trott sina ögon. Med polisens beskydd fick de marschera från Karlaplan till den grekiska ambassaden för att hylla nazistpartiet Gyllene gryning. Demonstrationen genomfördes på 75-årsdagen av kristallnatten, som var inledningen till Förintelsen. Här bär man nazistsymboler med livets träd på sina sköldar. Högsta domstolen avkunnade en viktig dom 1996. En man i Visby dömdes då för hets mot folkgrupp efter att ha burit märken med anknytning till nazismen. Här har det blivit en förslappning. Vilka symboler får man bära? Det hade man glasklart för sig tidigare. Det har blivit mycket slappare. Jag tror att man politiskt måste ta tag i det här också när det gäller Säpo och den rapport som de har skrivit. Det är de autonoma som är den stora faran. Men för många individer är det de nazistiska som är det. Har ministern tänkt ge något uppdrag till Säpo efter det som har hänt?

Herr talman! Jag ska inte utöva ministerstyre och uttala mig om hur Stockholmspolisen har hanterat tillståndsärenden. Däremot kan jag säga att jag är allmänt bekymrad över den historielöshet som brer ut sig. Extremistiska grupper av olika slag arbetar mycket med symboler och symbolhandlingar. Det har mycket större betydelse. Också för dem som hotas av dessa grupperingar betyder symboliken mycket, och det måste man förstå. Kunskapsuppbyggnad har varit och är en viktig del i regeringens arbete när det gäller att bekämpa våldsbejakande extremism. Jag inledde mitt svar med att peka på detta, och jag ska inte ta upp tid med att gå igenom de olika rapporter som har tagits fram. De har syftat till att belysa hur det ser ut och varför för att öka kunskapen både hos våra myndigheter och hos medierna och allmänheten om vad det är för grupperingar som agerar och som finns runt om oss. De utgör ett hot mot enskilda, och de begår handlingar som är oacceptabla. Jag ska inte heller sätta betyg på polisens agerande i olika ärenden. Det vore naturligtvis fel. Men anmälningar ska tas på allvar, och utredningar ska genomföras med all den professionalism som vi kräver av polisen. Jag vill påpeka att det mellan varven såklart kan vara besvärligt när det är stora folksamlingar och olika aktiviteter. Men vi har flera pågående ärenden som är resultatet av ett ganska intensivt och professionellt utredningsarbete där man har jobbat med bilder, vittnesförhör och mycket annat för att få en kunskapsgrund. På så sätt kan man driva ärenden och i bästa fall få till stånd en lagföring av individer som har agerat på ett odemokratiskt sätt och begått brott, helt enkelt. Den som stör ordningen kan alltid avlägsnas. Men den som bär symboler som hetsar mot en folkgrupp kan gripas. Den som begår brott i de här sammanhangen begår också brott som vi ska bekämpa och agera mot. Det är viktigt att se dessa olika delar och att arbeta med det. Jag menar att den planering och den organisation som polisen nu har inför valåret innebär att man har tagit ett fast nationellt grepp och att de olika nivåerna inom svensk polis har ett tydligt ansvar för att säkerställa att yttrandefriheten och alla de andra friheterna värnas och att demokratin kan få det utrymme som behövs för att det ska fungera. Särskilt vaksam måste man vara på nazisterna och på andra extrema grupper. De autonoma ska vi inte glömma, även om man i olika sammanhang kan diskutera att man är mer bekymrad över det ena än det andra. Det varierar faktiskt lite grann över landet, och det varierar med situationen. Det spelar dock ingen roll; i en demokrati är det aldrig acceptabelt att våld används eller att människor som utövar sina demokratiska rättigheter känner sig hotade. Jag blir väldigt ledsen och upprörd när jag hör att människor som har blivit utsatta för detta upplever, eller kanske rent av får bekräftat, att ingen bryr sig. Så får det naturligtvis inte vara, och det är något polisen hela tiden måste jobba med. Jag har särskilt nämnt hatbrotten och att vi har tagit initiativ för att få mer kraft i arbetet visavi dem. Hur är det då med ministerns ansvar? Ali Esbati tog upp det. Ansvaret är naturligtvis väldigt stort. Jag är oerhört engagerad i att försöka säkerställa att valrörelsen kan bedrivas på ett anständigt sätt, att alla grupper kan komma till tals och att vi håller på de spelregler som ska gälla i ett land. Särskilt viktigt tycker jag att det är inför EU-valet eftersom vi ser att det på olika håll i Europa finns brister i det avseendet och extrema grupper som agerar.

Herr talman! Jag välkomnar de nya direktiven till polisen för att förbättra arbetet mot hatbrott. Det är nämligen tydligt att det arbetet behöver förbättras, inte bara vad gäller insamlande av bevisning utan också vad gäller att se till att alla led fungerar så att vi kan få fler åtal som leder till fällande dom. Som Lena Olsson sade har Vänsterpartiet föreslagit en oberoende granskning som motsvarar den som justitieutskottet har beslutat om när det gäller våldtäktsdomar. Vi hoppas dock att även det här förslaget från regeringen kommer att få de konsekvenser vi önskar. Annars finns vi redo med vårt förslag. Jag måste säga att vi behöver ett ännu tydligare politiskt budskap till vartenda barn som kommer till en skola som är överklottrad med hakkors. Det är ett budskap till dessa barn som är tydligt, och ingen ska behöva uppleva det. Den politiska tydligheten måste handla om att vi förstår vad det historiskt betyder - att vi känner det, förstår det och är beredda att politiskt fördöma det. Det handlar om att tala om just nazismen och inte bara klumpa ihop allt i kategorin "våldsbejakande extremism". Vi måste kunna prata om de olika sakerna var för sig och vara tydligt politiska, tillsammans och helt oberoende av övrig partitillhörighet - med ett undantag. Det jag särskilt efterfrågar är alltså den politiska medvetenheten om att det här inte är vilket våld som helst och att de åtgärder vi måste genomföra måste ha den historiska förankringen. Vi kan inte bekämpa alla typer av våldsbejakande extremism på samma sätt. Jag förväntar mig åtgärder som är olika.

Herr talman! Vi hade behövt hela kvällen för att diskutera de här frågorna, eftersom de är viktiga. Låt mig bara säga att frågan om hets mot folkgrupp också ingår i det uppdrag om hatbrott vi har gett till Rikspolisstyrelsen. Det finns alltså med i den delen. Det är naturligtvis oerhört viktigt att säkerställa att man utvecklar sitt arbete också mot detta, som faktiskt är brottsligt. Det handlar även om att fundera igenom - det kanske låter vagt formulerat, men man ska gå igenom - när den punkt inträffar då man faktiskt måste agera därför att någon bryter mot principen. Hur gör man avgränsningarna? Där tror jag att polisen kan förfina sina förmågor, och förhoppningsvis ska ett sådant uppdrag kunna leda till förbättringar i den delen. När det gäller det interpellanten tar upp här på slutet, nämligen budskapet till barnen, måste samhället när människor utsätts för den typen av nazistiska attacker - till exempel symboler - visa vad det står för och kunna ta diskussionen. Jag tycker att det är helt rätt. Jag tror att det var Liberala ungdomsförbundet som kärleksbombade Vasa Real dagen efter nazistattacken, och i samband med att nazistsymboler hade klottrats på moskén på Södermalm var andra där dagen efter och satte ut blommor. Det kan verka lite märkligt i sak, men jag tror att det är oerhört viktigt att visa att det finns motkrafter. Jag tror också att det är viktigt visavi unga människor, inte minst barn och ungdomar som går i skolan, att man inte bara förklarar ondskan utan också pekar på alternativen. Det var därför jag sade att jag inte vill ha som en konsekvens av de störningar vi ser att man återigen börjar säga: Vi ska inte ha skolpresentationer här; vi ska inte ha politisk agitation. Det är inte lösningen. Vi måste ta debatten med de odemokratiska krafterna. Vi måste ta debatten, och vi måste vinna den. Det finns ingen annan utväg. Det finns inga möjligheter att stoppa detta annat än genom att vara väldigt tydlig. Där har vi alla ett ansvar, och den här diskussionen är naturligtvis ett steg på vägen dit.